En stat är född.

1

KAMPEN OM ISRAEL

[Sidnumreringen bibehållen.]
FEDERATIVS FÖRLAG

STOCKHOLM

Omslagsteckning
av

SVEN LJUNGBERG

TRYCKERIAKTIEBOLAGET FEDERATIV

STOCKHOLM 1948

2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Karta över arabstaterna och Palestina
6
Förord 7
Resolutionen 12
Prolog i Haifa
31
Aden som glömde skratta
60
Helig bunker
67
Haganah, försvaret
l04
“Öga för öga”
158
“Bevin square”
192
Månen har gått ned

286

Söner av Ismael
298
Operation Plogfåran
377
Ur dagboken
427
Karta över Palestina
5
Kartskiss över de av arabvärlden behärskade områdena i Nordafrika och
Mellersta Östern. Infällt i vitt är det historiska Palestina vid tiden för Balfourdeklarationen, innan Transjordanien avskildes genom första delningen.
6
FÖRORD
är de avslutande sidorna i denna bok skrevs kom meddelandet om
greve Folke Bernadottes tragiska död i Jerusalem för en mördares
N kulor. Vilka smärtsamma reaktioner denna nyhet framkallade värl-
den över behöver inte upprepas här – de lever ännu i minnet och kommer länge att göra det. Folke Bernadotte stupade som Förenta nationernas medlare i Palestinas konflikt, under en humanitär gärning som överensstämde med hans uppfattning av en människas plikt. Det återstår att framställa en annan fråga som knappast blev berörd av de upprörda röster som höjdes överallt efter då-
det: varför stupade Bernadotte?
Om mördaren blir fasttagen eller inte är av betydelse endast för det rättsliga efterspelet. Hans framträdande inför rätten kan knappast kasta nytt ljus över dådet. Det är redan bekant vem mördaren är. Han är en judisk terrorist, en av de desperados som med vapen i hand under ett årtionde har fört kampen för judarnas sak. Det är en tragedi för den judiska staten att dessa grupper existerar, likväl är deras existens olösligt förbunden med de förhållanden under vilka den judiska staten har uppstått, med den judiska miljön.
7
Det är en vedertagen princip hos modern rättskipning att. inte döma en mördare utan att undersöka den miljö ur vilken han har stigit fram. Ett sådan undersökning innebär ingen advokatyr, inget försvar av dådet som sådant, den avser endast att klarlägga dess verkliga betingelser, att framställa frågan: varför? Detta är rättsproceduren skyldig samhället och dess sanering, som eftersträvar inte endast att undanröja mördaren utan att angripa förbrytelsens egentliga miljö.
Frågan om ansvarighet har efter Folke Bernadottes död framställts från olika håll. Några anklagelser har också riktats omedelbart mot den judiska staten Israel – en stat som hade existerat endast fyra månader, som fortfarande stod under en provisorisk regim, dom nyss hade uthärdat en strid på liv och död mot överlägsna motståndare, som ännu levde under krigsvillkor, med döden vid sin tröskel. Att kollektivt stå ansvaret för vad enskilda gjorde har varit judendomens förbannelse under sekler. En sådan tendens öppnar dörren för antisemitiska stämningar, för antisemitismens lögn, alltså företeelser som varje kulturmänniska betraktar som utvecklingsvidriga och är angelägen att bekämpa. Det skulle illa harmoniera med Folke Bernadottes mission, om hans personliga offer utlöste detta svar. Detta skärper ytterligare behovet att isolera förbrytelsen och att undersöka dess miljö.
Det har omtalats att morddådet föregicks av växande judiska protester mot hela uppläggningen av denna medlingsaktion för vilken Bernadotte fri-8
villigt hade engagerat sig. Den reella anledningen till dessa protester är lätt att fastställa. Den judiska staten uppstod genom beslutet om Palestinas delning, medan judarna med stöd av tidigare löften gjorde anspråk på hela Palestina, det innebar sålunda ur judisk synpunkt en kompromiss som hänvisade den judiska staten till ett minimum. En medling måste medföra ytterligare en kompromiss, om det överhuvud taget skulle finnas några utsikter att med fredliga medel för-må den angripande parten att nedlägga vapnen. Judarna ansåg sig med goda skäl ur stånd att acceptera ytterligare eftergifter: därav protesterna mot medlingen.
I det judiska samhällets bottenskikt arbetade desperata krafter som i det väpnade våldet såg den enda möjligheten all försvara den svages rätt. Vilka för-kastelsedomar man än uttalar över en sådan attityd, förblir den likväl en realitet.
Viktigare är att fastställa hur sådana krafter kunde uppstå. Envar som betraktar de mest kända förhållandena under del senaste årtiondet finner lätt ett svar. Det judiska folket har oförskyllt uthärdat svårare slag än något annat folk. Medan andra nationer mötte den nazistiska ockupationen som frihetsmedvetna folk, gick judarna rnot undergången som en degraderad minoritet, under nazismen var det tillräckligt att vara jude för att dö. Allt detta är känt.
Redan tidigare hade judarna begärt ett eget nationellt hem oel, erhållit löfte om den. Men när den stora prövningen kom blev även detta land spärrat för de judiska massor som sökte sin tillflykt där. Spärren upprättades av en stormakt som upp-9
trädde som judarnas vän. Den överväldigande judiska majoriteten fogade sig lojalt även i detta så länge kriget varade. Men kriget slutade och spärren bestod.
Den tog formen av en mäktig intrig där många komplicerade krafter arbetade för samma mål: att beröva judarna deras land. Så uppstod även i Palestina de desperata krafter, som tillgrep vapnen som den enda utvägen. Det var små
kämpande grupper, den judiska förtvivlans yttersta frukter, men var det onor-malt att de fanns? Man kan sparka en hund tills den börjar bitas, än mera: tills den tror att också den som nalkas med framsträckt hand, kommer för att utdela en spark.
Denna skildring förbigår de allmänt kända faserna av judendomens ödes-
vandring under de senaste åren. Den eftersträvar att fastställa de intressen och krafter som uppträdde lokalt under försök att utestänga judarna från det historiska målet: det nationella hemmet. Den ansluter kronologiskt till de händelser som utspelades i Palestina vintern och våren 1948, fakta som kastar ett specifikt ljus också över den föregående utvecklingen. Det tragiska dådet i Jerusalem förändrar ingenting i denna utveckling, det utgör endast en konsekvens därav.
Boken önskar inte något ställningstagande i den aktuella orienteringsdebatten mellan öst och väst. Den vill koncentrera ljuset på de lokala förhållandena i Palestina, på skuggsidorna av den demokrati om vilken man brukar tala så högljutt och en av vars grundstenar är den fria kritiken.
Några läsare kommer säkerligen att kalla boken
10
projudisk. Den är projudisk på samma sätt som den skulle ha varit profinsk under vinterkriget 1939 eller probelgisk under den tyska invasionen 1940. En skillnad mellan Palestina och de båda sistnämnda länderna är endast att dessa så
ojämförligt mera har engagerat världsopinionen än judarnas sak någonsin har gjort. Denna skillnad är inte endast geografiskt betingad: de kringståendes likgiltighet har också ständigt varit judarnas öde. Ofta har de mästrats. överlägset och kortsynt, alltid av folk som själva har haft sitt nationella hem och sin frihet, som stått lika fjärran för judarnas problem som månen. Mycket sällan har de fått helhjärtat stöd. Det synes likväl som om denna isolering omkring dem har börjat brytas. Skapandet av den judiska nationen var ett steg i denna riktning.
Boken eftersträvar ingen absolut neutralitet inför konflikten, därför att en sådan neutralitet under rådande förhållanden skulle innebära ett ställningstagande för den angripande parten. Den vill bryta med likgiltigheten, därför att det här liksom annanstans, gäller levande människors öde. Den vill protestera mot det elementära faktum att mänskliga liv offras.
W. S.
11

RESOLUTIONEN

en 29 november 1947 antog Förenta nationernas generalförsamling
i Flushing Meadows med avgörande majoritet planen för en del-
D ning av Palestina varefter två oberoende stater skulle, upprättas
inom samma område, en arabisk och en judisk, förenade genom ekonomisk
union. Särskilt status bestämdes för Jerusalem som skulle bilda en internationell zon med separat regim. Delningsplanen var avsedd att förverkligas med största möjliga snabbhet Delningsplanen var avsedd att förverkligas med största möjliga snabbhet och vara fullbordad senast tio månader efter beslutet.
Det väsentliga hos denna resolution och det som gav dokumentet en världs-historisk prägel var naturligtvis att därmed efter nära två tusen år ett judiskt nationalhem skulle upprättas på traditionell mark. Det var en symbolisk handling med ett begränsat reellt underlag: det judiska folket som under åttio generationer hade levt utan ett eget land men som trots förskingringens pressande bördor hade förmått överleva som folk och bevara sin nationella särart skulle erhål-la ett nationalhem, ett land skapat och styrt av judar och öppet för alla judar som önskade bli medborgare i detta land; en historisk cirkel av mycket stor räckvidd hade slutits. Reellt
12
innebar beslutet att några hundra tusen människor som hade fördrivits frän sina hem under världshistoriens största massaker och som levde ett halvliv bland spillror skulle få en chans att börja om på nytt bland sina egna och med en ny förnimmelse av sitt människovärde. Inte bara sionisterna hade anledning att känna tillfredsställelse; en angelägenhet som rörde hela mänskligheten syntes äntligen ha funnit sin lösning.
Beslutet gällde ett område på omkring 27.000 kvadratkilometer, en handfull halvt förtorkad jord, målet för en idé.
Delningsplanen godkändes av generalförsamlingen med 33 röster mot 13,
medan 10 medlemsstater avstod från att rösta. Detta betydde inte bara att resolutionen gick igenom med 7 röster utöver den tvåtredjedels majoritet som var nödvändig enligt stadgan, utan också att Förenta nationernas absoluta flertal hade uttalat sig för delningen och för upprättande av den judiska staten.
På majoritetssidan befann sig USA och Sovjetunionen, Frankrike, Benelux-länderna, de skandinaviska staterna, Brittiska samväldets dominions, flertalet centraleuropeiska och sydamerikanska stater. Mot resolutionen röstade tio muhammedanska länder, bland dem samtliga arabstater inom Palestinas grannskap, samt Grekland, Indien och Cuba. England som fungerade som mandatmakt för Palestina nedlade sin röst med en attityd av protest efter att tidigare ha hemställt hos Förenta nationerna om befrielse från mandatet och om en
13
internationell aktion, för att fixera en godtagbar lösning på Palestinafrågan.
Vad England menade med en sådan lösning var en rekommendation som
kunde godkännas av såväl den arabiska som den judiska parten; de undersökningar som hade föranstaltats av Förenta nationerna och som sedan lades till grund för planen hade på samma sätt som talrika tidigare sonderingar visat att någon sådan formel inte existerade: krav stod mot krav. Den specialkommitté av elva nationer (the Sandström committee) som hade författat resolutionsförslaget efter långvarigt förarbete och studier på platsen hade också reserverat sig på denna punkt:
“Med hänsyn till del faktum att en lösning som vore godtagbar för båda parter är utesluten, måste nödvändigheten att påtvinga parterna varje lösning betraktas som ett grundläggande villkor för en aktion i denna fråga.”
England kunde som kolonialmakt med stora arabiska intressen antas vara
bättre än något annat land informerat om dessa motsättningar, och dess hemställan om en acceptabel lösning kom därigenom att framstå som ett försök att befria sig från en växande kritik mot Palestinapolitiken genom att överlämna hela ärendet åt Förenta nationerna och se om de kunde göra det bättre; senare händelser skulle visa att Englands aspirationer sträckte sig längre än till en formell upprättelse hos världsopinionen.
Redan under debatten om delningsplanen fick England skörda många an-
grepp för omedgörlighet
14
från egna politiska vänner, som reagerade mot cynismen i engelske kolonialministern Creech-Jones förklaring att Englands resurser skulle engageras för varje plan där en överenskommelse var möjlig, men endast då. Vad tjänade det egentligen till, frågade en talesman för Jewish Agency, att engagera Förenta nationernas dyrbara apparat för att formulera en plan, när man på förhand hade bestämt sig för att inte lämna sitt stöd åt någon plan som kunde framkomma genom denna undersökning?
Apparaten hade emellertid redan trätt i funktion och den hade skurit upp Palestina och presenterade bitarna; männen i Lake Success fortsatte att sträva mot målet.
Besvikelsen över Englands undanmanövrer motvägdes av den stimulerande
åsynen av Förenta staternas och Sovjetunionens samarbete, vilket bevittnades för första gången sedan den internationella församlingen hade börjat fungera.
Förhållandet mellan de båda stormakterna var under Palestinadebatten påfallande vänskapligt och intimt, och stämningar av optimism och lättnad spred sig kring konferensbordet och väckte liknande reaktioner världen över, reaktioner av överraskning och optimism.
Beslutet om Palestinas delning gick igenom. Trygve Lie, församlingens generalsekreterare, förklarade att denna resolution innebar en seger inte bara för de judiska strävandena utan också för Förenta nationernas sak.
Vilka instrument kunde mäta all den nervenergi
15
som hade, förbrukats på denna fråga? Allt som kunde sägas för eller emot hade blivit sagt, travar av protokoll, rekommendationer, reservationer och förslag som hade frambringats enbart under det senaste året fyllde många folioband med papper, dyrbara kvantiteter av kraft hade förbrukats för att påvisa vad som redan hade påvisats och upprepa vad som redan hade sagts.
Under det avslutande skedet av debatten hade de arabiska representanterna slutligen övergivit nonkooperationen och fordrade nu sin rätt av Förena nationerna vilkas auktoritet och kompetens att lösa frågan araberna nyligen hade förnekat. Många varianter av obstruktionsteknik och många övertalningar och finter kom till användning under slutstriden. Ännu dagen innan resolutionen godkändes av generalförsamlingen tycktes hela konstruktionen ånyo vackla in-för oppositionsgruppens förslag att åter uppskjuta avgörandet på ytterligare tre månader för att pröva andra möjligheter för samordning av de stridande intressena och granska alternativ som redan hade förkastats.
Gång på gång återvände de arabiska delegaterna till påståendet att en kommunistisk infiltration pågick i Palestina genom den judiska invandringen och att Palestina hotades att förvandlas till ett nytt “Azerbedjan” som språngbräda för ryska inflytanden mot hjärtat av arabvärlden. Dr Jamal Husseini från Palestinas arabiska kommitté sade till slut att de västerländska judarna inte härstammade från Israel utan från de chazariska stammarna som under forntiden hade befolkat sydryska stäpper,
16
och den uttröttade delegaten från Jewish Agency frågade om Palestinas araber skulle vilja underkasta sig genealogisk forskning och om araberna trodde att den historiska vetenskapen var en saga från Tusen och en natt. Förslaget var moget för beslut. Den polske delegaten dr Lange förklarade all ytterligare invändningar endast skulle blockera det internationella rådets arbete:
“Om vi misslyckas all lösa Palestinafrågan kommer världen att bedöma oss därefter.”
Det hängde slutligen på de små nationernas röster om beslutet skulle gå igenom och röstningsprocedurens första steg tycktes leda de judiska förhoppningarna mot en avgrund: Cuba röstade emot, Greklands delegat talade länge om den judiska kulturen och röstade emot, Chile och Columbia nedlade sina röster, sedan korn ett uppsving: Guatemala, Haiti, Uruguay – för, Costa Rica, Island, Liberia, Peru och andra – för, ytterligare några stater avstod, sedan var äntligen majoriteten säkrad och överskreds.
Strålkastarna flammade och filmkamerorna vreds runt från den ene delegaten till den andre, jagande Palestinas öde.
Syriens delegat reste sig från sin plats:
“Vi talar nu till församlingen som en dömd talar till sina bödlar; Förenta nationernas stadga är död och ni är mördarna; vad som följer efter detta skall komma över edra huvuden.”
Den irakiske representanten sade att hans regering inte fann sig bunden av resolutionen och att
17
den förbehöll sig, att handla efter egna beslut Sedan reste sig samtliga arabiska delegater och avlägsnade sig under församlingens tystnad.
På engelska regeringens vägnar sade Sir Alexander Cadogan:
“Sedan denna resolution nu har antagits återstår några detaljer; jag ha instruktioner att anhålla att Palestinakommissionen träder i förbindelse med min regering och förbereder sig att överta Palestinas förvaltning när den anländer till landet”
När beslutet blev bekant utbröt ett jubel i församlingens korridorer där judiska tidningsmän omfamnades och lyckönskades av sina kolleger. Från alla håll hördes det gamla hebreiska hälsningsordet: “shalom” – “frid”. Den festliga stämningen spred sig lavinartat över New Yorks judiska kvarter, där tiotusentals människor vid radioapparaterna hade väntat på det avgörande ordet, från synagogorna strömmade den sabbatsbedjande menigheten ut på gatorna med sånger och böner, jublande åt förlösningen från en stor vånda.
Nyheten radierades över världen och väckte samma utbrott av lättnad och glädje överallt där människor hade avvaktat slutet på den långa kampen, den nådde nazismens forna likvideringsläger Belsen-Bergen och andra läger där tusentals judiska interner, sjuka av barackluft, denna natt dansade och sjöng av glädje över den besegrade hemlösheten och det nationella hemmets gåva; nyheten rullade vidare och nådde de väldiga transitlägren på Cypern där hopar av judiska immigranter från kapade Haganah-fartyg levde bakom taggtråds-18
spärrar, som hade rests av den brittiska blockaden, den gav återskall på många kontor, där sionistiska organisatörer tålmodigt och självuppoffrande arbetade för att hålla modet uppe på exilens folk, den skakade och gav ny förtröstan åt hela den hemlösa judendomen, och den stormade in med segerrop över Palestina, där 700.000 människor som bildade kärnan av en judisk nation tog emot den med öppna armar och besvarade den med hymnsång och myriader fladdrande sionistiska flaggor.
Vad jublade man åt? Man hälsade den tusenåriga traditionens seger, hälsade sig själv som medlem av ett äntligen fritt folk med rätt att bestämma över sitt eget öde, man firade högljutt principens seger som manifesterade att världsme-ningen ännu förmådde sluta upp omkring en idé, att mänskligheten ännu hade öra för den svages lidelsefulla krav och att en seger ännu kunde vinnas med ord.
I denna uppriktiga känsla av lättnad deltog många för vilka den judiska nationen aldrig hade varit något annat än en idé.
Det var självbestämmanderättens realitet och den öppna dörrens realitet som folkmassorna jublade åt i Palestina och i de hemlösas läger; realiteten att Palestina till slut hade befriats från månghundraårigt förmyndarskap, och att judiska flyktingar aldrig mera skulle behöva bulta på främmande dörrar och vädja om främmande skydd. Man jublade åt sin frihet och sitt människovärde, och detta jubel överskuggade tillfälligt en annan realitet, nämligen att resolutionen i själva verket inte var något annat än ert allmosa och en bitter kornpro-19
miss, erbjuden åt den som hade lovats åtskilligt mera men som idag var beredd att avstå också från dessa löften, därför att gåvans idé för honom var viktigare än dess storlek.
Den politiska och historiska räckvidden hos Förenta nationernas resolution var uppenbarligen långt större än den geografiska, och hela lösningen var en konstruktion som hade producerats under ansträngningar att så långt som det överhuvud taget var möjligt sammanjämka de båda parternas intressen och som skulle störta samman, om den inte stöddes av deras ömsesidiga kompromissvil-ja.
När sionisterna hemställde om en judisk nationalstat använde de som argument inte bara judendomens vitala problem och en flertusenårig tradition; de begärde att ett internationellt löfte skulle infrias.
Löftet hade för trettio år sedan formulerats av Balfour, utrikesministern i l.loyd Georges krigskabinett, och det hade uttryckt Englands välvilliga irrställning till tanken att upprätta ett judiskt nationalhem på den traditionella jorden.
Vid denna tidpunkt utgjorde Palestina ännu en del av det vacklande ottomanska imperiet och stod under turkisk överhöghet, och Englands löfte gavs på bekostnad av en fientlig makt som inte väntades överleva kriget. När de segrande nationerna efter krigsslutet började göra om världskartan fick löftet formen av samfällda rekommendationer till förmån för den judiska staten. Det gällde också mera en symbol än en världspolitisk realitet, man önskade likvidera en mycket gammal orättvisa genom att
20
äntligen tillerkänna judarna rätten att bosätta sig utan hinder på den begränsade fläck av jorden som en gång hade sett dem födas. Symboliken appellerade starkt till världssamvetet som under dessa år engagerade sig för att gestalta en ny och bättre värld med plats för alla och rätt för alla, och Balfourdeklarationen betecknades som en av historiens största handlingar (fältmarskalk Smuts); president Wilson förklarade att han var övertygad om att de allierade makterna med Förenta staternas fullaste samverkan hade enats om att lägga grunden för en självständig judisk nation, och på arabernas vägnar godkändes denna tanke av Syriska kornmitten och av Emir Feisal av Mecca.
England erhöll som mandatmakt över Palestina det internationella uppdraget att åstadkomma en slutgiltig lösning av frågan, med andra ord att gynna den sionistiska invandringen och att stödja de nationsbildande judiska krafter som skulle göra sig gällande i Palestina hän mot en verklig suveränitet. Den ideella konceptionen hos hela denna rörelse var påtaglig; femtiotvå nationer stödde iden.
Det territorium som åsyftades av Balfourdeklarationen omfattade hela Palestina öster och väster om Jordan och de följande rekommendationerna nämnde ingenting om en uppdelning. Redan 1922 spärrades emellertid 3/4 av detta om-råde mot judisk invandring, när Transjordanien avskildes från Palestina och av engelsmännen upprättades som ett separat furstedöme. Ett kvartssekel senare, när Förenta nationerna 1947 godkände kommittéförslaget om en lösning av Palestinafrågan, ägde den
21
andra delningen runt, varefter endast l/8 återstod av det område som ursprungligen hade avsetts för den judiska nationen; judarna teg.
Genom den gränsdragning som kommissionen hade föreslagit efter att un-
gefär ha fastställt bosättningsgränserna mellan de judiska och arabiska folk-grupperna kom Palestinas nyaste karta att påminna om en geografisk mardröm, en Picassotavla med egendornligt formade ytor och vinklar, och det förefaller troligt att kommissionens medlemmar efter att ha frambringat denna lösning lyckönskade sig till att ingen av dem var tvungen att bosätta sig där. Lösningen var uppenbarligen ett försök att slå vakt om den sionistiska idén och samtidigt till det yttersta beakta de arabiska motkraven som denna gång eftertryckligt och hotfullt hävdades av delegaterna från sju arabstater vilka hade uppstått som självständiga enheter ur spillrorna av det Ottomanska imperiet under en period när judarna förgäves väntade på infriandet av ett löfte.
Två principskäl som för dagen syntes överskugga även territoriella hänsyn vägledde delegaterna från Jewish Agencys exekutiv när de beslöt att godkänna delningsplanen och därmed uppgav sina anspråk på Palestinas hela område väster om Jordan, och dessa skäl var: l) omedelbart upprättande av den oberoende judiska staten, och 2) tryggande av omedelbar och fortgående invandring av hemlösa judar, vilket kunde genomföras endast under en judisk regim. Det gäll-de för Jewish Agency att rädda vad som ännu stod att rädda; att avvisa förslaget skulle ha varit detsamma som att återigen
22
döma sig till en existens under förmyndare, ovisst för hur lång tid, medan hundratusentals hemlösa med desperation bultade på Palestinas portar.
Innan delegaterna skred till. votering om delningsplanen förklarade dr Abba Hillel Silver på den judiska ledningens vägnar:
“Man fordrar av oss en mycket stor uppoffring för att lämna oss det som vi skulle ha uppnått för länge sedan om vi inte hade blivit hindrade. Må denna eftergift utgöra vårt bidrag till lösningen av ett svårt internationellt problem och ett uttryck för vår önskan att medverka till den internationella ansträngningen att definitivt trygga freden inom denna del av världen. Längre kan vi inte gå och kommer vi inte att gå.”
Därmed accepterade judarna självbestämmande. rätt över ett område som
de hade förvärvat under lagliga former och med stora kostnader och som de hade kultiverat med egna händer och fått att blomstra, trots mångas övertygelse om hopplösheten hos ett sådant företag; en modern och livskraftig civilisation hade byggts upp i hjärtat av Mellersta österns ofantliga ödsliga områden, storartade landvinningar hade gjorts i kampen mot efterblivenhet och armod, förfall och sjukdomar; under ett halvsekel hade Palestinas judiska befolkning växt från 50.000 till nära 700.000 och sex moderna städer och över 300 samhällen med vitala industrier och blomstrande åkerbruk hade skapats inom ofruktbara och vanvårdade områden med hjälp av modern vetenskap och teknik, planhushållning och arbete av människor som hade beslutat att bygga just här
23
och själva var fascinerade av detta arbete; Palestina hade blivit mer än ett löfte, det var redan ett land. “Tiden och utvecklingen kan inte vridas tillbaka.”
Det återstod att att förhindra att vad man uppfört åter slogs sönder med våld. Den omedelbara reaktionen av glädje över resolutionen efterträddes av kravet på beredskap mot de krafter som öppet hade deklarerat sitt beslut att kasta planen över ända.
“Vi måste inse att medan Palestinafrågans politiska, legala, moraliska sida har avgjorts vid Lake Success, kommer de levande realiteterna att avgöras endast i Palestina”, sade David Ben Gurion som några månader senare skulle framträda som det oberoende Israels förste statsminister. “Resolutionen kan medföra många faror och utsättas för obstruktion. Endast medvetandet härom och förberedelser till det yttersta av våra krafter kan ge oss tillräcklig styrka för att bemästra faran. Denna återstående korta etapp av en mycket lång resa har avgörande betydelse, och dess svårigheter måste lösas idag om målet skall uppnås i morgon. Nationens samlade resurser, all dess statsbyggande förmåga, dess nationella disciplin och solidaritet kommer att behövas för uppgiften att återfö-
ra vårt folk från exilen, att återuppliva öknen, att åter upprätta det självständiga judiska samhället som skall fortleva i tecknet av de stora profeternas ideal om broderskap, rättvisa och fred.”
Den omedelbara utvecklingen skulle besanna dessa farhågor och skjuta fram självförsvaret som
24
den enda avgörande faktorn för Israels framtid. Det ofta åberopade världssamvetet hade varit mäktigt en enda handling: beslutet om den suveräna judiska nationen; judarna måste ta de blodiga konsekvenserna av detta beslut.
Vad innebar resolutionen om Palestinas delning och vilka omedelbara åtgärder föreskrevs av Förenta nationernas råd?
Den geografiska splittringen skulle överbryggas av en ekonomisk union mellan den arabiska och den judiska staten, vilka för övrigt skalle vara självstyrande och äga oinskränkt bestämmanderätt inom det egna området. Det ekonomiska samarbetet omfattade tullunion och enhetlig valuta, gemensamma intressen i kommunikationerna, gemensam kontroll av hamnar och flygfält anslutna till internationell handel, samverkan vid utveckling av bevattningssystemet och jordens bearbetning etc. Unionen skulle förarbetas av en tremannakommission som skulle dra grundlinjerna för samarbetet och snarast utse ett gemensamt ekonomiskt råd.
Efter konsultationer med England blev det bestämt att mandatet skulle
upphöra senast den 1 augusti 1948, när också de sista brittiska trupperna skulle ha lämnat landet. En judisk hamn med bakomliggande zon skulle friläggas av engelsmännen snarast möjligt men under inga förhållanden senare än den 1
februari 1948, .för att medge inresa för de judiska invandrarna vilkas belägenhet fordrade
25
brådskande åtgärder. (Icke nämnt i resolutionen men underförstått var att också
de judiska internerna på Cypern skulle försättas på fri fot i samband med denna utveckling. England förband sig senare att likvidera lägren senast den 15 maj, när mandatregeringen skulle inställa sina funktioner).
De båda oberoende staterna samt fristaten Jerusalem skulle proklameras senast två månader efter den brittiska evakueringen, alltså inte senare än den 1
oktober. Under övergångstiden skulle Palestinas förvaltning skötas av en “Palestinakommission” omfattande fem medlemsstater, vilken successivt skulle överta mandatregeringens funktioner. Regeringen uppmanades särskilt att av-hålla sig från alla åtgärder som kunde försvåra eller hindra kommissionens arbete.
Kommissionen hade utom förvaltningen till uppgift att efter samråd med
demokratiska partier och andra allmänna organisationer inom den arabiska och den judiska staten snarast möjligt inom vardera staten utse och upprätta provisoriska råd som skulle arbeta under kommissionens ledning men med full-
ständig auktoritet inom respektive områden, vilket innefattade landreglering och invandring, samt med uppdrag att senast två månader efter britternas evakuering anställa allmänna demokratiska val till konstituerande församlingar inom de båda staterna. Staden Jerusalem skulle demilitariseras och förklaras som en central zon, och inga halvmilitära formationer eller krigiska handlingar skulle tillåtas inom dess område; övervakningen av ordning och lag inom Jerusalem och särskilt bevakningen av de
26
heliga platserna skalle anförtros åt en internationell polisstyrka, rekryterad utanför Palestina.
Säkerhetsrådet anmodades att vidtaga de åtgärder som skulle visa sig nöd-vändiga för att förverkliga planen samt vid behov avgöra frågan huruvida utvecklingen i Palestina innebar ett hot mot freden; om sådana förhållanden in-trädde skalle säkerhetsrådet med syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet verkställa de funktioner som stadgan ålade rådet, d.v.s. använda maktspråk. Såsom brott emot eller hot mot freden eller som aggressionsakt skulle rådet betrakta varje försök att med våld rubba Palestinaplanens föreskrifter.
Generalförsamlingen uppmanade alla invånare i Palestina att medverka på
allt sätt för att förverkliga planen; vidare uppmanades alla regeringar och alla folk att avstå från varje handling som kunde fördröja eller hindra planen.
Sådant var i huvuddrag resolutionens innehåll. Numera, sedan utvecklingen har gått helt andra vägar, framstår uppmaningarna till säkerhetsrådet och till alla regeringar och folk att trygga planen mera som humanitära appeller i fredens namn än som makthot; någon reell vilja att bruka makt fanns uppenbarligen inte. Knappt sex månader efter resolutionens födelse hade detta dokument likviderats punkt för punkt till dess ingenting annat än den nakna idén återstod; den nakna idén och den judiska nationens desperata kamp mot aggressionen.
Under hela denna period — december, januari, februari, mars, april, fram till den 15 maj – upprätthölls den kompakta brittiska blockaden på havet
27
och i luften utanför Palestinas kust, och de patrullerande örlogsfartygens gråa skrov kunde dagligen observeras från Tel Aviv vars hamn senast den 1 februari skulle ha öppnats för den judiska invandringen, men förblev stängd. England som för över ett kvartssekel sedan hade fått internationellt uppdrag, att främja den judiska kolonisationen hade in i det sista ingenting annat än Cyperns interneringsläger att erbjuda åt judarnas statslängtan. Under hela denna tid fortsatte den växande arabiska infiltrationen över Palestinas gränser från norr, öster och söder som en uppladdning för den avgörande militära stöten.
Den planerade kommissionen för Palestina som skulle överta förvaltningen under övergångstiden och trygga den fredliga födelsen av två stater blev upprättad i Lake Success men vägrades av England inresa till Palestina ända tills det var för sent; när denna spärr äntligen hävdes hade förvaltningen desorganiserats till den grad och oroligheterna antagit en sådan omfattning att kommissionen fann uppdraget outförbart och måste befrias från sina plikter. Under sådana förhållanden måste också den planerade ekonomiska unionen avskrivas, och samarbetet efterträddes av en öppen konflikt. Mandatregeringen hade förbehållit sig ansvaret för ordning och lag, men dess ordningsmakt misslyckades komplett med denna uppgift och det kan numera ifrågasättas huruvida det någonsin var Englands uppriktiga avsikt att sörja för ordningen.
Inte ens Jerusalem blev någonsin demilitariserat och ingen internationell poliskår infann sig för att
28
beskydda de heliga platserna; tvärtom blev dessa reliker de första vittnena till blodsdåd och våld som snart utbredde sig över hela Palestina och tvingade judarna att mobilisera egna krafter till försvar för att skydda sina hem.
Medan denna utveckling pågick, denna reella utveckling som dagligen skördade allt flera offer och vars slutmål var att störta den nya staten, överlade, sä-
kerhetsrådet utan att kunna enas om huruvida freden var hotad. Världsorganisationens uppenbara impotens och mandatmaktens provocerande hållning ut-
gjorde troligen de ledande orsakerna till konfliktens utbredning; säkerligen hade sammanstötningen kunnat undvikas eller begränsas om säkerhetsrådet hade förmått att ställa makt bakom orden och om mandatmakten hade avstått från obstruktion och engagerat sig för planen; troligen hade också samma resultat kunnat uppnås om den judiska staten hade tillåtits all obehindrat utrusta sitt försvar för att möta anfallet. Ingenting av detta skedde; de intressen och den goda vilja som hade räckt till för att formulera beslutet, räckte inte för att förverkliga det.
Del faktum att mandatmakten var en framstående medlem av säkerhetsrådet (där också Syrien hade säte) underströk endast hela cynismen hos denna konflikt som redan under dessa månader sände över 10.000 offer till lasarettet och kyrkogården, och som utspelades inför ögonen på en värld som nyss hade hoppats att med ett dokument lösa Palestinas ömmande frågor och grundlägga dess fred.
29
En enda utfästelse trädde i kraft: mandatet upphörde den 15 maj och redan vid midnatt inställde den brittiska förvaltningen formellt sina funktioner. Några timmar tidigare, på kvällen den 14 maj 1948, en sabbatsafton, utropades staten Israel av sionistiska nationalrådet. Samtidigt inledde de arabiska arméerna från redan förberedda ställningar på Palestinas mark och längs gränserna en samfälld offensiv mot den judiska staten, som på resolutionens spillror försvarade sitt liv.
30
en grekiska ångaren “Teti” kom fram till Haifa på nyårsafton. En
ljum laber vind kom in från havet med fartyget och drev breda
D azurblåa vågor framför sig. Solen stod högt och det var ganska
varmt så att man kunde ligga med uppknäppt skjorta på presenningen över en livbåt och titta på bogvattnet som skar diagonalt över vågorna och ristade havet med fransiga band av skinn och bubblor.
Redan innan den avlägsna palestinska kusten kom inom synhåll syddes det väsande ljudet från flygplansmotorer ihop med det monotona dunket från våra maskiner och snart brusade en fyrmotorig engelsk Halifaxbombare förbi fartyget i höjd med masttopparna. En signallampa blinkade från planet och sedan gjorde den stora grågröna maskinen en djup lov över havet och kom tillbaka ännu en gång och en tredje, medan flaggmatroser på bryggan sysslade med sig-naldukarna och slutligen hissade en kombination som angav vilka vi var och vart vi skulle. Planet blinkade ännu en gång och gick mot norr, och kort därefter dök ett par långa gråa skrov med släpande rökflätor upp vid horisonten och försvann igen. Den yttre. blockadgördeln var
31
passerad och synranden i öster bröts redan av ett gråblått band som låg över vattnet och växte ju mera vi närmade oss Palestina.
Det var trångt av folk ombord men mycket få av dessa skulle debarkera i Haifa, flertalet var på väg längre norrut, mot Beirut och Cypern och det var ett färgrikt sällskap, sådant som man kanske möter bara på orientaliska linjer. På
presenningen över livbåten satt också två unga greker som hade gått ombord i Alexandria och bakom oss på övre däck satt och halvlåg en hop civilklädda egypter som efter vad grekerna sade skulle landstiga i Syrien för att ansluta sig till den arabiska befrielsearmén som utbildades och utrustades för kommande insatser mot Palestina. Grekerna berättade att de hade jobbat först för den brittiska ökenarmén som mekaniker och sedan på ett egyptiskt garage där de hade förtjänat fyrtio piaster om dagen men ändå fått avsked därför att Egypten under dessa dagar inledde en aktion mot främlingar för att lätta trycket av sin egen arbetslöshet och rikta en växande arbetarjäsning längs kanaler som ledde bort från regeringens bord. En stund rörde sig samtalet om den nordiska arbetarrörelsen och demokratisk lagstiftning och organisation som gav grekerna en osäker längtan i ögonen, tills bevakningsplanet kom och med sin motorröst sågade av pratet.
På nedre däck hade passagerarna från andra klass matsal skockat sig längs relingen och betraktade ivrigt det växande kustbandet, fartygen och vågbrytarna nedanför Carmélberget. En väldig redd öppnade sig framför Haifa. och på redden låg
32
lastfartygen som en hjord boskap på bete, orörliga, rostfläckade, med döda skorstenar. Någon räknade dem och kom till fyrtio men hade ändå inte räknat alla, och när vågbrytarens pekfinger svängde förbi oss öppnade sig också en inre redd med andra fartyg förtöjda längs lastkajen och innanför piren. Haifa låg framför oss som en bred skål av grågröna sluttningar med terrassformigt grup-perade kvarter, genomskurna av gator som från höjderna brant löpte ned mot hamnen. Ett avlägset stön av lyftkranar och den tunna metalliska klangen av rullande plattformar och trallor nådde ut över vattnet tills också detta ljud resolut bröts av skallet från “Tetis” ankarkättingar på marsch ut genom de rykande klysen. Vattnet var gråare här och vid bogen guppade några apelsiner som gula bollar.
De palestinska myndigheterna kom ombord och med dem kom alarmérande
rykten som drog som en kall vind genom fartyget och färgade solljuset grått.
Stämningen blev med ens orolig och pressad och ordet “oljebolag” bollades från grupp till grupp av upprörda röster. Något vämjeligt och blodigt hade helt nyligen utspelats där bortom kajerna, bortom packhusen och palmerna, vid Consolidated Oil Refineries stora anläggningar vars namn olösligt tycktes hänga samman med Haifa och Mellersta Östern och med hela den konflikt som under de senaste veckorna hade mognat på denna kust. De första tidningarna kom också ombord och det blev småningom klart vad som inträffat: ett upplopp av raffinaderiets arabiska arbetare mot de judiska arbetarna av vilka över fyrtio under några
33
timmar hade slagits ihjäl inför ögonen på den maktlösa direktionen, innan den ordningsmakt som bevakade detta orientaliska centrum hann avbryta massakern. Man berättade att. några av de engelska cheferna hade. brustit i gråt när de från kontorens fönster såg människojakten och morden på fabriksgården, att judiska tjänstemän hade gråtit när de desperat krävde att ledningen skulle låta dem få några bössor som förvarades inlåsta för att användas vid fara, att många av de omkomna hlade blivit så vanställda att de knappt kunde identifieras, och att antalet döda hade ökats från 39 till 42 sedan man efter en dag hade påträffat kroppar av ytterligare tre judar på botten i en oljekokare där de hade kastats ned.
Dessa berättelser som senare bekräftades och kompletterades med andra
fragment gav vid handen att massakern var ett led i den terror som under dessa veckor drog över Palestina som upptakt till en växande, arabisk kampanj mot delningsbeslutet. De arabiska vakterna vid raffinaderiets port hade denna morgon noggrannare än vanligt undersökt de judiska arbetarna och tagit ifrån dem deras fickknivar. Sedan flera dagar hade korta järnstänger, hammare och andra tillhyggen smusslats in på de arabiska arbetsplatserna och lagrats där. Några arabiska och arméniska arbetare hade varnat sina judiska vänner att komma till arbetsplatsen denna dag. Den extremistiska judiska organisationen Irgun Zvai Leumi fattade, under inflytande av dessa rapporter ett fatalt beslut: dagen före upploppet exploderade några bomber kastade
34
från en bil bland en klunga arabiska arbetare som samlats framför raffinaderiets port, dödade elva och sårade ett femtiotal.
Långt senare, när jag kom i förbindelse med den underjordiska organisationen, förklarade man att bomberna hade varit ett desperat och oöverlagt försök att i sista stund stoppa den planerade lynchningen genom motterror. Tvärtemot denna fanatiska kalkyl verkade bomberna som en påkörare på de upphetsade arabiska grupperna och massakern drog med blod och vånda över fabriksområ-
det Trupper anlände först halvannan timme senare, alltför sent.
Nästa dag, på nyårsafton, kastades en bomb mot en buss med judiska sör-
jande på hemväg från begravningsplatsen där offren från massakern hade jor-dats, och den hårda runda smällen hördes klart ombord på “Teti” som låg i den inre hamnen och hade tagit ombord myndigheter och rykten. En blå rökpuff steg upp mellan husen där en gata löpte ned mot hamnen och omedelbart därpå
hördes knallarna från en automatpistol från samma plats. I vattnet nedanför oss kom en roddbåt med två brittiska soldater, med gummiskor på fötterna och uppknäppta skjortor, den ene vid årorna, den andre halvliggande på akterloften med ett armégevär över knäna. Vi ropade ned till dem och frågade vad smällen betydde.
– Vet inte, sade mannen vid årorna. That’s the usual thing down here’.
– Hur är det i land? frågade någon ivrigt, en oljeingenjör som kommit med sin familj från Vene-35
zuela och var rädd om barnen. Engelsmannen pekade på geväret
– You see that gun?
Han skvalpade runt med båten ett slag och berättade att han var från Gu-ernsey och att det var den ljuvligaste plats på jorden; han var stationerad i Palestina sedan två år, tvi hundan.
Sedan väntade vi länge framför dörren till försalongen där passmyndigheterna satt och fick veta. att ingen skulle få landstiga denna dag därför att tull-kontoret hade stängt. En amerikansk rabbin som var min bordsgranne i andra klassens matsal, en högväxt karl med gråsprängt skägg och väldiga händer, tog nyheten särskilt hårt: han hade gått ombord i Marseille och hade, eftersom den grekiska kocken inte lagade ortodox judisk mat, under aderton dygn ätit uteslutande ägg och frukt, medan lukten från våra köttfat stack honom i näsan. Hela denna förmiddag hade han berättat hur ljuvligt en lökkorv smakar och hur man lagar färserad höna och fisk.
Hos passkontrollen måste alla visa intyg på att de hade skyddsympats mot kolera. Fartyget kom närmast från Egypten där epidemin under de senaste må-
naderna hade härjat fruktansvärt bland fattigbyarna, och under de senaste veckorna hade koleran visat tendenser att sprida sig till Syrien och andra arabländer.
Inom Palestina förberedde de judiska sanitära institutionerna skyddsåtgärder mot epidemin och man överlade om att spärra gränsen mot Transjordanien; förstärkta Haganahstyrkor hade sänts mot nordgränsen för att upp-36
fånga den illegala invandringen av araber från Syrien, men nya beväpnade grupper fortsatte trots spärrarna att strömma fram mot det inre av Palestinas arabiska zon.
Kvällen gick med en slocknande kaskad av klargula och gyllene färger från havet där solklotet som en glänsande apelsin hastigt sögs ned i en virvel av fladdrande skyar. En svag gyllene återglans från Carmélklippan höll sig svävande ännu några minuter som sagodoften från en orientalisk legend och sedan blev himlen plötsligt duvgrå och sval och de första slöjorna av mörker kom hastigt fram över landryggen som förelöpare åt natten, och ännu medan vi stod vid relingen och såg på hur ljusen tändes i Haifa föll natten över oss som ett dok och kvar var bara det varma ljuset från hyllfönstren och dallrande återspeg-lingar i vattnet av andra ljus mycket långt borta. Den grekiske hovmästaren ringde för kvällsmaten som serverades två timmar senare än vanligt.
Vid elvatiden på kvällen avslutade jag en grekisk artikel nere i den trånga kabinen där ingen hade städat under resan, tog min rock och gick genom
korridorens bastanta lukt av gammalt sänglinne, kappsäckar, olja och mat upp på mellandäck. I andra klass matsal var tomt, några besättningskarlar som hade helgledigt satt runt ett bord och spelade poker om vita bönor; rabbinen Fishman gick tidigt till kojs, köpmannen Gold, som hade en manufakturfabrik i Tel Aviv och som hade hjälpt mig att döda många ensamma timmar med älskvärt lugnt prat över ett schackbräde, hade antag-
37
ligen gått ned för att packa, familjen från Venezuela sov med sina bekymmer och sina barn, en schweizisk flicka som reste till Cypern för att möta sin turkis-ke man hade sökt upp ett sällskap på första klass där de förberedde en fest. Den grekiske kyparen sysslade med en skål sockrad konfekt och några glas.
På övre däck var det alldeles stilla och luften var fuktig och sval. Jag satte mig på en bänk, tände en cigarrett och såg myriader stjärnor brinna på himla-valvet som hade krängt över, lyft Karlavagnen upp mot masttopparna och kastat Polstjärnan långt bort mot horisonten. Mörker låg över fartyget, men detta mörker genombröts regelbundet av intensivt och kyligt ljus, blåvitt som skum-mjölk, svängande runt kring en avlägsen punkt på piren där hamnbevakningens kraftiga strålkastare arbetade från ett osynligt torn och vaktposter spanade längs ljusstrålen, följande dess gång över det blanka svarta vattnet. Från en annan axel längre åt söder svängde ett annat likadant ljusfinger över redden och bröts med ljudlösa sekundsnabba flammor när strålen träffade de orörliga fartygen och gick vidare. De båda strålarna kom skuggorna på övre däck att dansa en sällsam dans fram och åter, när det skarpa ljuset träffade livbåtar, ventilatorer och dä-
vertar än från den ena sidan, än från den andra och vred deras skuggor framför sig.
Fartygen framträdde ur mörkret som dimfigurer, än mycket långt borta än helt nära, utpekade av det kraftiga skenet som strök halvcirkelformigt över havet och sedan trevande och skyndsamt pendlade
38
fram längs kustbandet för att åter inleda sin vaksamma jakt över vattnet; men själva ljusskenet verkade långt mera reellt och påminde i denna omgivning om sökarljuset från två fängelsetorn, där någon osynlig stod och observerade spärren; man betraktade ljuset och glömde havet och väntade att få höra vakthun-darnas skall. Hur många av fartygen på redden var Haganahs kapade immi-
grantfartyg, som hade ränt på blockaden under försök att uppnå Palestinas kust med sin last av människor utan certifikat? Hur många förbannelser och böner hade denna kust lyssnat till under de senaste åren?
Ännu för några månader sedan, denna sommar, hade den chockhärdade ef-
terkrigsvärlden chockerats av händelserna kring “Exodus 1944”, denna tragiska odyssé som åter fäste uppmärksamheten på Palestina och kanske för första gången kom större folkgrupper utanför de sionistiska kretsarna att inse, att nå-
gonting där inte var som det skulle vara, och väckte protester bland dem för vilka Palestina inte hade varit något annat än det Heliga landet och ett brittiskt mandat. Under några veckor nådde de sionistiska rösterna också mycket av-lägsna lyssnare och engagerade dem, och detta endast för ett immigrantfartyg bland många andra, som Palestina var stängt för. Flera faktorer korn “Exodus”
att spela den uppmärksammade roll som det gjorde, den specifika atmosfären av hemlöshet och desperat kamp som omgav detta fartyg, den bittra åsynen av Englands brutala tvång mot dessa hemlösa, Tysklandsetappens tragedi, men kanske framför allt det hårdnackade motståndet bos människorna
39
ombord, den självuppoffrande idealitet som kom “Exodus” folk att framhärda med sin vägran att acceptera några andra alternativ än det enda: öppna Palestina för oss. Att denna ståndaktighet visades, inte av utvalda. heroer, utan av vanliga, olyckliga människor, efterlämnade också hos den avlägsne betraktaren ett intryck av de mäktiga andliga drivkrafter som arbetade för denna idé och som skulle fortsätta att arbeta för den, så länge Palestinafrågan inte var slutgiltigt löst.
Ett passagerarfartyg på 2.000 ton hade inköpts av Haganah, som organiserade invandringen av certifikatlösa judiska flyktingar till Palestina, och seglats från Chesapeake Bay över Atlanten till den franska hamnen Sète, där fartyget tog ombord 4.554 judiska illegala immigranter (1.600 män, 1.282 kvinnor, 1.017
ungdomar, 655 barn) för att försöka bryta blockaden som spärrade det förlovade landet. De franska myndigheterna sökte kvarhålla fartyget i Sète, men be-sättningen kapade förtöjningarna under ebbtid, och “Exodus” stack till havs med sin mänskliga last, stötte på grund, lyftes av tidvattnet från grundet och fortsatte med östlig kurs. Fartyget siktades inom kort av en brittisk jagare, som skuggade immigrantbåten under två dygn och sedan avlöstes av andra krigsfar-tyg med samma intervaller; utanför Palestinas kust, på gränsen till territorial-vattnet, bordades “Exodus” av blockadfartygen och infördes till Haifa med tre dödade och ett antal sårade ombord, och en gapande lucka på sidan efter bord-ningen.
Medlemmar av Sandströmskommissionen råkade
40
bevittna när de sårade och deras föräldrar fördes i land under bevakning för all stanna tills vidare, medan de övriga passagerarna överfördes till tre deporta-tionsfartyg som åter vände stäven mot väster med icke angivet mål. Så inleddes affärens mest dramatiska skede, det som skulle göra “Exodus” namn tragiskt bekant över hela världen.
Gissningar att immigranterna som vanligt skulle landsättas på Cypern för att interneras där blev inte besannade, och först tre dagar efter avfärden från Haifa blev det bekant att destinationsorten var Frankrike, och att Londonkabinettet förhandlade med de franska myndigheterna om möjligheten att avbörda sig flyktingarna på fransk mark. Åtgärden baserades formellt på undantagsbestämmelser från krigsåren som gav engelsmännen rätt att avvisa varje immigrant och skicka honom tillbaka till den hamn där resan börjat. Oavsett att dessa bestämmelser var en produkt av mandatregeringen utan internationellt stöd, och oavsett att kriget sedan två år var slut, uppvisade åtgärden ännu en stor svaghet: dessa immigranter hade inte något hemland att sändas tillbaka till, det var människor som för länge sedan hade ryckts upp med rötterna, många av dem var överlevande från de tyska likvideringslägren, de kom från ingenstans och hade varit på väg till det land som de betraktade som sitt hem.
Omsider meddelades att de franska myndigheterna hade accepterat all ta
emot immigranterna, som skulle inräknas inom den invandrarkvot på 8.000
personer som Frankrike hade öppen för
41
“displaced persons”. Frankrikes villkor var emellertid att “Exodus” passagerare frivilligt lämnade fartygen. “Exodus”-gruppen avvisade erbjudandet.
Affären “Exodus” uppmärksammades av utlandspressen och blev en sensa-
tion för den, man anade den kamp som förestod. Från Englands sida gjordes försök att hemlighålla fartygens uppehållsort, men saken kom snart ut, och franska och utländska pressmän började anlända till Port de Bouc vid Marseille, där fartygen låg förankrade långt ut till havs. Ingen journalist släpptes ännu ombord på fartygen eller ens i närheten av dem, men franska myndigheter som hade företagit inspektion ombord fann inget skäl att tiga med vad de hade sett, och rapporterna korn ut om det flytande koncentrationslägret, om taggtråden kring passagerardäcket, om de beväpnade vakterna och de trånga logementen utan kojer.
Pressbullret kring “Exodus” verkade chockerande också på den engelska
hemmaopinionen. Economist skrev att Paris engelska koloni ända sedan kriget inte hade sett någonting jämförligt med den ström av ovett som nu riktades mot England av franska journalister. Var journalisterna oförmögna att se den andra sidan av affären, Englands- beredvillighet att finna en fristad åt flyktingarna? Om förhållandena ombord på fartygen var så bedrövliga som man skrev, nå, hade inte passagerarna full frihet att landstiga så snart de ville? Stod inte de franska lasaretten öppna för deras havande kvinnor och deras sjuka? Om det bedrövliga spektaklet fortsatte, var det inte slutligen judarnas eget fel?
42
Andra engelska tidningar anslöt sig till kören: sionisterna packade ihop människor på gamla skepp som sändes till Palestina, där skeppen oundvikligt måste bli kapade av britterna, varvid flyktingarna fick ta smällen, och England fick skulden, medan Haganah tog äran! Man framkastade att “Exodus” var provokation, upplagd som en propagandistisk manöver mot England.
Samtidigt pågick ett nervkrig ombord på flyktingbåtarna, där judarna bearbetades med övertalningar och rykten, det hette att skeppen när som helst skulle avsegla till tropisk hamn, att Frankrike var den sista människovärdiga chansen, att proviant för den nya resan redan hade tagits ombord. Skeppen låg kvar vecka efter vecka, medan ovissheten bearbetade nerverna: det var en princip-kamp, Englands mot sionismens. Judarna vägrade att landstiga. De hade åtta nyfödda barn ombord och sjuka, de hungerstrejkade och sände protester till Paris, där de förklarade att Frankrikes medgivande att behålla skeppen i fransk hamn verkade som stöd för nervkriget mot “Exodus”. Dagarna gick under solsken och regn, den oroande mistralen kom från havet, skeppen låg kvar.
Skandalen växte allt mera och slutligen kom Englands beslut som skulle bryta dödläget och samtidigt insätta en sista stöt mot den judiska motståndsviljan: nästa destinationsort skulle bli Tyskland. Beslutet var utomordentligt brutalt, eftersom ingen kunde vara okunnig om vad det betydde att sända judiska flyktingar till det land som hade mördat sex miljoner judar under historiens värsta 43
massaker, bland offren många anhöriga till “Exodus” folk. Även Economist reagerade mot beslutet som tidskriften försökte tillskriva den ackumulerat upprörda stämning som rådde i engelska kretsar efter sprängningen av King David Hotel (1946) och hängningen av de två brittiska sergeanterna: “Det bästa man kan säga om denna handling är att den var dåraktig. Men den berodde inte bara på tanklöshet. Inget tvivel kan råda om att en önskan att ‘ge dem en läxa’
hade sin andel i beslutet”
Det dramatiska slutkapitlet i denna judiska odyssé är allmänt bekant:
tvångstransporten som hela världen under några dygn följde med bestörtning och avsky, tumultscenerna på kajerna i Hamburg, protesterna, tårarna, och de tyska åskådarnas skratt. Trots allt är det inte dessa ögonblicksbilder som verkar starkast på åskådaren, utan den andliga kraften hos denna grupp människor som envisades att tänka kollektivt och accepterade även denna skymf, därför att de vägrade att godta individuella förmåner så länge den fråga var olöst som gällde hundratusental av dem.
Dessa människor hade inget hemland. De begärde sitt land av världsopinionen och deras enda chans att personligen nå denna opinion var att kvarstå. under slagen. Den engelska bedömningen begick ett grundläggande fel, när den negligerade detta moment: Palestinafrågan var för judarna inte artificiell utan djupt essentiell, nödvändig, därför kunde “Exodus” inte behandlas som ett ensamstående fall utan måste lösas i sammanhang med hela komplexet, eller inte alls.
44
Många levande fartyg med legitima ärenden från oberoende stater låg på Haifas redd denna nyårsafton. Men det var spökfartygen som gav den egendomliga tunga atmosfären åt Palestinas största hamn, medan sökarljusen forskande jagade fram över vattnet.
*
Dragkampen om “Exodus” fortgick medan Förenta nationernas special-
kommitté bedrev sina undersökningar på Palestinas mark och skar till den bisarra karta som slutligen antogs för delningsplanen den 29 november 1947.
Arabstaternas delegater hade lämnat konferensen under protest när detta beslut blev klart. Följande dag proklamerade Arabiska Högre Exekutiven i Jerusalem efter extraordinär session en generalstrejk under tre dagar, med början fredagen den 2 december, när den sabbatsfria arabiska befolkningen skulle uppbådas till demonstrationer mot planen. En delegation från Exekutiven upp-vaktade Palestinas mandatregering med hot om samarbetsvägran om regeringen stödde delningen. Samma dag knallade de första skotten.
Oskyddade judiska bussar på väg mot Jerusalem besköts från bakhåll av arabiska krypskyttar, och fem passagerare dödades, medan judiska samhällen ännu jublade åt världsrådets dorn. Överfallen fortsatte nästa dag och de följande med ständigt stegrade siffror på offren. Från judiska arbetarpartiet, Mapai, kom en proklamation om förstärkt beredskap över hela Palestina,
45
och säkerhetstjänsten utfärdade den första ordern om mobilisering av män mellan 17 och 25 år till judiska försvaret. På fredagen började arabstrejken, och samma dag kastades de första handgranaterna mot judiska kvarter utanför Jaffa.
Genom Haganahs radio riktades en appell om besinning till alla judar:
“Provocerade akter av vedergällning och oansvariga repressalier mot den arabiska befolkningen skulle endast gynna de propagandister som anstränger sig att upphetsa de arabiska massorna till våld.”
Andra strejkdagen började sysslolösa arabiska skaror, anförda av uppviglare, att bränna och plundra judiska affärer i Jerusalem. Längs stadsgränsen mellan Tel Aviv och Jaffa sattes flera judiska hus i brand, och situationen blev så oroväckande att myndigheterna utfärdade order om 24 timmars utegångsförbud (curfew) för Jaffa. Alarmérad av Palestinas oro konfererade Förenta nationernas generalsekreterare, Trygve Lie, med sina medarbetare om möjligheten att begära säkerhetsrådets ingripande. England meddelade att situationen ännu inte var allvarlig nog för ett sådant steg. Mandatregeringens styrkor hade vid några tillfällen lossat varningsskott och angripit demonstranterna med battonger. På Jerusalems gator byggdes barrikader.
Den 5 december, sex dagar efter delningsbeslutet, rapporterades för första gången närvaron av organiserade arabiska band inom Palestina. Flera amerikanska tidningar började debattera frågan om aktivt stöd åt Palestinas judar, beväpning av Haganah, värvning av frivilliga till Palestina.
46
Andra pressröster avrådde från varje separat aktion mot krisen: “De stridande är inte rustade att hålla på länge.” Inför engelska parlamentet förklarade Creech-Jones att mandatmakten ensam ansvarade för ordningen och ämnade vidta alla nödvändiga åtgärder för att trygga den. Mr Manningham Buller frågade huruvida trupperna och polisen verkligen gjorde allt som stod i deras makt, och Creech-Jones försäkrade att så var fallet.
Skadade och sårade från orosområdena började fylla Palestinas judiska sjukhus. Nationalrådet upprepade sin fredsappell till araberna och varnade för kontraslag: “Det är inte av svaghet vi vädjar till er att inte söka strid.” Antalet dödsoffer växte, lokalnotiser meddelade allt oftare överfall på obevakade platser, under mörker: “Found stabbed in the back.” Specifika oroshärdar började kristallisera sig, men den arabiska befolkningen var på många platser ännu oberörd av kampanjen, och många samhällen med blandad befolkning höll orubbligt fred.
Efter några dagar utsattes Jerusalemvägen vid Bab el Wad för arabernas
första organiserade anfall i stor skala, och en flicka bland passagerarna dödades.
Det rapporterades från orosplatserna att polispiketerna som regel anlände för sent för att avstyra bataljen, och att polisen därefter anställde vapenrazzior bland judarna och vidtog arrester. På några punkter hade polismännen öppnat eld mot det judiska försvaret. Kolonin Beit Yakov avvisade ett arabiskt anfall: polisvagnar anlände för att beslagta vapen, en upprörd folk-47
massa protesterade mot dem, poliser, öppnade eld och fem judar dödades; pressen offentliggjorde numren på vagnarna: 668 och 723. Palestine Post skrev:
“Razziorna efter vapen och polismaktens aktiva inblandning mot det judiska försvaret skapar ert atmosfär av osäkerhet och nedsätter samhällets ansträngningar att freda sig.”
Creech-Jones meddelade den 10 december att Palestinamandatet skulle
upphöra den 15 maj, enligt regeringens beslut, och att truppernas evakuering skulle vara slutförd senast den 1 augusti. Orsak till femmånadsfristen var: “England önskar inte lämna Palestina i ett tillstånd av oordning efter den mycket stora och dyrbara insats som England hur gjort för Palestinas utveckling under mandatet.” Creech-Jones underströk ännu en gång att Palestinas regering inte ämnade använda sina resurser för att förverkliga delningen, inre heller acceptera någon form av internationell inblandning så länge mandatet bestod. “Enligt vår uppfattning är den odelade kontrollen över Palestina ett grundläggande krav.
Därför är det inte önskvärt att Förenta nationernas kommission för Palestina anländer dit förrän kort före mandatets utgång.”
En överraskande hållning, sedan man hade kalkylerat med en successiv inkoppling av kommissionen på Palestinas administration som en naturlig övergångsform. Hur kunde kommissionen endast på några veckor överta hela bördan och hela ansvaret för en utveckling som redan hotades av
48
väpnad kris? Varför var den odelade kontrollen så viktig för England? Skulle England göra allvar av sina utfästelser att sörja för ordningen, om inte, vad skulle ske? Nyss meddelades att alla inresor till Palestina för engelska fruar och barn skulle spärras från nyåret; någon avmattning väntades knappast.
Femton dygn efter delningsbeslutet nådde Palestinas dödskurva siffran 190, fördelad ungefär lika mellan araber och judar. Sex brittiska soldater och en polis hade stupat.
Från Haganahs underrättelsetjänst meddelades att syriska och drusiska
stridsgrupper hade anlänt till Palestinas arabiska zon över gränsen från grannländerna. Det organiserade motståndet från judisk sida började ta form med nattaktioner mot arabiska befästa lins, som användes som skyttenästen och logement av de stridande; parallella aktioner insattes av extremisterna som bemannade bilar och gjorde raider med automatvapen och bomber mot starka
arabiska centra. Ännu var endast förposterna aktiva från båda sidor, men tendensen pekade på stegrade oroligheter som småningom skulle engagera allt större grupper av befolkningen. Den arabiska krigspropagandan fortsatte att arbeta, och arabiska flyktingar från Palestina utpekades som argument för reli-gionskriget mot den judiska staten. Tyngdpunkten för oroligheterna låg hittills övervägande i städerna; det var lättare att camouflera sig och slå i städerna, och den förmögna arabiska stadsbefolkningen kunde lättare oroas och bringas att flytta på sig, varméd agitationen skaf-49
fade sig några att peka på och ropa över: Judarna vill driva ut araberna från deras hem!”
Gamla recept på förtryck mot egna progressiva krafter användes nu som
förut för att tysta ned de stämmor som sökte protestera mot krigskampanjen.
Den arabiska rörelsen var en rörelse bestämd av ledarna: om ledarna önskade fred skulle det bli fred, om ledarna ville ha blod, skulle blodet flyta, också bland de arabiska byarna vilka inte ville ha blod. Arabvärldens väldiga underklass var en amorf massa som med olika medel kunde bringas att reagera i den ena eller den andra riktningen, och ledarna kände medlen.
Fredsvänliga arabiska grupper gjorde ännu försök att närma sig sina judiska grannar för att lokalt undanröja konflikten. Månad efter månad fortsatte arabiska byar att hålla fred, därför att deras huvudmän, mukhtarer, inte ville ha strid och inte önskade främmande krigare till sina byar; andra byar vacklade mellan fred och krig, ibland sköt araberna, ibland inte. Histadrut, den mäktiga judiska fackunionen, som från fredsåren hade förbindelser med arabvärldens svaga fackföreningar och skrämda socialistiska ledare, riktade ännu en gång ett upprop till de arabiska arbetarna att avstå från våldshandlingar, att söka upprätthålla kontakten med judiska fackföreningar och samarbeta med dem för Palestinas fredliga utveckling. Men arabiska fredsstämmor förstummades av den fortgåen-de jäsningen, under påtryckningar och hotelser från aktivisterna; utanför arabstaden Gaza på sydkusten blev mukhtaren Yusuf Abu Elayish och hans bror mör
50
dade av en arabisk hop, som angrep bröderna när de körde varor till en judisk koloni. Några resurser att ställa upp mot dessa hopar existerade inte hos araberna och morden kunde fortgå ostraffat.
Någonting mycket handfastare än judarnas halvbeväpnade, illegala försvar och mandatmaktens likgiltiga polis hade behövts för att resolut släcka denna brand, medan den ännu höll på att gripa omkring sig. Resurser fanns uppenbarligen för en sådan aktion: omkring 80.000 man brittiska elittrupper med moder-naste beväpning stod inom ett område av ett medelstort svenskt landskaps om-fång. Redan en demonstration av dessa styrkor skulle troligen ha varit tillräcklig för all förta krigsaktivisterna lusten att fortsätta, för att eftertryckligt stabilisera läget; men ingenting blev gjort.
En konsekvens av dessa förhållanden var att mandatmakten genom sin pas-
sivitet medverkade till konfliktens utbredning, underlättade angreppet genom att avväpna och förfölja det judiska självförsvaret, och förstummade de arabiska fredsrösterna genom att isolera dem och utlämna dem utan skydd åt aktivisternas våld.
Enstaka händelser föranledde den judiska ledningen redan på detta stadium att officiellt beskylla regeringens polis för sabotage av det judiska försvaret, sedan en tendens hade kristalliserat sig, att ordningsmakten inte ämnade ingripa till den anfallnes skydd. Palestine Post publicerade under dessa dagar en karaktäristisk insändare som senare skalle följas av mänga andra i samma anda: 51
“Herr polischef! Vid jordfästningen av tio judar som dödades vid Kfar Etzion kommenderade ni två pansarbilar som eskort åt liktåget. Om samma pansarbilar hade eskorterat konvojen när den blev överfallen, hade det kanske inte varit någon begravning att eskortera nu.”
För långsamt, för sent, för litet, var de anklagelser som mandatmaktens ordningstjänst allt oftare utsattes för. Men mandatmaktens hållning förändrades inte, och enstaka uppriktiga försök att hjälpa som brittiska poliser gjorde vid kritiska fall förmådde inte rubba den generella sura tendensen, som dömde ordningsmakten och armén till. åskådarens roll, medan våldet tilltog. Vid årsskiftet hade antalet dödsoffer på båda sidor stigit till 120; omkring 900 sårade hade fints till förbandsplatserna.
*
Detaljerna i denna utveckling var ännu övervägande okända för mig denna natt, när jag satt ensam i ett mörkt hörn på “Tetis” övre däck, under stjärnorna.
Under hela december, sedan resolutionen om Palestina antogs, hade jag arbetat på reportage från Grekland, där det också var gott om taggtråd och brandrök och blod, och där en dödstrött befolkning fortfarande förgäves väntade på
freden. Nyheterna från Palestina hade varit summariska och ägnat mycket större uppmärksamhet åt den grekiska församlingens läge i det Heliga landet än åt landets inre konflikt och dess offer. Bombsmällen från land denna
eftermiddag, och den
52
blåa rökpuffen som hade flutit upp från gränden, och maskingevärets knatter några hundra meter från fartyget, hade därför verkat överraskande naket och plötsligt. Raden av spökfartyg på Haifas redd, den sträva oljelukten från raffinaderiets lastkaj, ryktet om folkmassakern på raffinaderiet och stämningarna av anspänning och oro, hade lockat fram minnesbilder som länge tycktes ha legat på andra sidan av ett komplicerat dramatiskt skeende, och som denna kväll plötsligt framträdde i sin reella dräkt.
En kvinnofigur dök upp ovanför lejdaren och kom upp på däcket, och jag
kände igen flickan på samma sätt som man känner igen de flesta med-
passagerare efter några dagar på sjön. Hon var från Polen, dotter till en judisk professor, som med sin familj hade deporterats av ryssarna långt bort från Lwow efter händelserna 1939, och som först efter kriget hade återvänt hem och beslutat att fortsätta resan till Palestina, därför alt han inte längre fann något hem. De reste med invandringscertifikat, men hade ont om pengar och logera-de bland många andra flyktingar på tredje klass däck, under oss, där folk sov utan bäddar bland bylten och bagage, och där luften ständigt var skämd och het av dunsterna från maskinrummet. Trots aderton dygn ombord var hon fortfarande prydlig och ren och intagande, men pratade litet.
Hon kom fram och slog sig ned bredvid mig på bänken och vi satt en stund och tittade på stjärnorna och på “Tetis” massiva skorsten som reste sig som en väldig skugga ovanför oss. Hon talade om att
53
hon hoppades komma in vid universitetet nu och att hon hade studerat vidare hela tiden med faderns hjälp, men att det naturligtvis inte hade varit som det borde ha varit och att hon hade mycket att hämta upp. Familjen skulle först bo hos en faster i Haifa, och fastern skulle möta dem vid tullhuset, och hon kom inte riktigt ihåg hur fastern såg ut därför att det redan var över åtta år sedan de hade skiljts och hon hade varit liten då, men hon skulle i alla fall försöka känna igen henne före de andra och springa fram för att kyssa henne. Hon smålog tveksamt och rätade till det blonda håret under mössan. Från försalongen hördes uppsluppen dansmusik, där pågick nyårsfesten under mycket buller.
Från andra klass matsal, där kyparna spelade kort, hördes en släpig grekisk visa och på mellandäck under oss stod några karlar från besättningen och gnolade med.
Alla dessa ljud och vårt samtal avbröts plötsligt av en fartygssiren, son, vrå-
lade till som en furie och genast ryckte några andra ångvisslor med sig och slog till oss bakifrån oväntat och häftigt. Från redden svarade genast andra dånande larmande röster, som växte och steg uppåt och blev allt flera, och smälte ihop med varandra till ett samfällt vrål från många fartygsstrupar, och med ens började också “Teti” vibrera, och skyar av ånga slog över oss när vårt fartygs stämma steg upp från ångpannorna och bröt genom sirenen med ett skränande, stigande skrik som dansade som en häxkvast över däcket- OO-OO-OOOOO-UUU! Den polska flickan och jag hade plötsligt rest oss frän bänken, och när 54
jag såg på klockan var den precis tolv. Jag räckte henne banden och sade:
– Gott nytt år!
– Tack, sade hon. Tack, jag hoppas verkligen så …
Det hördes knappt vad hon sade därför att larmét omkring oss fortsatte att brusa och stiga medan fransiga ångskyar från många rör sakta drev över vattnet.
Då märkte jag plötsligt att strålkastarljuset inte längre kretsade runt som förut utan hade stannat och målade en silvervit gata över havet. Sedan kastades det med en tvär sväng uppåt och undan och nedåt igen och började göra de van-sinnigaste piruetter runt hamnen, dansande än bland fartygen ute på redden, än högt uppe på Carmélberget och på packhusens tak. Från andra sidan svarade kamraten omedelbart med samma ljusfantasier och under en lång stund lämnade de båda strålarna fullständigt havet och sin regelbundna roterande existens och jagade varandra som två demoner bland ångpelarna från bölande sirener.
Fem minuter, tio, en kvart fortsatte denna kakafoni av vrål och ljus, medan gröna och röda signalraketer steg upp från fartygen och “Tetis” egen ångsiren borrade sönder mörkret över våra huvuden, och under hela denna tid hade man en sällsam känsla av att allt detta, fartygen och redden och jublet, var avskuret från kusten av en mur av mörker och tystnad som bildade en tvär akustisk och optisk kontrast mot festen på havet. Det var som om någon uppsluppen och berusad hade trängt sig inpå en sjuk och hurrat i örat på honom, fullständigt likgil-55
tig för om den andre orkade ansluta sig till jublet eller inte.
Haifa låg nattmörkt och stilla som om allt delta västerländska oväsen inte hade angått det, ensamt med sin växande ångest och sina döda, och spökfartygen ute på redden låg också mörka och döda.
*
– Ja, jag vet inte, sade Gold nästa morgon när en taxi förde oss från hamn-tullen upp genom Haifas soldränkta gator mot en lotsstation, varifrån vi skulle resa vidare åt söder. – Det påstås att kustvägen för dagen är säker, vapenvila lär råda långs vägen, men vem vet? I varje fall tänker jag resa, min familj är i Tel Aviv och jag har ingenting att beställa här.
Taxins säten var klädda med flätad rottingfiber och kändes svala men
utanför var luften full av varmt, torrt, pudervitt damm som blåste upp från gatan, och några arabiska hamnarbetare som sov på en lastbrygga hade dragit upp sina trasiga mantlar över huvudet till skydd mot solen, som stod i
middagshöjd; längre bort knäböjde några figurer vid en packhusgavel,
pendlande med överkroppen mot jorden och med ansiktet vänt mot Mekka.
Gatorna var folktomma och tysta, men vid utfarten från hamnområdet
posterade några brittiska soldater med fårskinnsjackor och automatpistoler över axeln framför en vall av taggtråd. Sedan rullade några gråvita kvarter förbi med dammig grönska och spjäljalusier nedfällda framför fönstren, några grupper palmer med skäggkransar av torra blad
56
och taggiga stammar, värdiga som patriarker och melankoliska som Orientens vind, högt ovanför oss välvde sig Carmélbergets klippiga udde som bröt fram mot havet och rundades vid foten av den stora kustvägen mot söder.
En gråmålad trafikbuss stod färdig att avgå på den varma grusplanen fram-för stationen, och vi flyttade hastigt över vårt bagage från taxin och löste biljetter, köpte några apelsiner för resan och slog oss ned. I bussen satt redan rabbi Fishman med den orubbliga hatten på huvudet, lutad över en hebreisk tidning, och några andra halvbekanta från båten. Man berättade att det fanns en snabb och billig flygförbindelse söder ut från Haifa, men den var överbelastad och ingen visste när man kunde få plats; folk reste med bussen så långt det gick. På
denna sträcka användes ännu opansrade vagnar.
Av några stadsbor som reste med oss fick vi höra de färska radionyheterna, medan bussen lämnade Haifa bakom sig. Denna natt, medan fartygssirenerna skrek över havet av jubel över det nya västerländska året, hade Haganahs förband utanför staden angripit den arabiska byn Balad esh Sheikh, där många arabiska arbetare från raffinaderiet bodde; raiden var judarnas väntade svar efter massakern på oljearbetarna, och fyrtio araber från byn stupade under den förbittrade nattliga bataljen. Samma natt hade invandrarskeppet “United Nations” lyckats bryta igenom blockaden norr om Haifa och landsätta sina passagerare på Galileens kust, nära Nahariya; omkring 200 personer arreste-57
rades efter en aktion av regeringstrupper men samtliga kunde legitimera sig som lagliga palestinska medborgare och måste åter försättas på fri fot; ännu en gång, som ofta förut, hade Palestinas judar assisterat vid landstötningen och sedan spelat bulvaner, medan Haganahs transportkommando förde flyktingarna undan polisen.
Men långt ute på det blånande Medelhavet spanade under dessa timmar
blockadens örlogsfartyg efter skeppen “Pan Crescent” och “Pan York” som redan hade rapporterats på väg mot Palestinas kust från Rumänien med 15.000
nya invandrare utan certifikat; folkvandringen mot Palestina fortsatte. De brittiska trupperna på Cypern hade fått order att hålla sig beredda att ta emot dessa skaror; affären “Exodus” skulle inte upprepas.
Tre timmar rullade bussen åt söder längs den breda asfaltvägen, men mötte inte många andra fordon. Några arabiska byar med gråa fönsterlösa husklotsar och flätade vidjegärden skymtade på vänster hand uppe bland kullarna, några judiska kolonier drog förbi omgivna av lågväxta unga cypresser och djupa ci-trusplantager, där vinterfrukten lyste som myriader solbollar i grönskan; vidare följde gråa planteringar av olivträd, kalhuggna arealer som bereddes for nya ci-trusgenerationer, sumpiga strandängar med gles boskap, vågiga sanddyner där ingenting växte, och åter upplöjda åkrar med smäckra rörledningar och roterande vattenspridare som tycktes spela en monoton melodi om arbetet. Ännu läng-re åt söder, bortom den stora vägknuten vid Tulkarm där engelska
58
vägskyltar summariskt pekade “to Syria” och “to Egypt”, och där en av
Palestinas sextio statliga polisstationer reste sig som ett gult sandstensblock med vakttorn och glasskärvor på murkrönet, blev odlingarna allt djupare och trafiken tätnade, och sedan kom de första stora industrierna med nackstyva hebreiska bokstäver över porten, och växande moderna bostadskvarter med kubistisk arkitektur och mycket glas som blänkte i solen.
Gold drog mig fram till en vattenkiosk och beställde apelsinsaft som de pressade åt oss ur färska fuktiga apelsinhalvor. och det smakade härligt efter resan.
— Tel Aviv, sade Gold och smålog över glaset. Välkommen — eller shalom, som man säger här. Den första helt judiska staden.
59
STADEN SOM GLÖMDE SKRATTA
Tel Aviv, januari.
atten ligger alldeles stilla över det Heliga landet, med myriader
gnistrande stjärnor för vilka våra århundraden är som slagen från
N en klockas pendel, men bland gränderna gnistrar skotten, och de
har redan hörts över en timme. Klockan närmar sig midnatt, pianisten från Gat-Rimmons bar har gått hem, det är tyst. Genom det öppna fönstret hörs bruset från havet, som rullar upp emot stranden med långa dyningar och prasslar med de rosafärgade snäckskalen i sanden. Fronten håller på att stabiliseras mellan två
systerstäder, och fronten löper bara några hundra meter från hotellet, därför hörs skotten mycket klart och nära.
(Skjutningen ökar efter hand, de fristående knallarna från gevär och de bubblande korta serierna från automatpistoler avbryts ibland av tyngre runda detonationer från granater, men det är längre bort.)
Konflikten har stegrats under de senaste dagarna och fortsätter att stegras, det börjar allt mera likna ett riktigt krig, men ett underligt krig ändå, utan verkliga fronter och utan arméer och fanor, ett krig övervakat av polisen som ibland ingriper, oftast inte. För de stupade spelar det naturligtvis inte
60
någon roll om polisen finns där, och de stupade är inte bara soldater, utan många civila, hittills mest civila, som dör av slumpskott eller mördas på vägarna, därför att man fortsätter att leva som vanligt, trots kriget.
Grannar skjuter på varandra där vid frontlinjen. Tel Aviv är hopväxt med Jaffa, har under en mansålder växt fram ur Jaffa, mycket människorikare och livskraftigare än den gamla arabiska staden. Redan detta övertygar om det artificiella hos denna konflikt: om kriget inte hade varit ett halvkrig, skulle Jaffas femtio tusen araber inte ha startat den här skjutningen mot Tel Avivs tvåhundra tusen judar, som har demonstrerat hur man kan få sanden att blomma. Folk som kan uträtta sådana saker med sina händer är också farliga i krig, och om Haganah inte hade övervakats av mandatregeringen skulle det inte ha varit nå-
gon svår uppgift för denna styrka att avskära Jaffa, som ligger isolerat bakom ett djupt bälte av judiska odlingar, och avbryta detta lokala krig. Men arabiska propagandister säger att regeringen är med araberna, och skjutningen fortsätter in absurdum, också denna kväll.
Oron började med kravaller längs stadsgränsen, där arabisk mobb försökte tränga fram först mot hotellkvarteren vid havet, och sedan mot Carméltorget, men drevs tillbaka av Haganah som hann upprätta en front, innan polisen an-lände. Sammanstötningen vid torget kostade judarna ett fyrtiotal sårade, många av polisens skott. Samtidigt började judiskt bohag brinna på andra sidan stadsgränsen, utvräkt på gatan av mobben, och skaror av flyende
61
judar strömmade över till Tel Aviv, där de fortfarande bor provisoriskt bakom enkla avbalkningar i förstugor och trappor i de tel-avivska husen: några filtar på
ett klädstreck, spänt tvärs över hallen, bildar hemmets enda värn mot världen.
Bakom filtarna är hela flyktinglivet samlat i ett nötskal, med sin hemlöshet och sina frågor. Om man kastar en blick över filtarna, ser man i skenet från en kar-bid lykta några halvklädda barn, som tittar på en med runda ögon; skriket från en baby följer en uppför trapporna och man har det med sig in i våningen ovanför, när de öppnar för att släppa in en. Tel Aviv är överfullt och det är svårt all få några rum.
Gat-Rimmon Hotel ligger vid Yarkon street, som löper parallellt med
strandpromenaden och bara ett kvarter därifrån. Vid gatans otillgängliga ändpunkt i Jaffa står en minaret med rund bönebalkong och flat takkrans. Kulor avlossade från minareten slår ibland ned på Yarkon, som räknas som en riska-bel gata av dem som bor längre bort. Högt belägna hus med fönster åt söder är särskilt farliga, och häromdagen blev en liten flicka sårad, när hon satt vid fru-kosten. Genom badrumsfönstret kan jag tydligt se minaretens topp, och jag böjer mig ned djupare än nödvändigt när jag tappar upp vatten i karet. I kväll utanför hotellporten såg jag hur en spårljuskula från moskén ristade en glänsande linje längs Yarkon i takhöjd, som en eldfluga, jagad av gevärsknallen.
Livet har förstummats bara längs själva stadsfronten, men några kvarter längre bort går det
62
vidare som vanligt, fastän skjutningen hörs över hela staden. Gamla stadsbor säger att Tel Aviv har förändrats under loppet av ett decennium, sedan de stora arabkravallerna började före kriget, staden har börjat glömma hur det är att skratta, säger de, men under de lyckliga mellankrigsåren, före Hitler, var Tel Aviv den gladaste av städer, med mycket musik och mycket sång. Många som har kommit hit senare har kommit från den stora hemlösheten och skotten håller dem vakna om nätterna, när de grubblar över framtiden och tänker på
den ungdom som skulle bygga upp denna framtid, men som i dag slösar sitt blod vid fronten. Det avgörande skedet har kommit nu, det finns inte någon återvändo, har aldrig funnits. Därför är det en medveten ansträngning bakom allt vad man gör, bakom själva viljan att leva som vanligt; hos förvaltningens män som drar samhällshjulet runt, hos föräldrarna som fortsätter att besöka konserter fastän deras söner och döttrar står vid fronten, hos kvinnorna som kryper på alla fyra ut på balkongen för att vattna blommorna eller ta ner tvätten.
Man berättar att ungdomen ärligt uppskattar denna hållning hos hemma-
fronten, dess solidaritet med den gemensamma ansträngningen. Under en Mo-linari-konsert nyligen klättrade en Haganahpojke upp på estraden och hälsade därifrån patetiskt publiken vars hållning, sade han, gav ungdomen en känsla av säkerhet och styrka: “Vi hälsar er, våra föräldrar…” Konserthuset ligger också
nära stadsfronten, och granatkrevaderna kommer ibland dess fönster att skallra.
63
Varje sabbatsdag är den soliga strandgatan full av promenerande och musiken dånar från de stora kaféerna, men bara hundra meter bort, precis där den stora Allenby road möter strandgatan, går en osynlig gräns, vaktad av några pojkar, och på andra sidan gränsen är stranden fullständigt öde så långt man kan se förbi Manshieh-kvarteren, ända bort mot Jaffas inre hamn, där några segel-skepp ligger som feniciska galärer och där bebyggelsen blir tätare och lägre och klättrar upp mot Andromedaklippans krön, den mytologiska klippan….
Man svänger av åt vänster från strandpromenaden och fortsätter uppåt längs Allenby road ett kvinter, till hörnet av Yarkon street. Något egendomligt försiggår här: folk som promenerat lugnt förbi kvarteret ökar plötsligt stegen och småspringer tvärs över Yarkon som om någon hade jagat dem, och först när de har passerat gatan återtar de den lugna takten och går som förut. Alla fordon ökar också farten när de passerar denna gata. Yarkon är farlig.
On man stannar i gathörnet och tittar utför Yarkon street i riktning mot Jaffa, kan man iaktta hur andra figurer rör sig också längre bort på denna gata, men ännu snabbare: stannar vid gathörnet, lyssnar, springer som soldater med en hastig ansats över gatan och försvinner på andra sidan. Där springer också
en pojkbyting i blå sjömanskostym, en liten en. Mitt på Yarkon tappar han sitt rullband och böjer sig ned för att ta upp det, men fumlar en lång stund. En man rusar plötsligt fram och tar honom i famnen, bär undan
64
honom, och strax därefter kommer en annan man fram till mig, där jag står vid gathörnet, och han säger något på hebreiska, snäsigt, och det är inte svårt att förstå vad han menar, för han pekar på en trafikskylt som jag lutar mig emot, fascinerad av skådespelet och glömsk: plåten och pelaren har flera märken och hål efter kulor.
Om nätterna, när handelsfartygen på redden har ljusen tända ombord och
liknar en främmande stad på andra sidan av en mycket bred flod, är mörkret fullt av ljud som studsar mot husväggarna och bärs vidare av vinden. Nej, man talar inte mycket om detta krig, men del finns överallt och tynger på sinnet som en sten. Det glöder bara ännu, men om ingenting görs för att släcka glöden, kommer snart en kraftig brasa att flamma upp, och många frågar sig när det skall komma och gör sig beredda att möta hotet med egna krafter, så gott det går.
(Inga handgranater mera på tio minuter, men skottlossningen fortsätter med sporadiska gnistor.)
Klockan är redan långt över midnatt när jag skriver detta, och utanför ruvar mörkret. Alla ljud blir särskilt påträngande i mörkret, när staden tiger. Man blir lyhörd och lystrar ofta, men finner sedan att det var bara en motorcykel som for förbi på en gata, eller en avlägsen åskknall. Hur många är vakna nu? Vad tänker de på? En spänning griper tag om staden och stryker bort skrattet. Men om eftermiddagarna ibland kan Tel Aviv försjunka i en sådan frid, en sådan viskande. solig frid, att man frågar sig om det verkligen är något krig.
Under sådana timmar är det lugnt på Yarkon,
65
på gården utanför hotellet leker några småpojkar ett småpojkskrig med jord-klumpar och träpistoler, skriker högt: bom-bom! Deras småsyskon är inte heller obekanta med kriget, nyligen frågade en treårig pys när åskan gick: “Pappa, är del krig däruppe också?” Det kommer väl, kriget däruppe också… På gården jagar kattorna varandra i exalterade kurvor och jamar som saxofoner, och små-
pojkarna leker, och på hustaken helt nära smäller ibland de riktiga stora bössorna och tystnatr igen. Några småflickor hoppar hage på trottoaren: ett-två-tre!
Men sedan börjar skotten knalla hastigare och närmare än vanligt, och en gammal kvinna kommer ut från grannhuset och samlar ihop flickorna, som en ängslig höna samlar ihop sina kycklingar före regnet. De dansar alla in genom portar, medan skotten knallar, och den sista av dem har lockigt hår och en röd klänning och liknar en liten prinsessa ur en arabisk saga. Då blir gatan öde.
(Under de senaste minuterna: tre detonationer från fronten, kanske de sista denna natt, det är redan sent).
Man vänjer sig småningom vid allt och finner nya normer för livet, men det är bara ett skal. Man försöker att bedra sig själv, och vet att man gör det, men fortsätter ändå. Solen strålar om dagarna över den gula sanden, och havet gung-ar, och om nätterna glimrar stjärnorna med oändlig frid. Men antalet döda väx-er, och en dag, när solen lyser lika grant som vanligt, kommer en liten pojke att bli dödad på denna gata, när han stannar för att ta upp ett rullband som han har tappat.
66

HELIG BUNKER

n utsändning från Haganahs radio, som fortfarande arbetade illegalt,
meddelade i mitten av januari: “Fienden har utvalt Jerusalem som
Eförsta målet för sina angrepp mot den judiska befolkningen. Största
beredskap är nödvändig. De mördande anfallen kommer att fortsätta.”
Redan vid denna tidpunkt, halvannan månad efter oroligheternas början, fö-
retedde den Heliga staden en underlig tavla, en huvudstad lamslagen av inbör-deskrig, uppriven av oro och anspänning, sönderstyckad av barrikader och taggtråd, sjudande av nyheter och rykten, vanställd av kriget, på samma gång hotfull och ömklig, ett administrativt centrum på kryckor, en stad som skulle neutraliseras och förvandlas till en bas för det arabiskjudiska samarbetet, men som överväldigades allt mera av kriget, tills den slutligen sårades i hjärtat -ett heligt slagfält, en helig bunker, som helgonen glömt.
Om kristenhetens esteter under dessa dagar och under de följande måna-
derna hade kunnat se Jerusalem, som man talade så mycket om men gjorde så
erbarmligt litet för, skulle de ha känt sig skakade i sitt innersta.
67
Jerusalem blödde. De heliga platserna, som under många århundraden hade dragit slamrande korsfarare, fromma pilgrimer och melankoliska turister till denna fläck på jorden, var avskurna för västerlänningarna: arabiska skaror som kommit till Jerusalem från andra sidan gränsen och blandat sig med stadens uppviglade mobb hade barrikaderat de urgamla portarna och regerade med vapen från murkrön och tak. Dagligen föll människor offer för krypskyttarnas eld.
Staden där kärlekens evangelium hade predikats med klara enkla ord, hade ge-nomsyrats av primitivt hat och genljöd av fanatiska paroller om eld och död.
En tryckande atmosfär av våld och barbari och någonting annat, djupare och giftigare, vilade över den Heliga staden, där människorna måste noga vakta sina steg för att inte riskera livet.
Den obarmhärtiga och onaturliga palestinska konflikten verkade fränare i Jerusalem än på andra platser, där tydligare gränser hade dragits mellan arabiska och judiska områden och där man ibland kunde glömma kriget för dagar fram-
åt. Jerusalem var underkastat gerillakrigets lag, döden fanns om hörnet, men det normala livet fortsatte ännu, och denna kontrast mellan det normala och döden och deras inbördes närhet gjorde att främlingen med ens kände sig desorienterad och förlorad på Jerusalems gator. Staden påminde om en orientalisk mosaik med många olikfärgade bitar som på ett egendomligt sätt hade kastats omkring och kilats in i varandra, judiska, arabiska, brittiska bilar med stängsel av misstänksamhet och fientlighet mellan sig.
68
Efter hand hade en separeringsprocess ägt rum inom staden. Från blandade kvarter hade minoriteter flyttat undan, men det var en medveten evakuering, ingen flykt. Efter några veckor av skottväxling och anfall på avsides belägna judiska byggnader och raider mot trafiken hade araberna evakuerat Romema, Sheikh Badr och andra områden, medan den judiska befolkningen drog sig in till den judiska staden från Grekiska kolonin och Tyska kolonin och från stu-denthemmen Es-sawiyya på Oljeberget, från Katamon och Nahlat Shimon.
Brittiska säkerhetszoner rev andra stycken ur stadens kropp och gjorde trång-boddheten större. Närvaron av dessa barrikaderade zoner gav först en känsla av trygghet, en förhastad slutsats som utvecklingen smulade sönder.
Det aktuella temat för dagen var arabernas belägring av Gamla stadens
judiska kvarter, där 1.700 människor sedan flera veckor levde helt avskurna från yttervärlden, men fortsatte envist att vägra uppge detta område som för judarna fått karaktären av en symbol. Efter bränningen och plundringen av det judiska Commercial Centre hade anfallen mot Gamla staden blivit en rutinstrid. De belägrade inrättade sig för långvarigt försvar, stängde flera skolor som befann sig i eldlinjen från de arabiska nästena, inskränkte rörelsen på gatorna, ställde upp sina vapenföra män längs säkringslinjen mot arabiska raider.
Den arabiska ledningen betraktade också Gamla staden som en symbol och
önskade uppenbarligen en lättköpt seger som kunde entusiasmera de arabi-69
ska skarorna till nya aktioner. Man vågade emellertid ännu ingen öppen stormning mitt för ögonen på världsopinionen och den brittiska mandatregeringen, som blundade för övergrepp på andra håll men fortsatte att bevaka den relativa ordningen i huvudstaden: araberna inskränkte sig till ett nervkrig med utsvältning av de belägrade och sporadisk mördande eld. Judarna räddades från törst genom att anlita reservoarer av regnvatten och gamla gårdsbrunnar, men hotades upprepade gånger av svält. Britterna gjorde inga invändningar mot belägringen och sanktionerade indirekt den arabiska blockaden genom att underhandla med araberna om fri lejd för begränsade sändningar av livsmedel till de belägrade.
Allt detta chockerade och upprörde iakttagaren som kommit med helt andra synpunkter angående en styrande förvaltnings plikter. Här belägrades en liten isolerad grupp – inte någonstans i en avkrok varifrån nyheter hade svårt att nå
ut, utan på världens heligaste plats, bokstavligen inför världens ögon och inom skotthåll från de regeringstrupper som har ansvaret för ordningen inom detta land. Det föreföll lätt att upphäva denna blockad: en relativt liten brittisk styrka, förlagd vid en av portarna till Gamla staden, kunde ha hållit vägen öppen utan att riskera strid. I stället förnekade den brittiska regeringen alltjämt att något krig rådde, förnekade att läget översteg ordningsmaktens krafter, men gjorde ingenting.
Denna förvaltning, från vars kanslier man dagligen hörde skottlossningen i Gamla staden, väg-70
rade också kategoriskt att släppa in judiska förstärkningar och nödvändiga va-penreserver till de belägrade och gav därmed sin tribut åt nervkriget som strä-
vade att bryta ned den isolerade gruppens motståndsvilja och skänka den arabiska krigspropagandan argumentet om den symboliska segern över Gamla staden. Regeringen förordade kapitulation och erbjöd de belägrade att oantastade lämna staden; judarna avböjde; dagarna, veckorna gick.
Från judiskt håll framkastades möjligheten av en desperat genombrytningsaktion antingen med vapenmakt genom de blockerade portarna eller med dy-namit rakt genom stadsmuren för att undsätta de belägrades trötta försvar med friska krafter, men också denna plan måste slutligen falla, dels därför att den skulle ha invecklat judarna i konflikt med ordningsmakten, dels av hänsyn till de arabiska helgedomarna som man fortfarandc skydde som pesten. Yehads, arabiska heliga krigets paroller, som varje fredag ropades ut från moskéerna, hade fortfarande svårt att engagera arabiska massor, och judarna hade inte för avsikt att underblåsa denna agitation som sade: fördriv judarna från deras talmudsko-lor och tempel, erövra synagogorna, segra för Allah! Haganah lyssnade till skottlossningen från moskéernas tak och bet ihop tänderna för att hålla tillbaka svaret; araberna hade trumf på hand.
Den judiska kyrkogården vid foten av Oljeberget blev ofta beskjuten och likprocessionerna måste anlita beväpnad eskort för att jordfästa sina döda. Under begravning av den engelsk-judiske journalis-
71
len Robert Stern, som nyligen hade blivit nedskjuten av en arab på öppen gata inte långt från säkerhetszonen, måste de sörjande under en halvtimme söka be-täckning bland gravstenarna medan arabiska skarpskyttar gav eld från att hus på
200 meters håll, och på nyårsdagen stupade en präst under jordfästningen och en äldre man sjönk ihop sårad vid sonens grav; fyra obegravda kroppar måste återföras till Hadassah-sjukhusets källare, medan Jewish Agency förnyade sina protester och sin begäran om skydd: “Inte i något civiliserat land får något så-
dant ske.”
Kort före nyår hade Irgun Zvai Leumis terrorister sökt bryta blockaden av Gamla staden efter eget recept: bomber kastades mot ett arabiskt kafé vid Damaskusporten, där ett fyrtiotal araber sårades. Två veckor senare slungades nya bomber mot en vägspärr vid Jaffaporten från en pansarbil som därefter kraschade mot en mur; fem Irgunmän flydde från den ramponerade vagnen,
men tre av dem sköts ned av brittisk polis och den fjärde sårades och greps; följande dag trängde sju beväpnade män in på militärsjukhuset, där fången låg under polisvakt, avväpnade vakten, lade fången på en bår och försvann med honom i en väntande bil.
Under en repressalieaktion efter flera dygns hårda strider om Gamla staden sprängde Haganah hotell Semiramis, regionalt högkvarter för den arabiska halvmilitära ungdomsrörelsen Najjada, där spanske konsuln Manuel Allendes Salazar Travesedo omkom bland tjugutalet andra offer. Haganah sade: “Hotellet var avspärrat och kunde
72
beträdas endast under arabisk eskort, ont några icke-araber befann sig där måste de alltså ha samarbetat med araberna.” 1 samband med konsulns död började rykten cirkulera om 200 spanska frivilliga som hade anlänt till Palestina för att kämpa på arabernas sida. Antalet dödsoffer för konflikten hade enligt inofficiella siffror redan överskridit 700 personer på båda sidor.
Posten tog inte längre emot några rekommenderade försändelser, brev frän Jerusalem till kusten var på väg nio dagar, huvudposten var tillfälligt stängd sedan judiska tjänstemän hade vägrat inställa sig till arbetet av risk för arabiska överfall. Telefonerna från Jerusalem fungerade dåligt. Vid nordgränsen kämpade den judiska kolonin Kfar Szold under fem timmar mot sexhundra uniformerade syrier, varpå striden avbröts av brittiska trupper. Situationen föreföll labil och öppen för många okontrollerade aktioner.
I Lake Success förklarade Trygve Lie att Palestinakommissionen hade rättighet att begära insats av säkerhetsrådets alla resurser om utvecklingen gjorde ett sådant ingripande nödvändigt för att kommissionen skulle kunna fullfölja sitt uppdrag.
Under dessa veckor började de första konvojerna av pansarklädda lastbilar och bussar röra sig på de palestinska vägarna, som låg under trycket av växande arabiska anfall. Den pansrade trafiken utgjorde ett beslutsamt svar på den arabiska strategin som under det inledande skedet av kraftmät-
73
ningen om Palestina strävade att förlama rörelsen på vägarna och förvandla städerna och kolonierna till isolerade öar; staten måste leva, städernas tillförsel måste upprätthållas, landsbygdens produktion fördelas. Hela trafiknätet inom den judiska bosättningszonen fungerade fortfarande, trafiken hade bara blivit mera belastad och kompakt än normalt: ombyggnaden av vagnparken krävde
sin tid (och pengar). Men nya stålklädda vagnar kom dagligen frän verkstäderna, provisoriska plåthucklen byggdes på truckarna och del började bli lättare, man väntade numera bara några dagar på en bussplats till Jerusalem, viktiga fall ordnades utan varsel.
Vägarna utgjorde den mest sårbara länken av det judiska försvaret, som vägrade att uppge sina framskjutna positioner för att inte drivas ihop vid kusten.
Delningsplanen för Palestina uppvisade tre karaktäristiska “flaskhalsar” där judiska och arabiska zoner trängde in i varandra: den galileiska öster om Haifa, på
vägen till Genesaret, den sydliga bortom Rehovot på transportvägen till Negevs ökenkolonier, och den östliga, huvudvägen till Jerusalem, vars nära 100.000
judiska invånare hotades av en katastrof om denna väg blev spärrad. (Senare, under araboffensivens första skede, när huvudvägen trots hårdnackat försvar ändå snördes av, byggde judarna en annan väg över slätten och genom bergen, och lyckades trots ständiga strider sända fram nya förråd till Jerusalem som redan hotades av svält). Under hela våren fortsatte trafiken att fungera, trots redan ansenliga offer,
74
och ett glas apelsinsaft kostade i Jerusalem bara tre öre mera än i Tel Aviv, som hämtade sina förråd från närliggande judiska odlingar, längs trygga vägar. Faran bestod emellertid: Jerusalemvägen löpte till största delen genom arabiskt land och transporterna var sårbara mål vid en samlad aktion.
Från mandatregeringen hade upprepade förklaringar kommit att ordningen
på vägarna var dess angelägenhet och att arméns patruller skulle sörja för att förbindelserna hölls öppna. Resolutionen om Palestina hade redan under första dygnet krävt fem dödade på Jerusalemvägen. Fredagen den 2 december, första strejkdagen, hade arabiska hopar börjat kasta sten mot de judiska bussarna som körde genom arabstaden Ramleh, och flera passagerare hade dödats, bland dem Jewish Agencys transportchef, Max Pinn. Judiska lastbilar överfölls och brändes på vägarna, förarna blev knivskurna och misshandlade. Rapporter från de över-fallna gjorde gällande att polisen som regel förhöll sig passiv vid sådana angrepp, och regeringens pansarvagnar som under de första veckorna ibland an-vändes som eskort visade sig snart vara mera till hinder än till hjälp, berättade en av Pinns medarbetare för mig; när judarnas obeväpnade bussar blev beskjut-na frän bakhåll brukade polisbilarna antingen köra från platsen med nedfällda pansarkalotter, eller stannade tvärs över vägen och sköt i luften, varmed de också spärrade vägen för bussarna, som blev stående oskyddade under arabernas eld. Judarna tröttnade snart på detta arrangemang som inte gav något utbyte och tackade nej
75
till brittisk eskort. Stålnäten framför bussfönstren, som skulle skydda mot stenkastning, efterträddes av pansardräkt för hela bussen.
Vägarna var livsfarliga för den som reste utan skydd. Franska och amerikanska passagerarvagnar på väg till Lyddas flygplats hade stenats av araberna, och en dag försvann en av BOAC:s vagnar på vägen från flygfältet med arabiska och judiska tjänstemän vid det engelska flygbolaget; vagnen återfanns senare förstörd och utbränd med tre judiska lik; sex araber som rest med bilen var borta.
Regeringens generella vapenförbud gjorde undantag för en enda judisk reguljär styrka, extrapoliserna, JSP (Jewish Settlement Police), som regeringen hade upprättat för koloniernas lokala skydd. Denna styrka omfattade totalt 1.700 man, men kunde aldrig uppträda samlat, utan var hänvisad till kolonierna, och dess huvudsakliga beväpning utgjordes av armégevär med 40 patroner per man; aderton pansarvagnar som kåren förfogade över kunde enligt bestämmelserna endast användas inom koloniernas områden och hotades av beslag om de uppträdde till skydd för transporter på allmän väg (sådana beslag ägde också
rum, och vagnarna var därmed försatta nr spel). Konstaplarna, som regel unga studenter som här fullgjorde. ett slags värnplikt med mycket dålig lön, färdades på vägarna vanligen med små öppna Ford-vagnar, s. k. pic-ups, där angriparen lätt kunde identifiera dem på deras bredbrättade scouthattar och gröna uniformer, och lätt träffa dem med en kula. Pojkarna hade rykte om sig för tapperhet, men
76
hade inte stor chans. Vid Beit Nabala hade fjorton av dem nyligen dödats av Arabiska legionens kulsprutor som hade öppnat eld på närmaste håll, när en transport passerade genom legionens läger, vid Kfar Etzion dödades nio sedan de hade skjutit slut på sin knappa ammunition, vid Yazur utanför Tel Aviv hade under de senaste dagarna sju JSP påträffats mördade på ett bestialiskt sätt, med avhuggna lemmar och skorna instoppade i buken, orientaliskt skändade.
En representant för Jewish Agency sade: “Våra försvarare har bara gamla gevär mot arabernas Bren-guns. Vi har också Bren-guns, men vi hindras att använda dem av risken att de blir beslagtagna, eftersom den nuvarande politiken inte gör någon skillnad på angrepp och försvar. Regeringen har tillräckliga styrkor för att effektivt patrullera vägarna, och trafiken skulle kunna tryggas, men säkerhetsstyrkorna saknar klara instruktioner att hålla vägarna öppna.”
Regeringens hållning irriterade inte bara den judiska ledningen. En amerikansk journalist berättade att hans transport hade blivit beskjuten på vägen och hade tvingats all bli stående omkring en timme. Under tiden passerade en reger-ingsvagn, eskorterad av polisens pansarbilar, men vagnarna körde förbi utan all stanna och utan att fästa något avseende vid den pågående striden.
De pansarklädda bussarna som insattes av den judiska trafikmaskinen under kampen om vägarna var stabila men provisoriska plåtlådor med grovt svetsade fogar och obekväma sittplatser: låga,
77
längsgående bänkar med läderstoppning, arrangerade så att de åkande kom att sitta så djupt ned som möjligt; plåtväggarna var manshöga, men skyddade inte om skotten lossades från en höjd eller från något tak snett ovanför bussen.
Transporterna drevs av det kooperativa judiska Eggedbolaget, där chaufförerna var delägare. En Eggedchaufför kunde identifieras på långt håll: de tyckes alla vara stöpta i samma form, medelålders karlar, undersätsiga och kraftiga, med uppknäppta skjortor, grova bara underarmar och tjocka benläder; de gnolade ofta medan de körde, och en reservförare satt ständigt beredd att överta ratten om ordinarie föraren blev sårad. Kriget slog småningom dystra luckor i deras led.
Bredvid förarplatsen var en stålspak, som fällde ned två pansarplåtar
framför vindrutan, och längs bussens sidor löpte en rad handstora tittgluggar med fällbara sköldar på insidan: bepansringen bestod av två lager 5-6 mm.
stålplåt med tumstjocka brädor emellan, och hela denna konstruktion knakade och smällde när bussarna körde över gropig väg, medan stenar och grus
piskades upp från marken av hjulen. Ett fyrtiotal passagerare satt obekvämt packade tätt intill varandra längs sidorna och på mittbänken, och alla vaggade hjälplöst, rökte, pratade, väntade. Haganahs eskortsoldater var unga pojkar, sportigt klädda och ständigt vaket uppmärksamma, utom vid kontrollerna när de slöade till och satt halvsovande lutade mot vägen medan armépatrullen sökte efter vapen; emellanåt var eskortsoldaten en ung flicka med mjuka
78
händer som hanterade automatpistolen med överraskande precision och absolut lugn. Resan från Tel Aviv till Jerusalem tog numera drygt fyra timmar, mot normalt en timme och en kvart.
Sedan mitten av december undvek transporterna arabstaden Ramleh, där
stenkastningen hade börjat och där numera vad som helst kunde hända; huvudvägen genom Ramleh var blockerad av arabiska spärrar, och bussarna följde provisoriska åkervägen med djupa svängar genom de judiska odlingarna och nådde huvudvägen ungefär halvvägs till Jerusalem, nära Bab el Wad, där regeringen hade placerat en stark postering med uppgift att undersöka de judiska vagnarna. Här fanns en barrikad av stenfyllda oljefat och en stoppskylt:
“Halt. Wait until signalled forward.”
Hela undersökningen hade en grotesk prägel, när samma transport några kilometer längre bort med stor säkerhet skulle angripas av araberna, men kontrollerna fortsatte och vapnen beslagtogs när man fann dem. Mme Golda Meyerson, en av Jewish Agencys politiska ledare och ofta nämnd som kommande
utrikesminister för Israel, hade nyligen vid en audiens hos överkommissarien för Palestina, Sir Alan Cunningham, utverkat ett medgivande att inställa dessa kontroller, och numera gjordes undersökningen ytligare, åtminstone kvinnorna behövde inte längre lämna sina platser, men arresteringar av Haganahs ungdom inträffade ännu.
Vår eskortsoldat var en spänstig mörkhårig pojke med breda kantiga axlar under den ljusa pullovern och långa ben i ljusa linnebyxor, Haganahs vanliga 79
civilhabit. Några minuter innan vår transport nådde Bab el Wads postering lossade han magasinet och kolven på sin automatpistol och räckte delarna till några damer som satt bredvid mig långt bak i bussen. Den närmaste av
damerna hade bandage om foten och hade under hela resan beklagat sig över hur obekvämt hon satt och kinkat med alla att de skulle akta foten. Nu öppnade hon plötsligt pälskappan och stack vapnet djupt in under armén, där hon klämde fast det som en termometer, drog igen kappan om sig och tittade
stridslystet på dörren. Pojken stark handen innanför skärpet och drog fram två
reservmagasin som han lämnade vidare, och sedan två handgranater ur
fickorna.
En gumma med schalett sträckte ut handen eller granaten och betraktade
den nyfiket. Pojken hötte med fingret: försiktigt! Gumman kände på skårorna och på den runda säkringen, frågade: en bomb? Pojken nickade, ja, och smålog.
Gumman lättade resolut på urringningen och släppte ned handgranaten i barmén mod en oefterhärmlig gest: plums! Alla drog på mun.
Konvojen stannade och utanför hördes engelska röster. Jag klättrade ur och vandrade längs den långa raden av stora gråa vagnar som påminde om en
klunga elefanter som stannar vid vattenstället. Soldaterna bildade kedja framför konvojen och kom långsamt emot mig från den ena bussen till den andra, lämpade ut packlådor, klättrade upp på taken och rotade bland väskorna. Många manliga passagerare hade lämnat bussarna och bildade klungor på fälten, stod och tittade. Soldaternas vita
80
läderhängslen och massiva Tommy-guns skymtade kring den öppna bagage-
luckan på en personbil. Tiden gick långsamt. Jag plockade upp kameran och började ta bilder av konvojen. En av soldaterna kom fram och betraktade kameran.
– Press agent?
Jag bekräftade och vi pratade en stund med varandra. Han undrade om jag hade varit i Österrike. Klagenfurt? sade jag. Ja, Klagenfurt och hela Steiermark, vilka skogar, vilka rådjur, där kunde man jaga! Men vad fick en soldat i det här fördömda landet, kanske någon gång en get, a bloody goat!
Medan vi pratade kom en kolonn från Arabiska legionen förbi med några
truckar, fulla av uniformerade ökenkrigare och moderna vapen, och sedan an-lände ett arabiskt flyttlass med ett berg av bylten, där man hade kunnat gömma en tank, och ovanpå dem några mänskliga bylten, som betraktade spärren som om de hade sett sin egen grind. Flyttlasset passerade utan att undersökas och utan att stanna, medan konvojens passagerare stod blinkande mot solen och tittade efter dessa araber och undrade om de någonstans längre fram utefter vägen skulle träffa på sina kämpande trosfränder och underrätta dem om konvojens ankomst; man kände något av stämningen kring en blindgångare, ingen visste om den skulle explodera, folk tittade på och småskrattade surt.
Nära en timme gick innan bussarna fick fortsätta, de släpptes vidare en efter en och stannade längre bort på vägen för att invänta de andra. När hela 81
transporten rullade igen, började passagerarna ta fram de undanstoppde vapnen och gumman grävde omständigt upp sin handgranat under klänningen och överlämnade den, medan damen med del onda benet med blossande kinder och en hjältinnas ögon räckte Haganah-mannen hans vapen; jag tittade på
henne: hon hade förändrats helt. Under hela vägen till Jerusalem nämnde hon inte mera ett ord om benet.
*
Jerusalem var uppfyllt av den växande krisens ekon.
Den judiska repressalieaktionen mot hotell Semiramis hade från mandatregeringens sida utlöst kraftiga anklagelser mot Jewish Agency som gjordes ansvarigt för “överlagt mord på oskyldiga människor”, men judarnas häftiga mot-angrepp fortsatte under dessa nätter, och staden genljöd av explosioner och skott. En talesman för Jcwish Agency anmärkte att mandatregeringen nu för första gången använde sådana termer som mord, fastän den arabiska terrorn hade grasserat inför regeringens ögon sedan mer än en månad.
Ännu medan diskussionen om Semiramis pågick angrep Haganah under en
nattaktion den arabiska oroslinjen och sprängde ett tjugutal hus, varifrån krypskyttarna hade trakasserat befolkningen i den judiska staden. Nästa natt följde ett separat angrepp av Sterngruppen som under strid förstörde ytterligare sex arabiska hus, medan små sprängladd-82
ningar (scare bombs) på angränsande gator hindrade brittiska polisvagnar att ingripa.
Under tiden fortsatte mandatregeringens domstolar att avkunna rundhänta domar över judiska soldater som hade överraskats med vapen i hand under ett tidigt skede av krisen, när arabiska hopar hade plundrat och bränt Commercial Centre: fem års fängelse för ynglingen Kagan som hade försvarat judisk egendom, fängelse under tre år eller 400 pund böter för studentskorna Ruth Clinov och Carméla Yaari, gripna under försök att föra fram vapen till ett hotat avsnitt av stadsfronten. En anklagad, Haim Navon, sade inför rätten:
“Det vore en förbrytelse att förbli overksam medan människor mördas. Det vore ett brott mot den naturliga lagen om självförsvar att inte gripa till vapen.
Denna strid har påtvingats judarna, och vi kommer att försvara oss.”
Hela planeringsarbetet för det judiska provisoriska råder, som enligt resolutionen skalle uppsättas efter mandatets avgång den 15 maj, var redan färdigt, det hade börjat omedelbart efter delningsbeslutet. Planen var upplagd i detalj, omfattande även antalet arabiska och hebreiska skrivmaskiner på varje byrå.
Särskilda kurser hade organiserats för förvaltningens tjänstemän, som under utbildningstiden var delvis befriade frän sina plikter inom försvaret; man förberedde sig att överta bördan av den administrativa apparaten, som redan desor-ganiserades genom krisen.
På de palestinska plantagerna fortsatte lantbruksarbetet som förut och vinterns rika citrusskörd
83
beräknades ge en export av elva miljoner lådor frukt. Vid kolonin Gan Yavne hade elva obeväpnade judiska skördearbetare mördats; man hade nyss påträffat deras massakrerade kroppar.
En bullersam kampanj pågick under dessa dagar kring de båda
invandrarfartygen “Pan Crescent” och “Pan York”, som kort efter nyåret hade uppbringats av den brittiska sjöblockaden på väg från Rumänien med 15.000
män, kvinnor och barn. Skeppen hade överlämnat sig utan motstånd och
införts till Cypern. Från engelska källor kom uppgifter att camouflerade kommunistiska agenter befann sig bland flyktingarna; man uppgav att de talade ryska. Palestine Post frågade:
“Vilka språk talades inte ombord?”
Sådana argument, att Palestina höll på att förvandlas till ett operationsfält för hemliga ryska inflytanden, sysselsatte ofta den aktuella debatten, men kunde besvaras summariskt med att antalet palestinska kommunister eller närvaron av ryska intressen i Palestina inte var större än i något annat land utanför den omedelbara ryska sfären. Omöjligheten att fastställa några tecken på organiserad sovjetrysk aktivitet här uteslöt naturligtvis inte att Palestina berördes av den universella strategi som kännetecknade situationen efter kriget, men om någon rysk inblandning verkligen förekom var den mikroskopisk i jämförelse med västmakternas, speciellt engelsmännens aktiva roll.
Den sovjetryska regimen uppträdde inom Rysslands gränser som motstån-
dare till sionistiska idéer, liksom mot varje form av nationalism eller separa-84
tism. Många judar hade deporterats av dessa skäl, ett antisionistiskt alternativ hade konstruerats i Birobidjan, judiska autonoma distriktet, ett efter sionistisk uppfattning fullständigt misslyckat försök att kanalisera judiska nationella krav.
Däremot hade Ryssland, när delningsplanen behandlades av internationella rå-
det, skänkt sitt kraftfulla stöd åt sionisternas sak och fortsatte sedan genom delegaten Gromyko att orubbligt följa resolutionens linje, en fasthet som kontrasterade bjärt mot de manifestationer av vankelmod och hyckleri som kom från det motsatta lägret. En sådan hållning syntes väl motivera de platoniska ryska sympatier som existerade bland Palestinas judar, men därifrån var steget långt till aktiv samverkan. Kunde ryssarna ha gjort mera? Ja, utan tvivel. Men de gjorde det inte.
Pan-skeppens femton tusen immigranter var rumänska sionistiska judar,
själva flyktingar undan efterkrigstidens växande antisemitiska stämningar i sitt hemland, undan en kommunistisk regim som den judiske småhandlaren hade
svårt att förlika sig med, undan den kyrkogårdsstämning som var fascistårens arv. Om kommunistiska agenter skulle skickas till Palestina fanns det dessutom helt säkert andra och snabbare vägar dit, än att omständligt sållas genom de brittiska interneringslägren på Cypern. Chefen för Jewish Agencys exekutiv, David Ben Gurion, betecknade kommunistryktet som avsiktlig propaganda, ett försök all misskreditera flyktingarna och kasta ert oroväckande skugga över hela frågan:
85
“Dessa påståenden erinrar om liknande uppgifter från 1941, när mandatregeringens vägran att medge inresa för judiska flyktingar från Tjeckoslovakien motiverades med misstanken att nazistagenter befann sig bland dem, omskurna tyskar som hade fått lära sig hebreiska och jiddisch för att organisera en nazistisk femte kolonn i Palestina”
Det avgörande ordet i denna diskussion kom oväntat frän Cyperns engelske kommendant, sir Godfrey Collins, som förklarade att man inte hade uppdagat någonting som kunde styrka uppfattningen att tyska agenter befann sig bland Pan-skeppens folk; en resolut gest.
Redan första dagen i Jerusalem begav jag mig till mandatregeringens informationsbyrå för, all träffa dess chef, mr Stubbs. Jag kände namnet, han citerades ofta i den judiska pressen som regeringens officielle talesman. En journalist är skyldig en regering en sådan officiell öppning: man börjar ned informationsbyrån. Att komma i förbindelse med byrån visade sig svårare än jag hade väntat.
Public Information Office låg inom ett brittiskt skyddsområde, zon B, populärt bekant som “Bevingrad”, omfattande huvudparten av regeringens byråer. Zonen var avspärrad av brittiska poster, och för att passera spärrarna måste besö-
karen visa upp ett presskort eller ett temporärt zonpass. Både presskortet och passet utfärdades av informationsbyrån inne i zonen.
En droskbil med judisk chaufför, som hade eget zonpass, körde mig fram
till spärren. Sedan jag legitimerat mig och underhandlat en stund med en 86
hygglig brittisk sergeant fick jag passera, mot löfte att ha ett permit med mig tillbaka. Vi fortsatte utför den breda asfalterade King George avenue och stannade vid skyddszonens andra ände, där informationsbyrån förfogade över en stor byggnad, omlindad med taggtråd och bevakad av nya poster.
På presskansliet fick jag veta att sergeanten som hade låtit mig passera hade handlat mot instruktion, och jag frågade hur de menade att jag annars skulle komma in, men det visste de inte. Ett zonpass kunde jag erhålla i ett plåtskjul längre bort längs gatan, inne i den angränsande arabiska zonen. Min chaufför vägrade kategoriskt att köra mig dit och sade öppet att han inte ville riskera livet. Jag begav mig av till fots. (Senare fick jag veta att journalisten Robert Stern hade blivit nedskjuten av araberna inte långt från denna plats.) Skjulet var stängt. Jag fortsatte till nästa brittiska postering, men ingen där visste när skjulet skulle öppnas igen, det var lunchtid. Jag återvände till informationsbyrån och bad att få tala med någon ansvarig. De hänvisade mig till mr Tubbins (eller nå-
got sådant, det spelar ingen roll), som väntades till kontoret om några timmar.
Det hann bli mörkt innan jag träffade honom.
Mr Tubbins antecknade nationalitet och namn, utfärdade ett zonpass, fram-ställde några frågor för att sondera min uppfattning om läget (den började först nu ta form) och frågade slutligen var jag bodde. Jag nämnde adressen i Tel Aviv.
— Men varför, varför Tel Aviv! utropade han. Jag frågade varför inte. Han förklarade att man-87
datregeringens presskonferenser hölls i Jerusalem och att jag naturligtvis måste bo där. Jag sade att konferenserna kunde jag följa genom referat i Palestine Post (en utmärkt tidning) och att jag för övrigt inte var ute efter sådant stoff som telegrambyråer tog. Han betraktade mig som om jag hade varit en motståndare, eller ett offer för judisk intrig:
– Men Palestine Post är en judisk tidning! invände han.
Samtalet förmedlade en beklämmande känsla av en fientlighet vars verkliga omfattning jag förut inte hade anat, en hätsk antagonism från regeringens sida gentemot judarna som kollektiv. Jag skulle inte ha berättat det, om det hade varit ett tillfälligt intryck, men det underströk och stegrades vid varje ny konfrontation med yttringar av den engelska politiken. Hos den judiska majoriteten fann jag ingen motsvarighet till dessa egendomliga stämningar, först hos judiska extremister mötte jag samma aversion mot allt engelskt, samma summariska hat; de hade större anledning än britterna att känna på detta sätt.
Vid sammanträffandet med mr Stubbs följande dag befästes denna känsla av outtalat krig, av något förvrängt och osant. Om jag ännu tvekade mellan Jerusalem och Tel Aviv, försvann denna tvekan helt efter samtalet med informationsbyråns chef.
Mr Stubbs gjorde personligen ett sympatiskt intryck, en älskvärd konversatör utan stora gester, en genuin engelsman sådan som vi är vana att se dem.
Hans uttalanden kontrasterade mot hans yttre.
88
Den lågmälda brittiska samtalstonen kan verka attraherande på lyssnaren genom sin kyla – men inte här: det är storartat att undervärdera svårigheterna för sig själv, inte lika vackert att undervärdera dem för någon annan, när man själv sitter på hans rygg. Mr Stubbs talade hastigt, med pipan ständigt i munnen, det var inte alltid lätt att uppfatta vad han sade. Jag undrade om han gjorde det, därför att han inte tyckte om vad han hade att säga.
Vad informationschefen meddelade om regeringens officiella hållning verkade så artificiellt, stred så brutalt mot den upplevda verkligheten, att det hos lyssnaren oundvikligt sådde tvivel på regeringens goda vilja över huvud och kom att kasta en skugga också över alla följande uttalanden från samma källa.
– Historien kommer helt visst att erkänna, sade mr Stubbs, att mandatregeringen har gjort ett utmärkt arbete här, a pretty extraordinary job.
Att skicka obeväpnade judiska trafikbussar mot arabiska bakhåll var ett fragment av detta arbete. Jag frågade vad araberna eftersträvade med sitt krig.
Mr Stubbs sade att arabernas målsättning var svår att precisera, men att den tydligen varierade mellan utrotning av alla judar och en benägenhet att diskutera fred – “om judarna vill ha fred”. Han visste naturligtvis, vad alla visste, att en sådan arabisk fred för judarna innebar uppgivande av varje tanke på den judiska staten. Vad ansåg han om Gamla stadens belägring? “A very difficult cup of tea”, sade mr Stubbs. Regeringens beslut att
89
ensam upprätthålla ordningen var orubbligt, men ordningsmaktens insatser för-svårades genom omöjligheten att avgöra vilken av parterna som anföll och vilken som försvarade sig.
– Vad vägtrafiken angår kan väl ingen tvekan råda? sade jag. Varför eskorteras inte bussarna av polisen, fastän passagerarna löper uppenbar fara, varför avväpnas den judiska eskorten?
–Regeringens politik är inte att bekämpa kriget utan att undvika krig, förklarade mr Stubbs. Den judiska metoden att använda pansarklädda fordon med beväpnad eskort strider mot vedertagen rutin och provocerar arabiska anfall.
Samma morgon hade en arabisk personbil från irakiska konsulatet i Jerusalem anfallits vid en arabisk vägspärr, chauffören hade dödats, två damer i bilen hade sårats, “innan angriparna förstod att det var en arabisk vagn”. Judiska pansarbussar började användas först sedan vägtrafiken hade registrerat många döda; chefen för den sionistiska ungdomsrörelsen, Hans Beyt, var bland de senaste offren. Många sådana exempel kunde nämnas, ständigt rapporterades nya.
Den arabiska krigspropagandan kallade sina skaror till oförsonligt krig mot judarna, men mr Stubbs, som representerade ordningsmakten, talade om provokation från den angripnes sida och förklarade att angripande part inte kunde fixeras. Vad skulle regeringen ha sagt, om alla Palestinas judar begick självmord av förtvivlan? Den skulle troligen ha ansett Palestinafrågan löst.
Inte ens bland araberna stod regeringens renom-
90
me så högt i kurs längre. En arabisk regim hade upprättats vid Gamla stadens barrikaderade portar och det inträffade allt oftare att uniformerade engelsmän måste legitimera sig som icke-judar innan de tilläts passera. Judar som hade levt i Orienten under en mansålder och som ännu för en kort tid sedan hade sett uppstudsiga araber släpas in på polisstationen och pryglas för kränkning av ko-lonialofficerens värdighet, berättade häpna om gatuscener där arabiska poster hade kallats “son of a bitch” av engelsmännen och hade svarat med samma mynt, utan all någon hade rört ett finger. Någonting traditionellt och övermoget höll på att slås sönder, och mr Stubbs hade säkert rätt på sitt sätt när han förklarade att regeringens ställning var svår:
– Whatever we are doing, we are doing wrong! Om regeringen ingrep för att begränsa konflikten med maktspråk skulle den stärka sin prestige överallt, men araberna skulle ropa att regeringen stödde judarna; om regeringen fortsatte all spela rollen av passiv åskådare, medan människor dog, skulle dess prestige snart krympa ihop till en nattmössa, också bland araberna som hade fint väderkorn för sådana saker. Regeringens halvhjärtade försök att plädera för freden, som skulle inträda om båda parterna ömsesidigt avhöll sig från våldsakter, var under sådana förhållanden endast ballonger av platonisk retorik och medförde inga som helst resultat.
Regeringen satt i elfenbenstornet, egocentrisk, doserande, fjärran från allt det som utspelades på de trånga gatorna kring tempelstaden, besatt av en 91
föresats att undvika allt som kunde störa imperiets förhållande till arabledning-en, om det också skedde på bekostnad av imperiets prestige. Avståndet mellan elfenbenstornet på Oljeberget och arbetarkåkarna i Manchester var också
enormt, och vardagens bekymmer som torkade ut själarna i Manchester ökade ytterligare detta avstånd, medan upphetsad arabisk mobb, välbeväpnad och
“trigger happy”, fortsatte all husera på. gatorna, misshandla, skända och döda.
En kris mognade hastigt och soldaterna från Manchester som representerade imperiet vid Oljebergets fot och trakasserades av araberna där, förstod kanske, bättre än många andra, den djupare innebörden hos denna kris:
“They want to make us look small.”
När intervjun led mot slutet sade mr Stubbs oväntat: “Ju förr vi kommer ut härifrån, desto bättre, vi önskar våra ersättare hit så snart som möjligt”, och jag kunde inte avgöra om detta bara var en formell fras, eller en uppriktig önskan hos en engelsman som kände att han var “in the jam” och började ledsna på
det.
*
Krisens häftigaste arabiska anfall hittills hade inletts samma morgon söder om Bctlehem, mot koloniblocket Kfar Elzion, under former som tydde på att den arabiska ledningen efter sitt misslyckande all bryta Gamla stadens motstånd sökte segerpalmen på annat håll.
Kfar Etzion hade grundats som kollektivsamhälle 1943 av ortodox judisk
Mizrahi-ungdom, som upp-
92
förde byn på judiska nationalfondens mark bland de steniga Hebronbergen där arbetsvillkoren för kolonisterna försvårades av karg natur och av platsens isolerade läge. Under de följande åren hade ytterligare två Mizrahisamhällen uppförts inom samma område och för ett år sedan hade den fjärde och yngsta kolonin, Revadim, slagits upp med monteringsfärdiga trähus av Shomer Matzairs socialister som gjorde ett väldigt pionjärarbete med hacka och spade inom Palestinas mest svårtillgängliga arealer. Denna kolonigrupp som fick sitt namn efter det äldsta samhället hade ännu nyligen köpt vatten från arabiska grannbyar till ett pris av 1 pund kubikmetern, eller ungefär vad det kostade att transportera samma vatten från Jerusalem. Radiorapporter från Kfar Etzion meddelade att Revadim först hade angripits av några hundra araber; man hade slagit tillbaka anloppet, varpå större styrkor fördes fram mot hela koloniblocket som redan hade förlorat ett tiotal man i döda och sårade.
Araberna anfördes av en uniformerad ledare, som igenkändes som Fakhri
Marakat, en upprorsman som hade dömts till livstids fängelse av mandatmakten under arabrevolten 1936-1939 men som åtta månader tidigare hade flytt från Acres straffanstalt och undkommit till Syrien. Kvinnor från arabbyarna följde männen på traditionellt maner med tross och bårar. Den första anfallsvågen hade förlorat en del folk i ett minfält som spärrade vägen till kolonierna, men anfallen fortsatte och det var osäkert hur länge de belägrades resurser 93
skulle räcka; Haganahsoldater och kolonister kämpade sida vid sida. Några veckor tidigare hade alla barn evakuerats från området.
Landsvägen söderut mot Hebron, som passerade Kfar Ezion, var spärrad av arabiska barrikader och arméns säkerhetspatruller uppehöll sig på vägen men lämnade ingen assistans trots judisk begäran om hjälp. En förklaring utfärdades av mr Stubbs byrå att regeringen hade trätt i kontakt med ansvariga arabiska ledare för att omedelbart avblåsa striden och att säkerhetsstyrkorna var beredda att handla i överensstämmelse med läget, “ready to act as the developing situation demands”. Från Jewish Agency kom frågan hur många av kolonisterna
som måste stupa innan trupperna skulle finna skäl att ingripa, och om förklaringen innebar att regeringen visste vem som stod bakom de arabiska anfallen; frågan var polemisk och besvarades inte, men något ingripande kom inte heller.
Av en händelse befann jag mig i tjänsterummet hos en av ledarna för det judiska självskyddet när denne ännu en gång sent på kvällen ringde upp den brittiske zonkommendanten för att begära ingripande av armén; han fick beskedet att britterna hade haft några pansarvagnar redo denna eftermniddag men sedan funnit en aktion under mörker olämplig och beslutat att avvakta. till nästa morgon; vad trupperna sedan skulle företa sig var ännu inte klart.
Striden avgjordes efter två dagar av försvararna själva efter en överrump-lingsmanöver av små styr-
94
kor, som rev upp den arabiska formeringen: en skenreträtt av försvaret drog in angriparna inom Kfar Etzions område medan en starkt beväpnad patrull skickades mot deras flank och öppnade häftig automateld mot den ravin genom vilken araberna gick till anfall mot kolonin; stormningen upplöstes i flykt och ett hundratal araber dödades under återvägen genom ravinen, varpå hela angreppet upplöste sig med relativt obetydliga förluster för kolonins försvar.
Men bland Hebronbergen norr om Kfar Etzion påträffade brittiska patruller följande, dag de döda kropparna av 35 palmach, Haganahs elitsoldater, som under stridens kritiska skede hade sänts från Jerusalem med tung packning av reservammunition och vapen för att förstärka Kfar Etzion. Gruppen kunde inte marschera längs landsvägen, som patrullerades av polisens pansarbilar, utan gick på natten rakt över bergen, längs kamelstigar och över obanad terräng, där den upptäcktes och angreps av stora arabiska skaror från de närmaste byarna, kontraslog, erövrade en by och försökte, befästa sig där, fördrevs och fortsatte striden isolerad i en stenig ravin där männen förstörde sina automatvapen före slutet, när ammunitionen var förbrukad. De påträffades nakna, som vanligt brutalt vanställda efter döden, endast fyra av dem kunde identifieras. De säkerhetsstyrkor, som hade hört nattstridens ljud men hade haft order att vänta, måste ha känt kväljningar vid denna syn.
Under föregående dygn hade, mr Stubbs byrå offentliggjort och därefter
själv dementerat en
95
kommuniké enligt vilken ett av arméns Spitfireplan hade blivit beskjutet över Kfar Etzion av ett judiskt flygplan, som hade kretsat över kolonin för att kasta ned förråd från luften. Denna oförklarliga iver att svärta ned den angripne, medan denne krävde ordningsmaktens insats, verkade under sådana förhållanden särskilt ledsam.
De stupade palmachsoldaterna begrovs under högtidliga former inom Kfar
Etzions område, på den plats som de hade varit på väg att undsätta. Deras an-förvanter fördes med pansarbussar från Jerusalem till kolonin under beskydd av armén som äntligen hade trätt i aktion och avlägsnat flera arabiska spärrar från vägen; ett Haganahförband paraderade vid graven.
*
Andra hälften av januari…
Vid nordgränsen hade striderna åter flammat upp kring kolonierna Daphne och Dan som rapporterade fortgående infiltration av arabiska styrkor från Syrien; några av koloniernas stora fiskdammnar som levererade karpar till de judiska sabbatsborden hade ödelagts av araberna. Det var numera en öppen hemlighet att arabiska frikårer militärtränades i Syrien varifrån de sändes till Palestinas inre på aktiva uppdrag; en medlem av syriska kabinettet hade personligen bevittnat en strid vid de judiska gränskolonierna (Syrien var medlem av säkerhetsrådet). Tvåtusen arabiska legionärer under mandatmaktens befäl skulle dras tillbaka
96
från den syriska gränsen då uppgiften att förhindra infiltrationen hade “visat sig för svår” för dessa arabförband; nordgränsen skulle därmed lämnas otillräckligt bevakad.
Från amerikanska arbetsfederationen AFL riktades en uppmaning till USA
och UNO att handla beslutsamt for alt skydda Palestinas judar från de växande anfallen. Det amerikanska embargot på vapenleveranser till Mellersta Östern bestod. I Jersey City hade fraktfartyget “Executor” kort efter nyåret bordats av FBI som beslagtog 77 lådor sprängämnen adresserade till Tel Aviv och Haifa.
Lådorna hade markerats som “begagnade maskindelar”, fyra personer från New York hade häktats for falska uppgifter om exportvaror.
Från London meddelades att England ämnade fortsätta sina leveranser av
militär utrustning och vapen till arabstaterna trots arabernas hotelser att marschera mot Palestina efter mandattidens utgång. England gjorde detta av tre skäl, sade en officiell talesman: tre arabstater, Egypten, Transjordanien och Irak, erhöll vapensändningarna enligt specialklausuler i vänskapsavtalen mellan dessa stater och England; beställningarna granskades noga och effektuerades inte om det kunde fastställas att vapnen skulle användas mot Palestina; England förbehöll sig rätt all inställa de avtalade leveranserna om någon av mottagarna bröt mot Förenta nationernas stadga. Krigsmateriel, uppskattningsvis till ett värde av 6.200.000 pund, hade försålts till de tre staterna sedan krigsslutet, omfattande alla slags vapen från stridsvagnar, artilleri och flyg till
97
handeldvapen och ammunition. Regeringens representant avböjde att besvara frågan hur England kunde avgöra om dessa vapen överfördes till Palestina eller inte, men betecknade arabländernas hotelser att angripa Palestinas judar som hypotetiska och tvivelaktiga.
Inom Förenta nationernas militärutskott diskuterades möjligheten att upp-sätta en internationell styrka, förslagsvis omfattande 50.000 man med två infan-teridivisioner, flera flygförband och ett antal kustfartyg, att insättas i Palestina om arabernas tryck tilltog; enligt en Times-kommentar stöddes denna plan av Montgomery som ansåg det ligga inom världsorganisationens makt att förhindra varje allvarlig konflikt i Palestina.
Jewish Agencys representant i Lake Success, Moshe Shertok, begärde att en judisk milis omfattande 35.000 man skulle upprättas och utrustas för säkerhetstjänst: “Vi önskar inte att en internationell styrka skall stå mellan oss och faran.”
Förslaget godkändes enhälligt av Palestinakommissionen och hänsköts till Englands delegat, Sir Alexander Cadogan, för remiss. Nästa dag meddelade Cadogan på Londonregeringens vägnar att denna inte ämnade tillåta att den begärda milisen blev upprättad. Varför? Brittiska mandatregeringen hade den avgörande rösten i Palestina så länge mandatet bestod; regeringen förklarade att upprättande av en stark judisk milis skulle fordra att en motsvarande styrka upprättades hos araberna, men underlät att nämna att under rådande förhållanden stora beväpnade arabgrupper redan stod emot den
98
judiska befolkningen som fortfarande vägrades att organisera legalt försvar med undantag för en handfull extrapoliser av vilka många redan hade dödats på
vägarna, därför att inte ens dessa hade regeringens tillstånd att medföra effektiv utrustning. Trots växande kränkningar, växande dödssiffror, växande arabisk infiltration över Palestinas gränser förbehöll sig regeringen hela försvaret av Palestina intill mandatets utgång.
En välorganiserad och beväpnad legal judisk milis ansågs av många observatörer bättre än någon annan faktor kunna garantera ordningen och säkra det internationella delningsbeslutet, avbryta blodsutgjutelsen, stödja de fredsvänliga krafterna inom arablägret. Denna möjlighet torpederades av mandatregeringens beslut som under skenbart ansvar reellt tillät krisen att fördjupas, medan reguljära arabiska arméer fullbordade sin uppmarsch för att den 15 maj rikta en av-görande stöt mot den judiska staten vars försvar till detta datum skulle förbli illegalt.
Mr Cadogan sade att mandatregeringen inte önskade att Palestinakommis-
sionen skulle installeras tidigare än två veckor före mandatets utgång: på två
veckor skulle sålunda kommissionens administrativa apparat orientera sig på ett fält som hemsöktes av en växande mordterror och göra sig redo att överta hela bördan av Palestinas splittrade civilförvaltning, som skulle vara fullständigt upphävd vid mandatets utgång: detta var inte bara ett “minimum av samarbete”, utan sabotage av samarbetet. Cadogan förklarade också att engelsmän-99
nen skulle ansvara för kommissionens säkerhet, men endast under mandattiden och endast under förutsättning att kommissionen följde det engelska schemat; vad angick gränskommissionens arbete erbjöd regeringen att ställa kartor och annat material till förfogande men vägrade den all hjälp inom de evakuerade områdena; kornmissionen skulle inte få börja sin verksamhet förrän efter mandatet. Shertok sade:
“Mandatregeringcn förnekar behovet av havandeskap före förlossningen”
Som resultat av mandatregeringens hållning meddelade Palestinakommis-
sionen (efter en protestnot) enhälligt till säkerhetsrådet att den inte såg sig i stånd att genomföra delningsplanen utan stöd av en utompalestinsk säkerhetsstyrka och att Palestina hotades av okontrollerad blodsutgjutelse och utbredd strid. “Mandatmaktens vägran att tillåta upprättande av en judisk milis kommer att försena delningen och äventyra säkerheten i den judiska staten.” Man hade beslutat att sända en förtrupp av FN-personal och experter till Palestina för all förbereda kommissionens arbete och rapportera om läget. Den tjeckoslovakiske ordföranden för kommissionen, Lisicky, berättade att han hade mottagit hotel-sebrev som varnade honom att bege sig till Palestina: “Män är redan utsedda och de inväntar er ankomst.”
Den brittiska distriktsdomstolen i Haifa hade slutgranskat materialet om ju-demassakern hos Consolidated Oil Refineries och utfärdat en häktniningsorder mot sju araber för överlagt mord och
100
mot tjugo andra för delaktighet; ingen av de anklagade befann sig i polisens händer.
*
I pressrummen hos Public Information Office slamrade skrivmaskinerna
dagarna i ände med referat av brittiska, judiska och arabiska kommunikéer, lokala stridsrapporter, förklaringar och appeller. Pressfolk från halva världen kommenterade konflikten, studerade stencilerade bulletiner, skummade tidningar och utbytte använda nyheter vid baren. På stadslasarettet, långt från detta buller, låg den svenske tecknaren Harald Hägg mod vänsterarmen spjälad och knät i bandage, olyckligt träffad under en konvojstrid på vägen från Lydda; hans historia gick fortfarande runt bland kollegerna på PI0: en präktig pojke med en gemen otur.
När man steg ut genom porten från presskvarterets rökiga ljuskuber hängde mörkret som en säck över Jerusalem och skott från automatvapen sprakade någonstans helt nära, kanske vid Yeminmoskén på andra sidan av den öppna zonen där dammiga olivträd om dagarna stod som gråa rökpuffar i sanden.
Några soldater sprang fram till värnen, en annan stannade bredvid oss i porten; jag frågade vem som sköt och var, men han visste inte. Det gnällde till i luften och vi hukade oss ned, sedan återvändo vi till baren och stannade där en stund.
En palestinsk kollega hade sin bil stående utanför taggtråden på King George och vi sprang över till värnen, drog efter andan och sprang hop-101
böjda mot bilen, medan det fortsatte att smälla runt omkring, hoppade in, tände strålkastarna, svor och körde fort uppför avenyn mot den judiska staden…
Från hotellfönstret syntes några svarta palmkronor och stela cypresser mot natthimlen som välvde sig väldig med myriader stjärnor och nymånens sil-verskära kastad på rygg över staden. Långt nedanför åt vänster löpte den tredje och fjärde osynliga fronten, den arabiska som var vänd från Gamla staden och de yttersta judiska kvarteren som stod emot denna linje; husväggarna i dessa kvarter var perforerade av kulhål och de som fortfarande bodde där hade vant sig att ställa sängarna vid skottsäkra murar och undvika fönstren; men de bodde kvar.
Ingenstans att gå på kvällen, bara några tomma kafeér, hela staden var som utdöd. Stå kvar vid fönstret och se ut över den Heliga staden som för många århundraden sedan hade hört någon säga: “Frid på jorden och människorna en god vilja.” Det lät så enkelt.
Nattluften var ren och kylig, mörkret låg över staden och genom mörkret gnistrade eldduellens röster – som när man stryker en katt mot håren i åskväder.
När någonting exploderade i Jerusalem brukade larmsirenerna tjuta och polisforten öppnade eld och hela trafiken hade order all bli stående. Men denna sena kväll rörde sig ingenting på gatorna och staden fick ett annat uttryck, förgiftat och vaksamt. Långt borta steg några mörkröda blommor upp ur mörkret och ekot från explosionerna rullade bort över olivlundarna mot de
102
steniga bergen och väckte hundara som började skälla. En halvtimme, kanske en timme; sedan blev allting tyst igen och bara enstaka skott fortsatte ännu att falla som runda regndroppar mot fönstret.
Men följande morgon skulle tidningarna foga nya tragiska bitar till den långa krönikan: skjuten, sårad, död. Som vanligt. Trots allt förnuft.
103
HAGANAH, FÖRSVARET
en militära process som pågick i Palestinas judiska områden under
de första månaderna av 1948 var på samma gång fascinerande och
D bitter, buren av entusiasm och offervilja men hämmad av besvikel-
ser och tvång: en nations massiva aktivitet inför krigshot, uppmarschen av dess vapenföra kadrer kring en organiserad kärna, förnimmelsen av en komplicerad apparat som trädde i funktion, den bekanta atmosfären av vaksamhet och fara; allt detta men också något annat som på ett grundläggande sätt framhävde sär-arten hos Palestina och dess krig, dess undantagsställning och dess sinneskris.
Nationen var ännu ingen nation och hade ingen rätt att uppträda som na-
tion. Men motståndaren var fullt verklig, han fanns redan inom Palestinas gränser med svärd och brand, och utanför gränserna pågick en uppmarsch av reguljära och välbeväpnade styrkor under otvetydliga paroller om en kommande offensiv som brutalt skulle krossa nationen och slå dess förhoppningar till marken. Kriget krävde redan varje dag sin blodstribut av nationens ungdom, men dess armé var ännu ingen armé och förbjuden att uppträda som armé, försvaret var
104
illegalt, konspirerat, uppmarschen hemlig, beväpningen utan licens. Armén hade inga fanor, uniformer eller parader, dess namn ropades inte ut från patriotiska plakat utan uttalades lågmält med en blick över axeln, som namnet på en underjordisk motståndsrörelse eller en hemlig orden.
Nationen hade inga offentliga mobiliseringsbyråer, inga skattefonder och inga rullor, utan måste fortfarande gömma sin aktivitet och basera sig på samhällets och utlandets solidaritet och den enskilde medborgarens disciplin och pliktkänsla för att skapa sin armé som utgjorde nationens enda bro till framtiden numera, sedan hoppet om en fredlig lösning hade sparkats in i ett hörn och höll på att dö. Med den omedelbara faran för dörren måste denna armé fortfarande utkämpa en halvkamp, stjäla sig till sina framgångar som en tjuv om natten och existera på trots; detta var besvikelsen. Det fascinerande var att armén också under sådana förhållanden, okända för varje annan nation som förbereder sig att möta ett krig, dock förmådde upprätthålla en trygghetsfront längs alla gränser och slå igen med växande styrka. Det allvarliga provet förestod ännu för detta försvar och det gällde att använda tiden väl. Det planerade arabiska angreppet, om vars “spontaneitet” så många försäkringar hade kommit från de arabiska ledarna, behövde tid för att förberedas moraliskt och militärt; något storangrepp från arabstaterna var knappast att vänta så länge mandatet bestod, på denna punkt hade Cadogan indirekt rätt när han sade att mandatregeringen
“försva-
105
rade” gränserna mot anfall: Englands inflytande på arabstaterna var tillräckligt stort för att undanröja ett läge, som kunde tvinga de brittiska trupperna att engagera sig till judarnas förmån. Den kritiska tidpunkten skulle inträda först den 15 maj när arabernas uppmarsch var klar, när mandatregeringens ansvar upphörde, när Haganah bokstavligen på en natt skulle stiga fram ur sin illegalitet för att axla det reguljära försvarets hela börda. Intill denna dag skulle inga militära judiska formationer tillåtas utom den regeringskontrollerade polisen, ingen hamn skulle friläggas genom vilken judarna kunde anskaffa förstärkningar av folk och moderna vapen som kvalitativt kunde mäta sig med arabernas beväpning, ingen judisk milis få skapas. Kring denna tidpunkt koncentrerades också
debatten inom de judiska kretsarna, den 15 maj hade en ödesmättad klang; det gällde sannerligen att inte försitta tiden.
Vid mitten av februari började Yischuv, samhället, mobilisera nio judiska årsklasser till det nationella försvaret, av dem samtliga män mellan 17 och 25 år till heltidstjänst, klasserna från 25 år till 35 endast partiellt, med individuella lättnader för familjeförsörjare; samtidigt inleddes en registrering av alla judiska f. d. officerare och underofficerare med erfarenhet från aktiv tjänst: samhället ställdes på krigsfot.
Under de föregående månaderna hade 72 procent av den judiska ungdomen
frivilligt hörsammat appellen om registrering till försvaret, en uppslutning som skedde utan personliga kallelser och
106
utan att den judiska ledningen kunde ställa makt bakom orden; av de resterande 28 procenten beräknades åtskilliga tillhöra de extremistiska grupperna som hittills fasthöll vid sitt oberoende och vägrade att ställa sig under Haganahs kommando. Efter den 15 februari stegrades Yischuvs tryck. Unga män och flickor med vita armbindlar uppenbarade sig på biograferna där de avbröt förevisning-en för att meddela allmänheten att värnpliktigt folk hädanefter skulle vara tvungna att på begäran av legitimerade kontrollörer uppvisa intyg på att de hade registrerat sig; repressalier kunde väntas mot vapenvägrare. Vilka repressalier?
Det ryktades att arbetsgivare kunde begära registreringskvitto av sina anställda och straffa grundlös undanhållning med avsked, att ungdomsklubbarna skulle besvara vapenvägran med bojkott och prickning, och att de skyldiga senare, när den judiska staten hade inträtt i sina funktioner, skulle utsättas för legal be-straffning. Extremisterna vacklade.
Meddelandena om mobiliseringen hade offentliggjorts av de hebreiska tidningarna karakteristiskt med små notiser, begravda långt bak i spalterna under rutinnyheter av vilka den närmaste omtalade att Jerusalem skulle erhålla mera fotogen och att belägringen fortsatte kring Gamla stadens judekvarter som åter hotades av hunger. Som meddelare om mobiliseringen stod inte officiellt försvarets organ utan “nationella folkräkningsbyrån” och inga adresser var angivna i notisen, endast “registrering” av nämnda årsklasser och “full time service”.
107
Notiserna hade överlämnats till pressen den 15 februari, den dag som av det arabiska nervkrigets språkrör hade angivits som “D-dagen” för en första samlad anstormning mot judiska områden. Haganahs underrättelsetjänst hade inte rapporterat några arabiska koncentrationer av sådan omfattning, men större anlopp mot de ömtåliga trafiklederna var möjliga, och pansarbussarna var denna dag mot vanligheten knappt besatta. Den 15 februari förflöt emellertid relativt lugnt och aktiviteten på fronterna överskred inte rutingränsen: ett arabiskt angrepp mot Tel Avivs försvar vid förstaden Abu Kebir och plötslig skottlossning av arablegionärer bland kvarteren i Haifas centrum där sex judar dödades och många sårades av skotten. Den mest omfattande och strategiskt riktade aktionen denna dag utfördes av Haganah i norra Galileen, där fem gränsbroar
sprängdes för att spärra organiserad inmarsch av syriska eller irakiska styrkor.
Från Lake Success gav världsopinionen fortfarande inga tecken på aktivt intresse. Uppmärksamheten var riktad på Palestina, men säkerhetsrådet avvaktade; någon rapport om säkerhetstillståndet hade ännu inte inkommit och några instruktioner kunde följaktligen inte ges. På Amerikas vägnar hade utrikesminister Marshall förklarat att hans regering inte hade mottagit några informationer som kunde ge stöd åt antagandet att Englands fortgående vapenleveranser till arabstaterna äventyrade Palestinas delning och att hittills enligt Förenta nationernas stadga inget öppet hot mot fred och säkerhet förelåg; rykten började allt eftertryck-
108
ligare antyda en förestående omsvängning av den amerikanska politiken mot delningsbeslutet.
Under tiden fortsatte arabiska gerillastyrkor att strömma över Palestinas gränser från de syriska träningslägren för att inta positioner inom Fawsi el Kawukjis triangulära basområde som riktade spetsarna mot Palestinas trafikådror; närvaron av främmande armsofficerare hade konstaterats senast två dagar före nervkrigets “D-dag”, när en syrisk kapten med tio syriska soldater greps av engelsmännen efter en väpnad sammanstötning mellan armén och arabiska band, som i norra Galileen angrep judiska kolonier och vägar. Skaror av arabiska rekryter från grannländerna och camouflerade arabiska trupper fortsatte att an-lända till transitlägren längs gränsen och de palestinska araberna manglades som förut med propaganda om det heliga kriget och löften om lättköpta segrar.
Den arabiska pressen hade fått direktiv att undertrycka arabernas förluster och haussa upp de judiska. Den mobiliserade judiska ungdomen samlades på
nationella folkräkningsbyråns lokaler, sjöng, läkarundersöktes, sändes till trä-
ningslägren, övade vapentjänst och fälttaktik, sjöng, rev sönder skjortorna på
taggtråden, sprang, klättrade, slogs och sjöng, utrustades med gamla armégevär, hemgjorda Stenguns och handgranater, lastades på truckar och åkte sjungande till kolonierna och fältposteringarna för att bygga en försvarsvall mot kriget.
Den judiska försörjningstjänsten meddelade att
109
nya skeppningar av spannmål var på väg till Palestina eller lastades i export-hamnarna och att dessa kvantiteter med redan befintliga lager skulle garantera brödet för tre månader framåt; sockerförråd för fem månader lades upp, order på smör och ost för sex månader hade placerats och andra förnödenheter hade tryggats; det fanns ingen grund för antagandet att viktiga livsmedelsreserver skulle vara uttömda före mandatets utgång och endast transportsvårigheter kunde vålla lokala brister; allt flera pansrade fordon lämnade verkstäderna för att förstärka trafikmaskinen och fylla luckorna efter de vagnar som låg utbrända längs vägarna.
Yischuv Me’urgan, det organiserade samhället, spände sina krafter för det kommande provet.
*
Under dessa veckor hade sammanstötningarna mellan judiska och arabiska
grupper framför Tel Aviv blivit allt vanligare och allt häftigare; en kväll gick sällan utan timslånga elddueller som hördes vida omkring och väckte känslor av oro och anspänning. Stridernas tyngdpunkt var några förstadssamhällen öster om staden, där ett djupt nät av arabiska och judiska poster vakade över den stora korsvägen mellan de stridande zonerna: den arabiska vägen från Jaffa mot öster och den judiska från Tel Aviv mot de sydliga odlingsbaserna.
Den fasta fronten mellan Jaffa och Tel Aviv löpte längs ett smalt bälte av övergivna gator mellan de båda städerna ungefär där den judiska bosättningen slutade, längs en egendomsgräns som
110
delvis låg innanför den arabiska stadsgränsen; denna front hade kristalliserat sig redan under konfliktens första dagar som en skyddslinje mot Jaffas aggressiva hopar, mot det gatans proletariat som under detta skede med revolvrar och knivar skötte om upptakten till striderna på samma sätt som småpojkar öppnar ett byslagsmål, och som sedan hade efterträtts av organiserade utsocknes krigare med långt allvarligare beväpning och mål.
De bebodda kvarteren längs stadsfronten trängde sig tätt inpå eldlinjens be-fästa och, bevakade kvarter, och denna kontrast verkade ögonblicklig och bisarr: en kvinna i blommig bomullsklänning som kokade mat över en primus och några steg bort en karl med gevär bakom en stenmur. Man levde bokstavligen med kriget om hörnet, skyddad av några murar, på läsidan av kriget och bara ett stenkast ifrån det.
Husen längs fronten påminde på ett underligt sätt om ett miniatyr-Stalingrad där kampen fördes från utrymda våningar, som ännu bar svaga spår efter sina invånare, från balkongerna och från de flata taken. De tvärgator som löpte från fronten var ofta under eld och förbindelsegångar till skyttelinjen hade brutits rakt genom väggarna, genom staketen och över små köksträdgårdar där grönsa-kerna ännu inte hade bärgats och där förrådskarlar med ammunition och proviant trampade bland morötter och persilja. Avståndet mellan fronterna var genomsnittligt bara ett kvarter eller mindre, på några avsnitt bara en övergiven gata med fullständigt döda fasader. En nötande frontrutin hade
111
redan utbildats bakom dessa värn från vilka Haganahs folk dygnet runt
bevakade husen och gränderna framför sig. Jalusierna var nerfällda, och en dämpad dager trängde in genom fönstren och genom skottgluggarna som
smalnade trattformigt och lämnade bara ett handstort hål öppet åt gatan.
Inne i rummet, där ännu helt nyligen människor hade bott, var halvmörkt och tomt, trasiga fattigtapeter hängde från väggen, en trästege ledde upp genom ett hål i taket till posten i våningen ovanför, en trasig säng. med gråa filtar stod vid väggen, golvet var täckt av kalkflagor; det luktade källarfukt och vapen.
Vid ytterdörren, ute i solskenet, vaggade en liten sionistisk flagga från en käpp, instucken i en spricka i väggen. Det skulle dröja månader ännu innan denna flagga blev en erkänd symbol för en nation; men nationen var redan i krig.
Genom skottgluggen skymtade några låga arabiska hus med överbyggnader
av trä och en sträckning av en trång gata. Inte ett liv var synligt inom blickfältet, inte ens en katt på taken; en trasig gardin vaggade från ett öppet fönster, men innanför gardinen var ingenting. Enstaka skott smällde piskande inte långt borta. Från andra poster i grannhusen bevakade andra ögon samma område och angränsande avsnitt så att vinklarna täckte varandra och omspände hela frontzonen som ett nät.
Över trätaken helt nära reste sig ett tvåvåningshus av sandsten med glaslösa fönster, barrikaderade med sandsäckar. Från detta hus ledde andra förbindelsegångar genom andra murar inåt Jaffa,
112
och arabiska skyttar höll en ställning på övre våningen, men inte vid sandsäckarna: mannen som demonstrerade frontzonen pekade över sin gevärspipa mot några mycket små hål några meter från fönstret och nedanför det. Där väntade den reella faran och placeringen av dessa gluggar hade noggrant noterats, prick-ats ut på fotografier och skisser och meddelats till frontkommandot som arbetade med operationsplanen och instruerade avlösningar. Med fasta sikten kunde dessa gluggar om nätterna läggas under eld.
Några hundra meter från värnet, snett på höger hand, stod moskén Hassan Bek, vars runda minaret var synlig från Yarkon-gatan och från många andra platser djupt innanför den judiska fronten. En upphetsad diskussion kretsade som en katt kring het gröt om denna illa beryktade moské varifrån många skott hade lossats på måfå mot den judiska staden och hade krävt offer, för några dagar sedan en ung kvinna som hade träffats dödligt, när hon var på hemväg från handelsboden, och med sådan skjutvinkel att skottet inte kunde komma från någon annan punkt än moskén. Man hade gjort framställningar hos brittiska kommandot i Jaffa, och den arabiske borgmästaren Yussuf Haikal hade
försäkrat britterna att ingen sköt från Hassan Bek, men skjutningen fortsatte och det började bränna i händerna på judiska sappörer att placera en
sprängladdning under moskén och sända helgedomen till gudarna, med minaret och allt; bara tanken på provokation höll tillbaka denna stöt, då man antog att araberna önskade en sprängning för att
113
sedan slunga fram denna skändningsakt i sin krigspropaganda, ett bastant argument som judarna inte ville förse dem med.
Ännu längre bort på vänster hand, på en kulle högt över Abu Kebir, reste sig Jaffas grekiska kyrka, med högt, egendomligt tillspetsat torn som dominerade stora partier av staden och fälten utanför, men denna kyrka var främmande egendom, vaktad av fromma munkar, och den hade ännu förblivit fredad, vilket var en himmelens lycka, sade en ung Haganah-officer som förde mig runt bland frontkvarteren:
– Om araberna sände upp skarpskyttar till kyrktornet kunde de skjuta rakt ner i min frukost.
Men synagogorna besköts och sprängdes och detta kom officerens skämt att verka konstlat. Tre dagar tidigare, den 13 februari, hade en avdelning av den brittiska armépolis, som förbehöll sig övervakningen av frontzonen mellan de båda systerstäderna, efter angivelse av en arabisk pojke trängt in i synagogan Or Zaruah, den äldsta i Tel Aviv, och sprängt templet med förevändning att det hade använts av försvaret, en cynisk akt av den repressalietaktik som mandatmakten använde inför sin sorti från Palestina: varför en synagoga, av alla befästa byggnader längs stadsfronten varför inte Hassan Bek? Var judiska helgedomar inte heliga?
En karusell av protester, förbannelser och undanflykter började snurra igen; från rabbinatet kom en upprörd deklaration som avvisade alla paståenden att synagogan hade använts som bunker, den engelske underofficeren som hade beordrat
114
sprängningen uppgav att han hade funnit några automatvapen under tempel-bänkarna. Nå, även om så vore? Var det inte krig, var detta inte en front, fanns det inte hundratals andra byggnader att välja på för ordningsmakten om den önskade statuera exempel?
Sprängningen av Or Zaruah var något helt annat än en ordinär vedergäll-
ningsakt av ordningsmakten, det var en avsiktlig skändning som skulle såra den judiska meningen på dess ömtåligaste punkt, en örfil utdelad av myndigheter som hade deklarerat sin neutralitet under konflikten men inom sig saknade re-sonnans för en sådan neutralitet, varigenom neutraliteten blev hyckleri och konflikten en tragisk och blodig maskerad genomsyrad av desperation, förbittring och hat. Reaktionen bland araberna efter Or Zaruah skulle bli densamma som under revoltåren efter 1936 när arabiska skaror samlades för att plundra judiska hus under ropet: “Regeringen är med oss!” Och judarna kunde ännu en gång, som redan så ofta, spela upp den amerikanska populärmelodin som löpte som en röd tråd genom denna konflikt:
“Put the blame on me, mame, put the blame on me!”
Judiska soldater som vandrade mellan verkstaden och skyttevärnet hade
fortfarande bestämda order från Haganahs ledning att inte bjuda motstånd när regeringens folk kom för att arrestera dem och beslagta vapen. Några judiska extrapoliser uppehöll sig inom frontzonen för att avlänka sådana razzior: om engelsmännen dök upp kunde
115
man alltid säga att det var extrapolisen som sköt, Dessa principer om “havlaga”, om nationell självkontroll och återhållsamhet, måste ha verkat ovanligt påfrestande för frontens folk, men var under de bisarra förhållanden som rådde i Palestina troligen den enda möjligheten att organisera ett defensivt försvar och hindra utvecklingen att rutscha hän mot ett fullständigt kaos; de judiska extremisterna ropade på vedergällning och stämplade Haganahs passivitet som feg-het och förräderi mot den nationella saken, och engelsmännen frågade ironiskt efter razzian: “Varför lämnar ni ifrån er era vapen?”
Haganahs studenter och arbetare som bemannade försvarsfronten sade: “Vi måste, och vi kommet att fortsätta med det så länge vi måste, men inte en dag längre.” Den irriterande sinneskonflikten växte vecka efter vecka.
Sedan nyåret hade engelsmännen försvunnit från Tel Aviv som numera stod under kontroll av der judiska polisen, men fältgråa armépatruller fortsatte att pendla inom gränszonen och körde ibland med sina pansarbilar och tanketter in på huvudgatorna; folk stirrade efter dem med misstro. Också denna dag, när Haganah-bilen satte av oss vid ett gathörn i frontzonen, passerade plötsligt en klunga engelsmän med bareter och tommyguns längs tvärgatan. Den officer som visade oss vägen gjorde ett tecken att vänta medan engelsmännen traskade förbi och jag frågade honom vad de var ute efter Vet inte, sade han. Ingen frå-
gar dem längre, det är enklast så.
116
Ett kvarter längre bort längs tvärgatan befann sig hans lokala stab, inrymd i en folkskola dit inga barn kom sedan mer än två månader.
– Vad händer om engelsmännen gör en razzia i skolan?
– Vi förlorar en kvantitet vapen och några av våra män och blir tvungna att flytta staben till en annan byggnad, sade han. Men vi kommer att finna oss i det, som vanligt.
För några månader sedan hade samma engelsmän kört med sina pansarbilar
genom de jublande gatorna i Tel Aviv, som sömnlöst och lyckligt manifesterade sin glädje över delningsbeslutet och den judiska statens födelse; på restauranger och kafeer blev vem som helst bjuden på gratisdrinkar, hurrande ungdomar klättrade upp på de engelska pansarbilarna och red på kanonrören, och tommi-es ropade: “Good luck to you all!” Idag marscherade de förbi som om de hade gått på andra sidan av en osynlig klyfta, likgiltiga och trumpna, rutinsoldater vid sidan av ett krig.
Vid gathörnet stod en skylt med röda hebreiska bokstäver som varnade alla:
“Farligt, motståndaren ser dig.” Skylten hade redan blekts av regnet, kriget. var inte längre någon nyhet.
*
Under dessa dagar inträffade i Jerusalem en händelse som rubbade “havlagans” princip om passivitet gentemot ordningsmakten: fyra Haganah-soldater arresterades av en armspatrull, utlämnades till araberna och mördades under former som
117
skakade hela grundvalen för det ansträngda samarbetet mellan mandatregeringen och de judiska myndigheterna.
Händelsen var resultatet av en svårförklarlig mentalitet som inom olika kretsar tolkades som öppen fientlighet driven till yttersta cynism eller som ett egendomligt utslag av idiotiskt skämtlynne med tragiska följder för offren, som en avsiktlig provokation för att försätta försvaret ur balans eller en yttring av den råa sensationslusten hos en blaserad boxningspublik som reser sig upp i bänkarna och ropar på blod: “Kill him!”
Redan tidigare, den 26 januari, hade en liknande händelse utspelats i Haifa där en armépatrull med två pansarvagnar hade stoppat en judisk buss och häktat Haganah-mannen som medföljde bussen som beväpnad eskort. Efter en
resultatlös razzia i den häktades hem körde pansarvagnarna till Haifas arabkvarter där fången med dragna revolvrar beordrades att stiga ur. Han attackerades genast av arabisk mobb och misshandlades grymt, men räddades av några medlemmar av arabiska nationalgardet som skingrade mobben och förde den en-samme mannen till sitt kvarter där han fick medicinsk hjälp och bjöds på kaffe; därpå ringde araberna till polisen som hämtade mannen och körde över honom till den judiska staden, sedan han signerat en försäkran att nationalgardet hade behandlat honom väl; solstrålar kommer ibland från oväntade bräscher i molnen.
Under den vecka som föregick den blodiga händelsen i Jerusalem fortsatte upptågen, varvid araber
118
vid fem olika tillfällen av engelsmännen transporterades till Zion Square inom den judiska stadsdelen och tvingades att hoppa av; civilgardet och Haganahs poster förde dessa araber oskadda tillbaka till stadsgränsen och lät dem löpa.
På kvällen den 12 februari blev Jerusalems polis uppringd av en anonym
som meddelade, att kropparna av fyra mördade judar hade påträffats på gatan inte långt från Stefansporten vid gamla stadens ringmur. En pansarvagn och en lastbil sändes till platsen och hämtade de mördade som var avskyvärt misshandlade: alla företedde talrika skottsår och knivhugg, en hade tungan utsliten, en annan var utan underkäke, på den tredje hade öronen skurits av, den fjärde hade skallen inslagen; de mördade hade alla varit mellan 19 och 23 år gamla.
En undersökning gav vid handen att ungdomarna två och en halv timme ti-
digare hade arresterats av en brittisk tankpatrull på en av Haganahs bevakningsposter nära Mea Shearim. Med dem var ytterligare en yngling, Lazar, och en ung flicka. Samtliga hade beordrats att sträcka händerna över huvudet och stiga upp på stridsvagnen, med vapnen kvar i händerna. Engelsmännen hade förklarat att de häktade skulle föras till polisstationen, men hade sedan vänt och med hög fart kört i riktning mot arabstaden. Under vägen hade Lazar lyckats hoppa av vagnen och dra flickan med sig; de övrigas döda kroppar hade påträffats på kvällen. Arabiska meddelare berättade att stridsvagnen hade stannat nära Stefansporten där de fyra Haganah-männen
119
hade beordrats att stiga av, med vapnen fortfarande i händerna, varpå de hade attackerats av många araber som slog ihjäl dem på öppna gatan, medan stridsvagnens besättning på avstånd såg på.
Den opinion som mottog denna nyhet var redan som en brygd av jäsande
indignation och misstämning över politiskt sabotage och militära övergrepp, över cynisk favorisering av den ena parten på den andras bekostnad, över sina sönderslagna förhoppningar, över utlevda bestämmelser som fortfarande
påtvingades en kämpande befolkning utan att längre äga någon förankring i de reella förhållandena, över alla dessa blodiga örfilar som träffade ett folk som ansåg sig kämpa för en urgammal rätt och med rätten hos den gränslöst förfölj-de, som hade fått denna rätt erkänd inför internationell domstol och som såg beslutet slås sönder av politisk intrig, ett folk som hade offrat när dess offer behövdes utan att fråga efter erkänsla för dessa offer och som såg sig lurat också på tacksamheten. Vad tjänar det till att återge allt som sades på gatan under dessa dagar eller kommenterades av Palestine Post under bittra protester mot godtycket?
Också denna judiska tidning som fortfarande följde behärskningens linje hade nyss fått en väldig örfil när en sprängladdad truck exploderade framför dess byggnad, en rullande helvetesmaskin förd av okända som regeringens ordningsmakt aldrig återfann trots alla sina försäkringar om lojalitet, lika litet som den någonsin fann de skyldiga till de fyra Haganah-männens tragiska död.
Men liksom Palestine Post lyckades komma ut
120
med sitt nästa ordinarie nummer som vanligt, medan brandröken ännu steg upp från dess härjade lokaler, så lyckades också det judiska samhället dag efter dag mobilisera nya krafter under den väldiga ansträngningen att leva som vanligt.
Från Jewish Agency kom bara en uppmaning till regeringen att under två dagar efter händelsen vid Stefansporten hålla engelska trupper borta från den judiska staden, där man numera hade svårt att se skillnaden mellan arrestering och mord, och från Haganah-radion kom en order till Jerusalems försvar att med vapenmakt motsätta sig varje undersökning eller häktning av engelsmännen om aktionen inte stod under kontroll av judisk polis. Krisen förvärrades varje dag; den hade ännu inte nått botten.
*
Den påbörjade organisationen och träningen av Haganahs inkallade kadrer fortgick på träningslägren under forcerat tempo; hemvärnet höll på att förvandlas till en reguljär armé och förberedde sig att slutgiltigt bryta sig ut från under-jorden.
Sällan har en armé skapats under svårare materiella betingelser och hårdare moraliskt tryck.
Embryot till Haganahs försvarsstyrkor hade börjat formas redan före första världskriget när de första vågorna av judiska immigranter började strömma till Palestina undan de tsarryska pogromerna och när de organiserade sionistiska kolonierna började det svåra pionjärarbetet på Palestinas förtorkade jord, långt borta från varandra och
121
från all centraliserad hjälp. På samma sätt som västerns pionjärer lärde sig dessa nybyggare (utan Fenimore Cooper) att ständigt ha vapnen nära för att skydda sig mot beduiner och lösdrivare, och deras odlingar började likna försvarade fort med blockhus, taggtråd och värn. Under denna formningsperiod när Palestina ännu låg under turkiskt välde uppstod “väktarunionen” av de lokala för-svarsenheterna, en hemlig organisation vars medlemmar var bundna av troslöften, liknande en klan. Senare, efter 1920, uppträdde två rivaliserande strömningar av vilka den ena sökte bibehålla organisationen som liten hemlig union, medan den andra strävade att upprätta ett folkförsvar på bred basis; den senare riktningen segrade, stödd av de judiska arbetarpartierna som likviderade försvarets klankaraktär och byggde ut det till en aktiv militär apparat.
Redan 1920 hade den arabiska karriäristen och intrigören Haj Amin Hussei-ni, senare självgjord stormufti av Jerusalem, ställt sig i spetsen för Palestinas arabiska aktivister för att båda upp sina landsmän till angrepp mot de judiska invandrarna och mot Balfourdeklarationen som “kränkte arabernas heligaste rättigheter”; anloppet riktade sig emellertid under sitt första skede karakteristiskt inte mot de sionistiska kolonierna som bildade immigrationens utposter, utan mot de historiska judiska grupperna inom arabstäderna, där den yrvakna arabiska chauvinismen kunde fira symboliska triumfer utan stora risker för egen blodspillan. Den engelska mandatregeringen som efter
122
världskriget hade övertagit kontrollen över Palestina hade att välja mellan två
alternativ för att återställa ordningen: att trygga erforderligt polisskydd åt samtliga befolkningsgrupper inom landet och alltså försvara judarna mot araberna, eller att legalisera Haganah och därmed tillåta judarna att sörja för sin egen sä-
kerhet; regeringen kunde inte besluta sig för någotdera, och medan ordningsmakten förblev neutral måste Haganah illegalt ta upp kampen mot angriparna.
Resultatet av denna politik framträdde klart redan detta år och under de följande revoltåren 1921 och 1929: medan mordterrorn grasserade inom de arabiska områdena lyckades de försvarade judiska kolonierna fånga upp anfallen och effektivt freda sig.
Den engelska politiken i Palestina kännetecknas av en märklig oföränderlighet; om man studerar rapporter från neutrala observatörer under denna tid finner man många engelska undanflykter och stick-i-stäv-fraser som påfallande liknar de förklaringar som under 1948 års kris utfärdades av mr Stubbs byrå; sådant ger den tillfällige observatören en stark känsla av kontinuitet och tecknar den palestinska politiken i ett nära trettioårigt perspektiv ända till mandatets början.
Under de svåra oroligheterna 1936-1939, när arabiska upprorsskaror bered-de engelsmännen svåra bekymmer, avbröts tillfälligt denna bildföljd och efterträddes av ett samarbete mellan mandatregeringen och Haganah vars elitförband av den engelske brigadgeneralen Wingate (då ännu kapten, senare om-kommen i Burma) organiserades
123
som stöttrupper, “special night squads”, för aktiva insatser mot de arabiska banden. Sedan upproret hade slagits ned svängde emellertid mandatregeringens politik åter helt om och samma Haganah-soldater hamnade på de anklagades bänk, arresterade för innehav av illegala vapen; större delen av dessa vapen hade dessa män under samarbetsåren fått av engelsmännen själva. Vid en uppmärksammad rättegång i oktober 1939 dömdes på denna grund en Haganah-
man till livstids fängelse och 42 andra till tio år var; av dessa hade flertalet kämpat inom Wingates “night squads” och hade vid krigsutbrottet en månad tidigare frivilligt anmält sig till de brittiska styrkorna och avvaktande mobiliseringen fortsatt sin militära träning i egna läger.
Under världskrigets år kom Palestina att spela en mycket viktig roll för den allierade ansträngningen att möta axelmakternas kraftfulla uppmarsch mot Orienten – och fullföljde denna insats till slutet, trots sin formella ställning som neutralt land, trots de upprörande rättegångarna och trots Englands vitbokspo-litik som introducerades av Neville Chamberlains regering mot Balfourdeklarationens och Nationernas förbunds prosionistiska löften och som under judendomens mest genomgripande kris spärrade Palestina mot fortsatt massinvandring. Palestinas insats blev aldrig omnämnd av de triumferande bulletiner som kungjorde nazismens nederlag, och Palestinas soldater förblev krigets okända soldater när hopsummeringen sedan gjordes av världskrigets data.
Genom den växande debatten kring Palestina
124
börjar emellertid även dessa fragment trots “tystnadens konspiration” bli alltmer kända utanför judiska kretsar, och minnesgoda vänner även inom det engelska lägret erinrar sig med erkännande dessa offer av ett litet land som utvecklingen då spelade fram som en viktig bricka i det världsstrategiska spelet; dessa erkännanden kan göras utan att underskatta det brittiska samväldets egen insats i kampen om dess positioner.
Man hör numera ofta att världens öde avgjordes 1942 när huvuddelen av
den europeiska kontinenten var ockuperad av tyskarna, när de allierade kämpade defensivt på alla fronter under desperata ansträngningar att möta nazismens frammarsch och när bara ännu ett kraftfullt steg framåt syntes skilja nazisterna från de strategiska mål som skulle komma de allierades hela försvar att vackla.
Mellersta östern var ett av huvudobjekten för denna strategi som strävade att avbryta Englands förbindelser med de indiska förrådsbaserna och de orientaliska oljefälten och öppna marschvägen över arabvärlden för en förening med den tyska Ukrainaarmén som stod framför Baku och de japanska arméer som från öster nalkades Indien över spillrorna av franska, engelska och holländska för-svarsvallar. Rommels arméer hade redan trängt in i Egypten, Grekland och Kreta var i tyskarnas händer, Syrien låg försvarslöst efter Frankrikes fall, från Carmélberget i Haifa spanade bevakningsposterna dagligen över havet efter annalkande tyska och italienska landsättningsflottor som skulle fullfölja den hotande kampanjen.
125
Under detta skede mobiliserade det judiska Palestina all sin kraft för att förstär-ka den hotade brittiska ställningen framför Nildeltat; skaror av judiska frivilliga soldater strömmade till den brittiska armén och marinen, den palestinska industrin fördubblade sin produktion för att förse ökenfronten med nödvändigt materiel, karavaner av judiska fordon förde förråd av utrustning, olja, proviant och vatten genom öknen, judiska ingenjörer arbetade på El Alameins försvars-verk, tiotusentals landminor från palestinska fabriker lades ut av judiska sappö-
rer under stormanfall av tyska flyget, mängder av attrapper fördes fram till fing-erade baser av judiska camouflageförband. Under avgörande skeden kan även en begränsad insats komma vågen att slå över åt ena eller andra hållet; det är möjligt att Palestinas insats spelade en sådan roll. Ökenslaget var ett förrådsslag av första ordningen och den ständigt kritiska frågan var om reserver av ammunition och drivmedel skulle nå de kämpande trupperna i tid; Palestina uppträd-de oväntat och frivilligt som Mellersta Österns främsta industriella arsenal och främsta lokala reservoar av kämpande kadrer.
Av Palestinas 500.000 judiska invånare registrerade sig efter krigsutbrottet 140.000 män och kvinnor för krigstjänst, av dem omkring 30.000 för front-tjänst, ytterligare 30.000 som hemvärn och civilförsvar, återstoden för arbete inom krigsindustrin; enligt engelska uppgifter utgjorde judiska flygare, navigatö-
rer, bombfällare och markpersonal under denna tid en tiondel av RAF:s totala 126
styrka i Mellersta Östern, tusentals judiska läkare, sjuksköterskor, tandläkare enrollerades i brittiska armén. Från Winston Churchill kom 1942 ett erkännande telegram till ett judiskt möte i New York
“Över hela världen lämnar de judiska församlingarna sitt bidrag till de allierade nationernas sak. På regeringens vägnar välkomnar jag er beredvillighet att hjälpa med samma glädje som jag skänker min erkänsla åt det energiska stöd som framför allt Palestinas judar redan lämnar oss.
Tusentals av dem tjänstgör i dag med de brittiska styrkorna i Mellersta Östern; andra tusental är enrollerade vid olika polisförband i Palestina; och liksom i England arbetar stora mängder av dem på den frontlinje som bildas av industrins insats för kriget och inom civilförsvarets olika grenar.
Palestinensarna bär sin fulla börda i de arméer som idag kämpar i öknen.”
Det judiska Palestinas roll framträder emellertid i sitt rätta ljus först om man noterar att dessa områden var de enda inom Mellersta Östern som lämnade stridande kadrer till de allierade. Från de mäktiga arabstaterna, som ett år senare med storartad glädje skulle hälsa de allierade framgångarna i Nordafrika, lämnades under detta kritiska skede inte en enda soldat till ökenfronten och hållningen hos de arabiska regeringarna var i bästa fall likgiltig; Rashid Ali hade 1941
ännu en gång rest sig till revolt och slagits ned, den engelska underrättelsetjänsten var alarmerad av nazistisk infiltration i Irak och Syrien, arabiska bilar pryd-127
des med hakkorsflaggor och den flydde stormuftin Haj Amin Husseini befann sig i Tyskland sysselsatt med propaganda och organisation av muhammedanska SS-trupper för tyskarnas räkning. John Glubb Pasha, den engelske officeren som hade organiserat och utrustat Transjordaniens arabiska legion som Englands pålitligaste och mest slagkraftiga arabiska styrka sade: “Nästan varje arab, om inte varje arab, var övertygad om att detta skede var det sista inför Englands kollaps.”
De palestinska förbanden kom att bli mycket användbara genom sina språkkunskaper och sin förtrogenhet med öknen och sändes ofta på utomordentligt farliga uppdrag djupt bakom de tyska och italienska linjerna, där de utförde prestationer av offervilja och mod som kan mäta sig med varje annan mänsklig insats under detta krig; utvalda Haganahkommendörer, män och kvinnor, sändes som fallskärmsjägare på speciella uppdrag inom det ockuperade Europa, där fångenskap var detsamma som döden för dem och där många av dem omkom.
Alla senare skildringar från kriget har påfallande förbigått judarnas roll, en märklig variant av den “tysta överenskommelsens” antijudiska bojkott som knappast någon jude längre överraskas av men som djupt skakar en iakttagare genom sin obarmhärtiga cynism. Trots judarnas blodiga kamp, under en tid när det var en populär gest att spela nationalhymner och applådera de allierade nationernas fladdrande fanborgar, förbjöds av engelsmännen formering av helju-diska förband och användning av judiska nationella emblem och den judiska flaggan.
128
Först under sista krigsåret upprättades en judisk brigad under judisk ledning, och denna enhet, kommenderad av general Benjamin, blev den första självständiga judiska armén, modernt skolad och utrustad med alla moderna vapen; brigaden insattes mot tyska elitdivisioner första gången vid Ravenna på den italienska fronten och var med till krigsslutet.
Judevännen Wingate, som hade organiserat Haganahs “night squads” och
som ägde förstahandskunskap om den judiska soldatens värde, har sagt om Palestina: “Här finns material för en av världshistoriens finaste militära styrkor”.
Hans ord bekräftades av judiska självmordskårer (suicide-task fortes) under ökenkriget, av judiska brigaden under den italienska kampanjen och av de styrkor som våren 1948 med underlägsna resurser stod i försvar för den judiska nationen under dess svåraste militära prövning och den första som självständig stat.
Palestinas krigsinsats för de allierades sak var fullständig och frivillig, men var den helhjärtad och kunde den vara helhjärtad under de förhållanden som rådde dessa år? Under hela kriget bestod den Chamberlainska Vitbokens egenmäktiga och korrumperade politik, och medan brittiska örlogsfartyg förde judiska självmordstrupper mot tyska Afrikahamnar, sändes andra brittiska fartyg att spärra Palestinas hamnar mot nazismens offer.
Några av de scener som utspelades som följd av denna väpnade blockad, där kustbevakningen var instruerad att beskjuta judiska immigrantfartyg
129
som vägrade att lyda order, kommer för alltid att bevara sin plats i judendomens historia. I november 1940 infördes immigrantfartyget “Patria” med 2.000
flyktingar ombord till Haifas hamn, där den vanliga ordern gavs om deportering av flyktingarna till den tropiska ön Mauritius, nära Madagaskar; fartyget sprängdes av passagerarna själva som förtvivlad protest mot deportationen och 150
människor omkom inom skotthåll från stranden; de överlevande fördes i land och tilläts äntligen stanna.
Var sådana offer nödvändiga? Vid samma tid utspelades Atlithskandalen när tvåtusen judiska interner med brutalt våld deporterades till samma gudsförgätna plats; tvåtusen män, kvinnor och barn hade som protest mot deportationen klätt av sig nakna och lagt sig ned i barackerna, varifrån de drevs ut av brittiska trupper, lastades nakna på militärtruckar, fick var sin filt och kördes bort från det land där mandatmakten hade internationellt uppdrag att stödja den judiska kolonisationen.
Ett år senare, i december 1941, lämnade “Struma” en rumänsk hamn på väg till Palestina. Det var en utrangerad boskapsbåt på 180 ton med 769 passagerare, av dem 200 kvinnor och 70 barn, som utan stöd från Haganahs apparat hade tagit sig ut från Rumänien där de hotades av fascistiska pogromer. Fartyget var i så miserabelt skick att det efter några svåra veckor på sjön med ständiga ma-skinskador slutligen måste söka nödhamn i Istanbul. Vinterkyla och dysenteri ökade tragedin ombord, där flera passagerare förlorade förståndet under den fruktlösa väntan på mandatregeringens
130
tillstånd för denna grupp att inresa i Palestina. Trots Jewish Agencys enträgna framställningar och förslag att inräkna flyktingarna inom den begränsade kontingent som bestämmelserna medgav rätt att invandra, avböjde regeringen under förevändning att nazistiska agenter kunde befinna sig bland flyktingarna, som kom från fientligt område, och att Palestinas försörjningsläge var svårt.
Slutligen medgavs inresa för barn under 16 år, men när detta beslut blev bekant hade “Struma” redan lämnat Istanbul och hördes sedan aldrig mera av; man antog att fartyget hade torpederats eller stött på en mina, möjligen sprängts av passagerarna som föredrog döden framför att återvända till hemlandet.
Dessa händelser var inte ensamstående och den sinneskonflikt som de föd-de hos Palestinas judar stod i häftig kontrast till de känslor av naturlig solidaritet med Englands kamp som under krigets svåraste skede mobiliserade Palestinas krafter till Englands stöd. David Ben Gurion, arbetsledaren som blev Israels förste premiärminister när staten utropades den 14 maj 1948, formulerade Palestinas kompromisslinje, som inte var någon kompromiss utan en kamp på två
fronter, med en träffande sats: “Vi skall bekämpa nazismen som om Vitboken aldrig hade existerat, och vi skall bekämpa Vitboken som om det aldrig hade funnits någon nazism.” Klarare och kortare kan Palestinas situation under krigsåren knappast uttryckas.
Efter El Alamein, när den omedelbara faran för en tyskinvasion mot Orienten var överstånden och
131
medan judiska kårer fortfarande kämpade vid den Brittiska arméns sida, återtog mandatregeringen inom Palestina sin fientliga hållning mot det judiska hemvärnet. Från 1942 börjar åter en kedja av arresteringar av Haganah-män och razzior bland judiska hem, där illegala vapen påträffades som hade varit legala endast några veckor tidigare. Den engelske parlamentsledamoten Richard Crossman, som utgav en protestskrift mot denna politik, nämner ett karakteristiskt exempel på mandatregeringens rättskipning under denna tid: Elyahu Sacharov (en broder till chefen för den judiska säkerhetstjänsten våren 1948) dömdes i oktober 1943 till sju års fängelse för innehav av två patroner utöver det antal som medgavs av den vapenlicens som han hade.
Trots mandatmaktens utmanande hållning förmådde Haganah undvika kon-
flikt och samarbetade under flera perioder med regeringen mot Irgun Zvai Leumis och Sterngruppens extremister, som redan 1937 hade brutit sig ur Haganah som protest mot majoritetens “defaitistiska” hållning under arabrevolten (när Haganah förbjöd repressalier som kampmedel) och som sedan 1939 förde en underjordisk kamp mot engelsmännen och Vitboken. Haganahs krav på
självdisciplin var för tunga att bäras av alla (de orsakade många konflikter inom Haganahs egna led), men i vilket annat land skulle inte under liknande förhållanden extrema kampgrupper ha uppstått som förkastade nationella konstruktiva intressen för dagens engagerande paroller om strid?
132
De brutala sinneskonflikter som hemsökte Erez Israel under krigets och Vitbokens år blev den första sprickan inom det judiska lägret och denna spricka vid-gades efter hand genom djupare idémotsättningar och blev för bred för att också det nationella försvarets solidaritet helt skulle överbrygga den.
*
Träningen av Haganahs inkallade kadrer fortsatte forcerat medan
mandatmakten förberedde sin sorti.
Ett av träningslägren hade upprättats i en förstad till Tel Aviv, kolonin Sarona, grundad för ett hundratal år sedan av medlemmarna av den tyska Temp-larorden och numera en av de judiska zoner som låg utom räckhåll för regeringens trupper, omgiven av en taggtrådsbarriär och avspärrad för insyn. Sarona skulle troligen med vapen ha mött varje försök av engelsmännen att anställa en razzia i träningslägret, och engelsmännen avstod, fastän de naturligtvis hade reda på vad som försiggick här. Den tyska befolkningen hade försvunnit från Sarona under kriget, men kolonin bevarade fortfarande en nordtysk prägel med sina storväxta tallar som hade planterats tidigare än det mesta av den övriga grönskan i Tel Aviv. Under mellankrigsåren hade kolonin nyorienterat sig som andra tyska folköar och många av dess män hade redan före krigsutbrottet anslutit sig till de nazistiska gardena; några av dem återkom senare som nazistiska agenter för underjordisk verksamhet inom
133
arabstaterna, medan andra blev kända som organisatörer och pådrivare av den judiska masslikvideringen, bland dem Obersturmführer Eichmann som
avancerade till ledningen av Gestapos judiska byrå.
De återstående tyskarna hade internerats under krigsåren av mandatmakten, som övertog kolonin som tysk egendom men sedan provisoriskt överlämnade den till Tel Avivs magistrat; några månader senare köptes hela området för 3
miljoner pund av den judiska staten för att förvandlas till dess regeringssäte.
En händelse möjliggjorde för mig att besöka Sarona under en period, när området ännu var stängt för alla utomstående och när dess namn inte nämndes i samband med Haganah. Min introduktör var en man från försvarets innersta cirkel, en av Haganahs organisatörer, känd av den inre kretsen under pseudo-nymen Izchak, palestinensare sedan 1920, förut tsarrysk officer, en man med väldiga kroppskrafter, stora fackkunskaper och en osentimental och godmodig humor.
Några vänner bland Tel Avivs litterära bohem föreställde oss en afton på
kafé Kassit, en gemytlig sylta vid Dizengoff street, där Haganahs officerare om kvällarna brukade tillbringa några timmar med teatrarnas artister och pressens publicister och skalder, bänkade kring en bägare öl eller ett glas te, pratande om boknyheter och pjäser, men sällan om politik och aldrig om kriget. Man skulle kunna skriva ett kapitel enbart om detta kafé och dess gäster: avantgardesskal-den Slonskij, Palestinas “siste bohem” av den klassiska
134
typen, med en gloria av vildvuxet gråsprängt hår kring den kullriga hjässan, oftast lutad över några manuskriptblad med hebreiska skrivtecken och med ett litet glas vin framför sig, författarinnan och poetissan Lea Goldberg med ögon som milda gråa brunnar, beundrad av barn och själv barnens hängivna vän, ofta ute på föredragsturnéer till ungdomslägren, bulgaren Rudi Elias som reciterade ryska klassiker på bruten ryska, ungraren Colb som på halvannat år hade lärt sig skriva hebreisk journalistik, rumänen Shando och många andra, aktörer, regissörer, konstnärer och radikala poeter, grupper och kotterier av folk från världens fyra hörn samlade på en trång fläck av jorden för att samfällt bygga upp en ny kultur med flertusenåriga rötter. Här fördes inte bara abstrakta samtal om sköna konster, här skapades något, här formades själva språket kring de ranka kaféborden, den uråldriga nackstyva hebreiskan som efter tidlös sömn åter framträdde som modernt språk för moderna människor och som redan hade
hunnit ge språklig dräkt åt översättningar av Shakespeare, Pusjkin och Goethe, Tolstoy och Voltaire, och som fortfarande prövades på sin elasticitet, skulpte-rades i nya former, födde synonymer och nya ord som med spegelns precision återgav de sentida tankefrukterna av det tjugonde seklets filosofer och revolutionära modernister och lyriker.
Denna utveckling väckte min nyfikenhet och jag brukade fråga var de hämtade sådana ord som exempelvis snö? Men snön finns hos gammalhebreiskan, sade de, det faller snö på Libanon! Men en
135
björk då? De hade funnit ordet för björk och för eskimå, men också för kugg-hjul och kolv, de hade tänjt ut fornspråket till den grad att det täckte den nya tidens väsensskilda och långt rikare ordflora, och de sade att många efter för-måga deltog i denna långsamma konstruktiva process, inte bara den moderna hebreiskans pionjärer utan också kyparna på Kassit som ibland glömde sig kvar vid kafébordet för att diskutera böjningen på ett omtvistat ord.
Vid tiotiden på kvällen avbröts regelbundet allt detta litterära prat och Kassit fick plötsligt ett helt annat ansikte, allvarsamt, ivrigt och oroligt: på klockslaget började Haganah-radion sända sina kommunikéer för kvällen och nyheterna var inte goda. Ekot av skottlossningen längs stadsfronten och smällarna från granater var ett påtagligt ackompanjemang åt nyheterna. Radion sade: arabiska grupper har denna kväll inlett ett anfall mot våra ställningar vid Abu Kebir; ratta-ta-ta-ta, ekade maskingevären från Abu Kebir och rutorna i kaféet skallrade svagt vid kolvslagen från de avlägsna krevaderna.
Folk kom och gick. Männen från Haganahs aktiva kadrer var igenkännliga
på sina gråa sportjackor, som de flesta bar som ett slags uniform därför att de var bekväma och varma och hade snedfickor framtill med plats för en pistol.
Några av dem anlände från ett lokalt uppdrag för att äta något och dricka te, andra beredde sig att gå ut, man skymtade några bandage, och mitt i trängseln vankade den oförbrännelige Jankele omkring som en glad anka, stödd på en käpp och full av upptåg
136
fast han nyss hade kommit från lasarettet där han legat tolv dagar med ett skott i ljumsken efter en nattlig raid. Stämningen på Kassit var hög och frigjord och man lärde sig snart att känna igen många ansikten.
Man lärde sig också att identifiera många av dessa kortvariga gäster som medlemmar och lokala ledare av de palestinska arbetarpartierna, av den konstruktiva socialdemokratiska muskel som stod för den största delen av det som organisatoriskt byggdes upp i Palestina och som hade lämnat de starka kärnkad-rerna åt Haganah. Dessa kretsar, med inslag både från det mäktiga centrala Mapai och de vänsterradikala Shomer Hatzair och Achdut Haavoda, som skolade idealistiska ungdomsgrupper för det hårda pionjärarbetet och förde hetsig po-lemik mot revisionisternas borgerliga falang, hade valt det oansenliga Kassit som sin tillfälliga mötesplats, och kring dem flockades en hel del annat folk av samma virke, mycket olika de spillror av europeisk penningaristokrati som brukade förnöta några eftermiddagstimmar vid sitt café au lait på mera eleganta lokaler.
Izchak uppträdde alltid utan kavaj, med en pullover dragen över de massiva skuldrorna och ett humoristiskt smil gömt i det gråsprängda skägget, som han hade låtit växa ut på den tid när engelsmännen ännu var stationära i Tel Aviv och när Haganahs ledning levde ett konspirerat liv bakom täcknamn. Han var närmare sextio år men hanterade utan besvär en muskelstärkare med fem fjädrar, som jag knappt orkade dra ut till fulla
137
längden, och brukade bada havsbad dagligen året runt oavsett hurudant vädret var. Han föreslog snart att jag skulle äta hemma hos honom nästa fredag kväll, och gav en adress.
– Det står Meier på dörren, sade han. Hans hem påminde om en konstnärs-
våning, utan att man kunde precisera vilken konst som utövades här, slarvigt och ofullständigt möblerad, med åtskilliga böcker, vetenskapliga och militära tidskrifter på engelska, ryska och franska; där var ganska trångt, enkelt och ganska fattigt. På matbordet stod i stället för de traditionella fredagsljusen och den traditionella färserade fisken bara en skål med kokt skinka, ett fat med gur-kor och en karaff med vodka. lzchak smålog åt denna matrevolt och ryckte på
axlarna åt enkelheten.
– Ingen blir förmögen i Haganah, sade han. Många kunde som jag själv tjäna flerfaldigt mera på ett civilt arbete, men man gör det inte. Här berättade han sedan under kvällen allvarligt och sakligt om denna hebreiska armé, som hade skapats trots förbud, kämpat mot förbud, utbyggts och skolats bakom den påtvingade konspirationens ridå, men som likväl var mäktig att framträda med en armés slagkraft och en patriotisk rörelses offervilja för att värna den nyska-pade nationen under dess första existenskamp som självständig stat. Samtalet avbröts några gånger av andra män som kom för att rapportera eller hålla korta överläggningar och han bad mig då att stiga ut på takaltanen och vänta där någ-ra minuter. Hans uppgifter komplette-
138
rades sedan med andra till en fullständigare tavla av vilken några huvuddrag kan lämnas här.
Trots sin halvt underjordiska existens hade Haganah synbarligen genomgått ungefär samma utvecklingsstadier som en traditionell armé genomgår när om-ständigheterna ställer den inför nya organisationskrav, med tvekamp mellan byråkratisk militarism och moderna idéer om utbildning och taktik. Som resultat av denna omgestaltning uppstod under de sista åren av 1930-talet, under arabrevolten, den organisation som numera utgör Haganahs stolthet och egentliga kärna: palmach, stöttrupperna, eliten. En av de pådrivande krafterna bakom denna organisation var engelsmannen Wingate, som under revoltåren anförde judiska bataljoner mot Rashid Alis araber och som för dessa operationer be-hövde numerärt små men utomordentligt rörliga och slagkraftiga enheter av förstklassigt tränade kämpar. Ett folkkaraktäristiskt drag var att huvuddelen av dessa kadrer kom att värvas på arbetarpartiernas vänsterflygel, framför allt från de socialistiska partierna Achdut Haavoda och Shomer Hatzair, vars ungdom visade sig äga den ideologiska uppladdning och politiska framsynthet som krävdes för detta slags träning. Ett annat utmärkande palestinskt drag hos palmach var att över 20 procent av dess manskap utgjordes av kvinnor, som lade i dagen en ovanlig uthållighet och inte sällan överträffade männen också i fysiska prestationer.
Anslutning till palmach krävde långtgående personliga offer. Det existerade inga fonder för
139
organisationen och dess medlemmar måste under träningen försörja sig själva genom att arbeta bredvid, ibland stjäla sin mat för att kunna fortsätta. Som regel arbetade medlemmarna av palmach halva månaden och tränade hårt tio dagar av återstoden, 2-3 dagar beräknades för sjukdom, resten var fria. Den fysiska utbildningen var mera påfrestande än vid någon annan armé, med särskild ton-vikt på snabba operationer med enheter om 3-5 man, forcering av alla slags hinder från floder och raviner till taggtråd och minerade värn, infiltration under mörker genom av fienden besatta stadsdelar och förflyttning under strid, långa nattmarscher med tung packning genom obanad terräng: palmach kunde efter en operation marschera undan 40 km på en natt, medan motståndarens patruller sökte efter gruppen inom 15 km radie från aktionsplatsen.
En radarstation på Carmélberget i Haifa, varifrån den brittiska kustbevakningen spanade efter Haganahs illegala immigrantfartyg, blev sprängd av palmach våren 1946 som protest mot den fortsatta blockaden. Det första försöket misslyckades; en tidsinställd bomb hade redan placerats under stationen och engelsmännen varskoddes på telefon om faran; några orädda britter fann
sprängladdningen och desarmérade den med risk för eget liv. Senare kom ett brev från Haganahs kommando som uttryckte sin beundran över engelsmännens insats och en glädje över att inga oskyldiga liv hade offrats, men tillade att kampen var allvarlig och att offer framdeles kanske inte skulle kunna und-140
vikas, också om de var att beklaga. En månad senare sprängdes stationen trots djupa taggtrådsspärrar och noggrann bevakning; tre engelsmän sårades och dessa lär sedan ha velat träffa de män, som hade utfört den sportsliga bragden att intränga genom bevakningen, och fråga dem hur de hade gjort det.
Under krigsåren blev palmachtjänsten också förenad med en ansenlig moralisk belastning. Palmach stannade hemma som en partisankår, en alarmstyrka för att skydda hemorten mot anfall, men de hade inga uniformer och inga fält-tecken; stämningen bland judarna var under denna period kollektivt och individuellt starkt engagerad för ökenfronten, och vapenför ungdom som inte enrollerade sig blev närgånget skärskådad utan att kunna svara någonting.
Bakom palmach stod folkarmén, vars kadrer kompletterades under dessa
ansträngda dagar, och en folkmilis av äldre män som organiserades för bevak-ningsuppdrag och ordningstjänst bakom linjerna. Arméns vapenutbildning var upplagd efter brittiskt mönster, som lzchak skattade mycket högt, med undantag för den brittiska försörjningens standardisering, som hos judarna hade er-satts av ett smidigare system, mera anpassat för partisankrig, inte olikt den schweiziska arméns organisation vars kadrer får bibehålla en stark lokal förankring.
Endast från städernas stora människoreservoarer sändes trupper för att för-stärka koloniernas lokala försvar.
– Vår avsikt är att om möjligt hålla alla våra
141
byar, inte evakuera någonting på förhand, utan befästa oss där vårt folk står, med framskjutna ställningar och rörliga förband inom de mellanliggande områ-
dena, sade Izchak. Barnen har förts undan från de mest utsatta zonerna, såsom Kfar Etzion-gruppen och ökenkolonierna, men för övrigt skall förhållandena där hållas så normala som möjligt. Våra största svårigheter är fortfarande bristen på en nationell apparat som stöd åt armén, bristen på pengar och framför allt vapen. Våra skattemedel går fortfarande till mandatregeringen, som motar-betar oss, medan arméns fonder som förut baserar sig på insamlingar och frivilliga anslag och med detta skall hela organisationen hållas uppe, inte bara beväpningen – våra arméskolor, sjukhus, transporter, läger, allt bekostas av oss själva.
Den ständigt oroande frågan kom fram, den bestående frågan under dessa
veckor och månader av förberedelser och uppflammande kamp: vad förmådde en handfull judar uträtta mot en samlad uppmarsch av arabiska arméer? Arabvärlden räknade över 30 miljoner människor, Palestinas judiska områden
knappt 700.000; en väldig disproportion som fyllde anhängarna av den judiska saken med missmod, som stegrade motståndarnas rop och som hos skeptikern födde en känsla av hjälplöshet: “Det sannolika är väl att Israel kommer att krossas som ett äggskal när araberna börjar kriget på allvar.”
När delningsplanen beslutades av Förenta nationerna räknade man också
med möjligheten av
142
en internationell maktdemonstration för att stödja den stat som hade uppstått som produkt av beslutet: om en internationell kår sändes till Palestina skulle ett arabiskt angrepp betyda inte bara en principiell utan också en faktisk kränkning av Förenta nationernas åtgärder; närvaron av främmande trupper med internationellt uppdrag skulle bättre än några dokument ha demonstrerat Förenta nationernas vilja; men hela denna konstruktion slogs snart sönder, och när judarna med stöd av Palestina-kommissionens enhälliga tillrådan som sista alternativ begärde formering av en judisk milis, föll också detta krav igenom på Englands vägran, och den stat som höll på att uppstå på Palestinas mark såg sig bokstavligen utlämnad åt sitt öde. Judarna skulle med eld och svärd drivas från sina odlingar och trängas tillbaka mot havet, deras städer skulle besättas av ökenarméer, deras egendom plundras, deras kvinnor skändas, deras tusenåriga dröm om självständighet trampas ner i sanden.
Och vad ville man göra åt det? Bara se på när äggskalet krossades? Några skulle protestera i humanitetens namn för att sedan kunna säga: bevars, har vi inte protesterat, har vi inte uttryckt vår avsky, har vi inte sänt dem några utrustade ambulanser och några ton bandage? Men sända dem vapen så att de kunde försvara sig? Räcka dem handen? Nej. Att beväpna judarna vore väl att ingripa i konflikten, vore det inte? Den konsekventa neutraliteten: demokratiska stater som för några månader sedan hade röstat för delningsplanen och för den nya staten och hade uppmanat säkerhets-143
rådet att använda sina resurser för att trygga beslutet, skulle när krisen nådde sin spets vägra denna stat också det formella stöd och det uttryck för sympati som ett formellt erkännande innebar. De mäktiga staterna skulle konstatera att Förenta nationernas prestige hade tagit skada, och småstaterna skulle säga att stormakterna hade sträckt sig för långt när de beslutade något som de inte förmåd-de genomföra, men ingen skulle röra ett finger.
Var inte detta, för att använda det banala bildspråket, detsamma som att sät-ta ett barn utanför stugdörren och säga: “Det sannolika är väl att vargarna nu kommer och äter upp det”. Man skulle förmodligen gå ännu längre, man skulle ifrågasätta det berättigade hos de judiska kraven och anklaga sionismen för att ha dragit olyckor över det judiska folket, som redan hade prövats så hårt och som var förtjänt av ett bättre öde. Men man skulle bortse från det enda väsentliga, att människor hade dödats. Men människorna ville inte dö. En styrka hos den judiska kalkylen var sannolikt att inom detta läger ingen någonsin hade räknat med möjligheten av ett internationellt ingripande med makt för att trygga delningsbeslutet. Den beräknade arabiska styrkan ställdes upp mot den beräknade judiska och förberedelser gjordes för att garantera försvaret åtminstone de nödvändigaste vapnen, legalt eller illegalt.
– Det är ingen hemlighet att en vapenfabrikation pågår här, sade Izchak.
Våra verkstäder har framställt ansenliga mängder lätta eldvapen, framför allt automatpistoler, handgranater och granat-144
kastare, men allt detta är provisorisk tillverkning, med sådana vapen kan man försvara sig på gatorna och på vägarna, men inte utföra fältoperationer, och man vinner knappast något krig med dem.
– Vad beväpningen angår är araberna fortfarande överlägsna, de har framför allt vad vi inte har: artilleri, pansarvapen och stridsflyg, och de förfogar över hela statsmaskineriet för att komplettera sin utrustning. Kampen om Palestina kunde avgöras av en utbildad pansarkår och några flygdivisioner; om vårt bombflyg kunde returbomba deras städer skulle offensiven snart förlora sin udd. Med jämbördiga vapen kunde en judisk armé på 35.000 man hålla stånd mot varje kombination av krigsmakt från arabstaterna, men vi äger ingenting av allt detta, och vårt försvar kan försättas i ett mycket svårt läge om araberna för-söker ett samlat avgörande innan vi hinner utrusta oss, vilket jag tror att de gör.
Han ansåg att de proportioner som framgick av folkmängden hos de båda
parterna inte var reellt utslagsgivande vid bedömning av de militära uppbåden.
En ansenlig styrka kunde ställas upp hos judarna: om man kalkylerade med en normal mobilisering av befolkningens 10 procent kunde en judisk folkarmé på
närmare 70.000 man insättas. Judarnas militära folkresurser låg emellertid över genomsnittet, då ungdomen genomgående var mycket sund och då procenten
av vapenföra både hos palestinensarna och bland judiska invandrare var högre än normalt för ett land: mest ungt folk immigrerade hit och även de kvinnliga uppbåden var
145
ansenliga. Man kunde därför utan bottenskrapning räkna med en judisk armé på
80-90.000 soldater, samlade kring en kraftigt utbyggd och förstklassigt tränad kärna och med genomsnittligt mycket hög stridsmoral: judarna visste vad de kämpade för och var beredda att kämpa för det, några andra alternativ stod inte till buds.
Hos araberna skulle knappast andra enheter än de reguljära styrkorna kom-ma ifråga för ett modernt krig, parollerna om allmän religiös resning, om det heliga kriget, hade inte haft avsedd verkan och skulle mobilisera större skaror först när det judiska försvaret hade krossats. För att forcera denna linje hade araberna en samlad styrka som numerärt knappast översteg den judiska: från Transjordanien 12.000 soldater, från Syrien 8.000, Libanon 5.000, Egypten 30.000, Irak 28.000. Saudiarabien och Yemen var symboliskt engagerade men väntades inte sända några trupper; också de nämnda styrkorna skulle troligen reduceras därför att delar av dem fortfarande behövdes hemma för att möta inre faror, och den arabiska invasionsarmén kunde sålunda totalt uppskattas till mellan 60.000 och 80.000 man. En allvarlig svaghet hos arabarméerna var bristen på dugligt underbefäl, som utgjorde själva ryggraden hos en armé; det högre kommandot var som regel bra, soldatmaterialet likaså, araberna var hårdföra och fanatiska krigare; men den moderna krigföringen fordrade framför allt en fast organisation och en kunnig ledning av den taktiska enheten, och på denna punkt brast det. Den avgörande faktorn var
146
vapnen: bomber mot de judiska städerna, haubitser mot vägarna, stridsvagnar mot ökenbyarna.
– Så länge mandatregeringen behåller kontrollen över Palestina kommer va-penimporten att vara avstängd för oss, sade Izchak. Den utlovade judiska fri-hamnen som skulle ha öppnats senast den 1 februari existerar fortfarande inte, amerikanska och jugoslaviska fraktfartyg dirigeras av myndigheterna till Haifa, fastän Haifas hamn redan är överbelastad och fartygen måste vänta. Varför?
Mandatregeringen vill hindra att vi skaffar oss de vapen som vi behöver, den arbetar på vårt nederlag, den vägrar att sälja pansarplåt till oss från arméns lager fastän våra civila transporter dagligen anfalles på vägarna, den tar ifrån våra soldater deras vapen, och ibland finner vi sedan samma vapen hos arabiska skyttar som har stupat under bataljer mot vårt folk.
– Nej, mandatmakten säljer inte beslagtagna vapen, sade Izchak och smålog.
Regeringen sysslar inte med sådana affärer, men enskilda soldater gör det och de blir ibland straffade för att de gör det, men det lönar sig att ta risken, araberna betalar bra.
Den engelska politiken framträdde allt klarare som den centrala faktorn i den palestinska spindelväven, envetet strävande mot konkreta mål, som uppenbart stred mot de judiska målen: alla samtal över Palestinafrågan utmynnade slutligen hos mandatmakten, och ljuspunkterna var så fåtaliga att de framstod som kontraster i den generella deprimerande tavlan.
De förhållanden som Izchak berättade om åter-
147
speglades också i Saronas träningsläger för Haganah, där mobiliserad judisk ungdom utbildades under pressande tvåveckorskurser för att sedan sändas på
fältuppdrag; programmet var omfattande, uppgiften trängande och tiden var kort: utbildningen måste fortsätta under aktiv tjänst; därför hade också allt onödigt rensats bort från träningsschemat och soldaterna fick lära sig att hantera vapen, uppfatta order, strida. För några specialförband hade utbildningstiden inom lägret utsträckts till 21 dagar, men detta var maximum.
På övningslistan som satt fastnålad på väggen i lägrets kansli föll en rubrik särskilt i ögonen: sparsamhet med materielen. Haganah lärde sig att inte planlöst ösa ammunition över en anryckande motståndare och inte skjuta i blindo i mörker, utan hålla tillbaka elden, vänta, beräkna, man sade: ammunition är an-vändbar så länge man har den. Lägrets vapenlager var magra som tiggarpåsar: några granatkastare, några Stenautomater av palestinsk tillverkning, med pipor från söndersågade tyska armsgevär, vapen som spred elden mer än lovligt och var svåra att hantera med svettiga fingrar (hade vi bara Tommyguns här skulle ni ha sett på annat! sade min ciceron), några askar handgranater som påminde om Mills konstruktion, men var också en förenklad palestinsk version, effektivare och snabbare men också farligare; på lagerhyllan låg en hög runda träkäppar för övningskamp.
En rymlig lada hade blivit provisorisk hangar, några mekaniker arbetade här med embryot till den
148
judiska luftflottan: 21 engelska Austerplan, tvåsitsiga lätta sportmaskiner som nyss hade inköpts från arméns utrangerade förråd, utslitna flygplan som måste lappas ihop igen och slitas igen under många timmar på spaningsflygningar över den fientliga öknen; åtminstone femton av dessa flygplan beräknade man kunna göra flygdugliga igen med delar från de andra maskinerna och dessa hostande kråkor samt några små passagerarplan var hittills allt som det judiska försvaret hade att sända upp i luften. (En arabisk protest hade överlämnats till mandatregeringen mot försäljningen också av dessa maskiner.)
Inte långt från hangarladan hade de inrett en skjutbana i ett gammalt murat stall, där ena väggen hade madrasserats med sandsäckar; det regnade in genom stalltaket och pölar av regnvatten blänkte på jordgolvet, luften var fuktig och sur av krutrök. Bakom stallet tränade en grupp rekryter den palestinska käpp-kampen med häftiga utfall och parader: klatt, klatt, klatt. Också en halvmeter-lång kraftig käpp kan förvandlas till ett dödsbringande vapen under nattliga handgemäng, när man inte har andra vapen att sätta in. En knubbig flicka i overall tränade tillsammans med männen och slogs själv som en karl, sprang mellan tallarna med leran stänkande om skorna och skrattade när de jagade henne. Ett infall från Höga Visan kom mig att dra på mun:
“Jag är en ringa blomma i Saron, en lilja i dalen . . .”
Logementen var inredda i de tomma våningarna:
149
rader av långa järnkojer, hopvikta munderingar, gråa filtar, kasärnluft. I en provisorisk verkstad höll några elektriker på att rulla radiospolar och montera fält-telefoner, bredvid instruerades en annan grupp om hur en brännflaska skulle monteras och var den måste träffa en stridsvagn för att sätta eld på den, hur trotylen förvaras under marsch och hur man använder stubin: de hade inte ens elektrisk materiel för sina minor.
– Vårt artilleri, sade Izchak. När kanonerna saknas måste man gå ända fram och spränga. Handgranater har stor användning här, Wingate underskattade först detta vapen, men i dag har två handgranater per man blivit en regel hos oss.
Truckar med ungdom rullade genom den regnvåta leran mot övningsfältet;
männen stod tätt på lastflaket och satt på förarhyttens tak och hela kolonnen sjöng en av de gungande hebreiska visor som hade komponerats för dans och som nu fördes av ungdomen vidare ut till ökenvärnen: hopaa, hopaa, hop! Sunt kraftigt folk, med stora förråd av energi och en naturlig vitalitet, judisk palestinsk ungdom som hade gått igenom nyodlingens hårda skola, brutit åkrar i stenöknen och försvarat dem, och många andra, folk utifrån, folk som aldrig hade gått i några krigsskolor men som hade tränats under partisankrigets obarmhärtiga villkor, och åter andra, folk från koncentrationslägren och från undergångens gränder, folk som inte hade något annat kvar än sin envisa livsvil-ja, som hade prövats så långt en människa kan prövas och uthärdat. Allt detta maldes ihop av Palestinas
150
hastigt arbetande kvarn och formades till en armé som skulle försvara de sista gränserna för det möjliga.
Izchak sade: “Jag är yrkesmilitär och jag har sett många länders soldater, men aldrig några som dessa”.
Och det märkliga med Palestina och med hela dess kampkomplex var att
man utan vidare trodde honom; inte därför att hyperboliska fraser hade större trovärdighet här och bars upp av sentimentala sympatier för judarnas öde, utan helt enkelt därför att realiteterna talade sitt eget språk med sådan styrka att det inte lämnades rum för tvivel. Det som var program och paroller i andra länder var i Palestina ett axiom, det som var utopiska önskemål hos andra syntes här utförbart och nära, därför att önskemålet var en nödvändighet och målet bara ett enda.
Många andra har gjort samma erfarenhet, som kan uttryckas så att man uppfattar Palestinas oändligt djupa perspektiv och känner historiska krafter och ofantliga kvantiteter av erfarenhet och vilja samlas i en brännpunkt just här, vid slutpunkten av en nära tvåtusenårig era.
Dessa stämningar påverkade synbarligen den palestinska ungdomen som
marscherade upp till försvar för sin stat. Det var inte bara vapenföra uppbåd som kommenderades för krig, jag tror att de kände kraften av en historisk mission bära sig framåt, den samlade kraften av en smärtsam längtan hos många generationer som hade framhärdat med denna dröm för ögonen och gått ur
tiden utan
151
att se den förverkligas, och som hade givit drömmen i arv åt sina barn. Medvetandet att tillhöra de utvalda som det blev förunnat att gå de sista avgörande stegen mot målet, och relationen mellan många århundraden av tålmodig för-tröstan och några månader av aktiv kamp måste ha format en mäktig syntes som hundrafalt gottgjorde försvaret av Israel vad det saknade av utbildning och vapen.
Den som hade sett andra arméer frapperades här av den självklarhet med
vilken detta försvar byggdes upp, av frånvaron av det chauvinistiska nonsens som annars som svärmar av brokig konfetti slungas efter marscherande arméer, liksom frånvaron av spekulationer och defaitism, av själva enkelheten hos denna samfällda uppmarsch av ungdom som aldrig hade fostrats till soldater men som på ett självklart sätt blev soldater när det krävdes av dem. Detta blev ett av huvudintrycken som observatören förde med sig från Palestina: övertygelsen att Haganah skulle slåss, inte som hurrapatrioter utan närmast som en partisanarmé med omedelbar förankring på den jord som den slogs för, och slåss till det yttersta av sin förmåga så länge dess insats var nödvändig.
Det var också karakteristiskt för Palestinas kampkomplex att de spänningar som oundvikligt gör sig gällande inom en nation under tryck inte ledde till en konflikt mellan försvar och underkastelse, utan mellan försvar och anfall, mellan det kontrollerade kriget och det extrema kriget, mellan beslutsamhet och våld.
*
152
Redan på långt håll från Dizengoff square märktes det att ovanligt mycket folk var i rörelse denna kväll. Från de gator som strålformigt möttes vid det stora torget rörde sig flockar av ungdom mot mynningen av Dizengoff street, där kompakta hopar redan stod under träden, halvt belysta av ljusskenet från ett kafe i hörnet. En högtalare på kafeet spelade jazzmusik, längre bort i dunklet längs boulevarden hördes en annan högtalare oavbrutet slunga smattrande hebreiska paroller mot månen.
Kassit låg några hundra meter från torget och ju längre framåt jag kom desto större blev trängseln på gatan, med en underlig atmosfär av upphetsning och groll; några grupper hade kristalliserat sig kring en debatterande kärna, man skymtade allvarliga och leende ansikten och hörde fragment av häftiga ordby-ten, men över allt detta låg fortfarande högtalarrösten som föreföll spruta som en fontän av indignation och harm. Ett ord upprepades ofta, skreks med raseri, slungades som ett spjut mot någon osynlig och stor:
– Haganah!… Haganah!…
Inte långt från Kassit, på andra sidan av gatan, fanns en stor bensinstation och mitt på gatan stod tre truckar fullpackade med ungdom, nästan barn, de flesta troligen under mobiliseringsåldern, deras ansikten var svåra att urskilja i dunklet; men rösten kom inte från truckarna utan från den krets av folk som omgav planen framför bensinstationen. En täckt personbil hade kört upp på
planen och högtalarrösten strömmade från en tratt på biltaket där
153
några ynglingar satt med klockmössor djupt neddragna över pannan och näs-dukar knutna som masker för ansiktet. Denna klädsel var bekant från tidigare fall: Irgun Zvai Leumis folk. Bilens rutor var inifrån täckta av vita dukar som hindrade insyn, och denna utstoffering underströk det spökaktiga hos hela upptåget, organiserat som en demonstration av extremisterna mot Haganah som angreps på sitt stamkafé.
Under de senaste dagarna hade relationerna mellan folkförsvaret och extremisterna, som fortfarande vägrade att underkasta sig Haganahs centrala kommando, plötsligt tillspetsats och tagit formen av en öppen kris. Irgun vägrade att godkänna delningsplanen som gav åt judarna endast en brakdel av de områ-
den, som ursprungligen hade lovats dem för kolonisation, och anklagade Jewish Agencys exekutiv för kompromisspolitik; extremisternas aspirationer låg på
båda sidor om Jordan och de framträdde som en självständig armé, troligen utan att äga den nödvändiga baseringen därför; deras insatser hade hittills inskränkt sig till odisputabelt djärva aktioner utan verklig effekt: ett hastigt hugg .
och sedan en reträtt, varvid Haganah måste uppfånga det arabiska svaret. Men Irgun förde en välorganiserad agitation och dess högröstade framträdanden verkade som en appell på de kretsar som otåligt krävde aktion.
Sedan några veckor bedrev Irgun separata insamlingar, och från många håll hade protester hörts mot den arrogans som dess utsända, visade. Haganah hade uppmanat dem att låta bli, men
154
Irgun fortsatte. För några dagar sedan hade några Irgunmän blivit utkastade från Kassit sedan de hade begärt att Haganah-radion skulle avkopplas för att ge plats för Irguns sändare; och denna eftermiddag hade en sammanstötning ägt rum med en Haganah-patrull på Mograbiplatsen, där Irgun propagerade efter traditionella linjer. I kväll kom de för att betala igen.
Högtalaren tystnade plötsligt och ungdomarna började hoppa ner från sina truckar och trängde fram mot Kassit; en våg av nyfikna följde efter dem, några bord på trottoaren välte med ett brak. En häftig ordväxling hördes.
Jag banade mig genom flocken och kom in på kafeet genom en sidodörr till den trånga verandan, där den litterära bohemen brukade hålla till, hörde mera buller från kaféet och upptäckte bredvid mig Lea Goldberg som betraktade invasionen med ett uttryck av bestörtning och leda. Vid smörgåsdisken var några figurer invecklade i handgemäng. Den underliga känslan av overklighet bestod och själva slagsmålet verkade konstlat och utan passion. När vi åter banat oss ut på gatan såg vi en klunga ynglingar tränga sig på en civilgardist som oförstående vek undan, och sedan några Irgunmän med Tommy-guns hängande över axeln
som hade fattat posto framför kafeet och spärrade dörren. Några andra hade dragit sina revolvrar men verkade obeslutsamma om vem de skulle skjuta på.
När massan trängde på axlade ynglingarna av sina Tommyguns och massan vek tillbaka under protester.
Inifrån kafeet hördes en kraftig duns: någon
155
hade kastat en stol mot fönstret. Den stora glasrutan knakade men höll, och de behövde ännu en stol för att den skulle ge vika. Sedan krossades hastigt alla andra fönster, som om de äntligen hade funnit en fiende: varenda ruta slogs sönder med raseri och stolarna blev liggande i högar av glasskärvor. De vita tyllgardinerna fläktade spöklikt genom de trasiga fönstren. Under hela aktionen gjordes inga allvarliga försök till motvärn, gästerna drog sig undan för de dragna revolvrarna och betraktade förödelsen med tomma ögon, som om de hade fun-derat på ett problem och ansträngt sig duktigt för att finna lösningen. Hela tiden hördes enstaka skott från stadsfronten, där den yttre fienden fortsatte sin press mot Tel Aviv. En socialistisk poet dök upp vid min sida med knutna händer, och jag frågade:
– Vad gör de här egentligen? Om de söker konflikt, varför går de inte dit?
– Fascister! sade han bittert. De börjar med att krossa fönster och slutar med koncentrationsläger. Låt oss bli färdiga med araberna, så kommer det här bandet inte att existera länge!
Ändå bestod hela tiden intrycket av ett sällsamt familjegruff utan verklig antagonism eller önskan att skada; bara skjutvapnen gjorde ett vämjeligt
intryck just här, medan fronten ropade efter dem. Irgunmännen vadade bland glassplitter och höll på att slå sönder de sista rutorna, värden på Kassit stod med händerna i fickorna och såg på dem. Vi promenerade bort längs boulevarden, slog oss ner på ett annat kafe och satt en stund och pratade.
156
Izchak vankade förbi, småskrattande i skägget och försvann igen.
– Barnsjukdomar, sade han. Det går snart över.
När vi återvände till Kassit var truckarna redan borta och de hade rest upp borden och sopat ihop glasbitarna i en hög mot väggen. Hela kafeet var packat av gäster som under sina bästa kvällar och det vanliga glammet steg upp från alla bord. Vinddraget kom in genom de krossade fönstren och blåste upp gardinerna som vita segel, och skotten från fronten hördes ännu tydligare nu, när rutorna var borta.
157
“ÖGA FÖR ÖGA”
interstormen stod in från havet och slagregnet flödade som om alla
himlens slussar hade vari öppna den afton när jag sammanträffade
V med Irgun Zvai Leumis extremister, vilkas paroller om desperat
kamp och vedergällning under dessa veckor och månader tecknade ett dramatiskt och blodigt mönster i den palestinska konfliktens marginal. Blåsten slet och suckade bland de gungande palmkronorna, vitkammade rebelliska sjöar rullade skummande in från det djupa mörkret över havet, floder av regnvatten jagades fram av vinden över asfalten; kvällen tycktes full av teatraliska gester och elementär tragik och bildade osökt en inramning åt mötet med denna underjordiska organisation vars attityd också var teatralisk, uppjagad, hysterisk och djupt tragisk.
Varken denna konfrontation eller de undersökningar jag hann göra under Pales-tinatiden kunde bekräfta de anklagelser för “fascism” som ibland riktades mot denna organisation från moderata judiska kretsar. Man kom närmast denna beteckning om man betraktade Irgun som en rörelse ledd av demagogiska agitato-rer vilka föredrog den dramatiska attityden framför den bittra nödvändig-158
beten och därmed skördade en lättköpt popularitet bland de kretsar av den misshandlade judendomen som utvecklingen hade gjort döv för fortsatta appeller om moderation och lojalitet; en organisation inom vilken en principkult höll på att arbeta sig fram jämsides med en appell till vapnen som enda vägvisare ut ur judendomens historiska och aktuella kris. Men en sådan beskrivning täckte inte organisationen som helhet, dess ursprung och dess tankegångar.
Irgun Zvai Leumi var liksom andra judiska grupperingar en utpräglat palestinsk produkt med en palestinsk målsättning, skapad under helt andra betingelser än de som hade fött fascistiska rörelser inom självständiga stater och åtminstone hittills helt underordnad den nationella sakens krav. En sådan distinktion är viktig: om palestinsk ungdom drogs till Irgun eller till dess vänsterorienterade avläggare, Sterngruppen, var det inte ett resultat av “fascistiska” eller “kommunistiska” böjelser utan en följd av palestinska och judiska nödvändigheter, en desperation under slagen. Vilka inflytanden de historiska idéerna hade inom Palestina skulle troligen visa sig långt senare, när den judiska nationalstaten redan var bildad och stabiliserad. För dagen mobiliserades alla aktiva krafter för motstånd mot det mäktiga yttre trycket och för ett enda samlande mål: den nationella självständigheten.
Olika uppfattning om medel och mål för den nationella kampen vållade de slitningar som under det judiska samhällets mest kritiska månader
159
hotade att driva in en kil mot dess inre front, och som under första vapenstilleståndet sommaren 1948 yttrade sig i en blodig sammanstötning mellan Haganah och Irgun på Tel Avivs badstrand, där Irguns transportfartyg sattes på grund och sköts i brand av Haganah under försök att landsätta soldater och vapen, trotsande vapenstilleståndets villkor. Denna batalj, liksom fönsterkrossningen på Dizengoff street och andra sammanstötningar mellan försvarsorganisationen och kampgruppen, var praktiska yttringar av den åsiktsbrytning, den konflikt mellan moderation och desperation, som oundvikligt måste uppstå under judarnas kamp för det nationella målet, som redan för ett decennium sedan hade kommit Irgun att bryta sig ut från den stora organisationen och som sedan dess samlade skaror av desillusionerad, förbittrad ungdom kring dess paroller.
Stater som nyligen uthärdade den tyska ockupationen har goda förutsätt-
ningar att bedöma hur en sådan splittring uppkommer inom den nationella motståndsfronten, och hur splittringen kan utnyttjas av den makt, mot vilken fronten är riktad. Detta är naturligtvis ingen direkt parallell: Palestina utgör ett särfall bland nationellt kämpande stater, långt ensammare än någon av de andra och kämpande emot en “ockupant” som på samma gång var en potentiell vän och vars framtida vänskap man var beroende av, samtidigt som man bekämpade honom. Att uppträda konsekvent och samlat under sådana omständigheter är mera än något folk skulle vara mäktigt, också om det inte hade drabbats av 160
sådana fruktansvärda slag som judendomen nyss hade uthärdat.
Irgun Zvai Leumi var en oundviklig produkt av reella förhållanden, hur
mycket dess existens och dess metoder än var att beklaga: om extremisterna var den bacillhärd som den brittiska propagandan ville göra dem till, så var Englands imperiepolitik den buljong i vilken bacillerna levde. De gångna årens existenskamp och dessa vårmånader som hastigt förde krisen mot dess dramatiska kulmen utgjorde Irguns naturliga miljö, en kampatmosfär där den desperata handlingen, den heroiska aktionen, den rasande vedergällningen, den bullrande parollen och själva hysterin verkade starkt engagerande på sinnena och appellerade mera omedelbart än parollerna om återhållsamhet och besinning. Organisationen skulle bestå så länge det yttre trycket bestod. Den väsentligare frågan var hur extremisterna skulle förhålla sig efteråt, och hur stora skaror deras paroller skulle förmå mobilisera bland den konstruktiva judenheten.
*
Irgun Zvai Leumi, nationella militära organisationen, grundades av David Raziel under arabrevolten 1937 när extremisterna bröt sig ur Haganah som protest mot “havlaga”, parollen om återhållsamhet, som förbjöd repressalier mot den arabiska befolkningen som svar på arabernas talrika mord på civila judar.
Raziel, en matematiklärare från Tel Aviv och utmärkt militär taktiker, stupade under strid mot Rashid Alis irakiska upprorsmän
161
1941 nära Bagdad, där han anförde en Irgunstyrka av frivilliga mot en arabisk oljeanläggning; operationen stod under brittisk ledning, Irgun-männen hade förts med flyg till Habanyeh-aerodromen som var en brittisk bas, och den stupade begravdes vid flygfältet under militära hedersbetygelser, men omständigheterna kring hans död blev aldrig omnämnda av den engelska eller palestinska pressen. Under denna period, när Irgun som följd av kriget inställde alla operationer mot britterna, uppstod Sterngruppen ur Irgun (1940) under ledning av Abraham Stern, som vägrade att acceptera några som helst kompromisser med den hatade regimen utan fortsatte ensam sina äventyrliga och brutala aktioner.
Stern arresterades slutligen av engelsmännen och nedsköts under flyktförsök 1942, men organisationen bestod.
Irgun proklamerade det öppna “kriget” mot mandatmakten i februari 1944, sedan förtvivlade underrättelser börjat komma från Tyskland och de ockuperade länderna om den påbörjade masslikvideringen av judar, och sedan organisationen hade kommit till slutsatsen att Palestinas uppoffrande krigsinsatser på
Englands sida inte förmådde upphäva den brittiska spärren mot judisk invandring. Det har sagts förut och förtjänar att upprepas, att Palestina under denna period var det enda land där en organisation var redo att ta emot stora kontingenter judiska flyktingar, där befolkningen var beredd till vilka offer som helst för att hjälpa; denna möjlighet förblev spärrad av England som enständigt vägrade att överskrida Vitbokens kvota: 75.000
162
invandrare under fem år, medan miljoner trängde på! I mars 1944 marscherade de nazistiska arméerna in i Ungern; vid årsslutet övertogs den ungerska regimen av nazisten Szalasi som inledde en av de mest brådstörtade och ohyggliga förin-telseaktionerna under den nazistiska eran: av Ungerns 700.000 judar överlevde knappt 160.000. Under denna period fanns ännu möjligheter att rädda åtminstone huvudparten av de ungerska judarna över till Palestina, och Turkiet medgav transitering för flyktingarna under förutsättning att Palestina tog emot dem, men Palestinas regering vägrade.
Den engelska blockaden kommenterades av Irgun med ytterst tillspetsade
anklagelser: “England saboterade varje försök inom Europa att rädda judiska liv; engelsmännen medverkade aktivt vid förintelsen av vårt folk.” Men engelsmännen kämpade fortfarande mot Hitlers arméer, fastän avgörandet redan var i sikte. Så proklamerades den judiska desperationens krig mot mandatregimen, med order att angripa dess institutioner, men undvika att skada armén.
Haganah och den judiska ledningen sökte fortfarande bevara sin lojalitet gentemot England och motsatte sig därför dessa aktioner; enligt uppgifter från Irgun överlämnade Haganah i oktober 1944 ett ultimatum med krav att kampen mot regimen skulle inställas, och när Irgun vägrade utsattes organisationen för direkta påtryckningar varvid medlemmar av Haganah, enligt samma källa, hjälp-te engelska Criminal Investigation Department (säkerhetstjänsten) mot extremisterna. Under den-
163
na period arresterades några hundra Irgun-medlemmar och deporterades av regeringen till interneringsläger i Kenya; deportationerna skedde på grundval av engelska “emergency regulations”, utan rannsakning eller dom. Denna splittring utnyttjades av regeringen som också kompletterade sina informationer om Haganah och två år senare arresterades under en stor polisaktion omkring 4.000
personer, misstänkta som medlemmar av Haganah och Palmach. Men redan
dessförinnan hade Englands efterkrigspolitik skingrat varje förhoppning om förändringar till det bättre.
Denna utveckling kullkastade den judiska ledningens förhoppningar om politisk återbäring efter kriget och bekräftade eftertryckligen Irguns cyniska be-dömning av engelska löften. Men under sommaren 1945 accepterade Irgun
ännu en gång temporär vapenvila: man väntade en kärnförändring av den brittiska politiken genom valen.
Två månader före parlamentsvalen hade Hugh Dalton vid en Labourkonfe-
rens förklarat att Labour, efter en valseger, var bestämt att göra allt som stod i dess förmåga för att åstadkomma en välmående judisk stat i Palestina. Året tidigare hade Labour sagt att upprättandet av ett judiskt nationalhem förutsatte en omfattande invandring varigenom Palestinas judar skulle uppnå majoritet inom landet, och hade gått längre än någon extrem judisk grupp någonsin hade gått med förslaget att den arabiska befolkningen skulle evakueras från Palestina.
Judarna i Palestina och världen över hälsade Labours valseger med begeistring och över-164
tygelse att den oberoende nationalstaten äntligen låg inom räckhåll; alla oroligheter upphörde, som man sade: “för att ge Labourregeringen en ärlig chans att visa om den menade allvar med sina löften”.
Ingenting av detta inträffade. Av orsaker som Labour inte redogjorde för.
instruerades Palestinas mandatregering och kolonialministeriet att fullfölja blockadens politik, som Churchill redan 1939 inför parlamentet hade betecknat som ett löftesbrott och ett åsidosättande av mandatet: “Vad skall världen säga om oss, vad skall våra vänner säga? Kommer vi inte att förlora mera i världens ögon, än vi vinner genom lokala administrativa fördelar, om vi vinner något alls?” De vinster som England har kunnat göra genom det dubbla löftesbrottet förefaller vid en analys verkligen minimala, om de existerar alls. Knappt tre år senare upphörde det engelska mandatet över Palestina och mandatregeringen slog igen kontoret och avreste, utan vänner och följd av omvärldens växande tvivel. Nya kvantiteter onödigt blod hann spillas under dessa år.
Den fortsatta blockaden mobiliserade långt större palestinska krafter än tidigare till motstånd mot engelsmännen. I september 1945 underrättades Irgun av Haganahs ledning att denna ämnade uppge återhållsamhetens politik och förena sig med de extremistiska grupperna inom en nationell motståndsrörelse, Tenuat Hameri, under Haganahs kommando men med stor frihet för de olika organisationerna, till vilka också Sterngruppen anslöt sig. Det bestämdes att samarbetet skulle omfatta
165
aktiva kamphandlingar, men upphöra när någon av organisationerna inställde kampen. Irgun deklarerade för sin del att striden skulle fortsätta till dess engelsmännen utrymde Palestina och överlämnade makten till en judisk provisorisk regering.
De samfällda operationerna inleddes den 1 november 1945 med omfattande
aktioner mot järnvägarna, som angreps på 150 olika punkter över hela Palestina, och anfall mot polisforten, operationer av Haganah mot den brittiska blockaden, mot radarstationer och kustbevakning etc.
Irgun karakteriserade Haganahs politik som en långsam övergång från passivitet till aktiv handling, varunder Haganah steg för steg av erfarenheten tvingades att inse att man slutligen inte vann någonting genom förhandlingar, upplysning, appeller till hedern och förtroende för löften, och att övervåld måste besvaras med våld.
En annan analys av denna process ger vid handen att olika meningar var
verksamma inom Haganah och växelvis tog överhanden, under inflytande av de yttre händelserna och de stämningar som dessa väckte hos den judiska majoriteten. Man noterade också inom Haganah en klar konflikt mellan samma krafter som behärskade det judiska samhället som helhet, en konflikt kanske framför allt mellan den gamla ledningens traditionella samförståndslinje och den yngre generationens handlingskrav. Det existerade fortfarande kretsar som hävdade att den väpnade aktionen stred mot judendomens karaktär, att insatsen borde koncentreras på det kulturella uppbyggnadsarbetet, om nödvän-166
digt också till priset av självständighetens krav; närvaron av sådana tankegångar hos äldre immigrantgenerationer är förklarlig, det var folk som hade slitit mycket ont och som äntligen ville ha fred. Gentemot dem stod med växande inflytande generationer av yngre invandrare, som hade gått igenom många svårigheter för att uppnå sitt mål, och av Palestinas sunda ungdom som hade växt upp på den mark som judarna av tradition betraktade som sin egen och omfattade idéer helt främmande för den europeiske judens sedan många sekler skolade tålamod och fatalism; judendomens tragedi under naziståren väckte hos Palestinas ungdom ingen resignation inför det oundvikliga, ingen lust att klamra sig fast vid messiasdrömmen eller kulturmissionen eller något annat av de begrepp som användes som surrogat för judarnas krav på mänsklig rätt, förföljelsen besvarades med omedelbar medkänsla och djup solidaritet, en spontan strävan att hjälpa och en spontan protest mot de krafter som motsatte sig hjälpen. Den passiva konceptionen trängdes undan.
Irgun Zvai Leumi, som hade sin ståndpunkt klar om ovillkorlig kamp till slutet, betraktade dessa spänningar inom Haganah som en oförmåga att besluta sig, en oklarhet om målen. Haganahs hållning (egentligen Jewish Agencys hållning) utgjordes, enligt Irgun, av en serie kompromisser mellan öppen revolt mot engelsmännen och en längtan, trots allt, efter de politiska förhandlingarnas goda dagar. Följaktligen, hävdade Irgun, strävade Haganahs ledning ständigt att inskränka aktionen
167
till en “varningsstöt” för att därefter “retirera och kika om hörnet om engelsmännen skulle lära av läxan”. Denna halvhjärtade taktik betraktades av extremisterna som en misstolkning av krigets psykologi och en undervärdering av motståndaren och av hans beslutsamhet att genomföra sina egna planer. Haganah var “rädd att göra motståndaren för stor skada och sökte endast nagga på
mandatet, av fruktan för att regeringen vid verkligt hårda slag skulle slå tillbaka med kraft”.
En sådan kompromisslinje även inom den aktiva kampen verkade som en
spegelbild av Palestinas hela situation under denna tid. England hade nyss stigit fram segerrikt ur kriget mot den nazistiska världsfienden, dess väldiga kraftin-sats uppbars ännu av stämningarna från motgångsåren när England under blod, svett och tårar med ett fascinerande uppbåd av sina vacklande resurser och sin andliga kraft motstod Tysklands förödande angrepp. Världsopinionen stod fortfarande under inflytande av dessa syner, och att svänga den till förmån för en liten grupp misshandlade och förrådda judar låg uppenbarligen inte inom möjligheternas gräns. Den engelska nyhetstjänsten dominerade Palestina och de palestinska tidningarna stod under engelsk censur; terrorakter mot mandatet skulle kommenteras som handlingar av galna fanatiker, som av egoistiska skäl glömde att England hade utkämpat kriget också för judarna. (Hur många gång-er har vi hört dessa invändningar?) Världen hälsade freden på nazismens spillror, skulle världen ha rättskänsla och sinnesnärvaro nog
168
för att konsumera anklagelser mot en av de stormakter som skulle återuppbygga freden? Det sannolika var att terrorn hårdast skulle drabba judarna själva.
Vilka reella möjligheter hade dessutom några tusen palmach och några tusen terrorister, trots all sin desperation och sitt förklarliga hat, att knäcka ryggraden på Palestinas regim som stöddes av 100.000 ökensoldater med fullständig modern utrustning? Inte någon annanstans hade en motståndsrörelse kämpat under svårare fysiska betingelser: utan trygga baser bland skogar och berg, utan terrängskydd, utan utrymme, inom ett område som var fullständigt öppet för insyn och kunde genomkorsas av motoriserade styrkor på några timmar i varje riktning, hänvisad att organisera sig och gömma sig endast inom befolkningens massa, under polisens ögon. Världen har lätt att känna indignation om dess symboler angripes, men mycket svårt att engagera sig för en förtryckt minoritet.
England var symbolen, judarna minoriteten, och om England satte sig bastant och tungt på judarna skulle många säga: “De har förtjänat det.” Det gällde att protestera, men inte för högt, att angripa, men inte för hårt. Endast genom en långsam process kunde världsopinionen bringas att inse att någonting ändå inte stod rätt till och fråga vad. Om några år, kanske tidigare, kunde Palestinafrågan framläggas inför världsrådet, detta var ännu en chans, men kanske den sista på
länge, och det gällde att inte fördärva den.
Så ungefär kan man förmoda att Jewish Agency
169
resonerade när den inskränkte sig att endast “nagga på mandatet” och handlade mot sin egen innersta övertygelse genom att stundom vända fronten mot extremisternas terror; men det var säkerligen inte lätt.
Under denna period genomförde motståndsrörelsen en serie angrepp mot
brittiska förläggningar och depåer, mot militärflygfält där åtskillig materiel för-stördes, mot Criminal Investigation Departments kontor där man förstörde polisens kartotek över den underjordiska rörelsen. De brittiska styrkorna svarade med flera attacker mot judiska jordbrukskolonier som genomsöktes efter vapen. Ofta flammade strider upp. Haganah kom över detaljerade planer för en omfattande regeringsoffensiv: masshäktningar av ungdom, angrepp mot judiska samhällen, arrest av Jewish Agencys ledare. Planen offentliggjordes omedelbart genom kommunikéer och via radion, som förklarade att motståndet skulle fortsätta “också om britterna bombar oss”. Den sista kombinerade operationen av motståndsrörelsen ägde rum vid mitten av juni 1946 med Irgun-attacker mot brittiska järnvägstransporter, angrepp av Haganah mot gränsbroarna och en raid av Sterngruppen mot järnvägens verkstäder i Haifa. Haganah förlorade fjorton man under dessa strider, endast två av dem blev någonsin återfunna.
Två veckor senare, den 29 juni 1946, inledde mandatregeringen det planerade angreppet: regeringsstyrkor ockuperade Jewish Agency och fängslade flera framstående judiska ledare, angrep under strid samhället Yagur, beslagtog vapen,
170
arresterade omkring 4.000 man och sände dem till interneringsläger. Denna maktdemonstration utlöste ett fyrverkeri av protester och kampappeller från judisk sida. En proklamation från Haganah, utfärdad den 1 juli 1946 meddelade:
“England har förklarat det judiska folket krig.
Det judiska folket kommer att svara med krig.”
Svaret kom den 22 juli med sprängningen av King David Hotel som gav
dystra ekon över hela världen och kom att utgöra den underjordiska kampens klimax. Desperationens kurva hade åter stigit, och kampens appeller klingade högre än de röster som fortsatte att ropa på moderation.
King David Hotel hyste det brittiska högkvarteret för Palestina, förvaltningens central. Redan flera månader tidigare hade Irgun Zvai Leumi utarbetat en plan för sprängningen av denna byggnad, “en stöt mot kolonialmaktens positioner, hårdare än något slag som denna makt på någon plats har utsatts för”.
Haganahs ledning hade avvisat förslaget, nu meddelade Haganah att det inte längre motsatte sig en sådan aktion. (Moshe Sneh, ledaren för en vänsterfalang inom Jewish Agency, lär ha varit en av de drivande krafterna bakom detta samtycke.) På eftermiddagen den 22 juli trängde några medlemmar av Irgun genom Café Regence ner i hotellets källare och anbringade bomben där. Aktionen var våghalsig, eftersom varje deltagare riskerade hängning om han blev tagen; likväl genomfördes den enligt uppgjord plan.
En halvtimme före sprängningen underrättades
171
britterna på telefon att hotellet hade minerats och uppmanades att lämna byggnaden. Hotellchefen varnades på samma sätt och lyckades utan svarighet evakuera de fåtaliga gästerna, den arabiska personalen i köket uppmanades av at-tentatsmännen själva att rymma fältet och lade benen på ryggen; spränggruppen förlorade några dyrbara minuter i källaren för att ställa in tiduret exakt på det angivna klockslaget.
Extremisterna hade emellertid underskattat imperiets envishet och övermod.
Chefssekreteraren vid högkvarteret, Shaw, vägrade finna sig i att bli kommenderad av några judar och förbjöd sina tjänstemän att lämna byggnaden inom given tid: “Jag är här för att ge order, inte för att lyda.” Shaw överlevde den våldsamma krevaden och blev senare avskedad, men nära hundra personer omkom när hotellets ena flygel störtade in, bland dem också ett antal judar. Den planerade demonstrationen som skulle ödelägga förvaltningens byråer vändes i en fruktansvärd tragedi, en blodig symbol över oförenligheten av engelska ko-lonialintressen och judiska anspråk i Palestina. För världsopinionen framstod King Davids ruiner som ett makabert uttryck för den vettlösa kamp som fördes i det Heliga landet, många judar också inom Palestina reagerade på samma sätt, röster höjdes åter mot kampen.
Irgun Zvai Leumi påtog sig som vanligt öppet hela ansvaret för attentatet.
Haganah anklagade Shaw som den direkt ansvarige för offren. Jewish Agency fördömde bittert kampmetoder som krävde
172
ett sådant pris. Den nationella motståndsfronten föll sönder.
Efter sprängningen av King David Hotel upprättades de engelska skyddszoner, som ännu denna vår styckade sönder Jerusalem med barrikader av taggtråd; förvaltningen barrikaderade sig bakom flerdubbla spärrar, ingen utan särskilt certifikat fick längre beträda dessa områden som ställdes under bevakning dygnet runt. Irgun-männen hånskrattade: “Vi har förvisat engelsmännen till engelska ghetton!” Senare proklamerades skärpt utegångsförbud för Tel Aviv, och under fyra dagar genomsökte arméns förband och avdelningar från Criminal Investigation Department systematiskt kvarter efter kvarter på klappjakt efter judiska terrorister; ingen jude hade under dessa dagar rätt att uppehålla sig ut-omhus. När razzian var fullbordad utfärdades en regeringskommuniké som via Palestinaradion meddelade att inga terrorister längre befann sig inom Tel Aviv.
Meddelandet gavs klockan 14. Klockan 17 meddelade Irgunradion via en hemlig sändare att organisationen var obruten, att motståndet skulle fortsätta som förut, och tackade invånarna i Tel Aviv för deras solidaritet.
Men motståndsfronten förblev splittrad. På hösten 1946 riktade Haganah
ännu en uppmaning till Irgun att inställa alla kamphandlingar. Anledningen var nya förhoppningar om en fredlig lösning av konflikten: Jewish Agency hade hållit sin stora Pariskongress, där tanken på en uppdelning av Palestina hade dryftats såsom kanske den enda
173
möjligheten att uppfylla kravet på en judisk stat, man väntade förhandlingar med engelsmännen och med världsrådet och var beredd att räcka handen till försoning; mycket starka krafter inom den judiska ledningen syntes fortfarande stöda Chaim Weizmanns uppfattning att samförstånd med England slutligen var den enda garantin för Palestinas fredliga framtid.
Ledningens fredsappell till extremisterna omintetgjordes av den principiella frågan om Palestinas uppdelning. Extremisterna var döva för de artificiella tongångarna vid världsrådets plena, de förutsåg den kompakta uppmarschen av krafter beredda att sabotera varje försök att upprätta en judisk stat, vilka eftergifter judarna än gjorde för att nå en sådan lösning, och de vidhöll att den väpnade kampen var det enda värdiga och effektiva svaret från judarnas sida. Irgun vägrade att godkänna någon styckning av Palestina, som redan hade styckats för ett kvartssekel sedan, när Transjordanien avskildes, utan begärde hela området väster om Jordan och förberedde sig att fortsätta striden mot varje förslag som inte baserade sig på denna geografiska areal. Hela området var här liktydigt med ett medelstort svenskt landskap, större än Värmland, mindre än Dalarna, ett område där nya hundratusental flyktingar skulle beredas plats: den geografiska realismen stod här emot den politiska realismen, som krävde ytterligare modifi-kationer om statskravet överhuvud skulle erhålla världsrådets stöd.
Medan diskussionen om en delning pågick inträf-
174
fade nya händelser som ytterligare skärpte förhållandet mellan mandatmakten och judarna. En sextonårig pojke, Alex Rubowitz, medlem av Irgungruppen, häktades av engelsmännen och avled under polisförhöret, då fången underkastades tredje graden. Hans misshandlade kropp blev överlämnad av polisen till araberna som smusslade bort liket, troligen brände det. Förhöret leddes av en engelsk polismajor, Roy Farran.
Farran hade våren 1947 överförts från armén till polisen, efter flerårig krigstjänst varunder han hade vunnit åtskilliga utmärkelser. På årsdagen av Rubowitz’ död, under de första dagarna av maj 1948, anlände ett paket till Farrans föräldrahem i England och öppnades av misstag av brodern, Rex Farran, som avled två timmar senare, dödligt skadad av en bomb som var dold i en Shake-spearevolym i paketet. Händelsen blev en pressensation och vållade en våg av antisemitism över England, där ingen tvivlade på att bomben var arrangerad av de judiska terroristerna som sökte hämnd för kamraten. Roy Farran hade av en tillfällighet undgått döden och höll sig dold en tid av fruktan för nya attentat, medan kommentarerna till sprängningen sysslade med hans insatser under kriget. Det nämndes att Farran för ett år sedan hade anklagats för mord på “en judisk terrorist, vars kropp emellertid aldrig återfanns” samt att Farran hade blivit “frikänd” efter en rättegång i oktober 1947.
Denna rättegång framstår som ett karakteristiskt exempel (bland flera andra) på den nedtystnings-175
politik som bedrevs av mandatregeringens underinstanser, där samhörigheten inom personalen var viktigare än en judisk pojkes död, liksom själva dödsfallet utgör ett prov på det polisvälde som bedrevs utanför regeringens omedelbara synkrets.
Enligt Jewish Agencys talesman blev Rubowitz’ död först känd av Farrans närmaste chef, Fergussen, som rådde Farran att rymma fältet, innan han rapporterade saken till högre ort. Farran begav sig till Transjordanien. Rapporten nådde Palestinas överkommissarie, Sir Allan Cunningham, som uppbragt be-gärde en undersökning. På anmodan av Fergussen återvände Farran till Palestina, arresterades, kvarhölls under två dygn i skyddshäkte, men rymde igen efter ett besök på en restaurang med sina båda vaktare, söktes förgäves i Syrien, an-mälde sig efter tio dagar åter självmant hos Palestinas myndigheter, ställdes in-för krigsrätt men förnekade kategoriskt sin skuld. Fergussen inkallades som enda vittne, men vägrade att avge vittnesmål förebärande att det kunde skada honom själv, varpå målet avskrevs. Fergussen begärde därpå avsked, och Farran lämnade åter Palestina och uppenbarade sig inom kort i England, där han hälsades som “krigets mest dekorerade soldat” och mottog ännu en dekoration.
Våren 1948 började han publicera en serie sensationsartiklar om Palestina under rubriken: “Jag är för araberna. De förtjänar att segra.” Två polismän som hade assisterat Farran under förhöret med Rubowitz hördes aldrig av.
Sommaren 1947, medan dessa händelser ägde rum, hängdes i Acres straff-
fängelse en grupp judiska
176
extremister, med Irguns terminologi “mördades genom hängning.” En central-figur bland de avrättade var Dov Gruner, som vägrade att ansöka hos regeringen om benådning därför att han liksom de andra principiellt förnekade regeringens ställning och domstolens rätt att förhöra eller döma judiska fångar. För extremisterna var mandatmakten ingenting annat än en ockupationsmakt med självtagna rättigheter och den bekämpades av extremisterna genom krig. Irgun fordrade, utan resultat, att arresterade extremister skulle behandlas som krigsfångar och icke som lagbrytare, eftersom de inte erkände lagen. Som replik på
hängningen av Dov Gruner och hans kamrater avrättade Irgun kort därefter två
engelska polissergeanter, Paice och Martin, vilket väckte en skandalartad reaktion världen över; hängningarna av judar upphörde.
Andra episoder flammade upp som irrbloss men glömdes snart igen under
denna period, när långt mäktigare händelser tog världsopinionens uppmärksamhet i anspråk. Delningsplanen för Palestina höll på att definitivt ta form och skulle efter några månader föreläggas världsrådet för beslut.
Utanför diskussionen om kampmedlen uppvisade Irguns program många
generella likheter med den uppfattning som företräddes av sionisternas majoritet, huvudsakligen baserat på judiska nödvändigheter. Ännu sommaren 1947, under ett hemligt samtal med Sandströmskommissionen, förklarade Irgun-chefen att organisationen med Palestina förstod “landet väster och öster om Jordan”, sådant det framgick av historiska definitioner och sådant
177
det hade existerat före den första delningen 1922. Senare syntes Irgun ha uppgivit även detta krav, som troligen saknade alla utsikter att finna stöd hos världsopinionen och hos den samförståndshungriga judiska majoriteten, och begränsade sig enbart till västområdet; kravet på Transjordanien var “inaktuellt”
medgav en. Irgun-ledare. Det väsentliga var att upprätta en judisk nationalstat under en judisk regim, som kunde trygga invandring (Irgun sade: repatriering) av hundratusentals judar för vilka Palestina var deras enda chans att uppnå en människovärdig tillvaro efter långa år av misär.
Genom närvaron av dessa invandrarskaror, människor som skulle registrera sig som Palestinas medborgare så snart blockaden upphävdes, ägde judarna de jure majoritet i Palestina, hävdade Irgun: när blockaden upphörde skulle judarna inom kort också vinna en majoritet de facto. För dagen var närmaste målet en provisorisk palestinsk regering med uppgift att genomföra repatrieringen av dem som önskade komma tillbaka. När denna historiska process var avslutad och de europeiska lägren tömda skulle den provisoriska regeringen avgå och allmänna val hållas (gärna under internationell kontroll, liksom hela invandringen) med deltagande både av judar och araber, för att upprätta Palestinas första folkvalda parlament och regering; arabiska ministrar skulle ingå i ett sådant kabinett, kanske skulle också en arabisk vicepresident tillsättas. Det var naturligtvis svårt att säga hur länge den provisoriska regeringen skulle fungera, men 178
invandringen behövde inte ta lång tid i anspråk om moderna kommunikationer anlitades, och stämningen bland invandrarna var sådan att också stora svårigheter kunde övervinnas, man var beredd att leva i tält om det var nödvändigt; många av de judar som väntade på inresa hade bott i läger sedan mer än åtta år, först i nazistiska utrotningsläger och därefter under segermakternas beskydd, alltjämt i läger. Irgun sade att organisationen var beredd att upplösa sig när de här skisserade målen var uppnådda.
Även delningsbeslutet, som hackade upp Palestina ännu en gång och kvar-
lämnade åt judarna ett område knappt större än Skåne (men mycket fattigare) väckte sannolikt känslor av tillfredsställelse bland extremisterna: mandatet skulle upphöra. Åsynen av den brittiska förvaltningen som packade sina kappsäckar måste ha verkat stimulerande på dem som sedan tio år hade slagits mot denna regim, och de upprop som under dessa veckor klistrades upp på husväggarna av Irguns maskerade ungdomar (aktsamheten mot CID:s agenter bestod) talade ibland med en humoristisk underton som oförmedlat födde skrattsalvor på gatan. Irgun kommenterade engelsmännens förestående evakuering från Palestina och tog för givet att “humanitära hänsyn säkerligen skulle behärska United (? ) Nations under denna procedur, engelsmännen skulle säkert inte behandlas på
samma sätt som ‘Exodus’ passagerare eller andra som hade kolliderat med blockaden”; man rekommenderade England som ett land “fullt av naturskönhet, yppig
179
grönska, blomstrande odlingar och den yppersta historiska och kulturella tradition som något folk kan önska sig” samt anmärkte att “engelsmännens nerver säkert skulle må mycket gott, så snart engelsmännen slutade upp att gå andra på
nerverna” etc. Dessa upptåg blandades emellertid snart med nya kampstämningar när det blev klart att en väpnad uppgörelse inte kunde undvikas och att de återstående månaderna före mandatregimens sorti skulle bli svårare än några som Palestina dittills hade bevittnat.
Ännu en dyster sida av förhållandet extremister-engelsmän var de deporterades belägenhet i Kenya, där nära 300 judar fortfarande hölls fångna på Special Camp Gilgil, åttio kilometer söder om ekvatorn, utan någon klarhet om vad som väntade dem efter mandatets slut. Färska uppgifter om dessa deporterade lämnades mig av chefsrabbinen för Johannesburg, dr Lewi Rabinowitz, som på
uppdrag av sydafrikanska sionistiska rörelsen under februari hade inspekterat lägret och bott någon tid bland internerna och under deras villkor.
Alla deporterade utom tre kvarhölls på grundval av mandatregeringens
“emergency regulations”, alltså på blotta misstankar om terroristisk verksamhet, utan dom. De tre undantagna hade rannsakats inför domstol men kunde inte fällas och försattes i frihet, men arresterades igen bokstavligen på domstolens trappa av Criminal Investigation Department som sände dem till Gilgil. Av de deporterade var 28 personer under 20 år, 62 över 30 år och de övriga mellan 20
och 30. En grupp på 36 man
180
hade tjänstgjort som frivilliga vid brittiska armén mellan 3 och 5 år, och några av dessa hade senare, när de redan befann sig i lägret, tilldelats brittiska för-tjänsttecken. Omkring 100 av dem var infödda palestinensare och över 100
hade levt i Palestina sedan mer än 15 år. 37 var gifta; 20 hade universitetsgrad.
Det var inte fråga om kortvarig arrest: man hade att göra med ett formligt koncentrationsläger för “opålitliga element”. 36 av fångarna hade varit internerade mellan 5 och 7 år, 94 mellan 3 och 5 år, 125 mellan 11/2 och 3 år, 32 kortare tid. Några individuella fall: Zwi Pick arresterades 1944 i Tel Aviv och dömdes till 18 månaders fängelse för innehav av en pistol som enligt uppgift var obrukbar; då var han 15 år gammal. Man meddelade (vilket inte kunde verifie-ras) att han under förhören blev underkastad “tredje graden” med istortyr. När strafftiden var avtjänad häktades han utanför fängelseporten av säkerhetstjänstens folk och fördes till Gilgil. En annan intern, A. Basch, hade tjänstgjort vid brittiska armén och togs som krigsfånge av tyskarna i Grekland 1941; efter fyra år i tyskt krigsfångeläger blev han befriad, tillbringade tre månader i brittisk militärcamp, häktades därefter och sändes till Gilgil.
Trakten kring Gilgil var ödslig och utsatt för sandstormar, de internerade levde bakom taggtråd och höll krafterna uppe med hjälp av extraransoner som de köpte från polisens kantin för de tre pund per månad som tillkom internerna men som innehölls och kunde användas endast för sådana inköp.
181
För att försvåra flyktförsök hade en oroskampanj pågått inom den lokala pressen som beskrev internerna som “terrorister” och “brottslingar” och spred ut antaganden att flyktingarna kunde mörda hela familjer och våldföra sig på kvinnor om de slapp lösa. Andan inom lägret hade varit god och många hade ivrigt ägnat sig åt studier med hjälp av äldre kamrater, man talade om “Gilgil-universitetet”; men efter delningsbeslutet hade en oro inträtt som följd av mandatmaktens fortsatta tystnad, stämningen började svänga mot förtvivlan och man hörde ofta paroller om kollektiv hungerstrejk; lägerledningen mottog dagligen upprörda frågor om internernas framtid, men svarade att transportsvårigheter ännu hindrade en hastig upplösning av lägret; studiearbetet hade efter-satts.
Dr. Rabinowitz hade besökt mandatregeringens First Political Secretary, F.
Strangeways, som inte korrigerade någonting av delegatens framställning men sade att frågan om lägrets upplösning under alla förhållanden måste uppskjutas tills de återstående brittiska trupperna hade lämnat Palestina, alltså efter den 1
augusti. Just denna möjlighet oroade emellertid de deporterade och deras före-språkare, som hävdade att mandatregeringen, som hade internerat männen, också var den enda juridiska instans som kunde försätta dem i frihet, varför de deporterade efter mandatregeringens upplösning riskerade att bli “glömda”, utan möjlighet för de judiska instanserna att ingripa. Dr. Rabinowitz var född i England och hade under femton år tjänstgjort som fältpräst inom brittiska ar-mén, men när
182
jag frågade honom om hans intryck av vad han nyss berättat och dess relation till vedertagna västerländska rättsnormer, sade han:
– Man måste glömma allt sådant där, när man börjar granska förhållandena kring Gilgil.
*
Stormen bullrade bland palmkronorna och drev det tunga slagregnet över
gatan: när enstaka bilar passerade förbi flög regnblänket nästan horisontalt genom ljusknippena från deras strålkastare. Det var ett av dessa palestinska ovä-
der när naturen på några dagar tycks önska kompensera människorna för den långvariga torkan och när strömmar av grumligt vatten plöjer egna fåror genom åkrarna, gräver upp de späda apelsinträden och förvandlar öknens förtorkade waadis till bubblande forsar som för många dygn avskär de små kolonierna från tillförsel. En teatralisk och tragisk kväll, full av stönanden och bullrande applå-
der från havet och vindens skrik.
Jag stod vid hörnet av Yarkon street med rockkragen uppfälld och regnet flödande från hattbrättet och väntade på Irguns kontaktman som hade placerat mig där och sedan försvunnit för att hämta en bil. Några veckor tidigare hade han sökt upp mig på hotellet och utan omsvep presenterat sig som ombud för Irgun Zvai Leumi samt frågat om jag var intresserad av material om organisationen och senare av ett samtal med dem. Irguns press. tjänst visade sig vara bättre organiserad än hos någon av de andra grupperna, Haganah inräknat; 183
hos Haganah träffade man många angenäma människor som visade gästfrihet och vänskap men glömde stoffet, hos dem hade man intrycket av en stat i var-dande, en stat som ännu inte hade funnit tid att organisera alla sina funktioner men som redan upplevde desillusionens komplex; en Haganah-man hade nyligen sagt: “Vad tjänar det slutligen till allt vad man skriver om oss, vem kommer att läsa det?” Irgun förmedlade dagliga kommunikéer och passade tiderna på
minuten.
Så också denna kväll: mannen hade kommit på utsatt tid och vi hade gått ut tillsammans, och nu stod jag och väntade på bilen och undrade om de skulle binda för mina ögon, som de hade gjort med några andra journalister. Det var svårt att träffa organisationens ledning, förra året hade några medlemmar av den anglo-amerikanska kommissionen sökt kontakt med dem, men avvisats av säkerhetsskäl. Jag vände ryggen mot blåsten och stod med ansiktet mot en hög trädgårdsmur; på muren som upplystes av en häftigt svängande gatlykta, syntes två rader hebreiska bokstäver, därunder en kartkontur över det historiska Palestina före 1922 med en utsträckt arm som kramade ett gevär, och under kartan ytterligare två rader engelsk text: “British invaders, out of our contry!” Den väl-kända Irgun. parollen var målad på många väggar, redan blekt av vädret.
Bilen kom plötsligt, svängde upp vid trottoaren, och de slog upp dörren; där inne satt Irgun-mannen och framför honom ytterligare tre män med sportmössor som skuggade ansiktena, och i baksätet en
184
ung flicka i trenchcoat med glada ögon. De bråkade inte med bindel, allt före-föll ske helt öppet, antagligen var adressen tillfällig och kunde avslöjas utan risk.
Vagnen körde hastigt uppför Allenby road, som hade fått namn efter den
brittiske generalen Allenby som under förra kriget hade marscherat in i Palestina, förbi Mograbi-teatern och torget med den höga klockpelaren från vilken jublande ungdomar nyligen med sionistiska flaggor hade hälsat beslutet om den nya staten, vidare mellan flammande neonskyltar och upplysta barer, över tvär-gatorna som låg i eldlinjen från Hassan Bek, över den stora Rotschild-
boulevarden, som hade planerats med övermodig bredd av Dizengoff för trettio år sedan, när schakalerna tjöt på Tel Avivs sanddyner, och som ändå snart hade blivit för trång för den växande staden, svängde in bland de dunkla smågatorna nära Jaffagränsen, bland skuggorna, och stannade slutligen framför ett prång mellan två hus där regnet bubblade i pölarna. Tre av oss småsprang in genom prånget med uppfällda kragar, fann en port och trevade oss uppför en trappa till ett kontor, där jag började dra av mig den våta regnrocken, medan min följeslagare med stram givakt rapporterade in mot ett upplyst rum.
Mannen som representerade Irgun överraskade inte genom sitt yttre, snarare tycktes hans uppträdande bekräfta karaktären hos denna underjordiska organisation som slogs hänsynslöst och självuppoffrande under hämndparollen “öga för öga och bomb för bomb” och som fordrade övertygelse och hän-185
givenhet för uppgiften av sina medlemmar och skolade dem till kamp för principen. Han var omkring trettiofem år men föreföll åtskilligt äldre, var vårdslöst och enkelt klädd, vaken men utbränd, intelligent, cynisk, fanatisk men illusions-lös, överspänd, en representant för ett folk som slåss med ryggen mot väggen och fortsätter att slåss därför att det inte längre ser någon utväg.
En lågmäld fanatiker: han talade utan att höja rösten, men mycket av det som han sade lät som ett skrik. England var huvudfienden, förklarade han, England var ansvarigt för händelserna i Palestina och för judarnas aktuella svåra läge. I grunddrag skilde sig hans uppfattning inte väsentligt från de synpunkter om Englands aktiva palestinska politik som man hörde också från moderata judiska kretsar: påståenden om obstruktion och sabotage, England som arrangör av oroligheterna och gynnare av den arabiska krigspolitiken.
“Vi har aldrig betraktat Palestina som en judiskarabisk tvist, utan som en fråga mellan engelsmän och judar.”
“England söker ännu en gång förvandla oss till skyddsjudar, inspärrade i en ghettostat utan resurser att ta emot invandrarna och att hävda vår självständighet.”
Irgun-mannen drog de yttersta konsekvenserna av denna argumentering:
kamp mot England tills den siste brittiske soldaten lämnade palestinsk mark var den enda möjligheten att vinna självständighet och stat, och Irgun förde denna kamp och var berett att fullfölja den så länge det fanns en Irgun-soldat 186
som kunde hantera vapen. Han ansåg att organisationens kamp medförde de eftersträvade resultaten, framtvingade Englands reträtt, utgjorde den främsta anledningen till denna reträtt; disproportionen mellan imperiet och dess motståndare föreföll mig alltför stor för en sådan återbäring; han hävdade att det ändå förhöll sig så.
Irgun räknade inte med ingripande utifrån i form av en internationell styrka, förklarade han, judarna måste förbereda sig att försvara Palestina med egna krafter, han hoppades att de nödvändiga vapnen skulle lämnas judarna från den fria världen. Hur ställde sig Irgun till den teoretiska möjligheten av sovjetrysk hjälp?
“Vi befinner oss inte i sådant läge att vi kan avböja hjälp från vilket håll den än skulle komma.” Han lämnade en översikt över de aktuella spänningarna mellan oliktänkande judiska grupper, men ansåg inte att de numera spelade stor roll, det växande nationella motståndet verkade som en utjämningsprocess.
(Ryktet hade redan gjort gällande att underhandlingar pågick mellan Haganah och Irgun om möjligheten att inrycka extremisterna under Haganahs kommando för att samla alla vapenföra krafter på den gemensamma fronten.) Han medgav att många judar stod i opposition mot extremisternas aktivitet, förklarade att fridsamheten var en tvåtusenårig tradition hos detta folk, som hade uthärdat allt men aldrig gripit till vapen för att försvara sin rätt, och att kampen hade kommit som en chock för dem. Hans framställning av relationerna mellan Haganah och Irgun i dess
187
historiska faser har delvis tidigare relaterats här. När samtalet led mot slutet lutade han sig tillbaka i stolen, utbränd och trött, sade:
“Vi frågar inte efter världens medlidande, det är kyrkogårdens och gravens medlidande. Vår övertygelse är att vi måste strida, om vi skall ha någon chans att överleva. Kampen är ingen ledande princip för oss, utan en bitter nödvändighet och en tragedi. Vi inser att vi därigenom drar många svårigheter över vårt folk. Likväl måste kampen fortsätta. Det är en existenskamp. Om våra kamrater stupar är det en död som öppnar portarna till livet.”
För motargumentering fanns inte stor plats: den sionistiska staten föddes under smärta, och smärtan var mycket gammal. Hans förklaringar hade demagogisk klang, men var de demagogiska? Enbart under denna generation hade judendomen gjort erfarenheter av vilka många inte kunde uttryckas i ord. Vad hade dessa offer givit judarna annat än det som Irgunmannen kallade kyrkogårdens medlidande, annat än likgiltighet? Det underliga var inte att en extremistisk grupp existerade som förde fram kampen som enda alternativ, det underliga var att extremisterna trots allt var en minoritet, att de inte alla tänkte och handlade på detta sätt.
Dagarna fortsatte att foga trista bitar till den historiska tavlan av besvikelse och misär. Mot denna bakgrund liknade Irgunmannen inte någon demagog
utan ett skadskjutet djur, som fortsatte att försvara sig, och bakom honom stod den ändlösa raden av desperata, förpinade, reella judiska ansik-188
ten … Regnet fortsatte att trumma mot stenläggningen när jag kom ut i gränden, där bilen fortfarande väntade. Det var ett dystert regn.
Förhandlingarna mellan Irgunledningen och Haganah om sammanslagning
av organisationerna fortsatte under de följande veckorna, medan dagshändelserna skrev Palestinas blodiga krönika om staten Israels födelse. Vägarna låg under växande anfall, transportbilar brann som förut med sina dödade förare, nya rapporter kom om anhopningen av arabiska krigare mot de judiska linjerna.
Det var ytterst angeläget att sammanföra kadrerna, att underordna de militära aktionerna den totala strategin inom Palestinas begränsade areal som redan var söndersliten av kampen. Haganahs folk hade gång på gång ingripit för att hindra krigshandlingar av Irgun som föll utanför den gemensamma planen och
störde den.
Den 11 april, medan Haganah sedan flera dagar kämpade mot araberna vid
Mont Castel under försök att spränga en av de starkaste arabiska angreppsba-serna mot Jerusalemvägen, marscherade en avdelning Irgun-soldater från Jerusalem mot bergsbyn Deir Yasin som angreps med granatkastare och rensades med automatvapen under en massaker som kostade över 200 araber livet, bland dem många kvinnor och barn. En trasig hop fångar drevs från byn mot Jerusalem och fördes genom gatorna, tills Haganah avbröt det brutala spektaklet och överlämnade araberna till den brittiska polisen.
189
Aktionen utlöste indignerade protester som inte minskades av en Irgun-
ledares förklaring att organisationen beklagade de oskyldigas död och att en högtalarvarning före angreppet hade givits till byborna att utrymma området, som beskrevs som en stödjepunkt för utompalestinska krigare. Jewish Agency uttalade offentligt sin avsky över dådet: trots arabiska våldsakter kunde ingenting ursäkta en sådan handling, som stred mot det judiska samhällets anda. Haganah meddelade att Genèvekonventionens lagar fortfarande gällde för den judiska armén, oavsett hur judiska fångar behandlades, och appellerade till alla parter att respektera civilbefolkningens rätt och begränsa konflikten till ramen av ett “civiliserat” krig, om konflikten inte kunde undvikas. Anklagelsen mot Irgun var oförblommerad och bitter:
“Deir Yasin var inte något militärt mål, denna by var en av de fåtaliga som fortfarande avböjde gerillaarméns infiltration. Morden fortgick hela dagen, sedan byn hade erövrats, och skedde inte under strid utan med kallt blod, för att mörda. När Haganahs trupper kom till platsen försvann de sista resterna av Irgun-styrkan och lämnade byn och Jerusalems förstäder utan skydd mot en arabisk replik. Haganah tvingades att besätta byn, och den kommer att tillse att de mördade jordas och det stulna återlämnas till de rätta ägarna . . .”
Dagen efter massakern vid Deir Yasin beslöt sionistiska generalrådet med knapp majoritet att upprätta samarbete med Irgun Zvai Leumi om organisationen underställde sig ett centralt kom
190
mando. Beslutet fattades med 39 jaröster mot 32 från arbetarpartiet Mapai (Ben Gurion) och Förenade arbetarpartiet (Moshe Sneh), och motiverades med nöd-vändigheten att säkra samhället mot separata handlingar som endast kunde skada samhället militärt, moraliskt, politiskt. Den extremistiska rörelsen som hade fötts under desperation och existerat under tryck, hotade att bilda ett svårläkt sår på den judiska statens kropp. En självsanering genom samarbete och central kontroll var för dagen den enda möjlighet som stod öppen.
Den 27 april accepterade Haganah enligt generalrådets beslut att mottaga Irgun under sitt kommando; motsättningen var därmed ännu långt ifrån löst.
Långt senare, under samtal med en Irgunsoldat, nämnde jag aktionen mot Deir Yasin som exempel på en handling ovärdig den judiska traditionen och den judiska statens konstruktiva idéer. Han frågade hur länge man skulle ockra på
dessa traditioner och på den, judiska fredsviljan, och sade likgiltigt att om man blev angripen så måste man slåss och att om araberna slog ihjäl hans barn så
skulle han slå ihjäl deras barn, och att han inte fann någonting orätt i det.
“Öga mot öga.”
Han kom från koncentrationsläger, som han hade överlevt, utsliten till
kropp och själ, och han hade sett många döda.
191
”BEVIN SQUARE”
en 22 februari 1948, Jerusalem, en gatuspärr framför den västliga
infarten mot den judiska stadsdelen, två medlemmar av Haganahs
D civilgarde på vakt. Instruktion: regeringens vagnar och personal är
undantagna från obligatorisk kontroll. En regnig morgon, kyligt. Staden vaknade långsamt till en ny dag, som alla andra, med arbete och ängslan och frågor: hur länge, vad sedan? Den sporadiska skottlossningen mellan de arabiska och judiska kvarteren hade upphört i gryningen, det var alldeles stilla och det regnade kallt; nyligen hade glesa snöflingor fallit över Jerusalem men smält innan de hade nått marken.
En pansarbil med polisens kännetecken och tre armétruckar körde upp mot gatuspärren längs Jaffavägen och en uniformerad polis som hängde över torn-kanten ropade åt civilgardisterna att öppna bommen. Mannen var omkring 25
år, hade rödlätt hy, regelbundet ansikte och blond mustasch; andra uniformerade män körde truckarna av vilka en bar arméns divisionsmärke, den svängda arabiska dolken; lasten var överdragen med pressenning. När gardisterna ville undersöka lasten ropade mannen från pansartornet att han var ansvarig för transpor-192
ten, som var destinerad till arméns Allenby-förläggning, och sade att de skulle raska på. Den vakt som svängde upp bommen kom väl ihåg hans ansikte och kunde senare under förhören säga: “Jag har arbetat fem år för engelsmännen och jag känner igen en engelsman när jag ser en.”
De fyra vagnarna körde genom spärren, fortsatte längs Jaffa road, svängde in på Ben Yehuda, Jerusalems stora affärsgata, och stannade i hörnet av Hillel Hacohen, utanför Palestine Discount Bank. Männen hoppade ner från truckarna som fortfarande stod med arbetande motorer och började famla under pres-senningen. Några tidiga fotgängare stannade och betraktade dem på avstånd.
Klockan var nära halv 7 på morgonen.
Den uniformerade mannen ropade en order och männen sprang fram till
pansarbilen och hoppade upp. En nattvakt från banken kom plötsligt springande emot dem, men föll för ett revolverskott; sedan stängdes pansarluckorna och vagnen körde utför Ben Yehuda och svängde krängande in på en sidogata. Nå-
gon av de kringstående ropade: “Spring för livet!”
Efter några sekunder skakades hela staden av en väldig explosion som fullständigt krossade de sprängladdade truckarna, lyfte upp moln av murbruk och jord, grävde sig djupt ned genom asfalten, blåste tegelpannorna från hustaken över hela området och ekade länge med återskallet från fallande sten och det stänkande ljudet av glas som föll från de trasiga fönsterbågarna och splittrades mot gatan.
En ofantlig tryckvåg rullade som en orkan över
193
hela Ben Yehuda, bröt fram genom sidogatorna, bultade sönder dörrar, krossade de stora butiksfönstren, hackade sönder porslin och möbler på kaféerna, sopade ner pappkartonger från hyllorna, piskade bland tyger och hattar, kastade orientaliska mattor mot väggen, dansade slamrande bland bleckvaror, klämde sönder dockor, krossade bankdiskar och blåste notblad och kolorerade vykort som svärmar av uppskrämda fåglar från de sönderslagna montrarna.
När dånet från explosionen efterträddes av bullret från de störtande husen, och medan bankpapperen ännu fladdrade runt, körde pansarvagnen undan or-kanen genom de trånga gatorna, kom ut på boulevarderna och nådde gatuspärren vid den västliga infarten. Samma polisman svor åt civilgardisterna att öppna bommen och svängde rasande maskingeväret emot dem; andra polisvagnar var redan synliga inom den judiska staden, alla som var på benen denna morgon började strömma mot Ben Yehuda lydande katastrofens rop. Pansarvagnen
körde genom spärren och försvann med högsta fart längs huvudvägen mot Jaffa. Ingen såg den mera.
De jerusalemska husen är inga korthus, de är stabilt uppförda av sandstensblock, järnbjälklag och betong, och de gav långsamt vika för det väldiga trycket, remnade, skälvde, gungade, och under de sekunder som förflöt innan bjälklagen rasade och murarna störtade in, hann många människor undkomma den säkra döden. Ett trettiotal personer, bland dem hotellägaren Warshawsky och hans 194
familj, räddade sig från det störtande Atlantic Hotel, från Amdursky Hotel lyckades personalen föra ut nästan alla invånare före raset; men många överraskades av explosionen sovande och lyckades aldrig ta sig ut genom regnet av spillror och glas. När summeringen över förlusterna gjordes några dagar senare konstaterades 55 dödade och 200 sårade, av dem 60 svårt.
De krossade byggnaderna hade störtat med hela sin massa över Ben Yehuda som plötsligt påminde om en gata efter bombanfall. Branden började gripa omkring sig medan skriken från de skadade och innestängda ännu hördes från ruinerna, och brandskyddet började arbeta med bistånd av arméns sprutvagnar och trängkårens tankbilar som förde fram vatten till olycksplatsen. Från de sönderslagna husen fortsatte folk att klättra ned utför stuprännor, utför trasiga trappräcken och hopknutna lakan för att sätta sig i säkerhet, och på gatan stapplade halvt bedövade människor runt med huvudena bultande efter smällen och utan att göra sig reda för vad som hänt eller vart de skulle ta vägen. Små
förbandsplatser inreddes i de skadade butikerna, de första sändningarna av blodplasma anlände från arbetarfonden och magasinerades i kylskåpen på det sönderslagna Lucullus-kaféet, från lasaretten kom kirurger och sköterskor, ambulanser från judiska sanitära organisationer och från armén började föra undan de skadade och de omkomna.
Mandatregeringens åtgärder denna morgon präglades av ovanlig beredvillighet och snabbhet. Trup-
195
per från Highland Light Infantry kommenderades omedelbart att besätta ställningar inom arabkvarteret Sheikh Jarrah, varifrån arabiska krypskyttar och granatkastare blockerade den enda vägen till judiska Hadassah-lasarettet på Mont Scopus; trupperna hade order att provisoriskt säkra vägen för transport av såra-de från Ben Yehuda. (Tidigare hade regeringen mottagit många enträgna framställningar från judiska sanitära myndigheter att avbryta de arabiska anfallen mot denna väg, men avvisat dem med förklaringen att “vanliga humanitära hänsyn borde vara ambulansernas bästa skydd mot arabiska anfall”.) En kommuniké från regeringen, utgiven på förmiddagen, meddelade att all den utrustning som Jewish Agency hade begärt för räddningsarbetet vid Ben Yehuda hade de-tacherats till olycksplatsen och att regeringen för övrigt var beredd att bistå med vad den kunde. Denna åsyn av regeringens kraftutveckling skulle ha varit fascinerande för många judar, om inte brandröken från Ben Yehuda och de första envisa ryktena om sprängningen hade förtagit intrycket av dess spontaneitet; man antog att regeringen sökte gardera sig mot väntade beskyllningar genom att använda sina stora resurser där nödvändigheten fordrade deras insats.
De alarmerande ryktena om engelsmännens ansvar hade redan dragit som
en löpeld över staden, och några timmar efter katastrofen visste inte bara Jerusalem utan också Tel Aviv och Haifa om huvuddragen av det skedda. Från ansvariga judiska kretsar riktades hittills inga öppna anklagelser mot
196
Ordningsmakten, Palestine Post rubricerade: ”Street bombed by uniformed men in army convoy.” Men ryktet hade gått före tidningen.
Tre veckor före katastrofen, den 2 februari, hade under samma förhållanden en sprängladdad armétruck kreverat utanför Palestine Post och skadat över 20
personer, förstört tryckeriet, ödelagt inredningen; uniformerade män hade även denna gång observerats på platsen, men de undersökningar som regeringen hade inlett fortgick fortfarande utan resultat, när 55 människor på Ben Yehuda sändes från sängen till kyrkogården. De förödande krevaderna och de ömkliga processionerna av sörjande till judiska gravar var bara enskilda reella faktorer i denna tavla; man frågade sig ofta om inte regeringens kompakta nonchalans och förvaltningens tröghet, undanflykterna och förhalningarna, allt detta som sammanfattades under beteckningen ”fientlig neutralitet”, verkade mera
ödeläggande på den judiska känslan än krevaderna själva.
Det utmärkande för det judiska samhällets hållning under dessa förhållanden, det historiskt viktiga, var inte extremisternas desperata kamp som gav sen-sationella ekon världen över, utan den envetna disciplinen och uthålligheten hos den judiska majoriteten och den judiska ledningen, faktorer som var svåra att skönja utanför Palestinas gränser men som inte dess mindre spelade en avgö-
rande roll. Om regeringens politik rymde en önskan att provocera judarna till oöverlagda aktioner (mandatet hade många fasetter) för att därmed framställa hela sionismen som en rörelse av desperados
197
och terrorister, farliga för säkerheten och freden (den arabiska propagandan gick ibland klart på denna linje), måste man konstatera att sionisterna lyckades motstå dessa provokationer och svälja dessa utmaningar och därmed också anklagelserna för förräderi och defaitism från sina egna, och fasthålla vid den konstruktiva linjen under förhållanden där det judiska samhället åt alla håll måste värja sig mot de destruktiva krafternas angrepp.
Efter sprängningen av Ben Yehuda avböjde Jewish Agencys talesman att
göra några kommentarer angående ansvaret för detta dåd och bad
korrespondenterna dra sina egna slutsatser. Den förhärskande meningen inom presskvarteret gick ut på att attentatet hade förövats av brittiska desertörer, av terrorister inom förvaltningens egna led, av Mosley-anstuckna fascistiska element inom polisen, som hade beslutat att ge judarna några sura månader före regeringens sorti. Reellt underlag för sådana antaganden saknades inte.
Araberna hade redan första dagen och senare genom Palestinas arabiska
kommitté avsvurit sig all delaktighet; sådana förklaringar kunde tas för gott redan därför att araberna knappast skulle ha avsagt sig äran av en lyckad bombkupp om det hade varit deras avsikt att arrangera en sådan stöt.
Uniformerade män hade också observerats vid sprängningen av Palestine Post, och Haganah hade senare meddelat att det judiska underrättelseväsendet kände namnen på de personer som hade ordnat tidningskraschen och visste var de gömde sig (hos araberna); metoden och utrustningen, mängden av
sprängämnen och de
198
samstämmiga vittnesmålen pekade också i samma riktning.
Efter sprängningen av Ben Yehuda bemötte mr Stubbs på regeringens
vägnar summariskt dessa “förhastade anklagelser” och förklarade att
undersökningen av Palestine Post inte hade givit några belägg för dem och att
“det faktum att förövarna bar uniform egentligen bevisade föga”. Vid denna tidpunkt var de brittiska myndigheterna underrättade om att två pansarbilar hade bortförts av desertörer från polisen, men hade inte funnit något skäl att varsko judarna om det.
Faran för desperata svarsaktioner särskilt från de judiska extremisternas sida blev akut efter Ben Yehuda, och de judiska kommunikéerna som förut hade uppmanat befolkningen att inte skära hela poliskåren över en kam, måste denna gång publicera en enträgen appell att undvika våld: “Försvåra inte situationen genom oansvariga handlingar! Låt ingen understå sig att gripa lagen i egna händer!” Samtidigt meddelades att en judisk utredningskommitté av kända jurister skulle uppsättas för att på egen hand fullfölja undersökningen, samla allt material om dådet och säga sin åsikt; detta var allt man kunde göra, men man fann sig föranlåten att göra det, därför att man inte längre hyste något förtroende för officiella undersökningar, bedrivna av regeringen mot regeringens folk.
Olusten att handla organiserat framkom också av regeringens första kom-
muniké om bombdådet, utfärdad redan första dagen (när inga undersök-
199
ningar hade hunnit påbörjas och när judiska myndigheter ännu varnade för förhastade slutsatser om ansvar), en undanmanöver med försök att förhandsvis fria regeringens folk från misstankar och med udden riktad inte mot förövarna utan mot vittnena: “Med hänsyn till antydningarna att de personer som utförde våldsakten sågs bära polisens eller arméns uniformer framhåller regeringen att den betraktar det som otroligt att medlemmar av säkerhetsstyrkorna skulle vara skyldiga till en sådan handling.” En deklaration från Olympen.
Men omedelbart efter explosionen, medan tegelpannorna ännu rasade från
de avblåsta taken och medan massan av alarmerade människor med hackor,
brädstumpar och med blotta händerna grävde bland det hoprasade bråtet på
Ben Yehuda, hördes redan de första upphetsade ropen, riktade mot några brittiska poliser som hade uppenbarat sig på platsen för dådet: “Ni gjorde det!”
skrek enstaka röster bland mängden. Ett kortvarigt tumult uppstod när några män upptäckte hur en av poliserna tog upp en dammig uniformsmössa från
marken och en polisrevolver som någon tappat och försökte avlägsna sig med föremålen; man störtade sig över polisen och ryckte ifrån honom revolvern och mössan, som sedan med vrakdelar från de sprängda truckarna och annat material överlämnades till utredningskommittén. Misstänksamheten växte med indignationen och olusten, och från Jewish Agency kom en order till barrikadvakterna att hädanefter undersöka alla brittiska transporter på väg genom den judiska staden och kräva legitimation. På efter-
200
middagen kom en regeringsorder till de brittiska styrkorna att utrymma Jerusalems judiska stadsdel och förflytta sig innanför säkerhetszonernas spärrar. Någ-ra timmar senare började de första skotten knalla på gatorna.
Irgun Zvai Leumi besvarade sprängningen med omedelbara stridsparoller.
Organisationens radio, Det Kämpande Sions Stämma, stämplade “Farrans kungadöme” och mandatregeringen som direkt ansvariga för dådet och kallade till kontraslag längs hela linjen: “Med smärta och sorg blottar vi huvudet inför våra bröder, systrar och barn, som har fallit offer för Bevins agenter. Vi svär att ut-kräva vedergällning på fienden som ödelägger vår nation och mördar våra barn.
Order har givits till alla Irgun-officerare att med största hast besvara varje våldshandling av den brittiske fienden. Vi skall betala igen.”
Innan dagen var till ända hade Jerusalems gator förvandlats till slagfält där grupper av beväpnade extremister under skydd av granatkastare och kulsprutor gick till anfall mot de brittiska posteringarna och mot brittiska patruller längs gränsen till spärrzonen; vid mörkrets inbrott insattes armétanks och pansarbilar mot extremisterna som möttes med störtskurar av eld, medan affärer och kaféer slamrande fällde sina ståljalusier, medan civila flydde för att söka betäckning för kulorna och medan nya sårade och döda fogades till de tragiska listorna från morgonens kaotiska scen.
På King George avenue stoppades en armébil av automatelden och tre eng-
elsmän stupade, medan
201
en fältpräst undkom sårad; utanför Italian Hospital sprängdes en transporttruck av en mina som dödade sex soldater och sårade ytterligare sex. Ett förband från Irgun stormade fram mot Mahne Yehudas polisstation som svarade med rasande eld och kallade tanks till förstärkning, och en judisk kvinna dödades och fem andra judar sårades när en stadsbuss oväntat körde in i korselden; vid polisens högkvarter och centralfängelset rasade andra elddueller mellan Irgun och britter, och kulorna rikoschetterade gnällande från asfalten, medan klungor av folk som överraskades av elden på hemväg från arbetet kastade omkull sig eller sprang för livet sökande efter skydd; utanför Jewish Agency började plötsligt två brittiska pansarbilar skjuta mot barrikadvakterna som svarade med skott och några salvor strök mot det judiska högkvarteret; från baksidan av Jewish Agency, där den brittiska säkerhetszonen kilformigt trängde in bland Rehavia-kvarterens moderna stenvillor, knallade också skott och några kulor kom sjungande in genom fönstren.
Hela den judiska staden lystrade upphetsat och oroligt, gömde sig bakom förbommade dörrar, ängslades, rasade, avvaktade, förbannade nuet och bad för framtiden. Polisens alarmsirener tjöt över slagfältet gång på gång, som de hade tjutit denna morgon när explosionen rullade över staden, och från polisforten sprutade elden mot varje punkt där andra skott knallade och stridsgrupper rör-de sig. Luften blev genomspunnen av vapnens elastiska knallar och kulornas visslingar, gatorna tömdes,
202
ljusen släcktes i fönstren och försenade vandrare sprang i etapper från port till port genom eldzonen för att ta sig fram till sina hem.
Hela denna dag och efter mörkrets inbrott, hela natten och nästa dag, fortsatte oavbrutet det envisa räddningsarbetet bland de hoprasade husen på Ben Yehuda som under natten upplystes av många strålkastare och lampor. Rep hade spänts över gatan för att avspärra den hemsökta platsen och bullret från pneumatiska borrar och många spadar och spett blandade sig med smällarna från eldvapen som ibland knallade mycket nära. Vid de provisoriska kantinerna fortsatte kvinnornas aktion att dela ut smörgåsar och apelsiner, till de hemlösa som bland spillrorna sökte efter resterna av sin egendom, och över hela staden öppnades judiska hem för vem som helst från den ödelagda gatan, vänner och främlingar, med samma anda av spontan hjälpvilja och solidaritet som har präglat många nationer under hemsökelse. Fastän hela gatan var täckt av glassplitter från de krossade skyltfönstren öppnade nästa morgon många skadade affärer
“business as usual” med resterna av sina skövlade lager; man rapporterade inte ett enda fall av stöld.
Den upphetsade skjutningen fortsatte även denna dag. En brittisk armétruck som eskorterade en motoriserad kran på väg till Ben Yehuda sprängdes av en handgranat på Jaffa Road och tre britter sårades, varpå soldaterna från andra vagnar började skjuta omkring sig, och glasregnet från krossade fönster föll åter mot gatan; sedan gjordes en storrazzia inom kvarteret och armén trampade 203
genom våningarna som en armé brukar trampa, med gevärskolvarna före och rymliga fickor. Ett skyttegäng från Sterngruppen öppnade eld mot en armépost på gränsen till säkerhetszonen och svarselden strök över en gata där en hop skolbarn på hemväg måste kasta sig ned för att söka skydd, medan några civila ropade åt Sternmännen att sluta; sedan upphörde elden från båda sidor, därför att barnen måste hem, men kort därefter började kulorna från en polispost hagla ned över Siontorget och folk sprang igen. En anonym telefonröst, som förklarade att ett av Rehavia-husen hade minerats, drev ut en hel del folk på gatan, och när kvarteret sedan plötsligt besköts från säkerhetszonen dödades ännu en kvinna, Vita Melamede, norske konsulns syster; en kvinna blev sårad när en granat sprängdes under en brittisk truck utan att skada trucken; andra offer rapporterades från flera kvarter, men det var svårt att avgöra vem som sköt och varför och åt vilket håll. Livet var eländigt och grått. Kyliga hjälplösa snöflingor dansade för vinden och dog i luften. Sirenerna larmade.
Och hela tiden pågick som vanligt de arabiska anfallen mot den judiska staden som åter förlorade en pansarbuss, sprängd av en elektrisk mina framför arabkvarteret Katamon; passagerarna flydde under eld och Haganah kontraslog, medan andra bussar stormades av araberna och sköt sig igenom attacken. Några korrespondenter som var på väg till Press Communication Centre för att tele-grafera kom fram blödande, skadade av splitter från den arabiska maskingevärselden som under flera tim-
204
mar slamrade från höjderna kring Yemin moskén. Från andra avsnitt av Palestina rapporterades nya angrepp och offer.
Efter hand började striderna mattas utan att ha uppnått något annat mål än att ge utlopp åt raseriet och våndan. Brittiska styrkor utrymde Mahne Yehudas polisstation inom den judiska staden och sionistflaggan hissades på stationen.
Dagen efter Ben Yehuda gav Haganah order till sina förband att med all makt motsätta sig fortsatta oansvariga akter av vedergällning, och slagsmålet efterträddes av ett anspänt, förbittrat, stumt lugn längs demarkationslinjen mellan brittiska och judiska zoner.
När rapporterna om katastrofen vid Ben Yehuda nådde Tel Aviv, utlöste de samma känslor av förtvivlan, bitterhet, besvikelse, harm som hade dragit fram över Jerusalems gator med brandröken från krevaden. Svårare var att finna uttryck för den chockartade förvåning som behärskade mig intensivt under några timmar, sedan jag hade fått del av nyheten. Det föreföll som om det judiska sinnet kunde reagera impulsivt och starkt i alla riktningar utom just denna: att känna förvåning över nya förolämpningar, slag, besvikelser, orättvisor. Ingenting som omvärlden kunde göra dessa människor tycktes kunna förvåna dem längre, därför att den stora majoriteten av dem ända sedan sina tidigaste år hade lärt sig att leva mänskligt på undantag, att vara de utsatta, de skyddslösa, de som fick örfilarna. Först när slagen kommer känner man vilken
205
oerhört hård, nötande skola judendomen har genomgått, och vilken sinnesstyrka dessa erfarenheter har fostrat hos den.
En palestinsk kollega, polsk jude, citerade en gång under ett samtal några rader av Ilja Ehrenburg, med vilka denne hade börjat en av sina sista frontrappor-ter från det stormade Berlin: “Jag har avverkat hela vägen från Stalingrad till Berlin. Jag har sett många nationers tårar. Men jag har ingenstans sett judiska tårar, därför att judarna har glömt hur det är att gråta.”
– När jag läste dessa rader, sade journalisten, visste jag att endast en jude kunde ha skrivit dem. Bomben mot Ben Yehuda utlöste inte heller här några judiska tårar. Det var mycket folk i rörelse överallt på Tel Avivs gator, och stämningen var tung, det bubblade någonstans inom denna folkmassa och man hörde upprörda rop. Flockar av ungdom med harmsna ansikten skymtade, på
Mograbi-torget rådde stor trängsel, och en högtalarbil banade sig långsamt fram genom massan. Några bekanta skymtade, men man möttes och skildes utan
många ord. Ryktet om händelsen hade nått alla, men ingen hade lust att kommentera den.
Den utomstående däremot, med alla sina västeuropeiska komplex och sin
övertygelse att det fanns saker som inte kunde hända, vandrade vidare på dessa gator med en vämjelig känsla att vara bedragen, utplundrad och ensam. Det var som om man länge hade burit något i händerna och känt det steg för steg glida undan och slutligen hade tappat det och sett hur det krossades; det var som 206
om en stor konstruktion hade störtat ihop och gått sönder, som man var mycket angelägen om att den inte skulle störta ihop och gå sönder, en föreställning, ett förtroende, ett lugn. Man betraktade bitarna med förvåning och kände sig djupt personligt berörd, perplex, olycklig, fattig och alldeles hjälplös. Det måste kännas precis så när man säger att marken rycks bort under fötterna på en, när man plötsligt blir hängande ensam mellan himmel och jord, gungad av en kall vind.
Denna avskyvärda känsla av inre kaos varade flera timmar sedan den förste meddelaren hade berättat: “Engelsmännen har sprängt Ben Yehuda, det är ett femtiotal döda.” Jag var olycklig som ett barn och. min hustru tröstade mig, min judiska hustru, som besökte Palestina för första gången men som instinktivt besvarade den judiska gemenskapens känslor inför slaget och var besviken och ledsen, men inte förvånad. Vi fortsatte länge att vandra omkring på gatorna som vilsegångna, och runt om oss brann Tel Avivs tusen ljus som förut, men kvällen var tom. Efter hand krympte förvåningen ihop till en liten kylig klump som stack sig undan någonstans inom en och aldrig gick bort mera. Man kallar det erfarenhet, men sådana erfarenheter gör en människa inte rikare, de plund-rar ut en.
Vi beslöt att bege oss till Jerusalem så snart som möjligt.
Men det dröjde nästan en vecka, innan vi kunde anträda resan. Trafiken på
vägarna rörde sig mycket långsammare nu än för en månad sedan, de
207
arabiska anfallen hade blivit mera organiserade och tyngre och formade sig synbarligen till en samlad ansträngning att helt avskära förbindelsen mellan Jerusalem och kusten. Allt oftare inträffade att stora pansarkonvojer måste slå sig igenom till Jerusalem efter att under timmar ha uthärdat arabisk eld, eller uppge försöket att uppnå staden och vända tillbaka på halva vägen, sedan pansarson-derna hade rapporterat arabiska bakhåll. De engelska kontrollerna hade också
upphört, och Haganah kunde effektivare organisera vägeskorten utan att riskera sammanstötningar med polisen.
Det var en skimrande solig morgon och vinden förde med sig doften av
mandelblom från trädgårdarna, när konvojen stannade på en förstadsgata utanför Tel Aviv för att invänta rapporter från pansarbilarna som kände sig för längs Jerusalemvägen. Konvojen väntade nära en timme och denna gång som vid andra uppehåll började gissningarna om vägen var blockerad och om man trots den långa dragkampen om biljetterna dock skulle få återvända hem. Folk stod i solskenet utanför bussarna och drack kaffe och the som gatuhandlare ivrigt bar omkring på mässingsbrickor från en vagn till en annan. Några nya pansarbussar med tyngre och stabilare konstruktion syntes i konvojen, de liknade långa ryggåsstugor med snedskurna pansartak som skyddade mot handgranater och träffar från höjderna. Vår buss var av den äldre provisoriska typen utan skydd för taket, som var av bleckplåt, och man satt i den ungefär som i en öppen låda.
208
Medan bussarna stod där, färdiga att starta, kom plötsligt en mycket liten parvel inklivande till oss och stannade innanför dörren. Han var inte över sex år, pojklortig och fräknig, och han höll ett långt hebreiskt tal till oss och hötte mellan de eftertryckliga fraserna mycket energiskt och hotfullt med sin solkiga knytnäve, stor som ett gråpäron. Alla smålog åt honom, och en medpassagerare talade om för mig att pojken hade sagt, att om man bara lät honom följa med den här bussen och gav honom en automatbössa att skjuta med, skulle han nog försvara oss. Det lät fint.
På vägen mot Rehovot långt söder om arabzonen passerade transporten
några djupa apelsinplantager och citronlundar, stora judiska odlingar, där man kunde fara med alla pansarluckor öppna och betrakta de praktfulla fruktbollar-na som lyste som solar överallt i den täta grönskan. Vägen var nyanlagd och så
trång att trädgrenarna från båda sidor skrapade mot pansarplåten. En av bussarna körde fast i sanden, och under pausen hoppade vi av, klättrade över det låga stängslet in bland apelsinträden och började plocka fickorna fulla med frukter och kastade hela klasar av dem genom den öppna bussdörren in till de andra. Ingen opponerade sig mot sådant, det hände ofta att farmarna själva kom emot konvojen med några korgar fulla av apelsiner och stjälpte dem frikostigt in i bussen där passagerarna sedan delade upp dem mellan sig.
Vårsolen brände från en alldeles klar himmel, det var vindstilla mellan trä-
den och förunderligt tyst; långt borta på en åker arbetade några män i
209
vita linneskjortor med sneda ryska kragar och vita slokhattar, knallröda vallmon prunkade mellan träden som brokiga fjärilar, humlorna surrade, luften var full av dofter. Platsen inbjöd att stanna. Konvojen fortsatte.
Vid utfarten från den kubistiska staden Rehovot stod bussarna ännu en
timme medan nya patruller skickades ut mot bergsområdet som reser en vall framför Jerusalem. Ungdomar från Haganah trängdes framför en kiosk för att köpa smörgåsar och mjölk. Man skymtade många unga kvinnor bland dem,
sporttränade starka flickor med öppna skjortkragar och automatpistoler över axeln och magasinen putande i byxfickorna, flickor med klara ögon och mjukt vågigt hår som glänste i solen. Inte långt från kiosken stod deras patrullvagn, en trång pansarlåda byggd över ett Dodge-chassi, med öppna takluckor där pipan på ett Bren-gun skymtade fram.
Det var i slutet på februari. På tre månader hade inte bara hela det judiska samhället förändrats och hårdnat, utan också dessa ungdomars liv, som inte längre pendlade mellan skolbänken och hemmet, utan förde dem beväpnade
längs attackerade vägar, långt hemifrån. För tre månader sedan hade denna konflikt ännu liknat ett grymt upptåg, bussarna hade fått sina fönster utslagna och utrustades med skyddsnät mot de stenar som araberna från Ramleh använde under sina första attacker mot den judiska trafiken. Judarna beväpnade sig också med stenar för att inte stå vapenlösa när anfallet kom, och engelska patruller begärde att bussarna skulle köra utan sten.
210
– De stannar här, svarade en Egged-chaufför, som hade samlat ihop en för-svarlig stenhög vid sina fötter. Jag fick dem i Ramleh igår, och idag tänker jag lämna dem tillbaka.
Bussen hånskrattade och patrullen försvann, Men det hade hänt för tre må-
nader sedan. För dagen var pansarplåt och maskingevär ännu en lösning. Det skulle bli svårare. Flickorna visste det, men de fortsatte att borsta håret så att det lyste i solskenet.
När transporten rullade upp på chaussén långt öster om Ramleh och när-
made sig Bab el Wad stängdes alla pansarluckor och dörrarna reglades inifrån, och det blev med ens halvmörkt i bussen. Bab el Wad var inte längre kontroll-platsen där man gömde undan vapen, det var en port till den farliga zonen, den ödesdigra “tjugonde kilometern”, som under de senaste veckorna ofta hade omnämnts i samband med dödsrapporter från vägen.
En av pansarluckorna var över min axel och jag gläntade på den och tittade ut. Arméns postering var evakuerad, vägspärren borta, barackerna övergivna.
Den engelska sortin hade börjat vid nyckelpunkterna, och Jerusalemvägen var blottad, återstod arab mot jude, och det gjorde den palestinska ekvationen enk-lare än förut, men också hårdare. Vägen började stiga mot det första bergspas-set och eskortmannen tecknade åt mig att stänga luckan. Den trånga fyrkanten av solbelyst landskap försvann med en smäll.
Skotten hördes avlägset och halvt overkligt genom plåten. Över axlarna på
de andra såg jag
211
hur Egged-föraren fällde ned pansarsköldarna framför vindrutan helt, så att endast den smala siktspringan i själva plåten återstod framför ögonen, och genom denna springa syntes en sektor av landskapet nästan förstorad, som när man betraktar ett föremål genom ett nålstick i ett papper. Rakt framför bussen gungade” det svartlackerade taket på en personbil, som fördes av en brittisk marinofficer (han hade anslutit sig till den skyddande konvojen), längre fram rörde sig den gråmålade bakdelen på nästa buss, och sedan skymtade en utdra-gen rad av fordon som man kunde se i perspektiv varje gång vägen svängde.
Skotten kom närmare och tätnade, man hörde det oregelbundna smattret
från många gevär och de hackande serierna från kulsprutor och lätta vapen, men inga minor. Eskortens folk var redan i strid och elden hade nått de främsta pansarbussarna. Konvojen fortsatte sakta, vägen bar kraftigt uppåt. Ingen yttrade något i bussen, och ansiktena var orörliga, inåtvända, väntande, alla lyssnade.
Man kunde slutligen bara vänta: inte stanna, inte fara tillbaka, inte stiga av, bara vänta och röka och lyssna. Allt närmare för varje meter av vägen, allt flera vapen någonstans ovanför oss, där man inte kunde se dem. Bussen sög upp alla ekon som en svamp, det var omöjligt att orientera sig. Föraren satt framåtlutad över den väldiga ratten, ivrigt kisande genom springan framför sig, motorn stö-
nade. Ännu närmare. Jag lade armen om min hustru, tryckte henne intill mig och såg att en kvinna på hennes andra sida hade ögonen fulla av tårar och 212
munnen halvöppen; en yemenitisk judinna, fattig och sliten, med en schalett virad om det gråsprängda håret. Ögonen var som två förtvivlade, gränslöst skräckslagna utropstecken i hennes bruna ansikte.
Det lät plötsligt som om någon utifrån hade kastat en näve småsten mot
bussen, det rasslade och smattrade: tra-ta-ta-rra-ra! och sedan några sekunders paus och sedan igen detta häftiga ihållande smatter, som om någon påträngande och främmande hade knackat mot plåten med hårda fingrar och velat komma in, men inte kunde. Bussen var en ekande plåtburk och därinne var halvmörkt bakom de nedfällda sköldarna och kvavt av solvärme. Kulorna från ett maskingevär smällde och rikoschetterade mot pansarsidan som småsten och hela vagnen var full av hårda, knäppande ljud som sköljde över den, än från den ena sidan, än från den andra. Det är svårt att föreställa sig att verkliga stålmantlade kulor plattas till mot plåten alldeles bakom ryggen på en. Dunklet skärpte känslan av overklighet.
Sedan kom en skarp vinande smäll alldeles över våra huvuden och det började regna tunna grå flagor som lade sig som stoft på hattbrättet och axlarna.
Ett upprivet hål, stort som en kaffekopp, gapade över oss, där en gevärskula hade slagit igenom det dubbla takblecket; det var lackfärgen som regnade från taket.
Genom hålet föll en solstråle in, intensivt ljus i halvdunklet och full av svävande dammkorn, och Haganah-soldaten som posterade bredvid föraren
slog plötsligt upp en pansarlucka på vår sida och
213
började skjuta, kisande mot solen över automatpistolens pipa. Patronhylsorna sprutade från hans vapen och föll ned i knäna på de närmast sittande. Föraren vinkade åt oss att böja oss ned ännu mera, och det smattrade igen med rasande stackaton mot bussens sida. Den yemenitiska kvinnan satt hopsjunken med huvudet nedborrat mellan knäna på en medpassagerare och hennes rygg skakade av snyftningar. Hon var gränslöst, hysteriskt rädd. Min hustru satt vänd ifrån mig och höll om henne med båda händerna, och mannen som hon sökte skydd hos strök henne lugnande över håret och sade något på hebreiska, som jag inte förstod. En annan kvinna snyftade bakom oss, folk drog upp axlarna och böjde sig allt djupare ned, och längst bak i bussen satt två ungdomar med armarna om varandra, tillbakalutade i ett hörn, och småpratade som om de hade varit alldeles ensamma under månen och det aldrig hade varit något krig. Bussen var full av dånande ekon från Haganah-mannens vapen.
Hela kolonnen hade stannat och skottväxlingen tycktes stryka som löpeld över vägen, man urskiljde de skallande serierna från transportens maskingevär och de avlägsna eldfontänerna från arabernas vapen, hela tiden interfolierade av de klatschande smällarna från många gevär. Gång på gång trummade det mot bussen, och ännu en man med en långpipig revolver stod på bussens andra sida och sköt genom en lucka mot någonting som vi inte kunde se. Landskapet verkade diffust och grått, sett genom den smala ljusspringan framför föraren, 214
och i denna sektor skymtade plötsligt en annan pansarbuss, som långsamt kör-de förbi oss och stannade vid sidan av personbilen, som en elefant, skyddande den lilla vagnen med sin massiva kropp. En gammal arbetare satt framför mig.
Under en paus i skjutningen räckte jag honom en cigarrett och han tackade med fingret mot mösskanten; jag frågade “afraid?” och han skakade på huvudet med en fatalistisk åtbörd: man lever bara en gång, dör bara en gång. Solljuset strilade in som förut genom det runda hålet över våra huvuden, och skotten fortsatte att hagla.
En befriande känsla spred sig i bussen, när vagnarna plötsligt satte sig i rö-
relse och började krypa uppåt. Haganah-mannen bytte magasin på sitt vapen, blåste röken ur pipan och nickade förnöjt åt oss, klappade pistolen. Men ingen berättade vad de hade sett utanför, och vi hade inte sett någonting. Bakom mig sade plötsligt en man på tyska till den gråtande kvinnan:
– Seså, det är inte alls farligt! Var inte ängslig, vi är snart framme. Och hålet däruppe i taket har inte alls blivit nu, jag har sett det hela tiden, det är ett gammalt hål.
Hon skakade gråtande på huvudet. Men när en halvtimme hade gått utan att någonting hände började hon småle misstroget, och när Jerusalems första gråa hus blev synliga och pansarsköldarna öppnades, var hon beredd att tro honom: att hålet hade funnits där från början och att det inte hade varit så farligt. Jag borstade färgflagorna från kavajen och sade ingenting.
215
Hela episoden omtalades nästa dag på fyra rader av Palestine Post: en
passagerarkonvoj hade kommit igenom från Tel Aviv, vid Bab el Wad hade
konvojen blivit häftigt beskjuten (got a hail of fire), ingen hade skadats. Men följande dag hade ordinarie transporten sju döda.
Jerusalem var svårt att känna igen när vi vandrade med vårt bagage från busstationen mot hotellet, förbi den nyligen så brokiga och vitala Ben Yehuda street. På några veckor hade stadens ansikte förändrats från dåligt till sämre, och förändringen inskränkte sig inte bara till den sönderslagna gatan som såg ut som om en kvartersbomb från krigsåren hade slagit ned mellan husen. Människorna verkade också mycket tröttare än förut, missmodigare, mera härjade, atmosfären var mättad med konflikt och fientlighet, olust och tristess. Det ym-niga kalla vinterregnet föll över staden och rev med sig strömmar av betong-damm och lera utför Ben Yehudas rännstenar. Skor och kläder blev våta och tycktes aldrig kunna torka igen i denna fuktiga kyla.
Mellan mandatregeringens kanslier som beredde sig att stänga och de judiska organisationernas byråer, där den nya provisoriska förvaltningen timrades ihop med febril brådska, öppnade sig en djup klyfta av ömsesidig misstro som numera överbryggades endast av de formella nödvändigheternas krav. De undersökningar som judiska myndigheter hade inlett efter bombdådet fortskred hastigt men
216
synbarligen in absurdum, därför att ingen som hade med undersökningen att göra verkligen kunde hoppas på att materialet skulle leda till någon åtgärd. Regeringen var märkbart irriterad över de anklagelser som hade riktats mot säkerhetstjänstens folk och som rikoschetterade mot regimen, den var rasande över extremisternas öppna repressalier och latenta hot, perplex över de fortsatta kraven på att regeringen skulle uppträda som en regering under de månader som återstod till dess slutliga sorti; alla förhandlingar mellan parterna fortskred mycket trögt.
Det arabiska hotet föreföll under dessa dagar undanflyttat till periferin, i förgrunden kvarstod det egentligt centrala, motsättningen mellan mandatmakten och den judiska självständighetsprincipen, duellen mellan engelsmän och judar. Stämningar av ömsesidig utmattning och ömsesidig avsky gjorde sig åter starkt gällande, och tycktes förgifta luften över Jerusalem, där det internationella arbetet för den planerade judisk-arabiska unionen för länge sedan borde ha varit inlett. Ingenting föreföll under dessa dagar mera avlägset än denna plan, som hade fötts vid konferensbordet och som kanske endast för några månader sedan ännu hade kunnat realiseras, om den inte hade saboterats, om de sabote-rande krafterna inte hade fått arbeta ohämmat. Numera låg konstruktionen lika sönderslagen som husen vid Ben Yehuda, och det återstod ingenting annat än att med uppbåd av alla krafter löpa gatloppet till ända.
Trots varningar och appeller från den judiska
217
ledningen fortsatte extremisternas svarsaktioner. En vecka efter Ben Yehuda sprängde Sterngruppen en brittisk militärtransport på järnvägen Haifa-Cairo utanför Rehovot; tre elektriska minor kreverade under tåget och 28 soldater dödades, 33 skadades svårt. Ungdom från de judiska grannbyarna strömmade till olycksplatsen med alla fordon som fanns tillgängliga för att föra undan de sårade och lämna första vård och attentatet gav ett dystert eko bland den breda judiska befolkningen som aldrig kunde acceptera våld på oskyldiga som svar på
våld.
Några dagar senare besvarade regeringen (via Palestinas radio, BBC och
Reuter) extremisternas angrepp med en aggressiv not som ännu en gång kastade skulden för dessa aktioner på Yischuv, det judiska samhället i dess helhet. Noten anklagade Jewish Agency för dess ovillighet att samarbeta med regeringen mot extremisterna och framhöll att den judiska ledningen genom denna hållning “underlättade spridningen av laglöshet och anarki i sådan utsträckning att själva samhället blev hotat av sina inre element”. Regeringen erkände att Haganah tidvis hade bekämpat terroristerna, men ansåg att det fortfarande inte existerade någon annan effektiv metod för denna kamp än användningen av lagens apparat. Jewish Agency hade, framhölls det, använt “avsiktligt förvrängda och propagandistiska påståenden mot den brittiska säkerhetstjänstens män, som dagligen försvarade judisk egendom med risk för sina liv”.
Från exempelvis Manchesters eller Stockholms
218
horisont föreföll sådana anklagelser oangripliga; endast den som följde utvecklingen från Palestina, under ständig kontakt med dagskrönikan, kunde uppfatta den ihåliga tonen och reagera emot den. En rutinepisod som inträffade precis samtidigt som denna not offentliggjordes, tycktes ställa anklagelserna i deras rätta belysning. Enligt brittiska polisens egen kommunike:
Fyra pansarbilar från säkerhetstjänsten anlände till en judisk verkstad utanför Tel Aviv, ett litet gjuteri, som låg under beskjutning från de arabiska ställningarna i förstaden Tel Arish. Vid en undersökning påträffades och beslagtogs tre Stenautomater, två armégevär och fyra handgranater (alltså vapen som uppenbarligen kunde användas endast till självförsvar vid nödfall). Den judiska arbetsstyrkan, trettio man, beordrades därefter att lämna gjuteriet och bege sig hem. På vägen angreps de obeväpnade judarna av en skara araber och åtta av arbetarna dödades, två sårades svårt och två lätt, medan fyra angavs som saknade.
Denna episod, som knappast fann vägen till utlandspressen och knappast
blev uppmärksammad om den gjorde det, var långt ifrån ensamstående; många av dem kan inte ens inrymmas i denna skildring som försöker hålla sig så nära dagskrönikan som möjligt. Man kunde tillfoga till ovanstående att polisens di-striktskommando befann sig i den arabiska staden Lydda, att polisens lokala kvarter befann sig hos araberna i Jaffa, att brittiska polismän och soldater ofta sågs fraternisera med araberna medan deras hållning gentemot judarna
219
var utmanande, likgiltig eller fientlig, och många andra lokala fragment som tillsammans bildade ett mäktigt komplex av animositet, som fullständigt ställde i skuggan de enstaka fall när medlemmar av samma polis eller krigsmakt dömdes för desertering eller för försäljning av vapen till araberna. Lagens apparat, som åberopades av regeringsnoten, åsidosatte en viktig princip: likhet inför lagen.
Noten betecknade Jewish Agency som en “internationell organisation som
under många år har förbrutit sig mot Palestinas lagar och mot lagarna i andra länder där organisationen har varit verksam”. Behöver man kommentera sådant nonsens? Vad var innebörden hos dessa lagar och under vilka förhållanden hade judarna förbrutit sig mot dem? Med vilken rätt utfärdade mandatmakten de förordningar som tvärt emot mandatet blockerade Palestina mot invandring?
Hur upprätthölls invandringens bestämmelser gentemot de beväpnade arabiska skaror som under dessa månader strömmade in över Palestinas gränser?
Engelska mandatregeringens not innehöll några vändningar som födde
omedelbar oro för nya yttringar av våld: “Framdeles blir det svårare för brittiska soldater att betrakta medlemmar av det judiska samhället som personer vilka har rätt att begära brittiskt beskydd.” – “Regeringen önskar ännu en gång på det allvarligaste rikta samhällets uppmärksamhet på att fortsatta urskillningslösa morddåd och urskuldande terrorakter kan leda därhän att samhället förlorar rätten i världens ögon att inräknas bland civiliserade folk.”
220
Bland de judiska reaktionerna på denna not har jag antecknat några rader ur Palestine Posts ledare följande dag:
“Judarna har uthärdat mycket och kan lugnt låta historien döma. Jewish
Agency förklarade redan förra året att det judiska samhället med yttersta skärpa brännmärker och skall med alla tillgängliga medel motarbeta terroristernas aktivitet, men att samhället inte kan anmodas att vid regeringens sida bekämpa konsekvenserna av en politik som är av regeringens egen tillverkning och som samhället betraktar som ett hot mot dess existens. Anklagelserna för ineffektivi-tet faller tillbaka på regeringen själv, då denna trots oupphörliga förklaringar att den upprätthåller ordning och lag inte har förmått, trots alla sina resurser, att rättfärdiga ens denna sida av sin närvaro.”
En svarsnot från Jewish Agency underströk att regeringen sökte skjuta över skulden på judarna för att camouflera sin egen andel i den växande konflikten: regeringen hade medvetet, hette det, tillåtit tusentals araber att passera över Palestinas gränser för att förbereda öppet krig mot den judiska staten, regeringen hade inte en enda gång sedan den 29 november funnit anledning att fördöma muftin och hans anhängare eller deras brutala excesser; hela indignationen hade sparats åt judarna.
Skulle extremisternas angrepp provocera fortgående öppna strider mellan judar och britter? Många fruktade en sådan utveckling som hotade slå sönder också den halvexistens som samhället med stora
221
ansträngningar sökte upprätthålla, och anställa ett totalt kaos. En radioappell från Haganah till extremisterna sade:
“Det vore fullständigt vansinnigt att under nuvarande förhållanden invecklas i en andra front mot regeringens styrkor. Trots de utomordentligt svåra villkor som regeringens vapenbeslag skapar för oss har Haganah under de senaste må-
naderna konsekvent fördömt varje vedergällning för de provokatoriska akter som säkerhetsstyrkorna har gjort sig skyldiga till.”
Under tiden fortsatte den arabiska uppmarschen under alltmera krigiska
former med motoriserade transporter över gränserna och moderna vapen, och från regeringens stab dundrade brigadgeneral Jones, chefen för Jerusalems brittiska garnison, med storartad likgiltighet för den arabiska uppmarschen, för krigshotet, för anfallen – en opartisk varning till båda sidor:
“De brittiska styrkorna kommer att använda maktspråk för att framdeles
hindra sammanstötningar mellan araber och judar inom Jerusalem. Armén
kommer att insätta tyngre vapen än den utrustning som de stridande förfogar över. På grund av omöjligheten att avgöra vem den angripande parten är kommer dessa vapen att tas i anspråk mot envar som öppnar eld.”
Armén började arrangera sina “big guns” på strategiska positioner inom staden. Vapnen utgjordes av lätt fältartilleri och placerades stationärt bakom värn av sandsäckar; hur många sådana ställ-222
ningar man upprättade var obekant. En av dessa kanoner stod vid ett gathörn inom American Colony (arabisk zon) som jag passerade på väg mot Döda havets saltfyndigheter med en av de dagliga transporterna.
Sådana transporter gick helt i judisk regi men hade eskort av brittiska pansarvagnar, då England bevakade stora intressen inom Palestine Potash Compa-ny som trots konflikten fortsatte saltproduktionen vid världens saltaste hav. Ett trettiotal stora truckar med pansarklädda kabiner rullade dagligen längs den svårforcerade serpentinvägen mellan Döda havet och Jerusalem med judiska chaufförer vid ratten (ensamma) och anförda av en brittisk tankett med radiosändare, medan en pansarbil bevakade kön. Tommies med maskingevär satt på
två av truckarna, skyddade av uppstaplade säckar med pottaska. Ett Spitfireplan stod med pådragen motor på Jerusalems flygfält, redo att träda i aktion vid första radiovarning från eskorten, ett annat jaktplan hölls i reserv. Planen kunde vara vid Döda havet på tio minuter. På vägen mötte många arabiska truckar lastade med legionärer och med vapnen i skjutställning, även mot denna transport: araberna hukade bakom maskingevären, med handen på avtryckaren.
Vägen genom Jerusalems arabiska kvarter var särskilt farlig. Den brittiska fältkanonen stod i sitt näste av sandsäckar, bevakad av sin servis, med mynningen riktad mot de judiska kvarteren. Trots mycket större rörlighet inom den judiska staden såg jag där ingenstans några kanoner riktade åt andra
223
hållet, mot Sheikh Jarrah eller Katamon, varifrån arabernas ständiga anfall insattes. Eller fanns kanonerna där?
Några dagar efter sprängningen av Ben Yehuda hade armén återupptagit
sina transporter genom den judiska staden, där Haganah ansvarade för ordningen; judiska barrikadvakter vägrades som förut att företa några undersökningar av brittiska fordon: Tunga ökentanks och armétruckar slamrade förbi på gatorna fulla av misstrogna och missmodiga soldater som också, precis som arablegionärerna, höll sina vapen i skjutläge. Vapnen speglade sig i fönstren på de judiska konditorierna, där eftermiddagspubliken drack sitt mjölkkaffe och stirrade misstänksamt efter armén. Stämningen var osäker. Det var påfallande att inga ensamma brittiska soldater till fots längre beträdde den judiska zonen.
Bland arabkvarteren, där beväpnade arabiska skyttar uppträdde öppet, kunde man ofta se britterna släntra omkring utan vapen, som hemma hos sig. Detta underströk var den egentliga palestinska fronten löpte.
De fortsatta armétransporterna och deras vägran att underkasta sig under-sökning besvarades av judarna med skärpta säkerhetsåtgärder som förvandlade hela den judiska staden till en väldig tankfälla. Längs de stora trafiklederna, King George avenue och Jaffa Road, hamrade och slog små arbetargrupper
som på några dagar spärrade av alla tvärgator med kraftiga murar av byggnads-sten (från Ben Yehudas ruiner), barrikader av stenfyllda oljefat och stycken av järnbalkar, som radvis
224
grävdes ner framför gatumynningarna och löpte vidare längs trottoarerna som rader av fällda lansar; endast smala passager för gående lämnades öppna och Jerusalems droskförare började skämta om att de måste använda helikopter för att kunna arbeta vidare. Avsikten med dessa åtgärder föreföll klar: hela trafiken koncentrerades till några huvudleder som lätt kunde spärras från ändarna, och vem det än måtte vara som försökte ett nytt sprängattentat skulle han vara hopplöst infångad redan innan ekot från krevaden hade förtonat.
Fanns det verkligen risk för nya bombdåd? Ja, svarade representanter för Jewish Agencys säkerhetstjänst som hade mottagit rapporter om deserteringarna från poliskåren. Ja, ansåg också några officerare från armén som hade varnat den judiska ledningen för möjligheten av nya övergrepp av samma slag och som var mindre snara än regeringens språkrör att avvisa teorin om brittiska terrorister och deras samarbete med araberna. Terroristerna från Ben Yehuda var också fortfarande på fri fot, och regeringens undersökningar var inte av sådan karaktär att de kunde avskräcka dem från nya försök. Farran hade inte varit den ende, sade en skeptisk jude, åtminstone två andra engelsmän hade samarbetat med honom men aldrig rapporterats för krigsrätt, och djupare ned arbetade själva Farran-mentaliteten, som betraktade judarna som uppstudsiga infödingar, och de odefinierade krafter som hade tystat ned den skandalösa affären kring Alex Rubowitz’ död. Kunde man under sådana förhållanden vara säker?
225
Det fortsatte att droppa från de trasiga taken, där tegelpannorna hade sopats bort av krevaden, och himlens gråa molnskynken som jagade fram över Oljeberget skärpte stämningarna av hemsökelse och mänsklig misär.
Eden Hotel, där vi hade tagit in, låg endast några kvarter från Ben Yehuda och hade fått sin beskärda andel av ödeläggelsen. Hallens stora färgade glas-fönster hade störtat in, många rutor i gästrummen var utslagna, dörrarna hade vridits sneda och kunde inte stängas, det hade lossnat och spruckit och rämnat i många fogar, och kyligt korsdrag for fram mellan ventiler och fönster, där de gröna myggnäten inte var något skydd mot vinden. Husen var inte byggda för att mostå kyla, de skyddade mot den torra ökenvärmen på sommaren, och där-för kändes det ofta kallare inomhus än ute. Min hustru brukade krypa ned under sängfiltarna mitt på dagen, och själv satt jag med ett dunbolster knutet över ryggen och knackade med frusna fingrar på skrivmaskinen. En overklig, dröm-lik atmosfär tycktes vila över den Heliga staden, och skotten fortsatte hela tiden att knalla som förut, än långt borta, än helt nära.
Ett konstigt dokument låg bredvid skrivmaskinen på bordet, något slags
upprop som hade signerats med Mosleys fascistiska partibeteckning, The British League, Palestine Branch; dokumentet hade nyss kommit i Haganahs händer, men dess ursprung var fortfarande oklart, det liknade en produkt av en hatfull lunatiker eller en imbecill. Efter Sturmer-stupida utrop om “den gemene juden,
226
understödd av det internationella frimureriet, den internationella kommunis-men, den internationella finansen”, och servila hyllningar för “Arabiens ridder-liga söner, samlade för att befria sitt land från den vandrande juden”, etc. följde en passus som direkt hänvisade till den katastrof som nyss hade skakat judiska sinnen:
“I den Heliga gravens kyrka har medlemmar av British League avgivit den heliga eden om korståg mot judarna. Den 22 februari attackerade vi själva centrum av den judiska staden: över 100 döda och 200 sårade, alla judar! De kommer alla att förintas. Vi skall fullborda Hitlers verk!”
Sådana dokument brukar inte tillmätas någon betydelse, de har förekommit i alltför många variationer, också efter kriget, expedierade under tryckfrihetens skydd från små tryckerier som gör vad man betalar dem för: tryckorten kunde vara Stockholm eller Lyon, Kassel eller Boston, denna rännstensantisemitism skulle överallt finna sina spekulanter och sin publik. Men här, vid de nyss övertäckta gravarna, verkade dessa tirader vämjeligare än vanligt och hade en hotfull ton. Det hjälpte inte att Mosley från England förklarade att hans British League inte hade något att skaffa med dokumentet och inte hade någon Palestine Branch: ruinerna vid Ben Yehuda var ändå en realitet, gravarna var en realitet, och det var en realitet också att så länge Palestina förblev sönderstyckat mellan regering, araber och judar, skulle det också finnas gömställen för dem som hade arrangerat Ben Yehuda. En galning med en vagnslast sprängämne kan göra
227
mera skada än hundra skrikhalsar om man inte garderar sig.
På kvällen lämnade vi hotellet för att göra en promenad utan mål. Ute var halvmörkt och regnigt, några män som arbetade med röjning stod och värmde sig kring en brasa av brädstumpar, tänd på öppen gata. Ben Yehuda var avspärrat med hopknutna rep, men vi steg över repet och fortsatte utför den sluttande gatan mot olycksplatsen. Bombgropen var redan igenfylld och gatan skulle inom kort åter öppnas för trafik. På den plats där krevaden hade breddat gatan ett halvt kvarter åt var sida planerade man att anlägga en liten trädgård med ar-kader och ett monument över de omkomna. Tio dagar efter sprängningen hade redan de överlevande affärerna börjat arbeta igen och man utlyste “gatans vecka” för att samla handeln till de hemsökta bodarna; efter ytterligare två
veckor skulle alla fönster vara insatta och efter två månader skulle många av dem vara utslagna igen, när Jerusalem blev ett verkligt slagfält.
Mörkret var tätare över ruinerna, och vi balanserade försiktigt i ljuset från våra ficklampor längs krönet av en källarmur som sträckte sig mellan två dunkla schakt i höjd med gatan. Ljusskenet föll på de skadade väggarna och blottade trasiga stenar. Högre upp sköt en sönderslagen balkong ut över gården, och på
balkongens räcke hängde, gungande över den ödsliga platsen, en väldig pappskylt på vilken någon med höga spetsiga bokstäver hade präntat orden: “Bevin Square.”
228
Varför Bevin Square?
Det är utmärkande för hela Palestinakomplexet att en sådan anklagelse vid första ögonkastet överraskar och chockerar betraktaren, och utmärkande för västerlänningens englandskomplex, att också den som inte är främmande för Palestinas realiteter uppfattar den direkta anklagelsen med instinktivt obehag.
Det fordras en medveten ansträngning för att inte omedelbart avvisa en sådan anklagelse som dårskap utan verkligen studera den från palestinska aspekter, att göra sig möda att analysera frågan: hur kommer det sig att Ernest Bevin, utrikesministern och labourledaren, har naglats fast på detta sätt bland ruinerna på
en sönderslagen plats, bara några hundra meter från Golgata, och skyltar där med sitt namn över några fascistiska dårars brott, som labourmannen och människan Bevin vore den förste att fördöma?
Varför Bevin Square? Varför inte Farran? En palestinsk jude skulle svara på
detta: därför att Farran bara är en produkt, medan huvudskulden ligger hos England och dess regering, vars imperiepolitik har fostrat Farran och hotar att krossa Israel. Stanna inte vid enskildheterna, skulle han svara, betrakta händelserna i deras sammanhang och ni kommer att finna England.
Detta är svagheten med Palestina, den största svagheten hos den judiska saken: att alternativet Palestina medför konflikten med England. Det är en svaghet inte bara därför att en miniatyrstat som den judiska har mycket små chanser att göra sig gällande gentemot stormakten och kan göra det
229
endast genom att vända sig till världsopinionen och sedan förlita sig på sin egen uthållighet och konstruktiva kraft, utan en svaghet också därför att ett engagemang för den judiska saken, motiverat av humanitetens bud, framtvingar en inventering av det engelska komplexet, vilket för många innebär en omvärdering också av västerlandets, ofelbarhetens och demokratins komplex, såsom det symboliseras av England, med andra ord en omvärdering av de symboler som nyligen samlade väldiga demokratiska krafter till kamp mot det brutala våldet och som fortfarande bärs upp av stämningarna från denna kamp.
Under decennier, kanske generationer, har England gjort anspråk på eller av andra påtvingats rollen som västerländsk symbol, som de mänskliga rättigheternas värnare och bärare av rättens traditioner, som världens polis och vaktare av dess friheter, och allt vad som har sagts om det, och ett engagemang för Palestinas problem (inte endast för judarnas sak) fordrar en kritisk granskning av detta känslokomplex och avståndstaganden från generella symboler.
Aspekten är inte originell. Arthur Koestler skrev en gång under världskriget mot nazismen att västerlandet under dessa år kämpade för en halvsanning mot en total lögn. Tesen är utmärkt väl vald, men man kan fortfarande möta många personer som accepterar bara den senare hälften av den. En sådan vägran att acceptera realiteter och följaktligen ta ställning till dem är ingenting annat än verklighetsflykt, en politisk escapism, som liksom litteraturens
230
escapism inte leder till någonting annat än en inbillad sinnesro och förslöar sinnet.
Med avseende på Palestina innebär den politiska escapismen att man inte bara negligerar den svages elementära krav och låter locka sig till sofismer, man sluter också ögonen för några av de intressantaste skeenden som den moderna tiden kan uppvisa, nämligen 1) judendomens avgörande steg fram mot det två-
tusenåriga målet, den avslutande fasen av ett gigantiskt historiskt kretslopp, som inom sig bär den praktfullaste traditionen av alla, den bibliska, och 2) den aktuella konflikten inom England mellan imperialism och humanism, där imperialismen hittills har avgått som segrare och tvingat humanismens förkämpar att offra sina varmt försvarade principer i den stund när de besteg imperiets tabu-retter. Denna sistnämnda process har uppenbarligen ägt rum med Englands labourparti och Ernest Bevin, en frontändring som är alltför intressant för att man skall avstå från att studera den, till förmån för ett artificiellt försvar av Englands prestige.
Genom sin honnörsattityd inför England och sin beredvillighet att acceptera de versioner som framläggs av imperiets tjänstemän gör sig dessutom escapis-ten skyldig till en obefogad generalisering: han identifierar det imperialistiska England med, kunde man säga, det engelska England, förväxlar kolonialministeriet med ett public house, och nekar därmed sitt stöd (vad det sedan kan vara värt) åt de engelska röster, som inom England själv fortsätter att protestera mot den imperialistiska politik som skördar sina triumfer genom löftesbrott och 231
intrig. Dessa engelsmän representerar emellertid just det England, som västerlänningen av tradition högaktar, engelska hedersmän av samma kaliber som den numera bekante översten Josiah C. Wedgewood, M. P., som under en parlamentsdebatt om Palestina redan 1934 förklarade:
“. . . Jag hoppas att den ärade församlingen skall tro mig när jag säger att jag inte är pro-judisk; jag är pro-engelsk. För mig är Englands goda rykte som rättvis nation viktigare än något annat … Men när jag ser sådana saker hända, och ser hur oförmögen regeringen är att fälla ett gott ord för motparten, kommer det mig att känna större bitterhet än kanske någon jude känner gentemot Palestinas regering idag.”
Denna engelska indignation över en politik som skadar Englands goda rykte har under en lång följd av år lyst starkt i den engelska debatten. Först efter andra världskriget synes indignationen ha förlorat sin forna spontaneitet och efterträtts av försiktiga frågor till regeringen och torra svar från dess talesmän, ett egocentriskt och impotent spegelfäkteri efter detta mönster: “Gör våra myndigheter verkligen allt för att befästa Palestinas ordning?” “Yes, sir.” Vad har egentligen inträffat med den engelska oppositionen, som ännu för några år sedan kunde dundra med oppositionens hela kraft?
Ännu lever i minnet den parlamentariska drabbningen 1939 när labourgruppen på bred front angrep Vitboken om Palestina, nyss beslutad av Chamberlains kabinett, en politik som labour stämplade som underkastelse inför aggression,
232
skamlig flathet inför arabiska krigsaktivister, förräderi mot arabiska och judiska progressiva krafter som strävade för samarbete och fred, kränkning av Balfourdeklarationens och mandatets högtidliga utfästelser:
“Vitboken påtvingar den judiska invandringen outhärdliga bojor vid en tidpunkt när rasförföljelsen har delat upp världens länder i sådana där judarna inte får komma in och sådana där judarna inte kan leva.”
Labour hade under mer än två årtionden understött tanken på Palestina som judiskt nationalhem. En resolution från partiets årskonferens i maj 1939 bekräftade uttryckligt detta stöd och uttalade sin övertygelse, grundad på judarnas uppbyggnadsverk i Palestina, att Balfourdeklarationens riktlinjer kunde främja det växande fredliga samarbetet mellan araber och judar (ovanstående citat är hämtat från denna resolution). Under parlamentsdebatten om Vitboken protesterade labourledarna med utomordentlig skärpa mot kabinettets beslut att blockera den judiska invandringen till Palestina och inskränka den judiska kolonisationen till en bråkdel av landets areal. Philip Noel-Baker vände sig mot kolonialministern Malcolm MacDonald särskilt med anledning av denna egenmäktiga landreglering som han jämförde med Göbbels paroller att göra områden
“judenrein”.
“Judarna hade redan i praktiken bevisat att de kunde odla upp områden som araberna hade utdömt som obrukbara”, sade Noel-Baker. Trots sionisternas storartade insatser ämnade MacDonald medge
233
judiska landköp endast inom 2,6 procent av Palestina. 1922 avskildes Transjordanien och Palestinas yta krympte från 45.000 kvadratmil (engelska) till 10.000
kvadratmil. Peel-kommissionen hade föreslagit att skära ned denna siffra ytterligare till endast 2.000 och nu ämnade kolonialministern begränsa den judiska kolonisationen till 260 kvadratmil.
“Denna politik grundar sig inte på ekonomiska skäl. I verkligheten föreslår kolonialministern att större delen av Palestina skall hållas fri från judar.”
Noel-Bakers avslutande ord kan symbolisera labours uppriktiga strävan att bevaka mänskliga rättigheter och dess opposition mot den antisionistiska politiken. Efter att ha citerat rapporter enligt vilka Nationernas förbunds mandatkommission nyss hade förkastat Vitboken som oförenlig med mandatet, sade Noel-Baker:
“Tror kolonialministern alltjämt att han själv eller någon annan kan stänga Palestina för de hemlösa judarna?… Han vet, liksom vi, att lösningen bara är en: judiskt nationalhem på Palestinas jord, och att denna lösning måste bestå, vilka andra alternativ man än kan erbjuda. Han vet, liksom vi, att judarnas klokhet och mod utgör den levande kraft som kan bebygga Sions förödda områden och genom sitt ledarskap och sin förebild återuppliva Orientens torra öknar. Vi fordrar av honom att han upphäver dessa bestämmelser och förklarar inför världen att detta parlament och denna nation troget kommer att fullfölja den heliga plikt som vi påtog
234
oss under kriget. Gör han inte det, kommer denna församling och historien att döma honom som han förtjänar.”
Vart har den engelska debatten numera tagit vägen? Vart har dessa frimodiga röster försvunnit, vad gör oppositionen? Man behöver inte söka länge för att finna att oppositionen har installerat sig på regeringsbänkarna, medan den forna regeringens män knappast ser någon anledning att opponera sig mot en politik som de själva nyss har skördat så mycket klander för. Den slutsats som man kan dra härav är att Englands regering är en imperieregering, underkastad imperiets intressen och påverkad av imperiets permanenta apparat som fasthåller vid sin gamla kurs vilka män som än placerar sig på regeringens bänk.
Genom en sådan operation kan observatören befria sig från den generalisering som besvärade honom när han första gången ställdes inför Englands palestinska politik och dess yttersta produkt: pappskylten med orden “Bevin Square”
som svängde för blåsten från en trasig balkong över Ben Yehudas ruiner.
Observatören kan, om han eftersträvar det, förenkla den palestinska ekvationen genom att eliminera det komplicerade begreppet England och ersätta det med begreppet Imperiet, varigenom han lyfter ansvaret från den engelska opinionen och överför det på imperialisterna. Vilka är dessa imperialister? En aktuell debatt (även i England, även i Palestina) har försökt att lokalisera dem till ministeriernas fasta stab av ämbetsmän, som har
235
fostrats med imperialismens idéer, till oljekoncernernas hemliga apparat, där en arabisk markkoncession är värd mera än alla sionistiska rop, till mandatregeringens kanslier, som måste likvideras när den sionistiska drömmen uppfylldes, till imperiestabens planerare och kolonialtjänstens intrigörer, för vilka den palestinska basen var viktigare än en humanistisk idé – allt utan att komma till en verklig syntes. Det är sannolikt att de olika definitionerna var för sig är riktiga, denna skildring skall emellertid inte försöka fastställa den verkliga relationen mellan begreppet England och begreppet Imperiet. Avsikten är endast att dra något slags gränslinje mellan mandatregeringen på Oljeberget och publiken på
Picadilly Cirkus, mellan de hederliga engelska vänner som med bekymmer lyssnade på berättelserna från Palestina och de polissergeanter som beordrade obeväpnade judar att traska hem under arabisk eld.
Men inte heller en sådan distinktion kan minska skärpan av betraktarens omedelbara reaktion inför imperialismens övervåld och hyckleri, eller hans tragiska känsla vid åsynen av arbetarledaren Bevin som imperialismens primus motor vid dess angrepp på arbetarstaten Israel.
Frågan vilka imperialisterna var kan lämnas därhän som en engelsk angelä-
genhet, åtskilligt viktigare för denna framställning är en annan fråga, nämligen: vilka var imperialisternas mål?
Mandatet hade för över ett kvartssekel sedan föreskrivit att England skulle gynna uppkomsten av det judiska nationalhemmet inom Palestina, befästa
236
freden mellan araber och judar och främja Palestinas ekonomiska uppblomstring. Hade imperiet följt dessa föreskrifter? Redan den engelska oppositionens kritik ger vid handen att så inte var fallet. Genom att studera den historiska utvecklingen finner man åtskilliga tecken på att imperiet tvärtom på väsentliga punkter har motarbetat den sionistiska staten, saboterat det fredliga samarbetet mellan framstegsvänliga arabiska och judiska grupper, tillåtit de extrema arabiska krafter att utvecklas som vände fronten mot judarna, och försvårat växten av det judiska inflytandet i Palestina. Vitboken gjorde det oförblommerat, men utvecklingen visar att Vitboken inte var någon engångsföreteelse, utan att den stod i konsekvens med andra, föregående och följande yttringar av imperiets strävan.
Vilka slutsatser kan man dra, om man placerar de dokument som utgjorde
Palestinapolitikens milstolpar i deras historiska miljö?
Den bindande deklaration som utfärdades av Lloyd Georges regering och
signerades av dess utrikesminister Balfour innehöll Englands utfästelser att gynna uppkomsten av det judiska nationalhemmet och främja den sionistiska invandringen inom ramen för Palestinas ekonomiska resurser. Dokumentet
tillkom den 2 november 1917. Vilken var Englands ställning vid denna tidpunkt? Första världskriget hade nått ett avgörande skede, östfronten rasade ihop lavinartat, den 7 november föll ryska Kerenskiregimen och kort därefter avslöts vapenstilleståndet i öster; Englands försörjning kämpade med ansenliga svårigheter under det oinskränkta
237
ubåtskrigets tryck; tyska överkommandot förberedde en storoffensiv på västfronten; Amerikas krigsförklaring krävde mobilisering av stora kapitalresurser för kriget.
Under sådana förhållanden söker en krigförande makt allt det bistånd som den kan få. Englands regering appellerade till judarna världen runt under försök att mobilisera judendomens ansenliga ekonomiska resurser för de allierades sak och genom att utfästa sig att stödja den enda samlande judiska idén, sionismen, drömmen om ett land. Vad kostade ett sådant löfte England? Det kostade ingenting alls: Palestina befann sig vid denna tidpunkt under Turkiets välde, en obetydlig del av det vidsträckta ottomanska imperiet och Turkiet var krigförande på Tysklands sida. Englands löfte till judarna nådde uppenbarligen ett dub-belt syfte: att samla judendomens sympatier för de allierade och rikta deras intresse mot fienden. Sionismen hade dessutom vid denna tidpunkt ännu övervä-
gande symbolisk betydelse och kunde knappast medföra en massinvandring, men också om så vore? Det fanns utrymme nog i österlandet!
Under de följande årtiondena etablerade sig England med stabila förank-
ringar inom arabvärlden: Ryssland var efter revolutionen 1917 ur spelet för ansenlig tid som imperialistisk konkurrent, Amerika upplevde en period av isola-tionism, fascinerat av resurserna inom sin kontinent, Frankrike konkurrerade endast inom begränsade områden, Englands ställning var utomordentligt stark och arabvärlden var ett öppet fält för imperiets
238
raffinerade politik. Mellersta Östern flödade av olja, kapitalinsatser inom dessa områden lovade en gigantisk återbäring, inom sterlingarean kunde dessa stater förvandlas till en omättlig marknad för Englands industri etc.
Imperiets orientering på arabfurstarna härleder sig från denna period. – Den arabiska överklassen var nyckeln till Orientens rikedomar, den mäktiga förmed-laren mellan imperiet och arabvärldens folkmiljoner. Amerikanen Paul A. Porter, som nyligen (efter kriget) rapporterade till president Truman om Grekland, skrev bl. a.: “Det engelska receptet har alltid varit att göra gemensam sak med de härskande klasserna inom ett land; engelsmännen har köpt deras medverkan genom att befästa dem i deras makt att exploatera massorna.” Man har anledning att påminna sig denna karakteristik, när man studerar den engelska imperialismens förehavanden i arabstaterna.
För den engelsk-arabiska kombinationen utgjorde sionismen ett främmande och ovälkommet element. Icke obetydliga sionistiska skaror anlände redan till Palestina under pogromerna i Ryssland och Polen, lockade av Balfourlöftet om det judiska nationalhemmet. De kom med västerländska idéer om samhällets organisation, med grupper av framstående vetenskapsmän, ekonomer, tekniker, publicister och tusenhövdade skaror av banbrytande idealistisk ungdom, beredd att med bara händerna angripa öknen. Sionisterna kom för att stanna, de byggde fabriker som tillverkade samma varor som förut hade importerats från England, de slog upp
239
sina tält långt ute i stenöknen, de handlade aktivt. Bakom dem stod sionismens betydande ekonomiska resurser, hopsamlade för att grundlägga den judiska nationen. Sionisterna köpte jord, markpriserna steg. Araberna sålde förtorkade arealer till judarna, men lyssnade med oro till slamret från judiska borrmaskiner som lokaliserade vattenådror i öknen. Vid förhandlingsbordet var sionisterna en skicklig part.
Någonting alldeles nytt höll på att göra sitt inträde i Palestina. Idéer som arabvärlden var främmande för, nya metoder: europeisk standard, europeiskt handlag. Detta framträdande av sionistiska element, deras olikhet, deras dynamism, deras självständighet sådde kanske de första fröna till den kommande konflikten. Den arabiska nationalismen, företrädd av den feodalistiska överklassen, anade en konkurrent och en revolutionär, den engelska imperialismen insåg att Balfourlöftet kanhända måste infrias tidigare än England hade förutsett.
Löftet om nationalstaten blev brännande aktuellt under senare hälften av 1930-talet, när Tysklands rasförföljelse skapade ett akut immigrationsbehov.
Inför detta behov bröts löftet. Världsläget var också helt annorlunda då, än det hade varit 1917.
Englands regering utfärdade Vitboken om Palestina på våren 1939, när nazismens uppmarsch närmade sig sin kulmen. Den västliga diplomatin befann sig på reträtt och offrade främmande folkgrupper med hopp att kunna mätta vargarna. England hade redan ett München bakom sig; dess nya steg på den politiska kapitulationens väg var ett
240
orientaliskt München: Vitboken förintade med ett penndrag
Balfourdeklarationens utfästelser, dömde Palestinas judiska befolkning att konstant förbli en minoritet, förkastade också principen om Palestinas
ekonomiska resurser som utslagsgivande för invandringen, nedsatte kvoten till endast 1.500 personer per månad, och dekreterade att immigrationen efter en femårsperiod, efter 1944, skulle bestämmas av Palestinas arabiska majoritet, alltså de facto av arabernas antisionistiska ledning, vilket hotade att blockera immigrationen helt. Det judiska nationalhemmet förvandlades till ett judiskt ghetto.
Var fanns Balfourdeklarationens appell till judendomen denna gång? Att eftersträva judiska sympatier 1939 var tydligen överflödigt: judendomens hållning var förutbestämd genom nazismens våld. Judarna utgjorde inte längre den relativa maktfaktor som de hade varit 1917, tvärtom, de var själva i trängande behov av hjälp. De tyska judarna var utplundrade inpå bara benen och deras förtvivlade försök att undkomma nazismens terror skapade en ansenlig immigra-tionspotential för Palestina; bakom Tysklands judar stod hela Europas judar med krigshotet hängande över sina huvuden. Läget var inte sådant att några löften behövde ges, det fordrade endast att det redan givna löftet skulle uppfyllas. England vädjade ännu en gång till den starke: om det första löftet hade givits på arabernas bekostnad åt judarna, gavs den nya konkreta utfästelsen åt araberna, medan judarna fick betala priset.
241
De formella betingelserna vid Vitbokens tillkomst har sitt intresse: Vitboken beslöts av England egenmäktigt, varvid England bröt inte bara mot Balfourdeklarationen och mandatets bestämmelser, utan också mot Nationernas förbunds stadga, enligt vilken världsrådet ägde det avgörande ordet vid sådana åtgärder.
Rådets permanenta mandatkommission fastställde senare efter en särskild utredning att Vitbokens politik var oförenlig med mandatet och ödeläggande för det judiska nationalhemmet. Blockadpolitiken sanktionerades inte av Nationernas förbund utan förkastades av dess kontrollorgan och framstod därmed inte endast som egenmäktig utan också som rättsstridig. Detta är anledningen till varför sionisterna inte bara moraliskt utan också formellt vägrade att godkänna någon skillnad mellan “legala” och “illegala” invandrare till Palestina, och varför judiska extremister betecknade England som “ockupationsmakt”.
Engelska kommentarer har gjort gällande att Vitboken var en nödtvungen
eftergift åt araberna och den arabiska ledningens villkor för att avbryta den upprorsrörelse som drog över Mellersta Österns stater under åren 1936-1939.
Med andra ord: genom att offra några hundratusental judar beräknade England kunna köpa sig arabernas vänskap inför den förestående kraftmätningen med nazismen. En sådan förklaring, redan motbjudande som sådan, täcker emellertid inte hela bilden av Englands politik.
Det är sant att starka skäl för samförstånd med araberna förelåg: Mussolini hade dragit Islams
242
heliga svärd som självgjord försvarare av den muhammedanska världens intressen, Hitlers infiltration arbetade inom arabvärlden, där chauvinistiska agenter sådana som stormuftin av Jerusalem, Rashid Ali av Irak, Fawsi Kawukji från Libanon, och andra intrigörer organiserade en arabisk motståndsrörelse mot engelsmännen under avledande paroller om det sionistiska hotet. Men revoltrö-
relsens omfattning var problematisk och efter segern vid El Alamein 1942 rann den arabiska revoltlusten troligen helt ut i sanden. Den arabiska krigsinsatsen på
Englands sida var under de avgörande åren absolut noll. Varför upprätthölls under dessa förhållanden med sådan frenesi den engelska blockaden av Palestina, varför insattes örlogsfartyg, flygvapen och trupper under krigsåren för att hindra judarna att komma hem? Varför upprätthölls Vitbokens politik även efter kriget? Andra väsentliga faktorer måste ha varit verksamma här.
Englands palestinska politik kan uppenbarligen bedömas efter två olika linjer, den defensiva, som betingas av yttre inflytanden, såsom eftergiften åt araberna, och den offensiva, bestämd av Englands imperialistiska syften. Om utvecklingen betraktas i perspektiv framträder den imperialistiska taktiken tydligare.
Inom arabvärlden var motstridande krafter verksamma, fredliga framstegs-vänliga krafter som accepterade samarbete med judarna och ultranationalistiska, aktivistiska krafter, engagerade för den antisionistiska propagandan, anstiftare av väpnade anlopp mot judarna. Kunde aktivisterna ha utvid-243
gat sitt inflytande som de gjorde om mandatmakten inte hade tolererat dem?
Araberna hade under turkiskt välde lärt sig att frukta hårdhänta repressalier från polisen. Under engelsmännen flammade väpnade uppror upp, varunder många judar dödades. Vad förklarar mandatregeringens passivitet? Vem förde kommandot här, regeringen med sin armé, eller arabiska aktivister, som tog emot engelska subsidier med ena handen och rörde upp chauvinistiska lidelser med den andra? Hade imperialisterna någon anledning att önska en antisionistisk rörelse? Hur kunde sionismens strävan kollidera med den engelska imperialismens mål i Palestina?
Den konstruktiva, industrialiserade, demokratiska sionismen hotade: a) att inom överskådlig tid höja kravet på Palestinas oberoende och därmed torpedera Englands palestinska position och öppna dörren för konkurrerande stormakter till ett ekonomiskt och strategiskt viktigt område som ännu låg bakom engelska reglar, b) att grundlägga ekonomiskt oberoende genom att förvandla Palestina till en modernt organiserad, industrialiserad produktionsbas och därmed uppträda som konkurrent på imperiets omsorgsfullt bevakade orientaliska marknader, c) att bilda spjutspetsen för en ekonomisk och social revolution som hotade att torpedera den reaktionäre arabiske feodalherrens ställning och därmed också de engelska intressen, som baserade sig på denna klass.
Den antisionistiska eller antijudiska hållningen hos engelska imperialister på-
talades av Economist i
244
en bekymrad kommentar till “Exodus”. Tidskriften lokaliserade denna inställning – “vars närvaro kan förnekas endast av hyckleri eller slöhet” – till imperiets högre officiella kretsar, med källan bland ämbetsmännen i Mellersta Österns militära och civila förvaltning – “vilket också förklarar den antijudiska inställningens stora utbredning inom kolonialministeriet och krigsdepartementet” etc.
– varefter tidskriften framhöll även utrikesministeriets pro-arabiska hållning, livligt underblåst av dess beskickningar i arabstaterna – “medan vänskapliga förbindelser med judarna inte ingår i det utrikespolitiska programmet.”
Redan de nyssnämnda tre skälen, förefaller motivera en medveten antisionistisk politik av Englands imperialister, med stöd åt de arabiska krafter som skulle göra det surt för judarna i Palestina. Andra orsaker har ytterligare befäst denna tendens, bland dem själva efterkrigsläget, Englands reträtt från historiska kolonialbaser, dess växande iver att klamra sig fast vid sina återstående positioner, den svaghet (militär, ekonomisk, politisk) som exempelvis våren 1946
tvingade England att överlåta den grekiska fronten till amerikanerna, och de komplex som känslan av fattigdom måste ha fött, åsynen av Amerikas och
Rysslands kraftfulla stöd åt den sionistiska staten och den irriterande tanken att om sionismen inte hade existerat, så kunde också Palestinamandatet ha bestått, etc. Sådana motiv, indirekta och direkta, förefaller kunna skapa en tämligen bastant antisionistisk front som förklarar (men inte försvarar) Englands palestinska politik.
245
Att däremot, som Englands officiella propaganda gör, beteckna antisionismen som ett resultat enbart av de judiska terroristernas verksamhet är uppenbarligen detsamma som att sila mygg och svälja kameler.
Ännu ett närliggande motiv är detta: England har under dessa decennier varit sysselsatt med att organisera Mellersta Österns stater till ett orientaliskt block, sammanhållet av vänskapspakter med England och inbördes avtal om samarbete. Verket försvårades bl. a. genom de klyftor av släkthat och rivalitet som isolerade de arabiska furstehusen från varandra. Som erfarenheten visar brukar sådana inre friktioner inom en stat eller en grupp av stater reduceras till ett minimum när en yttre fara uppträder på scenen: om följaktligen sionismen spelades ut som ett hot mot arabvärlden, kunde dessa klyftor överbryggas och de motstridande krafterna mobiliseras mot ett gemensamt mål. När konung Abdullah av Transjordanien, imperiets marionett, sommaren 1948 under den arabiska offensiven mot Palestina avlade en vänskapsvisit (en giftigare kyss har aldrig växlats) hos sin innerligt hatade rival, konung Ibn Saud av Arabien, var famntaget mellan de båda furstarna endast ett av de praktiska resultaten av denna politik. Man kan också anta, att om sionismen för dagen inte hade existerat, kunde samma vänskap manifesterats i tecknet av en antibrittisk kampanj.
Ett snarlikt resonemang kan också förklara uppkomsten av den antisionistiska arabiska aktivismen. Om den sionistiska expansionen geografiskt inte 246
innebar något hot mot arabvärlden med dess befolkningsmiljoner och dess ofantliga landområden, så var sionismen politiskt en fara för den reaktionära arabiska överklassen: judarna uppträdde, som nyss nämnts, såsom föregångare för västdemokratiska idéer, starkt organiserade sociala banbrytare. Den sociala revolutionen är en ekonomisk kamp, och ingen arab hur främmande för socialistiska idéer han än måtte vara skulle förneka att hundra piaster om dagen var bättre lön än tjugu piaster; därmed skulle han också fråga sig om differensen mellan fattiga och rika verkligen var en gudomligt instiftad ordning, som det sades, och varför hans kvarlåtenskap måste gå. till moskéerna, medan hans barn tiggde på vägarna. Den sionistiska organisationen skapade prejudikat inom en värld som släpade sig fram hopplöst långt efter varje europeisk standard, och prejudikatet betydde på lång sikt en undergång för denna gamla ordning. Även historiskt stod arabvärlden inför en brytningsperiod, och om denna utveckling inte kunde förhindras, så kunde den fördröjas: här förelåg uppenbarligen en möjlighet att spela ut sionismen som kättersk fiende till den arabiska traditionen, att krossa demokratiska idéer med chauvinistiska paroller, att förfölja samarbetsvänliga araber som förrädare mot den nationella saken, att kanalisera klasskampens latenta krafter mot den främmande fienden!
Det patriotiska kriget som avledningsmanöver mot revolutionära, fram-
stegsvänliga krafter, som trampolin till makten för politiska demagoger, har under historiens lopp använts så många gånger
247
under liknande förhållanden, att det är underligt att det fortfarande finns observatörer som inte räknar med denna taktik.
Här förelåg uppenbarligen en samstämmighet mellan engelska imperialistis-ka intressen och de arabiska reaktionära furstarnas mål, mellan de båda huvud-krafter som uppbar den imperialistiska konstruktionen inom Mellersta Östern.
Sedan denna samstämmighet blivit fastställd är det också lättare att förklara varför de arabiska aktivisterna fick sådant svängrum med sina antijudiska excesser, varför de engelska myndigheterna hade så påfallande svårt att bestämma sig för att ingripa när judar anfölls av arabiska band, varför Haganah avväpnades medan de arabiska krigsförberedelserna och anfallen fortskred inför ögonen på
mandatmakten, varför blockadpolitiken upprätthölls på grundval av ett dokument som inte var någonting annat än ett löftesbrott – och många andra faktorer som vid första konfrontationen föreföll gåtfulla.
Den imperialistiska given segrade ännu en gång efter kriget, vid kraftmätningen med Englands forna opposition, och judarna måste ännu en gång betala, även denna gång med blod. 1943 hade labourpartiet, som kände “indignation och fasa” inför nazismens massmord på judarna, enträget fordrat att England och alla andra stater skulle mobilisera alla sina krafter för att rädda vad som ännu var att rädda och därvid också formulerat partiets program för efterkrigstiden:
“Segern måste tillförsäkra judarna deras nationella rätt. Labour förordar att Jewish Agency
248
bemyndigas att förfoga över Palestinas resurser, att mottaga invandrarna, att utveckla landet. Labour fordrar att det judiska folket jämställes med världens fria nationer.”
Blockaden av Palestina fortsatte, medan Tysklands gaskamrar dagligen förintade tiotusentals människor, medan utrotningen hotade att sprida sig till nya länder: Ungern, Rumänien, där halvannan miljon judar var fångade i en gigantisk fälla. Englands pro-arabiska politik fortsatte, sedan varje fara för en arabisk upprorsrörelse var undanröjd, medan anstiftaren av dessa arabuppror och antisionismens främste ledare, stormuftin av Jerusalem, från Berlin hetsade sina anhängare till fortsatta judemord. Labour framhärdade. I december 1944 krävde partiet ånyo en lösning av Palestinafrågan, denna gång efter mycket radikala linjer: araberna skulle flyttas ut, England skulle uppmuntra evakueringen, kompensera landavträdelserna, finansiera bosättningen, undersöka möjligheterna för utvidgning av Palestinas gränser genom avtal med grannländerna, etc. Ingen jude trodde på en sådan lösning, labour gjorde det.
Arbetarpartiet fann det orimligt att ett så begränsat land som Palestina skulle skapa så stora problem, partiet fordrade handling. Araberna hade ju stora om-råden, hette det, de borde inte försöka hålla judarna borta från Palestina, som var mindre än Wales:
“Här har vi stannat halvvägs, obeslutsamt, mellan två stridande politiska linjer. Men det skulle
249
vara meningslöst att tala om ett judiskt nationalhem om vi inte skulle vara beredda att låta judarna invandra i sådant antal att de bildar majoritet där. Starka skäl talade för en sådan lösning före kriget, oemotståndliga skäl talar för det nu .
. .”
Ännu i april 1945, några månader före parlamentsvalen i England; bekräftade labourkonferensen med en ny resolution partiets fasta hållning i denna fråga.
Breda lager inom engelsk opinion syntes stödja uppfattningen att Palestina skulle öppnas för judarna. Några labourledare hade vid personliga besök i Palestina övertygat sig om det sionistiska uppbyggnadsverkets fredliga segrar, partiet hade uppriktigt och i positiv anda “made up its mind on this issue”. Efter valfram-gången för labour väcktes hos sionisterna världen runt och hos många icke-judar, som av mänskliga, religiösa, etiska skäl stödde det sionistiska kravet, ett hopp att Palestinafrågan nu, äntligen, stod inför sin definitiva lösning. Men ingenting hände.
Labours utfästelser om Palestina tycktes ha upphört att gälla den dag när partiet övergav oppositionen och framträdde som imperiets regering: imperialistiska intressen segrade åter över humanitära löften, regeringens egocentriska politik fortsatte som förut.
Den demokratiske amerikanske senatorn Robert Wagner sade i november
1945 inför den kristna världskonferensen om denna politik: “Vi uppfattar det arabiska motståndet som vad det egentligen är, nämligen i stor utsträckning en manipulation från brittiska imperialismens sida.” Manchester Guar-250
dian skrev i slutet på maj 1948, under araboffensiven: “Vad som särskilt berör oss just nu är misstanken, några skulle säga övertygelsen, att brittiska regeringen efter att ha misslyckats med att förhindra upprättandet av en judisk stat nu hemligt understöder de arabiska staterna i ett gemensamt försök att tillintetgöra den.”
Dessa uttalanden inramar en period under vilken den brittiska utrikespolitiken var underkastad häftiga spänningar, ställd inför nödvändigheten att omvärdera imperiets militära organisation med utgångspunkt från det nya läge som kriget hade skapat. Labour-regeringen tillgrep under denna period den stora operationskniven med sitt löfte om full självständighet för Indien, något som troligen endast en engelsk arbetarregering kunde göra. Den verkliga relationen mellan labourpartiets utrikespolitiska linje och det tvångsläge som uppstod genom det engelska kärnlandets försvagning skall inte analyseras här. Det skall endast konstateras, att medan det tvåhundraåriga engelska väldet i Indien likviderades med ett penndrag, växte reellt Englands ansträngningar att bevara den tjugofemåriga baseringen i Palestina.
Svaga oppositionella röster inom labours egna led fortsatte att protestera, sedan det blivit klart att valsegern inte medförde några förändringar av Vitbokens politik, men även dessa protester förstummades allt mera under trycket av den växande internationella spänningen, som förvandlade Palestina till ett fragment i maktpolitikens sfär. Den parlamentariska debatten om Palestina blev perife-251
risk, undvikande, de centrala strategiska frågorna lämnades utanför.
En vanlig motivering som åberopades av regeringen som svar på den fort-
satta kritiken var de judiska terroristernas aktivitet: man framhöll att Palestinas judar var passionerat englandsfientliga och hade organiserat en underjordisk armé som angrep Palestinas engelska förvaltning, etc. Argumentet var ihåligt, eftersom Palestinas underjordiska motstånd riktade sig mot Vitboken, inte mot labourregeringen, varför det hade varit lätt att likvidera motståndet genom att likvidera Vitboken. Andra vanliga argument var kommunistfaran mot de arabiska staterna och att en pro-sionistisk politik av England skulle äventyra arabernas vänskap, resa araberna till ett heligt krig mot England, etc. Även dessa påståenden kan avfärdas med genmälet att ett arabiskt heligt krig är orimligt redan därför att arabstaterna saknar alla resurser för ett sådant krig och att en kommunistisk politik inte kan förskaffa de arabiska feodalfurstarna något annat än ett rep om halsen.
Det huvudintryck som inställde sig hos bedömaren under dessa resultatlösa diskussioner kring en förlorad idé var att England överhuvud taget inte önskade uppge Palestina, därför att Palestina var ett engelskt behov, mera värt än någon idé. Nödvändigheten att motivera denna politik drog regeringen in i ständiga motsägelser, som påfallande liknade de argument som labour nyligen hade be-kämpat med sådan retorisk framgång, men som fortfarande kunde avfärdas
med samma ord som partiets Tom
252
Williams under Vitboksdebatten 1939 hade riktat mot Malcolm MacDonald:
“The right hon. Gentleman not only explained very carefully the pledges given to one side and the other, but he talked sufficiently long to be able to sat-isfy some members of the House that in fact our pledges were not pledges at all, or that our pledges were so mutual as to cancel each other out, and we were left at the end of his speech without having made a pledge at all.” *
En undersökning av Palestinafrågan gjordes under labourregeringens första år, på Englands inbjudan, av en blandad engelsk-amerikansk kommitté. Denna kommitté rekommenderade sedan en palestinsk union, förordade en avskriv-ning av Vitbokens politik och krävde att Palestina omedelbart skulle öppnas för invandring av 100.000 tvångsförflyttade judar från Europas interneringsläger och därefter stå öppet för fortsatt invandring; England anmodades att troget fullgöra mandatets förpliktelser. Englands regering avböjde kommitténs förslag och engagerade sig för den s. k. Morrisonplanen som helt stred mot kommitténs uppfattning och åter manipulerade med en judisk ghetto-stat utan resurser att ta emot invandrarna. Clement Attlee förklarade överraskande att Englands vill-________________
* “Våra utfästelser till båda parter har nu beskrivits tillräckligt omständigt för att övertyga några av ledamöterna att dessa ömsesidiga utfästelser måste neutralisera varandra, och att vi, när allt kommer omkring, inte har gjort några utfästelser alls.”
253
kor för fortsatt invandring var att den underjordiska armén (Haganah) upplöstes och dess vapen utlämnades; detta betydde i praktiken att Palestinas judar efter en brittisk evakuering utlämnades åt arabernas nåd.
Palestinas status bestod oförändrat under mandatmaktens kontroll, som baserade sig på bestämmelser vilka stred mot mandatet. Om detta tillstånd hade den fängslade juden Matatyahu Schmulewitz, en av Sterngruppens ledare, yttrat sig mycket koncist inför den engelska krigsrätt som den 22 juni 1943 dömde honom till döden:
“Enligt brittisk lag har jag kommit till Palestina olagligt. Det måste beklagas att några hundratusen judar inte har lyckats att på samma sätt förbryta sig mot den brittiska lagen. Om de hade lyckats, skulle de ha räddat sig undan den förintelse som blev deras öde i Europa. Men jag vill påminna er, mina domare, om en nation som erhöll tillåtelse att kvarstanna i detta land, en tillåtelse som signerades av 52 nationer, med den uttryckliga uppgiften att återupprätta det judiska nationalhemmet. Om Nationernas förbund verkligen hade varit en internationell domstol, skulle förbundet ha placerat er, mina domare av i dag, på de anklagades bänk.”
Labourregeringens kapitulation inför imperiet, detta tredje, inre-engelska München, belastade labour med hela ansvaret för ett fortsatt status quo, och ansvaret föreföll snarast skärpas därigenom att samma regering nyss hade för-dömt samma politik med termer som knappast skilde sig från Sternmannens sista ord (Noel-Baker: “Historien kommer att
254
döma er som ni förtjänar”). Det paradoxala hos denna situation skulle ha varit historiskt intressant, om inte realiteterna hade varit så avskräckande, om inte hundratusen hemlösa judar fortfarande hade väntat i baracklägren på den invandring som världsrådet för tjugofem år sedan hade betecknat som deras historiska rätt.
Vart förde denna imperialistiska kurs efter kriget?
Englands beslut att hos Förenta nationerna begära befrielse från Palestinamandatet fattades efter aderton månader av prestigeslukande förhalningar och växande oroligheter, efter enträgna amerikanska påtryckningar att äntligen av-veckla blockaden, när fortsatt engelsk halsstarrighet hotade försämra förbindelserna med USA; strömmen av judiska invandrare till Palestina hade under dessa månader häftigt växt trots blockaden, medan judarnas massiva stöd åt England under krigsåren förvandlades till öppen animositet som gav rum för väpnad terror mot mandatmakten; världsopinionen började allt mera lyhört registrera den judiska desperationens rop. (Churchill: “Dröjsmålen leder till en situation där England kan anklagas för att av strategiska skäl vilja behålla sin ställning i Palestina, vilket är en mycket stor olycka och försvagar vår position oerhört.”) England lastade av problemet på Förenta nationernas ännu späda axlar, för att
“slutligen bli kvitt en outhärdlig börda som det inte längre är vare sig en ära eller en plikt att bära”. Det var en sympativärvande gest.
Hur betraktade Englands “oförbätterliga impe-
255
riefantaster” en sådan åtgärd? Mandatet överlämnades av England vid en tidpunkt när Förenta nationerna hade registrerat en serie världspolitiska misslyck-anden, när den växande internationella antagonismen hade antagit sådant format att en lösning av Palestinafrågan genom internationellt beslut knappast var möjlig, när allting tycktes utlova ett fiasko. Ett nytt misslyckande med Palestina skulle uppenbarligen stärka mandatmaktens ställning inför världsopinionen och hemmakritiken och förstumma det växande klandret för avsevärd tid.
Den absoluta majoriteten för Palestinas delning och oberoende, och den
stimulerande åsynen av amerikansk-rysk enighet, måste ha överraskat imperialisterna ännu mera än den övriga världen. Englands hållning efter resolutionen gav vid handen att det inte utan vidare ämnade utrymma sina palestinska baser.
England förklarade (genom Ernest Bevin) att det visserligen ämnade foga sig inför Förenta nationernas beslut, men att delningsplanen inte kunde motse något engelskt stöd. Man kan invända att England väntade arabiska oroligheter och att det tvådde sina händer. Men det förklarar absolut inte varför England sökte begränsa och försvaga det judiska försvaret, medan det såg genom fingrarna med arabernas militära rörelser, som förberedde en dödsstöt mot den sionistiska staten. Det förklarar inte varför England omintetgjorde en internationell kontroll genom att t. ex. hindra Palestinakommissionens inresa, vilket skedde med den artificiella motiveringen att England inte kunde
256
acceptera en delad auktoritet. Det förklarar inte Englands vägran att öppna en judisk frihamn den 1 februari, eller dess vapenleveranser till arabstaterna, medan dessa öppet hotade freden. Sådana åtgärder karakteriseras bäst som medvetna försök att förhindra den sionistiska statens uppkomst.
När resolutionen om Palestina var klar, återstod för den engelska imperialismen, om den fortfarande var besluten att behålla den palestinska basen, synbarligen ingenting annat än att skapa ett läge, eller tillåta att ett läge skapades, inför vilket Förenta nationerna skulle vara nödsakade att medge sitt misslyckande, medge att delningsplanen var ogenomförbar, ompröva beslutet.
Här kan naturligtvis invändas att den sionistiska staten ändå uppstod till slut och att England omsider evakuerade sina baser såsom det internationella beslutet föreskrev. Men dessa händelser ägde rum först sedan den sionistiska staten hade visat sig slagkraftig nog att trots allt försvara sig. Staten upprättades politiskt av världsrådet, men reellt av Haganah. Den väsentliga frågan för bedömning av Englands avsikter är: vad hade inträffat om Haganah hade blivit slagen, fronten krossad, Jerusalem, Haifa, Tel Aviv ockuperade av arabiska skaror?
Världen skulle ha bevittnat brutala massakrer bland de judiska samhällena, den sionistiska organisationens kollaps, den internationella planens kollaps, våldets triumf. Inför dessa syner skulle ingenting annat återstå än en uppmaning till England, den enda stormakten med trupper inom räckhåll, att omedelbart
ingripa, pacificera, handla.
257
Också utan denna uppmaning skulle England sannolikt ha marscherat upp,
troget sin tradition som världens polis, avbrutit denna dance macabre på spillrorna av den sionistiska drömmen, därefter: en engelsk-arabisk kompromiss, Palestina ett protektorat, sammanslaget med Transjordanien, kung Abdullah på
Jerusalems tron, en sionistisk ghettostat under arabisk kontroll, slut för oöverskådlig tid för alla drömmar om Israel!
En sådan utveckling låg uppenbarligen inom möjligheternas gräns, Tran-
sjordaniens och arablegionens centrala roll i hela uppmarschen mot Israel pekar bland många andra faktorer också i denna riktning. Betraktaren behöver inte anklaga England för att ha eftersträvat dessa mål, han kan endast konstatera att om England, som han antar, verkligen gjorde det, så kunde England knappast ha handlat i större överensstämmelse med dessa mål än det gjorde under vintern och våren 1948. Han kan också konstatera att en mycket utbredd mening bland Palestinas judar understödde denna uppfattning, mindre av politisk antagonism mot England än därför att de kände imperiepolitikens praktiska yttringar på sin egen rygg.
Under samma period började också världsopinionen allt kraftigare reagera mot utvecklingen i Palestina och fordrade under växande protester större engelsk lojalitet för världsrådet. Det gällde numera inte endast Palestinas judar och de sionistiska invandrarnas öde, det gällde Förenta nationernas auktoritet och fredens sak. Den protestkampanj som framför allt den amerikanska pressen 258
inledde, påminde osökt om den franska pressens indignation när affären “Exodus” rullades upp. Medan judarna kämpade bland Palestinas steniga berg och på Jerusalems tempelruiner, gjorde denna protestkör tydligen sin reella insats genom att placera denna bakgårdspolitik i opinionens strålkastarljus och mobilisera ansenliga fredskrafter till opposition mot den imperialistiska given. Under några dramatiska veckor berodde emellertid Israels öde helt på dess eget värn; Israel bestod provet.
Englands officiella förklaringar under protesternas tryck präglades ofta av hyckleri och cynism, vilket även utompalestinska observatörer inte kunde undgå
att märka. Ett uppflammande av den antiengelska indignationen i vida kretsar märktes särskilt under de avgörande veckorna omedelbart efter den 15 maj, när den nyss utropade judiska staten kämpade halvt vapenlös en existenskamp mot de arabiska arméer som marscherade genom Palestina under paroller om förintelse av sionismen. Englands delegat hos Förenta nationerna, sir Alexander Cadogan, förklarade då att Israel hade proklamerats genom en unilateral handling och att proklamationen sålunda var ogiltig, då Palestinas förvaltning efter mandatets utgång, enligt generalförsamlingens beslut, skulle ligga i händerna på en internationell kommission. Sagt av England trots den unilaterala Vitboken och trots mandatregeringens vägran att medge kommissionens inresa!
Medan Arabförbundets krigskommunikéer samstämmigt omtalade arabisk
militär inmarsch i
259
Palestina utan att nämna några judiska angrepp, förklarade Cadogan att England ifrågasatte om något fredshot förelåg, och avrådde säkerhetsrådet att för-söka fastställa angripande part, vilket endast skulle inveckla rådet i resultatlös dispyt. Vid denna tidpunkt brann Jerusalem under arabiska legionens eld, medan egyptiska och irakiska plan bombade Tel Aviv och Jordandalens kolonier.
Den arabiska legionens aktivitet förskaffade England de hårdaste salvorna från dess kritiker, som här fann ett bevis inte bara på Englands passiva sabotage av den sionistiska staten utan ett direkt ingripande emot den. Denna transjordanska styrka, Arab Legion and Frontier Force, som kommenderades av engelsmän, utgjorde den samordnade arabiska offensivens slagkraftigaste enhet och skördade också huvudparten av kampanjens begränsade initialframgångar.
Inför en storm av anklagelser förklarade Londonregeringen att arabiska legionens angrepp innebar ett avtalsbrott från Transjordaniens sida, att angreppet skedde mot Englands önskan. Placerad mot sin reella bakgrund ser förklaringen ut på detta sätt: Transjordanien, ett engelskt protektorat, skapat av England, med en kung som England har placerat på tronen, ett ökenland med knappt 350.000 invånare som klarar sina statsfinanser med årliga subsidier på 2 miljoner pund sterling från engelska statskassan, med en armé organiserad av England, fullständigt utrustad av England, betalad av England och kommenderad av engelska officerare, – en sådan stat och en sådan armé bryter ett fördrag 260
med England och angriper mot Englands vilja ett område som England fortfarande behärskar militärt. Vilka resurser av goodwill för England måste man vara i besittning av för att acceptera en sådan version?
Vilken enorm kontrast utgör inte sådana förklaringar, jämförda med Eng-
lands hoppväckande appeller under krigsåren, den storslagna åsynen av England i försvar, Victory-kampanjens varmt handfasta signaler till hela Europas förtryckta folk: “Förtvivla inte! England består och hoppet är inte ute!” Vilken oroväckande kontrast mot den traditionella uppfattningen om engelsk politik.
Den reaktion som Englands hållning väckte inom judiska kulturkretsar hade emellertid ingenting med folkhat att göra, och detta är karakteristiskt för den balans som trots allt bestämde judarnas hållning. Vänskapen för England levde fortfarande inom breda judiska grupper, som hävdade att Palestinas framtid fordrade samförstånd med engelsmännen och inte krig emot dem. I slutet av maj, under Israels svåraste dagar, publicerade Times ett öppet brev från Jerusalems överrabbin, Herzog, vilken med desperation berättade om det som han bevittnat och vädjade till Englands heder. Ernest Bevin hade nyss förklarat som svar på protesterna, med sin vanliga envishet, att engelska officerare hade kommenderats till arablegionen på grundval av en överenskommelse som skulle träda ur kraft endast om den bleve oförenlig med Englands förpliktelser gentemot Förenta nationerna: “Vi kommer att göra vad vi anser rätt.”
261
Rabbi Herzog skrev:
“Den Heliga staden är idag invaderad av arabiska legionen. Kyrkor, konvent, synagogor och kloster har skadats eller förstörts av legionen, som använder engelska kanoner och engelska granater. Jag kan inte tro att det engelska folket helt inser vad som göres här med vapen som Englands regering har satt i händerna på dessa araber. Vi ber om fred för Jerusalem, och Englands regering har makt att återupprätta freden. Låt goda och visa män handla innan den Heliga staden och dess helgedomar ödelägges.”
Goda och visa män! Den omedelbara visionen som detta brev ger är en
olycklig man som vänder sig med en appell till ett stort folk, bestämd att hålla folket oansvarigt för det som sker, medan brandlukten drar in genom fönstret, medan engelska kanoner dånar och de sårade skriker på gatan … Det engelska folket har alla skäl att minnas sådana brev som rabbi Herzogs, det var ett brev från en vän.
Från arbetarpartierna i Palestina kom liknande brev till det engelska broder-partiets ledare, som påmindes om att de själva nyligen hade besökt Palestina och beundrat det konstruktiva arbete som oförtrutet fördes vidare där. Även under den svåraste krisen sysslade diskussionen ofta med Balfourlöftet och den anda som ansågs ha besjälat dess givare. Mångfaldigt förrådda och örfilade, vägrade judarna att uppge sina förhoppningar på slutligt samförstånd med England, som fann trogna försva-
262
rare inom judendomens egna led. Sällan har en högtidlig deklaration blivit så
misshandlad av utställaren och så glorifierad av offren!
Bland utompalestinska observatörer som också sökte efter förklaringar till Englands hållning, nämndes ibland antisemitismen som en pådrivande kraft bakom den imperialistiska politiken, den hemliga antisemitismen som antogs existera på engelska ministerialbyråer, där Palestinapolitiken planerades. Man sade ibland: Vitboken var ett antisemitiskt dokument.
Vitboken, liksom hela Palestinapolitiken från Englands sida, var antisionistisk, men inte antisemitisk i ordets traditionella mening. Att reducera konflikten till yttringar av engelsk antisemitism vore att söka dess orsaker långt utanför de centrala krafter som gjorde sig gällande här. En antisemitisk politik i Palestina var omöjlig redan därför att denna bakgårdsidé är inrepolitisk till sin natur, en rörelse som fordrar en försvarslös minoritet inom egna gränser som objekt för rashat, men någon judisk minoritet av denna typ existerade inte i Palestina och därmed inte heller någon judefråga: här var judarna i eget land.
När general Anders polska armékår under krigsåren överfördes från Ryss-
land till Mellersta Östern och förlades i Palestina inträffade snart några inter-mezzon som visade dessa reaktionära polacker att de inte befann sig i något ghetto, utan var gäster hos en självmedveten nation, inte en kujonerad minoritet. De palestinska småpojkarna hade aldrig
263
varit i Polen utan hade fötts i Palestina, och när polackerna slog, så slog de tillbaka. Polska skolbarn erfor snart att inte judarna, utan polackerna var en minoritet här, och antisemitismen bland dem kom av sig.
Vid busstationen i Tel Aviv utspelades en sorglustig scen. En polsk överste med grånade mustascher anlände åtföljd av sin adjutant som självsäkert banade sig fram till hållplatsen framför den väntande kön, skrek: “Undan judar!” Den tomma bussen med en av Egged-bolagets undersätsiga, grova chaufförer vid ratten körde just fram, och chauffören hörde adjutanten, lät polackerna stiga in, stängde dörrarna, kavlade upp ärmarna och gav adjutanten ett fruktansvärt kok stryk medan översten satt hopkrupen på bänken, höll armarna för ansiktet och skrek “Jesus Maria!”
Engelska administratörer betraktade Palestina som ett ekonomiskt och strategiskt objekt, en utrikespolitisk faktor, och deras pro-arabiska politik var inte en antisemitisk gest, utan orsakades av reella kalkyler. Den sionistiska rörelsen var för dem en motståndare med egna aktiva mål, och den engelska fronten vändes följaktligen inte mot enskilda judar utan mot judarna som gemenskap och deras krav på nationellt hem. Denna differens är väsentlig. De terrorister som ödelade Ben Yehuda kan betraktas som produkter av denna engelska antisionism och de konflikter som den manade fram, det var män som reducerade Palestinas problem till dess enklaste former och drog konsekvenserna därav.
264
Rapporterna om sprängningen hade framkallat irriterade kommentarer i
London, där viscount Hall och kolonialsekreteraren Rees-Williams inför parlamentet båda kategoriskt förnekade möjligheten av engelskt ansvar. Lord Winterton betecknade anklagelsen som monstruös och fordrade att repressalier skulle vidtagas mot dem som pådyvlade engelska soldater skulden för en sådan förbrytelse, och mr Lipson begärde att regeringen till Palestinastyrkorna skulle framföra parlamentets beundran för deras goda hållning.
Även om man bortser från det undersökningsmaterial, som sammanställdes
av Jewish Agency efter attentatet, och mandatregeringens medgivande att deserteringar hade ägt rum, förefaller det inte så otroligt som Lord Winterton ansåg, att engelsmän verkligen hade organiserat dådet. Sedan förhoppningarna om en ändring av den engelska politiken hade grusats, präglades förhållandet mellan mandatmakten och de palestinska judarna av en växande summarisk fientlighet, vars djupa orsaker, som så starkt behärskade judiska sinnen, den engelske ökensoldaten knappast förmådde överblicka. Han hade vandrat från skolbänken till fronten, hade underkastats ökenkrigets och den orientaliska etappens kvarn, hans politiska synkrets var snäv:
“Vi gjorde det förbannade kriget för dom förbannade judarnas skull!”
I Palestina fann han sig ställd inför en väpnad konflikt, när han trodde att kriget var över. Han möttes av en förtäckt propaganda som framställde
265
judarna som otacksamma bestier.* Han fann funktionalistiska samhällen befolkade av moderna europeiska människor som vägrade att låta behandla sig som
“natives” och självmedvetet krävde sin rätt. Soldaten kände sig desorienterad och besviken, rasande över den judiska arrogansen, hotad av den judiska desperationen, isolerad av krisen.
Judiska extremister slog mot engelsk prestige så att det hördes långt utanför palestinska gränser. En partisanrörelse smälter för mycket ihop med miljön för att ryckas upp med roten, man kan antingen krossa den genom att krossa miljön eller ge vika för den. Den engelska regimen gjorde ingetdera, den drog sina styrkor innanför befästa zoner och stannade kvar. En sådan hållning föder växande irritation och ger utrymme åt personlig revanschlust.
“Ge judarna betalt igen!”
Hos säkerhetsstyrkorna måste småningom den tanken ha trängt sig fram att England motarbetade judarna, och att straffrisken vid övergrepp inte var särskilt stor, tvärtom att enskilda chefer säkert skulle se genom fingrarna med så-
dana saker. Samma dag som Ben Yehuda sprängdes offentliggjordes från London en deklaration enligt vilken Palestina omedelbart uteslöts ur sterlingblocket och hela dess likvidreserv på 100 miljoner pund i engelska
____________
* News Chronicle, september 1946: “Det förefaller som om antijudiska stämningar avsiktlig uppmuntrades bland de brittiska trupperna av högre officerare. Män som står högsta ledningen mycket nära synes inspirera kampanjen. Det finns ingen ursäkt för det.”
266
banker spärrades; beslutet offentliggjordes efter en serie dementier och utgjorde ett så hårdhänt försök att sätta krokben för judisk ekonomi att palestinska experter trots flera varningar hade avvisat denna tanke. Om kombinationen var svårbegriplig för soldaten, så var judarnas bittra reaktion så mycket klarare, och om soldaten jämförde den med andra kända förhållanden, kunde han knappast undgå att dra den slutsatsen att klart antijudiska åtgärder hade stöd från högsta ort.
Under sådana förhållanden är en bottensats av desperados väl tänkbar, men ansvaret för deras våldsdåd faller i sista hand inte på dem själva.
Namnet David Courtney var välkänt för varje kultiverad palestinsk jude och åtskilliga andra. Courtney kom för palestinensarna under dessa månader att symbolisera engelsmannens smärtsamma, lidelsefulla reaktion inför
imperiepolitiken, hans harmfulla protest inför åsynen av sina landsmän som instrument för denna politik. Namnet var en pseudonym under vilken
publicisten och författaren Roy Elliot skrev Palestine Posts dagliga ledare, Column One. Courtney hade under krigsåren tjänstgjort vid Psychologic
Warfare Department, men sedan kommit på kant med regeringens kretsar och övergått till den stora palestinska tidningen, vars intelligenta och vitala förstaspalt under hans regi hade många entusiastiska läsare. Många av dessa kommer troligen att minnas länge en av Courtneys brandartiklar, ett öppet brev till Bevin, publicerat på årsdagen av en annan fri mans anklagelse, Emile Zolas försvar av Dreyfus.
267
“Ni har förmodligen hört talas om Zola. Han skrev böcker. Men han gjorde någonting annat som var bättre än att skriva böcker. Han räddade en nations själ och en mans goda namn. Han insåg att Frankrikes namn hade vanärats och smutsats av en hop högre officerare, ämbetsmän och politiker, som hatade judarna mera -lidelsefullt än de älskade Frankrike eller hedern eller rättvisan.
Precis för femtio år sedan publicerades Zolas anklagelse på första sidan av tidningen L’Aurore, som inte ägdes av lord Beaverbrook eller lord Kemsley eller lord Rothermere, utan av en viss monsieur Clemenceau. Jag undrar vad ni skulle ha tyckt om J’accuse, om ni hade levat då? …
Zola var inte jude. Jag, som ni aldrig har hört talas om, är inte jude. Mina förfäder vilar på en kyrkogård inte långt från Winsford, där ni är född. Antisemitismen i Frankrike vanärade Zola, som inte var jude, mera än den sårade Dreyfus, som var det. Den förfinade antisemitismen i ert ministerium, Mr. Bevin, vanärar mig och mina förfäder från Devon mera än den kan förolämpa någon jude, levande eller död. Ni vanärar mig, eftersom ni vanärar mitt land och mitt folk.”
Bomben mot Ben Yehuda var för Courtney som engelsman en större chock
än för judarna. Efter katastrofen, när jag kom till Jerusalem för andra gången, ville jag uppsöka Courtney på redaktionen, men han var inte där, och hans artiklar syntes sedan flera dagar inte längre i tidningen; man berättade att Courtney hade drabbats av en nervös kollaps och var sängliggande. Han återvände till arbetet
268
först efter några veckor, när jag redan hade lämnat staden. En ledarartikel av hans penna publicerades dagen efter sprängningen och den vittnade om vad Courtney kände:
“Otroligt! … Ordet överraskar inte, det skall inte hånas. En bävande ångest gömmer sig i detta ord. Och vad det avgörande omdömet än kommer att bli, innebär ordet en förkastelsedom över regeringen i London. Engelsk politik, liksom all den bitterhet som den har orsakat, är otrolig. Igår var allt som en nattmara: den ödelagda gatan, dödens och lidandets fasor, sorgen hos ett helt folk som hade kommit från Europas död och eld för att söka friden i detta land. Nyheten måste ha återgivits i BBC:s morgonutsändning. Mr. Bevin hörde den troligen innan han gick till kapellet. Man måste fråga sig, om han ansåg detta våldsdåd som otroligt, oavsett ryktet om anklagelsen. Ty säkerligen kan ingen man, hur fåfäng och mäktig han än må vara, bevittna en sådan tragedi och förbli oberörd. Ett folk har sårats grymt. Dess hållning inför detta slag kommer att bli ett mått på dess styrka och styrkan hos dess sak.”
För betraktaren, som hade bevittnat detta slag och andra slag som Palestinas judar utstod under dessa tragiska månader, var det allra otroligaste just det, att dessa händelser ägde rum under en regering som hade lovat judarna deras upprättelse och som nu handskades med det brutna löftet som med ett tillhygge mot detta folk. Ernest Bevin, utrikesministern, hade varit en vän vars vänskap judarna hade hoppats på, och när han upphörde att vara
269
en vän, omotiverat och otroligt, blev han värre än en förtryckare av den svage, han blev en förrädare mot den svage.
Därför “Bevin Square”.
Förhandlingarna om Palestina inför världsrådet tycktes ha stagnerat och spred en atmosfär av obeslutsamhet och olust. Läget ropade efter beslut, demarcher, handling, men ingenting skedde. Några tusen beväpnade gerillakrigare, som inom Palestina spelade rollen av den arabiska folkviljans förkämpar, hotade att omintetgöra den internationella resolutionen om Palestina, som hade samlat nationernas avgörande majoritet och hälsats som en eftersträvad lösning av en historisk tvist. Vinterregnet fortsatte att hölja Jerusalems helgedomar i sina eländiga gråa slöjor, och Jerusalem väntade på nyheter som inte kom.
Sedan den 5 mars hade Palestinafrågan överflyttats till en ny instans: stormakternas råd. Den internationella kommissionen som hade uppsatts för att kontrollera att resolutionen blev genomförd, vägrades fortfarande inresa, och dess första månadsrapport plus en specialrapport om säkerhetsläget i Palestina hade avfattats inte i Jerusalem utan i Lake Success. Rapporterna hade överlämnats till säkerhetsrådet, som beslöt att inkalla stormakterna, rådets fem permanenta medlemmar, de fem stora, för konsultationer inbördes och med uppdrag att informera rådet om åtgärder som stormakterna kunde finna lämpliga här.
270
England lät omedelbart meddela genom sin delegat att det betraktade sig förhindrat att delta i sådana överläggningar, och de fem stora reducerades därmed till fyra stora. Av stormakterna var Ryssland den enda som fortfarande oryggligt stödde resolutionen och krävde effektiva åtgärder för att förverkliga den, Amerika var fundersamt, Frankrike vacklande, Kina absolut indifferent, sedan det hade nedlagt sin röst den 29 november. Hur fungerade för övrigt denna internationella apparat som fortfarande ansvarade för säkerheten i det Heliga landet?
Formellt hade Palestinakommissionen en ansenlig handlingsfrihet, med
fullmakter för alla åtgärder inom resolutionens ram; men resolutionen var redan uppriven av händelserna och kommissionen kunde inte mot mandatmaktens
vilja hävda sin auktoritet i Palestina. Första rapporten från kommissionen hade framhållit det kaotiska läget och fordrat ingripande av en internationell polisstyrka, om det överhuvud skulle finnas några möjligheter att genomföra planen.
På denna väsentliga punkt brast emellertid kommissionens fullmakter: en internationell styrka kunde inte inkallas utan samtycke från säkerhetsrådet, och rådet hade därvid att avgöra frågan om ett fredshot förelåg.
Enligt resolutionen av den 29 november skulle säkerhetsrådet som fredshot behandla varje försök att kullkasta den lösning som delningsbeslutet föreskrev.
Denna bestämmelse var emellertid inte omedelbart bindande, och säkerhetsrå-
det hade ytterligare att verkställa egna undersökningar av läget
271
och därvid avgöra om ett internationellt ingripande verkligen behövdes. Detta avgörande hade för stunden av säkerhetsrådet hänskjutits till de fem (fyra) stora, som ålades att avge ett yttrande inom tio dagar. Om internationellt ingripande föreslogs av denna instans, måste säkerhetsrådet bestämma vilka medlemsstater som skulle ställa de nödvändiga väpnade förbanden till förfogande, men hade dessförinnan att betänka, huruvida det låg inom rådets förmåga att påtaga sig det ansvar som ett sådant steg innebar, etc.
Fältet låg sålunda öppet för gräset att gro på. Även om internationellt väpnat ingripande anbefalldes, och även om de anmodade medlemsstaterna utan reservationer ställde styrkor till förfogande, var det ännu inte bestämt om någon insats skulle äga rum, det återstod för säkerhetsrådet att axla ansvaret. Rådet var inte någon enstämmigt beslutande instans, utan sammansatt av elva nationer med mycket olika uppfattning om lämplighet och behov, bland dem Syrien, vars soldater redan i hemlighet invaderade Palestina och som skulle göra alla svårigheter mot ett antiarabiskt beslut. (Senare, när den syriske delegaten under en period satt som ordförande i rådet, lyckades han också “tappa bort” ett telegram från medlaren Bernadotte och tvingade därmed Trygve Lie att telefonera till Cairo för att från Bernadotte erhålla texten.) En annan rådsmedlem var England, vars vägran att delta i några beslut om Palestina allt mera liknade medveten obstruktion av planen.
Under sådana förhållanden framstod säkerhets-
272
rådets förnyade appell till alla regeringar och särskilt folken inom och omkring Palestina, att göra allt för att undanröja eller minska oron, som en platonisk fras utan några utsikter att bli hörsammad: fem arabstater var på krigsstigen, för Palestinas judar hade det varit liktydigt med självmord att underlåta några åtgärder som kunde förstärka samhällets värn mot den uppenbara faran. Debatten om fredshotet skulle verkligen, som Cadogan sade två månader senare, inveckla rådet i ofruktsam dispyt. Utanför världsrådet fortsatte protesterna mot Palestinaläget att flamma upp, och ett av de resoluta inläggen kom återigen från Englands parlament, där mr Warbey gjorde denna fråga:
“Varför har man inte rapporterat fredshot till säkerhetsrådet och begärt dess bistånd, när 80.000 man engelska trupper inte förmår skydda Palestinas gränser mot en fientlig invasion?”
Sådana frågor seglade emellanåt upp över den internationella debattens
dödvatten och blev hängande som klara bubblor i luften, till allas beskådande.
Små uppriktiga barn brukar fråga på detta sätt, och H. C. Andersens barn gjorde det, när det inför alla människor förvånat utpekade den nakne kungen.
Medan Palestina pyrde, och medan arabiska grupper med allt mera krigs-
mässig utrustning passerade över Palestinas gränser, fortsatte kommissionens
“fem ensamma pilgrimer” oförtrutet att arbeta på undersökningar och rapporter, tydligen beslutna att trots alla svårigheter göra allt för att genomföra delningsplanen så långt det var möjligt.
273
Sedan gerillakriget hade slagit rot i Palestina hade kommissionen uppgivit sina förhoppningar om att organisera Palestinas arabiska stat och den ekonomiska unionen och koncentrerade numera sina krafter på en judisk provisorisk regering för Palestinas judiska del, som beredde sig att efter mandatets utgång fullgöra sin part av resolutionens plan. Från Palestina meddelades att en sådan regering redan var i det närmaste klar, sammansatt av palestinska medlemmar av judiska nationalrådet och Jewish Agencys exekutiv.
Kommissionen lyckades också slutligen erhålla mandatregeringens tillstånd att sända en grupp rådgivare och experter till Palestina för att på platsen, utan delad auktoritet, förbereda kommissionens arbete. Ankomsten av detta “advance party” utgjorde för Palestina under dessa dagar det första reella livstecknet från den internationella församlingen.
Arabiska varningar till kommissionen hade inte saknats, förstuckna hotelser och personliga brev som meddelade att världsrådets utsända riskerade sina liv i det Heliga landet. Dagarna före observatörernas ankomst hade de arabiska ge-rillastyrkorna kraftigt ökat sina angrepp mot Jerusalemvägen, där gruppen antogs passera på färden från Lyddas flygfält, och de reguljära judiska transporterna måste under dessa dagar slå sig fram genom kraftiga spärrar; araberna för-sökte tydligen hindra de utsända att nå sitt mål. Mandatmakten beordrade mot-
åtgärder, som ännu en gång gav en uppfattning om vad denna makt hade kunnat uträtta, om den
274
hade önskat det. Delegaterna mottogs av en säkerhetsstyrka i Lydda, övernatta-de på aerodromens hotell, och överfördes flygvägen nästa dag till Cunninghams privata flygfält, Kalandria, nära Jerusalem, medan några andra poliskonvojer skickades ut som en skenmanöver för att vilseleda araberna. Gruppen kom väl-behållen fram.
I Jerusalem placerades delegaterna bakom tredubbla taggtrådsbälten inom säkerhetszonen, inkvarterade i ett rekvirerat arabiskt hus, som ställdes under polisbevakning. Så befann sig delegaterna inom en belägrad fästning, bakom lås.
Gruppens expert på säkerhetsfrågor var den norske översten Roscher-Lund; några dagar efter ankomsten ringde jag upp honom från hotellet och överenskom om ett möte.
Gatorna var plaskvåta av regnet, när min hustru och jag kort före skymningen kom fram till säkerhetszonens första gatuspärr på King George avenue, legitimerade oss, passerade och vandrade vidare i riktning mot regeringskvarteren, där den andra polisspärren väntare. KFUM-hotellets modernistiska torn stod som en väldig släckt fyr i regndiset, och enstaka skott knallade som vanligt nå-
gonstans längs stadsfronten mellan den arabiska och judiska zonen; emellanåt hackade en kulspruta långt borta, ackompanjerad av regnet som trummade hårt mot asfalten.
Nyheterna från de senaste dagarna var den palestinska vardagens vanliga be-klämmande nyheter, endast mera omfattande och envisare än de hade
275
varit för några månader sedan, de växande ackorden i en tragisk uvertyr; avgö-
randet förestod ännu. Haifa var åter ett centrum för sammanstötningar, och stadens engelska garnison hade nyligen, samma dag som brigadgeneral Jones från Jerusalem utfärdade sin varning för opartiska repressalier, sprängt ett modernt trevåningshus inom den judiska zonen, därför att skottlossning hade observerats från huset. Elden från arabiska krypskyttar som uppehöll sig i en annan byggnad några kvarter bort, hade under några dagar skördat 35 sårade och 7 döda judar. När utrymningsordern kom som förberedelse till sprängningen, försökte judiska kvinnor tränga in i byggnaden för att hindra soldaterna, men kvinnorna kördes bort och sprängningen ägde rum, några inventarier fick inte evakueras från det dödsdömda huset.
Sjutton araber hade omkommit i Haifa, när Salameh-byggnaden sprängdes
av Sterngruppen med en explosionsladdning som kom hela staden att skaka. En armsofficer hade stupat utanför Armon-biografen, under arabisk eld, när officeren försökte undsätta en sårad jude. Sexton Haganahsoldater och en journalist hade dödats på återvägen från en aktion mot Ramallah norr om Jerusalem; de hade omringats av hundratals araber och åtta av gruppen hade sträckt vapen efter en långvarig batalj, men också dessa hade nedskjutits av araberna, när någ-ra brittiska pansarbilar närmade sig platsen. De första kontingenterna brittiska trupper var i färd att lämna Palestina. Regeringen organiserade och beväpnade arabisk bypolis; hundratals
276
araber hade redan deserterat från den reguljära polisen.
Andra fragment från dagskrönikan: Vid Jerusalems militärdomstol hade tre underofficerare dömts till fyra års fängelse för försäljning av vapen till araberna; domaren hade sagt: “Ni har kommenderats till detta land för att bevaka ordning och lag, och ni handlar med vapen som kommer att användas mot denna ordning.” Sex syriska fångar, tagna av ett arméförband en månad tidigare, anklagades inför domstolen för vapeninnehav och för skottlossning mot regeringens folk. Arabiska Exekutivens juridiske rådgivare, Henry Cattan, bestred domstolens jurisdiktion: domstolen var en produkt av mandatet som hade instiftats av Nationernas förbund, sade advokaten, men eftersom Nationernas förbund hade avsomnat, var också mandatet ur kraft och därmed domstolens rätt att avkunna domar. Domstolen avvisade detta överraskande angrepp mot mandatet, vars existens numera var viktigt endast för regeringen och dess domstolar. Syrierna bestred sin skuld, förhandlingarna fortsatte.
Framför oss, bortom regeringens avspärrade byggnader, stod i skymningen Jerusalems tusenåriga murar, från vilka blockaden, som förut, upprätthölls mot Gamla stadens judiska kvarter. Maskingevär på murkrönen fortsatte att beskjuta området där mänsklighetens helgedomar befann sig – Heliga gravens kyrka, Via Dolorosa, Klagomuren, Omarmoskén – platser där seklerna blev små. En protest från amerikanska kristna hade redan för månader sedan understrukit det orimliga däri, att
277
“ett kristet lands regering tolererade och tydligen också uppmuntrade denna blockad av den Heliga stadens heligaste platser”, och att blockaden medgavs
“tydligen av krassa politiska skäl”, men hur många sådana protester hade det varit och vilken verkan hade de haft?
Från mandatregeringen kom fortsatta påtryckningar på Jewish Agency att
evakuera judarna från dessa kvarter, där judar hade bott före Kristi tid. Regeringen framhöll som förut att om försvararna av Gamla staden avväpnades, skulle också freden inom detta område vara tryggad, och att obeväpnade ortodoxa judar inte riskerade arabiskt övervåld. (Under arabkravallerna 1929 och senare hade just denna församling, som var beroende av regeringens skydd och saknade eget försvar då, förlorat en hel del folk.) Jewish Agency svarade att omkring 30.000 araber inom Gamla staden stod emot 1.700 judar, att ammunition och vapen såldes öppet där och att regeringen inte hade gjort några åtgärder för att avväpna de arabiska skyttarna, av vilka många var transjordanier, iraker, syrier och inte ens anmält en uppfattning att dessa araber utgjorde en fara för freden.
Under sådana förhållanden önskade judarna inte evakuera området, de ville överhuvud taget inte gå, de ville vara i fred.
Skotten fortsatte att knalla, ackompanjerade av regnet. Från den ena barri-kaden till den andra var det omkring trehundra meter våt asfalt. Där spärrades gatan av en bastant järngrind, och ett tredje taggtrådsbälte löpte vidare i gatans längd, så att regeringshusen var på ena sidan av taggtraden, och
278
FN-delegaternas provisoriska bostad på den andra. En blåuniformerad konstapel granskade åter våra pass, ringde upp översten och lät oss därefter passera längs en smal korridor mellan husväggen och taggtråden. Delegationen skulle befinna sig inom närmaste kvarter om hörnet. Av gammal journalistisk vana sökte vi först upp det prydligaste huset och ringde på vid porten, som öppnades, varefter vi såg en arabisk tjänarinna som förskräckt betraktade oss från en halvtrappa. Vi retirerade till vaktkuren, och konstapeln sade:
– Nej, inte det huset, det är arabiskt, fortsätt runt nästa hörn, in på gården.
Bakom detta hörn upptäckte vi en ny grind, och innanför grinden ett förfal-let träskjul med vidöppen dörr genom vilken osande kolrök vältrade som ett moln. Inne i träskjulet fann vi den tredje vaktposten som svängde en tidning över den rykande kaminen och svor över den. I skjulet fanns utom plåtkaminen ett trasigt bord och vraket av en rottingfåtölj med sönderriven flätning, utan säte. Vakten bekräftade att delegationen bodde där och pekade på en källardörr, ropande inåt:
– Visitors to see colonel Lund!
Den norske översten var som människotyp en praktfull representant för sitt norska folk – ståtlig, orubblig, vänlig, med genuint nordisk uppfattning om hur förhållandena skulle vara för att man skulle gilla dem, en personlig vän till Trygve Lie. Som delegat från Förenta nationerna hade han omedelbart efter
ankomsten törnat ihop med mandatrege-
279
ringens armbåge, men han småskrattade ironiskt och lugnt när han visade oss in:
– Ja, ni måste ursäkta oss, sade han, men vi bor ganska primitivt här.
Hur hade den internationella delegationen installerats av sina värdar? Några trappsteg förde ned till en halvkällare, som antagligen hade använts som tjänar-bostad, innan regeringen rekvirerade dessa lokaler för kommissionens räkning.
Taket var så lågt att översten måste böja ned huvudet för att komma igenom närmaste dörr. En dörröppning var bruten rakt genom muren och bristfälligt putsad. Det var fläckar på rappningen, golvet var av cement, rummen var knappt upplysta och tomma.
Enda bekväma möbeln i överstens rum var en bred säng med rosafärgade
filtar, vidare fanns där ett kantstött skåp, två enkla träbord och två stolar; översten erbjöd oss stolarna och satte sig själv i sängen. Ett dokumentskrin stod på
bordet och bredvid låg några askar Players, en oskärmad lampa brann i taket, ett elektriskt värmeelement glödde vid väggen som en lyxpjäs i denna omgivning.
Fönstret var öppet, men det var nästan i jämnhöjd med marken och täcktes på
utsidan av ett flätat järngaller. Genom gallret blåste Jerusalems fuktiga vind, och med vinden kom rökskyarna från den rykande kaminen i vaktskjulet vid dörren.
översten såg sig omkring, växlade ett ögonkast med oss, ryckte på axlarna.
Om en regering vill upplysa en delegation att den inte är välkommen, kan den knappast göra det med större eftertryck än den gjorde här, tänkte jag.
280
Men denna delegation var ändå inte vilken delegation som helst, den hade kommit på uppdrag av världsrådet, det internationella samarbetets högsta instans, den representerade rådet. Den engelska armbågen träffade inte bara delegaterna själva utan riktades mot delningsplanens idé. För hundrade gången kunde man erinra sig att resolutionen på Englands begäran hade upphävt mandatet och kreerat denna plan, och anblicken av delegationen i denna källarvå-
ning, omgiven av poliser, föreföll ånyo på det mest oförblommerade sätt be-kräfta att England inte önskade delningen och inte önskade uppge mandatet. Ur imperialisternas synvinkel var delegationen en fientlig part, på samma sätt som sionisterna var en fientlig part, därför att deras verksamhet betydde mandatets slutliga fall, och regeringen erbjöd delegationen pliktmässigt sitt beskydd, men gjorde ingen hemlighet av sin ovilja. Men några gränser måste det ändå finnas för diplomatisk chikan!
Översten reste sig från sängen:
– Kom med, så skall jag visa er något.
Vi passerade ännu ett par dörrhål och kom in i ett trångt badrum: golvet var smutsigt där inne, badkaret hade fläckar och på botten av karet låg en svart kaka av smuts och sot. Om delegationen ville bada efter resan, måste den göra rent själv, om delegationen ville äta, måste den laga maten själv. Det arabiska tjänste-folket, som hörde till huset, hade försvunnit samma dag som degelationen hade anlänt: araberna riskerade inte att arbeta för delegationen som hade de arabiska aktivisternas
281
förbannelse över sitt huvud, och judiskt tjänstefolk hade ingen tillåtelse att be-träda zonen, det fordrades förhandlingar för att ordna detta. Två kvinnliga sekreterare lagade måltiderna av polisens ransoner över en primus.
I jämförelse med denna våning var Hotel Edens gästrum verkligt komfor-
tabla, trots de utslagna fönstren och de trasiga dörrarna, korsdraget genom matsalen och hotande svårigheter med vatten. Översten skakade på huvudet till svar på en fråga, om han kunde äta middag med mig på hotellet, och smålog roat:
– Ensamma kommer vi inte ut härifrån, så länge regeringen ansvarar för oss.
Vår rörelsefrihet är naturligtvis garanterad, om vi önskar se något, men endast med regeringens eskort och under dess kontroll. Vi måste tills vidare finna oss i dessa arrangemang, mina rapporter måste utarbetas först, vi skall se hur långt de tänker gå. En fördel är ju att man kan arbeta ostörd, några veckor kommer det att behövas, fastän vi arbetar hela dagarna, det är mycket att göra. Sedan skall ingen hålla mig bakom taggtråd längre.
Det hade redan mörknat när vi efter två timmar tog avsked av översten med ömsesidig önskan om ett långt liv. Regnet hade upphört. På vänster hand, bakom taggtråden, reste sig King David Hotel med sin sprängda flygel; utanför hotellet hade arabiska skoputsare utbytte de gamla postvyerna över Jerusalem och sina franska kort mot nya fotografier av mördade judar för sensationslystna köpare. Andra grinden stängdes bakom oss, en trasigt klädd
282
arab vandrade förbi med kefiaduken fladdrande på ryggen. Skyarna drev över hustaken, på avenyn syntes ljuspelarna från passerande bilar.
Utanför zonspärren stod andra barrikadvakter framför infarten till Jewish Agencys massiva, fästningslika byggnad som med sina brutna flyglar famnade den grusade gården. Männen från civilgardet bar blanka kapuschonger över huvudet, bakom dem var en spärr av järnbalkar dragen tvärs över gatan och längre bort korn ännu en spärr. Vi svängde in på gården. Det lyste fortfarande från den judiska högborgens fönster, de arbetade länge om kvällarna.
På pressavdelningen pratade några amerikaner med Gershon Hirsch, Jewish Agencys talesman, som dagligen under presskonferenserna slagfärdigt besvarade en korseld av frågor från palestinska och utländska journalister, den konstan-ta källan bakom formeln: “Från officiellt judiskt håll erfares . . .” Hirsch var högväxt och tung, föreföll ofta trött, men fortsatte att arbeta med samma envetna energi som kom Palestinas judar under dessa ödesdigra månader att trotsa de svårigheter som varje dag placerade på deras axlar.
Rapporter om den fortgående undersökningen av morden vid Ben Yehuda
fortsatte att komma in till pressbyrån, och det nya materialet förändrade ingenting av den ursprungliga bilden, utan kompletterade endast de anklagelser som första dagen hade kommit den uppskakade Courtney att utropa sitt: “Otroligt!”
Material från den judiska underrättelsetjänsten, arabiska avståndstaganden, bee-di-
283
gade rapporter från ögonvittnen och experternas utlåtanden om de vrakdelar som hade påträffats på platsen, löpte samman till den tavla som tio dagar senare skulle föreligga i sin slutgiltiga form: Den engagerade pansarbilen var polisens egendom, de sprängda truckarna var från armén. Männen var engelsmän, inga araber hade befunnit sig bland dem. En vecka före sprängningen hade en pansarbil av samma typ stulits av polisdesertörer från säkerhetstjänstens förråd, men myndigheterna hade inte meddelat något om stölden. En medarbetare från Palestine Post berättade att tidningen hade anskaffat privata informationer om deserteringarna och stölderna, men en artikel som behandlade detta material hade stoppats av den engelska censuren. Fastän flera polisvagnar hade befunnit sig inom området vid tiden för sprängningen hade ingenting blivit gjort för att hejda den misstänkta bilen etc. Regeringen var obenägen att fästa något avseende vid rapporterna.
Denna kväll sade Gershon Hirsch där han satt lutad över en packe Palcor-telegram från Lake Success
– En upprepning av Ben Yehuda är möjlig. Ingen vet naturligtvis var nästa attentat kan äga rum. Men vi tror inte att denna sprängning var den sista, och våra vänner bland regeringens folk tror det inte heller.
Några dagar senare, innan slutrapporten om Ben Yehuda var avlämnad,
sprängdes Jewish Agencys ena flygel vid en våldsam explosion, som sårade ett hundratal personer och sände sex till bårhuset.
284
Bland de omkomna var den 72-arige Leib Jaffe, chefen för Keren Hayesod, uppbyggnadsfonden, en av de fåtaliga ännu levande delegaterna vid Herzls första sionistiska kongress.
En personvagn från amerikanska konsulatet i Jerusalem hade kört upp fram-för Jewish Agencys huvudentre och lämnats där av sin chaufför, Anton Daoud, en kristen arab från Betlehem. Vakterna vid porten kände Daoud från många tidigare besök och hade låtit vagnen passera, liksom de lät honom avlägsna sig när han förklarade att han hade ett ärende ut. Ingen anade att den stora vagnens bagagerum var laddat med sprängämne. Vagnen stod obekvämt framför entren och några vakter rullade den undan mot flygelbyggnaden, där bilar brukade parkeras. Väggarna störtade in över illustrationsbyrån och arkivet och återskallet från den våldsamma krevaden blandades åter med det klingande ljudet från tusentals fallande glasskärvor. Jewish Agency började brinna.
Man antog att Anton Daoud var köpt. Ännu ett
förtroende hade brustit, slagits sönder av eld.
Gerschon Hirsch fördes till lasarettet, skadad i
ögonen av glaset.
285
MÅNEN HAR GÅTT NED…
Holon, mars.
är månen går ned över sanddynerna blir mörkret intensivt, kom-
pakt, utan dagrar, utan skuggor, och världen blir med ens inte stör-
N re än att man kan tangera dess omkrets med utsträckt hand: en be-
gränsad värld, försänkt i mörker, ett fragment av tillvaron som kunde befinna sig var som helst, i Palestina, eller i Sverige, mörkret är likadant överallt, när det är riktigt mörkt. Sådana nätter, när månen har gått ned, vandrar små patruller bort mellan värnen, över ingen mans land, för att spränga fientliga nästen. Ljudet från explosionerna hörs mycket långt.
Sanden böljar upp mot Jaffa från söder med höga mjuka dyner där ingenting växer utom några magra buskar och glesa tuvor av torrt strävt gräs. Det är sö-
der om Jerusalemvägen. Kring vägen och längre åt norr sträcker sig Saronas och Samariens fruktbara arealer, österut böljar Judeens slättland upp mot Hebrons stensprängda berg, åt söder kommer nya odlade bälten och sedan Negevs öken, öppna, döda vidder ända ned mot Egyptens gräns. Dynområdet sträcker sig några kilometer in från kusten, och bland dynerna, omedelbart söder om Jaffa, har två judiska samhällen växt upp: Holon,
286
sandstaden, och Bat Yam, “havets dotter”, en kustort. Båda städerna är mycket moderna med brett planerade gator, trädgårdar, betonghus med rena ytor och rader av små villor, pastellfärgade eller vita. Det mesta av den fruktbärande jorden som täcker trädgårdarna har forslats hit, men trots omfattande planteringar har invånarna ännu inte lyckats att binda sanden, och dynerna är
fortfarande levande, rörliga. Vid blåsigt väder lägger sig sanden över asfaltvä-
garna och bilar kör fast i denna sand som i gyttja.
När delningsgränsen drogs kring det arabiska Jaffa av kommissionen som
inte hade räknat med kriget, därför att inga förnuftsskäl talade för krig, kom denna gränslinje att följa en sträckning låga kullar längs Jaffas sydsida, och de arabiska skyttar som numera beskjuter de judiska samhällena kom därigenom att erhålla taktiskt gynnsamma ställningar ovanför det judiska Holon, som de kan överblicka nästan helt och hållet. Britterna har trupper i Jaffa och sörjer för att denna gräns består: om judarna besatte dessa kullar och tvingade araberna längre bakåt, skulle polisvagnarna vara på platsen mycket snart för att återställa läget som förut. Därför undviker judarna att göra någon framryckning och inskränker sig till lokala insatser som inte förändrar fronten. Från Holon har mycket få invånare evakuerats. Hela samhället fortsätter, som alla andra judiska samhällen, att leva som vanligt, far med opansrade bussar till och från arbetet, går till butikerna, sitter i kafeerna, går på bio. Om nätterna kämpar ungdomen och stupar
287
några hundra meter från hemmet; de palestinska dimensionerna är små,
geografiskt sett.
Vägen till Holon löper ut genom Tel Avivs förstäder, där fragment av stämningarna från Balkans judiska fattigkvarter ännu bor kvar, korsar huvudvägen till Jerusalem inom skotthåll från det oroliga Abu Kebir, dyker in bland träden kring en judisk lantbruksskola, rullar över några åkrar och kommer ut på Holons breda asfalterade gator. (Dessa gator verkar ännu överdimensionerade, jämfört med den glesa bebyggelsen, men så är det på många platser i Palestina: man bygger vägarna först och planerar på lång sikt.) En ambulansvagn står vid trottoaren, bredvid sitter en man på en bår, en sjuksköterska står lutad över honom och lägger bandage om hans fot, några förbipasserande har stannat och tittar på: mannen har nyss sårats av en kula från de arabiska kullarna, sådant händer dagligen, även här. På andra sidan av samma gata, under acacieträden, promenerar två kvinnor langsamt förbi med prydliga barnvagnar, småpratande, belysta av eftermiddagens rosafärgade dagrar. Den vita ambulansen och de vita barnvagnarna bildar tillsammans en etsande tavla.
Holons kommendant är vår ciceron, en Haganahofficer, Alex. Under krigs-
åren tjänstgjorde han som bataljonschef vid brittiska ökenarmén, majors rang.
Idag är rangen högre, men klädseln civil, Alex är elektroingenjör med arbete vid Tel Avivs kraftverk. Han kör med sin lilla Austin dagligen från Holon till Tel Aviv och åter, oftast ensam. I Holon har han sin familj, en ung hustru och en liten fyraårig
288
pojke, som leker med en kattunge på verandan framför den låga envåningsvillan. På verandamuren syns två färska kulhål, men Alex säger: det är likadant över hela Holon, vad begär ni, man kan inte hålla pojken inomhus hela dagarna.
En fyrkant av sand framför villan, fem gånger fem meter, är trädgården, men ingenting växer där. Alex ransonerar sin tid mycket strängt: arbete på kontoret om dagarna, kommando om nätterna, bara några timmars sömn. Det blir ingen tid över för trädgården, och trädgården förblir en dröm i sanden, medan grannens rosor lutar sig över staketet.
– En annan gång, kanske …
Efter middagen rullar den lilla bilen vidare mot Bat Yam, mot havet. Asfaltvägen till Bat Yam är avbruten: en sträcka mellan dynerna ligger fullständigt öppen, ett hundratal meter från den arabiska linjen, och vagnen lämnar asfalten här och far rullande bakom andra dyner längs uppkörda hjulspår ända fram till Bat Yams yttersta husrader. Här möter en lång gänglig karl med strävt kraftigt ansikte, Bat Yams kommendant. Han är klädd i tweedkostym, vid bältet hänger en armspistol i brunt läderhölster, med honom är en yngling, som bär en automatpistol över axeln. Båda stiger in i bilen.
Bakom oss, inom det avspärrade området som rundas av sandvägen, ligger
ett statligt nervsjukhus som en neutral holme inom ingen mans land. Den arabiska personalen försvann från sjukhuset redan när oroligheterna började, men sjukhuset fungerar som förut, därför att kroniskt nervsjuka patienter
289
måste få fortsatt vård. Judiska poster inom hospitalets område kan iaktta hur araberna paraderar med gevär på axeln ett stenkast ifrån dem, men ingen skjuter. Antalet patienter på hospitalet har inte ökats under dessa månader, men inom dess väggar är stämningen inte den bästa, skottväxlingen flammar ofta upp tätt intill, rullar med oroliga vågor över dynerna och sipprar in med sina ljud genom fönstren.
Skymningen faller när vagnen rullar mot den yttersta ställningen. Båt Yam är ödsligare än Holon, en kurort som förut tog emot många gäster från inlandet, men som har förblivit tom denna gång, sedan stranden och hela området kom under omedelbar eld. Vid samhällets norra utkant, tätt intill Jaffagränsen, står ett bryggeri som levererar palestinskt öl till brittiska armén (buteljer med gröna etiketter: Gold Star – for His Majestys forces only). De sista hundra meterna framför bryggeriet är också öppen zon, och Alex råder oss att hålla huvudena nedböjda, han kommer att köra fort:
– Step on it …
Mannen från Båt Yam drar revolvern och osäkrar den med en smäll, håller den utanför fönstret, pojken med automatpistolen osäkrar också sitt vapen, vår Austin kör sjungande genom den lösa sanden som lyftes bakom den som en
kometsvans. Krängande svänger bilen in på bryggeriets gård.
Från bryggeriets värn, som förstärkts med pilsnerlådor, fyllda med sand (enkla provisoriska nästen) syns de närmaste husen i Jaffa och närmaste arabiska vägspärr mycket tydligt trots skym-
290
ningen, de är så nära att man verkligen skulle kunna nå dem med en sten.
Värnen bemannas av Haganahs civila soldater som bär sina vapen fullt öppet.
Överallt inom dessa båda samhällen bäres vapnen fullt öppet numera, Alex be-rättar att engelsmännen sedan juldagarna inte har satt sin fot här. På själva jul-dagen kom fyra pansarbilar från polisen och deras manskap hade en ölfest på
bryggeriet. Efteråt körde vagnarna in mot Jaffa, stannade vid vägspärren och sköt med kulsprutorna några salvor till avsked mot de judiska värnen, försvann.
Sedan har de varit bortå, och ingen önskar dem åter. Men arméölet levereras fortfarande från bryggeriet, pansartruckar kör buteljerna över eldzonen.
Medan vi tömmer några ölflaskor på bryggeriet smäller enstaka skott utan-för, från kullarna. Moshe, den långe, tweedklädde, knycker på axlarna: araberna skjuter för att visa att de håller sig vakna, säger han, förra natten var det svårare, vid pass femtonhundra patroner förbrukades från kullarna, luften var full av oväsen. Under tiden har mörkret fallit, men Alex tänder strålkastarna först när den öppna sträckan åter är passerad och vagnen har nått bakom de skyddande husen i Bat Yam och sedan bakom dynerna på återväg mot Holon.
Månen seglar upp över sandhavet och hänger där som en blank silverdaler med magisk strålglans, som kommer mänskliga skuggor att synas långt. Holons försvarslinje löper längs bebyggelsens gräns, bakom avskärmade fönster i stu-gorna arbetar lokala kommandon, avlösningar kommer och går. Från knut-
punkterna löper förbindelsegångar
291
genom sanden i brutna linjer bort mellan dynerna, till blockhus och sand-värn där posterna står. Man måste böja sig ned djupt när man går mellan vårnen, blåsten har under de senaste dagarna fört skyar av flygsand ned i alla gång-ar som med ens har blivit grunda och konturlösa. Snett ovanför; där eukalyptusträden står orörliga i det manskimrande mörkret, går den arabiska linjen.
Varje ljud av våra steg drunknar i sanden.
Skotten går. Ibland, när det börjar knalla helt nära, tecknar de åt oss att stanna och krypa ihop; medan eskortsoldaterna (de är två) lutar sig framåt mot värnen och spanar framför sig genom uranmörkret.
Inne i blockhusen är det mörkt som i en källare, man orienterar sig med händerna: en dörrpost, en stege upp genom ett takhål, säckar, bräder. Det luktar sand. Ovanför tindrar stjärnorna, långt borta kretsar lantbruksskolans strålkastare med regelbundna varv över åkrarna och träden. Mellan skotten kan det vara så tyst att man hör sanden sippra ned från värnen.
Men omedelbart bakom oss ligger samhället Holon, och längs de bortre gatorna är gatlyktorna fortfarande tända och det brinner här och där ljus i fönstren. Natten är fuktig, kylig, några av männen har ylledukar lindade om huvudet, det är en sådan kväll när ungdomar samlas på ett kafe som flugor kring ljuset.
Inifrån mörkret i ett blockhus ser Holon ut som ett fredligt svenskt samhälle en mörk höstkväll, luften är densamma och de avlägsna ljusen, ett fredligt samhälle där de flesta redan
292
har gått till sängs, så att det blivit ödsligt på vägarna. Små standardiserade villor med blygsamma mänskliga drömmar, små trädgårdar med blommor,
bortglömda leksaker, ansad jord. Männen som posterar vid värnen (man anar deras närvaro av andetagen, eller därför att månskimret i en skottglugg plötsligt skuggas av en axel eller en hjälm) har sina familjer och sina hem därborta, bara några kvarter bort, och de fortsätter att arbeta om dagarna för att hemmet inte skall gå sönder, både det lilla, envåningsvillan, och det stora, Yishuv.
Men nätterna är frontens. Ingenting kan ersätta nätter som man inte har.
Detta har pågått sedan mer än tre månader. Under de första orosdagarna i december anlände en arabisk delegation till Bat Yam för att försäkra judarna om Jaffas fredsvilja: Jaffa önskade inte kriget, sade man, skotten sköts av utsocknes krigare. Men sådana röster tystnade snart, nedtystades, kriget blev krig. Nätterna stals från invånarna i Bat Yam och Holon och ingenting kan ersätta dem, det går vidare på nervkraften, därför att det måste.
Måste det? Men vilka andra alternativ har dessa män annat än att offra sina krafter, sina nätter, annat än att stå där? Även om de uppgav det yttersta, sin hemlängtan som inte bara är deras egen utan generationers och miljoners egendom, om de offrade detta skålpund kött skuret ur eget bröst, vad skulle återstå
för dem? Om de underkastade sig, nedlade vapnen, ödelade värnen, vad vore det? Att underkasta sig dem som har konstruerat detta krig, att öppna hemmets dörrar för en angripare
293
som inte har resurser att kontrollera sig själv. Vilka krafter skulle sedan vär-na den judiska minoriteten i ett arabiskt Palestina, dominerat av män som har gjort judemorden till sitt mål?
Holons frontkommando är beläget i en liten byggnad, gömd bakom en
sandås. Några träbord, en brits, några kartor, bredvid en provisorisk förbandsplats i ett vitkalkat rum, utanför i förstugan en kaffekokare. Några män, några kvinnor. Klockan är långt över midnatt. För två timmar sedan sade Alex:
– När månen har gått ned kommer vi att spränga ett av deras nästen.
Operationen är begränsad, en rutinsak, mera en övning. Några ungdomar
från Holon har avslutat en veckolång kurs i sprängtjänst och infiltrering, de kommer att prövas i natt. Uppgiften är: att forcera sandbältet mellan linjerna under mörker, genom den egna taggtraden, genom de arabiska spärrarna, uppnå
ett arabiskt blockhus, tränga in, placera sprängämnet, tända stubinen, återvända utan strid.
Timmarna går, månen kryper mot horisonten som en gammal madam till
kyrkan, allt simmar i ett svagt silverdis. Vid stabsbordet sitter Kasperle med Haganahs stickade luva på huvudet, grön armströja, bälte och koppel över trö-
jan. Hans ansikte med den väldiga hökliknande näsan liknar en överdriven banal karikatyr av ett judeansikte. Det är ett sådant ansikte som man skulle skratta åt i Stockholm och kasta sten på i Berlin. Men det är inte judenäsan man ser, utan judeögonen, de stora milda ögonen fyllda av vemod och oro, innerliga 294
ögon. Han småpratar, småskrattar, bjuder på kaffe. Tiden går långsamt, må-
nen hänger över träden. Klockan blir ett, halv två. Röster hörs från förstugan, dörren går upp, Kasperle säger:
– Släck cigarretterna!
Fem ungdomar kommer in, två av dem bär stora, bastanta segeldukspasar,
som de varsamt placerar vid väggen. Ringar av stubin hänger ned från påsarna.
Rekryterna är adertonåringar, alla bär overalls av khakityg, automatpistoler, slidknivar. En ordonnans delar ut handgranater, Kasperle instruerar, hänger på
sig sin Parabellum, drar åt bältet; han kommer att följa dem så långt han kan, utan att lämna avsnittet. Det syns på de oroliga ögonen att han ängslas för pojkarna som skall ut för första gången. Men gruppledaren är som en filbunke, en palmach med många sådana uppdrag bakom sig.
Alex kommer. Han bär denna gång en tjock militärkappa som på något sätt förändrar honom, avlägsnar honom. Pojkarna repeterar instruktionen, prövar knivarna mot bordsskivan, hoppar på stället för att kontrollera att ingenting skramlar. Två spänner påsarna med trotyl på ryggen. Alla går ut.
Månen är borta. Natten är nermörk, gruppen uppslukas fullständigt så snart den lämnar ljuskretsen utanför dörren. En fullständig tystnad råder, man hör inte deras steg, inte ett ljud.
Efter en paus vandrar jag med några andra åter genom löpgravarna och över öppna sandfält mot de yttre värnen, uppnår ett blockhus, klättrar uppför en osynlig stege upp till övervåningen, stannar un-295
der det låga taket intill en skottglugg, väntar. Mörkret där inne är så intensivt att man svagt anar skottgluggens konturer mot det fria mörkret utanför. Långt borta fortsätter den avlägsna stralkastaren sin kretsgång. Urtavlan på mitt arm-bandsur lyser blekt blått. Visarna kryper fram.
Bakom oss, genom ett fönsterhål, skymtar åter samhällets gatljus, och stämningen av en svensk villastad blir så påträngande, att man väntar sig höra ett dragspel från en dansbana mellan träden och röster från några ungdomar som cyklar förbi på vägen. Helt nära skymtade nyss, när vi vandrade genom sanden, några levande ljus bakom fördragna gardiner i ett fönster. Även här bor människor, och de samlas vid radion för att höra nyheter om kriget, men kriget står utanför dörren. I mörkret försvinner avstånden, och det raggiga kriget tycks krypa fram mot Anderssons stuga i Ängby och stanna på tröskeln. Andersson tar bössan från väggen och förbannar kriget. Men när man griper med handen i mörkret, får man sand mellan fingrarna.
En halvtimme går, sedan börjar det smattra från kullen, där träden nyss stått belysta av månen, andra skott svarar, ilande gnistor flyger genom luften. Från Holon öppnas avledande eld, automatvapnen ropar, under oss knallar gång på
gång ett gevär som ger dånande ekon innanför muren. Sedan kommer en paus, och explosionen. Ett sekundsnabbt sken slår in genom skottgluggarna och belyser ansiktena på flera män, som också spanar ut genom skottgluggarna och som man för en sekund sedan inte visste om. Sedan störtar det skälvande mörkret 296
åter in över fronten, men tystnaden är borta, nu smattrar det från alla håll, och eldflugorna börjar åter sin gång genom mörkret, vapnen jagar sina stackaton genom luften, bubblar länge och tynar långsamt bort, flammar åter upp och dör …
En timme har gått, :fem kvart … Någon ropar dämpat nedifrån, jag klättrar utför stegen och skymtar Kasperles satta figur mycket svagt, traskar efter honom genom mörkret, längs den redan bekanta löpgraven. Det gnäller emellanåt över våra huvuden, andra skuggor ansluter sig, ingen säger något. På frontkommandot står spränggruppen åter samlad, dammig. Sedan de rapporterat och allting är över reser sig Alex och nickar åt mig. Hans Austin står inte långt borta. Vi återvänder från mörkret till de upplysta gatorna, genom sandpölarna mot den rosafärgade kubiska villan, som har kulhål på sin veranda. Det börjar smälla igen där borta, och skotten hörs som om de var överallt. Klockan är snart fyra på morgonen.
Natt efter natt.
297
SÖNER AV ISMAEL
Den 19 mars 1948, en minnesrik dag, en svart dag.
en amerikanske delegaten vid Förenta nationerna, senator Warren
Austin, meddelade att Amerika hade beslutat återta sitt stöd för
D Palestinas delning och förordade i stället en temporär lösning med
internationellt förvaltarskap. Austin anförde som motiv för beslutet att det hade befunnits omöjligt att genomföra delningen med fredliga medel, och att säkerhetsrådet enligt Amerikas mening uppenbarligen inte var i stånd att göra bruk av sin auktoritet. Han föreslog att Palestinakommissionen skulle beordras att inställa sitt arbete, och att generalförsamlingen omedelbart skulle sammankallas för att ta ställning till frågan.
Det var ett öppet erkännande av Förenta nationernas maktlöshet inför
krigshot, ett erkännande av delningsplanens kollaps. Förslaget om förvaltarskap innebar tydligen ingen verklig utväg. Trygve Lie anmärkte att en ny form av förvaltning för Palestina skulle kräva ännu större maktresurser än förut, eftersom den troligen skulle bekämpas av båda parter i stället för som hittills av en.
Lie frågade om de fyra stormakterna var beredda att ta
298
ansvaret för en sådan plan. Austin meddelade att för Amerikas del var svaret ja.
Austins deklaration kom som en kalldusch för den opinion som intresserat hade följt utvecklingens gång i Palestina. Ännu för två dagar sedan hade de fyra stormakterna enats om en resolution till säkerhetsrådet, som uppmanades att handla snabbt, med användande av alla medel för att bekämpa våldet och likvidera hotet mot freden. Chocken inför Amerikas plötsliga reträtt betingades främst av besvikelsen över Förenta nationernas oförmåga att med maktspråk likvidera krisen. Den amerikanska opinionen reagerade smärtsamt och oroligt.
Eleanor Roosevelt och Leon Henderson angrep president Truman för kurs-
ändringen, som de betecknade som en amerikansk eftergift inför oljemonopolens krav. Sumner Welles: “Amerika har fogligt böjt sig inför de arabiska hotel-serna för att vinna strategiska och ekonomiska fördelar.” Harald Stassen: “Beslutet är vanhedrande och öppnar dörren för internationell anarki.” Thomas E.
Dewey: “Trumans administration fuskar bort Palestinaplanen och försvagar Amerikas prestige i hela världen.” American Federation of Labour konstaterade att Trumanregimen hade förlorat i förtroende efter den cyniska omsvängningen.
En protestkör från amerikansk press hävdade att kursändringen inte var nå-
gonting annat än en kapitulation inför våldet, ett allvarligt slag mot Amerikas anseende, ett smutsigt trick mot judarna. Den prosionistiska New York Post betecknade den amerikanska utrikespolitiken som en bonde i det
299
engelsk-arabiska schackspelet, förklarade att oljebolagen profiterade på bekostnad av amerikansk heder. New York Daily Mirror skrev: “Beslutet förvandlar amerikansk värdighet till internationell driftkuku, förvandlar Förenta nationerna till en kuliss, skapar krigshysteri.” Isolationistiska stämmor gjorde gällande att kursändringen var ett desperat försök att undanröja risken för ett ryskt ingripande i konflikten, att Amerikas egen säkerhet och inte arabernas eller judarnas önskemål var avgörande för den amerikanska politiken …
Arabiska applåder kastade ett specifikt ljus över Austins deklaration: beslutet hälsades av araberna som ett steg i rätt riktning och kravet höjdes på ett oberoende arabiskt Palestina och likvidering av den politiska sionismen.
Reaktionen inom alla judiska kretsar var den enda möjliga, att fortsätta kampen mot varje alternativ som anslöt sig till Vitbokens politik, att hävda den nationella rätten. Ordföranden för Jewish Agencys exekutiv, David Ben Gurion, avvisade förvaltarskap i varje form: “Novemberslutet var av stort politiskt och moraliskt värde, men det skapade inte någon judisk stat. Endast med våra egna krafter, mobiliserade till det yttersta, kommer denna stat att uppstå.” Andra judiska röster instämde: “Att överge den svage är inte något gott omen för världen. Den nya situationen lägger större bördor på det judiska samhället och fordrar större offer. Men så länge det finns judar i Palestina, kommer de att vara fria män.”
Den reella utvecklingen hade redan gått mycket
300
långt. Det existerade inte någon representativ judisk ledande grupp som skulle vara i stånd att vrida tiden tillbaka eller vilja engagera sig för en politik som medgav eftergifter från det som judarna betraktade som ett minimum. Det fanns inget utrymme för fortsatt reträtt.
Medan den internationella debatten pågick flammade åter häftiga strider upp på många platser i Palestina. Nya militärt organiserade förband av iraker, utrustade med stålhjälmar och full fältmundering, angrep med skydd av rökbomber den judiska kolonin Mekor Haim nära Jerusalem. Bussar sprängdes och sköts sönder, lastbilsförare brann i de övertända kabinerna, allt flera stupade längs de förbindelsevägar där judarna kämpade för att sammanhålla den sönderstyckade staten. Återskallet från granatdueller fyllde nätterna med oro.
Ernest Bevin gjorde en förtroendevinnande gest: Englands beslut att uppge mandatet den 15 maj bestod oförändrat, England ämnade inte engagera sig i förvaltarskap, sade han. “Vi måste se till att komma bort från Palestina så snart som möjligt, vi får alltid anklagelser på oss för vad vi än gör.” Den engelska armén skulle enligt tidigare överenskommelse kvarstå i Palestina till den 1 augusti.
Som om engelsmännen hade velat visa vad orientarmén kunde prestera om
det behövdes, om man bad om det, kommenderades 600 elitsoldater med fältartilleri, fem Cromwelltanks, en pluton lätta ökentanks, tre plutoner granatkastare att beslutsamt ingripa i en drabbning som sedan fyra dagar hade pågått ostört vid den judiska kolonin
Hartuv, där en Haganah-grupp uthärdade anfall av 500 iraker. Den engelska slagstyrkan kom till platsen med flera utländska journalister och sköt under åtta timmar med alla rör, enligt order att fördriva eller förinta angriparna. När de närmaste arabbyarna hissade vita flaggor, hade irakerna redan flytt.
Den 23 mars nominerade judarna en provisorisk regering med avsikt att låta denna överta den formella myndigheten inom den judiska staten omedelbart efter den 15 maj eller tidigare, om de engelska myndigheterna nedlade sina funktioner före detta datum.
Striderna växte i omfattning och intensitet medan avgörandet närmade sig.
Den engelska kraftdemonstrationen vid Hartuv upprepades inte. I stället inträffade följande utanför Betlehem, där också ett ingripande skedde.
301
Tre tusen beväpnade araber angrep och hejdade en judisk lastbilskonvoj på
60 pansrade vagnar, när denna var på återväg från Kfar Etzion. Efter förlust av 25 vagnar samlades konvojen till försvar kring ett övergivet hus, där dess 150
judar under 28 timmar höll ut mot arabernas fortsatta anfall. Ett engelskt förband anlände omsider till platsen (femton minuters väg från Jerusalem) och föreslog vapenvila, på villkor att judarna utlämnade sina vagnar och vapen. Efter en radioorder från Haganahs högkvarter uppgav försvararna ställningen med förlust av 12 döda och 35 sårade; en armétransport förde dem till Jerusalem, där de hälsades med jubel. Men glädjen försvann sedan det blev
302
bekant att den övergivna utrustningen hade överlämnats av armén till araberna –
hade frånryckts armén, hävdade den engelske chefen.
I nordsektorn vid Nahariya dödades 46 judar under ett konvojslag på den spärrade vägen. Ett arméförband sköt tolv skott med en tolvpundare, men kom inte nära; vägarna var minerade.
Den 31 mars antog Palestinakommissionen den detaljerade planen för Israels provisoriska regering, att upprättas efter mandatets utgång under kommissionens överinseende. Kommissionen var fortfarande verksam i Lake Success.
Två veckor tidigare, omedelbart för Austins framträdande, hade kommissionen förklarat att den genom de rådande förhållandena inte kunde ikläda sig sina funktioner den 1 april, som väntades. Uppgiften att uppsätta ett arabiskt provisoriskt råd inom Palestinas arabiska del hindrades, enligt rapporten, av Englands och arabstaternas hållning, liksom av den arabiska ledningen i Palestina.
Ur kommissionens rapport:
“Genom mandatmaktens vägran att samarbeta för delningsplanen omintet-
göres koordineringen av mandatregeringens och kommissionens verksamhet på
många vitala punkter. Den oundvikliga slutsatsen är att Palestina efter mandatets utgång troligen kommer att hemsökas av administrativt kaos och omfattande blodspillan.”
Den 1 april antog säkerhetsrådet Warren Austins amerikanska plan, uppmanade judar och araber att omedelbart acceptera vapenvilan och beslutade att sammankalla generalförsamlingen till den 16
303
april. Englands representant gav för första gången säkerhetsrådet sitt stöd.
Egypten protesterade mot beteckningen vapenvila, eftersom arabstaterna inte erkände existensen av något krig. För Jewish Agency förklarade Shertok att judarna accepterade vapenvilan under förutsättning att arabiska invasionstrupper lämnade Palestina och att delningsplanen fullföljdes utan avbrott.
Konflikten hade sedan den 29 november kostat Palestina 6.765 offer, ge-
nomsnittligt 55 om dagen; därav 2.537 döda.
Senator Austins deklaration hade tillfört diskussionen om Palestinas kris ett nytt element, inte egentligen nytt: oljepolitiken. Denna faktor tycktes under de föregående månaderna ha kommit åsido, undanskymd av den engelska imperialismens roll, den arabiska nationalismen, den judiska sionismen, kommersiella och militära kombinationer. Med Amerikas prestigeslukande reträtt framträdde oljefaktorn med plötslig skärpa i rampljuset, stormaktskampen om råvaran, konkurrensen om världsmarknader, konflikten mellan dollarn och pundet, ekonomisk offensiv och ekonomisk reträtt, desperation och intrig. Den amerikanska oppositionen mot Trumanbeslutet signalerade detta omedelbart efter Austins framträdande genom att stämpla beslutet som en kapitulation av regeringen inför oljemonopolen. Vidare undersökningar bekräftade den dominerande rollen hos denna stormaktskamp, som knappast var märkbar för de soldater som drabbade
304
ihop på liv och död på Palestinas jord, men som likväl utgjorde och fortfarande utgör den centrala faktorn i denna konflikt, den axel kring vilken hela den orientaliska kombinationen vrider sig.
Det praktiska argumentet som är grundläggande för denna kamp och som
ger sådant eftertryck åt det som yttras från arabstaternas sida, är helt enkelt det, att Mellersta Östern, det landområde som begränsas av Medelhavet, Röda Havet, Persiska viken samt Svarta havet och Kaspien i norr, besitter jordklotets rikaste kända oljefyndigheter, omfattande uppskattningsvis 40 procent av världens totala oljereserv. Källorna befinner sig inom områdets centrala och östliga delar. Stora ekonomiska fördelar hänger samman med det faktum att oljan här befinner sig relativt nära markytan och förekommer kompakt, varför täta borrningar till ringa djup kan göras. Utvinningen ligger helt utanför arabstaternas tekniska resurser, markpriserna i ökenzonen är låga, de förvirrade rättsförhållandena inom arabvärlden gör området till ett tacksamt fält för imperialistisk intrig. Produktionen har först under de senare åren nått verkligt uppsving, mycket är fortfarande jungfrulig mark. Världens totala oljeproduktion uppgick 1946 till 375 miljoner ton. Mellersta Östern ensamt beräknas omkring 1951
producera 77 miljoner ton olja. Resurserna medger fortsatt kraftig stegring.
För arabstaterna har oljan hittills varit endast en handelsvara och ett politiskt tillhygge som arabledarna inte har försummat att använda sig av. Falastin, en palestinsk arabisk tidning, skrev nyli-305
gen att orientoljan utgör det enda argument som arabstaterna förfogar över, men att denna tillgång i gengäld äger samma tyngd som den amerikanska atom-bomben: fem miljarder kubikmeter olja!
Två huvudmotståndare står emot varandra i kapplöpningen om orientoljan, nämligen England och Amerika, och det är uppenbarligen en verklig kamp som pågår, även om man deklarerar att resurserna är så stora att de väl räcker till för båda. Endast ett gemensamt intresse torde för dagen förena de båda rivalerna: ansträngningen att avspärra Ryssland från dessa områden. Som jämbördig konkurrent kan dock Ryssland synbarligen lämnas ur räkningen av flera skäl: Ryssland tillhör inte de oljehungriga länderna, dess ekonomiska strategi tillämpar helt andra metoder, om en expansion av rysk makt inträffar här kommer den antingen underifrån, genom det arabiska proletariatets revolution mot de sittande regimerna och en sprängning av alla tidigare knutna band, eller som en ockupation under ett globalt krig, avstånden mellan ryska sydgränsen och Orientens största oljefält är endast en dagsmarsch för en modern armé; därmed förflyttas emellertid frågan till ett helt annat plan.
De oljeimperialistiska motståndarna förblir för dagen de båda anglosaxiska stormakterna. Före kriget konkurrerade Frankrike, som numera har utmanövre-rats från Mellersta Östern och deltar endast med begränsade aktieposter i det engelska Irak-bolaget. Englands och Amerikas strategiska läge är helt olika: England utkämpar en defensiv strid, medvetet om att dess komplicerade orientali-
306
ska basering har försatts i häftig gungning, förskansat bakom återstoden av de positioner som har utbyggts under tre årtionden med den engelska kolonialpolitikens hela smartness; Amerika är statt i en uppmarsch på bred front, med dol-larmakten som vapen och gynnat av de utomordentligt starka inflytanden som detta land har vunnit efter kriget. Inför den amerikanska offensiven pågår en engelsk reträtt under desperat strid. De verksamma krafterna i denna kris är korteligen dessa:
Under det senaste decenniet har Amerika upprättat fasta förankringar framför allt inom Saudi-Arabien, inom ett område som England eftersträvade att förvandla till en ensidigt engelskdominerad zon. Amerikanerna har inom sina koncessioner paträffat större kvantiteter olja än de engelska monopolen förfogar över, den amerikanska araboljan ligger så nära jordytan att produktionskostnaden uppskattas till endast 50 procent av den engelska oljans. Detta betyder att de amerikanska oljebolagen är i stånd att såväl med priser som med kvantitet underminera hela den engelska oljepolitiken, leverera mera och billiga-re olja. Dollarns mäktiga infiltration fortsätter: Marshallplanen har lämnat för-dämningarna som en vårflod, genom Trumandoktrinen har dollarzoner upprättats under de båda senaste åren från Paris till Athen, från Cairo till Ankara och Teheran. Det gentom kriget försvagade England måste maktlöst, alltför svagt ekonomiskt och militärt, åse hur oljan hotar att lämna sterlingblocket och förvandlas till ett monopolredskap i amerikanska händer, med risk att framdeles inte kunna
307
erhålla någon olja för engelsk valuta. En sådan utveckling är inte lätt att smälta.
För några år sedan behöll England ännu ett väldigt försprång i kapplöpningen om den orientaliska oljan. Detta försprång förklaras genom den fullständiga frånvaron av egna oljetillgångar inom hemlandet och de mycket begränsade resurserna inom imperiet som helhet. (Sammanlagt endast en procent av
världsproduktionen kommer från Trinidad, Burma, Borneo, Sarawak, där engelsk kontroll råder.) Behovet har gjort oljan till en förgrundsfaktor för Englands ekonomiska strategi, tvingat engelsmännen att föra en expansiv oljepolitik från första stund för att utanför samväldets gränser säkra de enorma kvantiteter mo-torbränsle som var nödvändiga för den engelska världsmaktens stridskrafter och civila förbrukning. Därför har de engelska stora oljebolagen, Irak Petroleum Co. och Anglo-Iranian Oil varit sammankopplade med staten och åtnjutit hela stödet från Foreign Office och Imperial Defence Council under penetra-tionen av den jungfruliga marken i arabländerna. En sådan kombination är utomordentligt stark, den ställer kolonialtjänstens komplicerade apparat till oljemonopolens tjänst, förenar ekonomiska övertalningar med militärt och politiskt tryck, förvandlar det ekonomiska intresset till en patriotisk fråga.
Den expansiva politiken har säkrat åt England mycket vidsträckta och djupa positioner inom Mellersta Östern, en frammarsch vars första steg utgjordes av 1906 års avtal mellan England och Ryssland om uppdelning av intressena på
Iran och
308
som därefter kraftigt främjades av olika engelska politiker. Operationsfältet var en grupp politiskt och ekonomiskt mycket efterblivna stater, regerade av bedu-inhövdingar eller löst hopfogade konstitutionella monarker, systemet var att genom ömsesidiga fördrag och ett utbrett nät av politiska agenter hålla området under engelsk kontroll, med en strävan framför allt att bevaka engelska ekonomiska intressen, undvika att någon del av området kom under främmande
grepp. Lord Milner förklarade på sin tid i ett brev till Lloyd George: “Arabiens oberoende har alltid varit en fundamental princip för vår östpolitik. Vad vi avser därmed är emellertid att Arabiens oberoende stater skall hållas utanför den europeiska politiska intrigens fält och inom det engelska inflytandets sfär; med andra ord att dess oberoende härskare inte skall ha fördrag med någon annan än med oss.” Denna princip har senare måst uppges på flera punkter, men dess imperialistiska tendens kan observeras ännu idag.
Efter första världskriget, när oljan marscherade mot sin ledande plats bland drivmedlen i framgångsrik konkurrens med det engelska kolet, spelades de irakiska oljefälten vid Mossul ur turkarnas händer, lades temporärt under fransk kontroll. England uppträdde vid denna tid ännu som en uppkomling här, konkurrerande med det äldre franska inflytandet. Detta förmådde emellertid inte länge hålla fronten mot Englands uppmarsch: Clemenceau avstod slutligen Mossul-området till kungadömet Irak. Den av fransmännen från Damaskus
utdrivne kung Feisal placerades därvid av engelsmännen på
309
Iraks tron och accepterade som motprestation engelskt mandat över sin stat.
Mandatet upphörde 1932, men det engelska inflytandet bestod. Efter andra världskriget utflankerades Frankrike fullständigt från sina syriska och libanesiska baser. En farligare konkurrent hade emellertid uppträtt på scenen: Amerika.
England sökte bevara sina positioner, framför allt vinna Tysklands likviderade kapitalandel hos Irak Petroleum Co. genom att avstå från sina sydamerikanska intressen, men lyckades inte upphäva amerikanernas tryck. Slutligen åstadkoms en uppdelning av operationsområdena, med fria händer för amerikanerna hos Ibn Saud.
Den sammankoppling av statliga och enskilda intressen som hade jämnat
vägen för Englands oljeoffensiv på Orienten, dröjde hos amerikanerna mycket längre och gjorde sig gällande först under andra världskrigets senare år. Trumandoktrinen hade förvandlat den orientaliska oljan till ett vitalt intresse för Amerika, under januari 1948 förklarade den amerikanske försvarsministern, Forrestal, att ett sådant engagemang var nödvändigt för att hålla Europas maskiner gående: “Utan säkrad tillgång till Mellersta österns olja skulle Marshallplanen äventyras på ett allvarligt sätt.” Amerikas statliga och privata intressen kom därvid att löpa parallellt: oljebolagen kämpade om koncessioner och marknader, staten var sysselsatt med världshistoriens äventyrligaste och mest omfattande ekonomiska infiltration, som för sin framgång behövde stöd från den privatägda oljan. Staten kalkylerade vidare med de amerikanska stridskrafternas fram-
310
tida insats “var som helst på jorden”, strävade följaktligen att säkra försörj-ningsbaser även långt utanför hemlandets gränser; amerikanska politiken på
Medelhavet fordrade mängder av billig olja, fordrade garantier för att dessa tillgångar inte stängdes. Västeuropa var utan olja: Rumäniens storfält, de ungerska och polska källorna, den lilla österrikiska fyndigheten vid Zisterdorf, låg utanför amerikansk kontroll. Orienten hade även strategiskt ryckt fram till en central position.
I februari 1944 kom en interamerikansk överenskommelse till stånd, varvid staten övertog en ansenlig del av kostnaderna för oljeoffensiven på Orienten.
Därmed var en ekonomisk sammanstötning mellan amerikanska och engelska
intressen oundviklig. Amerikas nya maktställning och beredvillighet att investe-ra dollarmiljoner överallt där dess intressen krävde det, förebådade kännbara nederlag för England. Kampen fördes med ojämna krafter, blev därigenom bitt-rare.
Oljekrigets osynliga frontlinje mellan de båda stormakternas inflytanden skulle kunna tecknas på kartan som en båge, löpande från Suezkanalen genom arabländerna mot Persiska viken. Norr om denna linje grupperar sig Palestina, Transjordanien, Syrien, Libanon, Irak, Iran under engelskt tak. Englands “storsyriska” projekt som inleddes efter Frankrikes reträtt från Mellersta Östern och som eftersträvade att konsolidera under nya former Englands inflytande i denna zon, avsåg att sammanföra de tre förstnämnda länderna (möjligen också Libanon och Irak) under gemensam krona, som
311
politisk enhet. Marionettkungen Abdullah av Transjordanien nämndes som
främste kandidat till den storsyriska tronen. Första steget för ett realiserande av denna plan vore en sammanslagning av Transjordanien och Palestina, om nöd-vändigt genom en erövring från Transjordaniens sida, eller en politisk samman-smältning, sedan Palestinas judar tvingats att underkasta sig arabernas lokala överhöghet och uppge tanken på den sionistiska staten.
Vitboken om Palestina som strävade att konsolidera arabernas majorietet inom denna land utgjorde ett steg i den storsyriska planens anda. Abdullah hade vid samtal med korrespondenter antytt att han vantrivdes i Amman och längta-de till Jerusalems civiliserade luft. Vid oroligheternas början hade han förklarat att Transjordanien betraktade Palestina som en integrerande del (oaktat att Transjordanien hade skapats genom en styckning av Palestina) och försäkrat sig vara livligt intresserad av en konstruktiv lösning: den storsyriska planen var den enda praktiska lösningen på hela frågan, sade Abdullah, den skulle säkra judarnas rättigheter. Arabiska legionens kanondundrande inmarsch över Jordan efter den 15 maj syftade också mot denna praktiska lösning.
Den storsyriska kombinationen kunde ha lyckats i sin inledande fas och
kraftigt förstärkt Englands ställningar i Mellersta Östern, om den inte hade mött oberäknat motstånd från flera håll: konkurrerande makters inflytanden som strävade att spränga Englands orientaliska basering, den arabiska nationalismen som Englands imperialister spelade på
312
och som blev ett vapen mot dem själva, judarnas beslutsamhet att trots alla offer fasthålla vid sin stat.
Området söder om oljefronten, den saudiarabiska giganten på lerfötter, har under de senaste åren utgjort främsta uppmarschmålet för Amerikas oljemän.
Det misstänkes att Amerikas ekonomiska strategi länge har varit sysselsatt att motarbeta Englands orientaliska schema genom att ge alla dess arabiska motståndare sitt stöd, främst de separatistiska krafterna i Syrien, Libanon, Egypten.
Det ryktades att amerikanska intressen stod bakom den nationalistiska revolten i Irak vintern 1948. Sådana förhållanden är det utsiktslöst att fastställa mera exakt, däremot kan Ibn Sauds hårdnackade motstånd mot alla kombinationer som engagerar Abdullah tydligare skönjas, liksom de amerikanska oljebolagens skyndsamhet att installera sig på saudiarabisk mark. Redan dessa engagemang, engelsmännens för Abdullah, amerikanernas för Ibn Saud, tecknar motsättningarna med tämligen klara linjer.
Duellen om orientoljan utspelades mot bakgrunden av den interarabiska fej-den, som hade blossat upp för ett tjugutal år sedan, när Abdullahs fader, Meck-as överhuvud, besegrades och fördrevs av Ibn Saud från Islams heliga stad.
Kung Feisal, som visades på dörren av fransmännen, men placerades av engelsmännen på Iraks tron, var en yngre son till den fördrivne fursten. Ibn Saud gjorde senare anspråk på Transjordaniens södra delar och sökte också sätta sig i besittning av området med vapen-313
makt, men fördrevs av engelskt bombflyg som kommenderades till Abdullahs stöd. Området anses emellertid fortfarande utgöra ett tvistefrö mellan de båda dynastierna. Betydelsen hos sådana sheikfejder skall naturligtvis inte överdrivas, liksom man inte skall tillmäta alltför stort värde åt sådana demonstrationer av vänskap som mötet mellan Abdullah och Ibn Saud var, båda delarna kan närmast avfärdas som yttringar av imperialistiska intriger inom de väldiga arabiska områdena, regerade av furstar som fyller sina skattkammare med miljoner pund myntat guld, sönderslitna av maktstrid, områden där främlingshatet var ur-sprungligt och där civilisationens försök att vinna fotfäste gång på gång hand-gripligt kastades över ända.
De amerikanska oljebolagen segrade i kapplöpningen om Ibn Saud, en
framgång som visade sig utomordentligt fruktbärande för båda parter:
25.000.000 dollar årligen strömmar från oljebolagen till de arabiska kassorna som ersättning för koncessioner, en summa som väntas bli fyrdubblad inom kort, när amerikanska oljeledningar och borrningar tar nya koncessioner i anspråk; enorma kvantiteter råolja har påträffats av de rationellt arbetande amerikanska oljeletarna, som numera har inregistrerat tre fyndområden som ger en återbäring över hövan och lovar mycket för framtiden.
Under den palestinska krisens skede var fördelningen mellan de amerikanska och engelska inflytandena ungefär denna:
Amerika stod stabilt förankrat inom Saudi-Arabien, där Arabien-American Oil Co (Aramco) höll
314
koncessionerna för hela exploateringen av de tre oljefälten vid Dammam, Abu Hadriya och Abkaik, samtliga ännu ofullständigt geologiskt undersökta, men redan frikostigt givande. Aramco, som omfattade de amerikanska bolagen Standard Oil of California och Texas Oil Co, hade koncessioner inom neutralzonen Kuwait, där också det amerikanska Gulf Oil och det engelska Anglo-Iranian bevakade mindre intressen. Amerikanska raffinaderier hade upprättats på ön Bahrein i Persiska viken, där utmärkta små fyndigheter hade påträffats (under havsytan) sedan amerikanerna hade övertagit rättigheterna för denna zon av engelsmännen för en mycket liten summa. (Oroade av de amerikanska oljeletarnas framgångar hade engelsmännen efter förlusten av Bahrein infört be-stämmelser som förbjöd överlåtelse av engelska koncessioner, även om ingen olja påträffades inom zonen.) Saudi-Arabien var öppet för amerikanskt initiativ och omfattande sonderingar fortsatte.
Englands huvudbasering var södra Iran, där Orientens hittills största exploa-terade oljefält kontrollerades helt av Anglo-Iranian Oil Co, med aktiemajoriteten hos den engelska staten, med stora raffinaderier vid Persiska vikens nordspets, Abadan, den centrala oljehamnen under krigsåren. Amerikanska intressen hade emellertid efter hårda diplomatiska strider under senare år erövrat iranska koncessioner längre norr ut, där andra stora fyndigheter kunde finnas.
Irak Petroleum Co med övervägande engelskt inflytande dominerade hela
Irak, med fyndigheter
315
vid Mossul och Kerkuk. Engelskt kapital (AngloIranian) ägde inom detta företag jämte holländarna (Royal Dutch Shell) en avgörande aktiepost på 47,5 procent. Av återstoden förfogade amerikanska bolag (Standard Oil of New Jersey och Socony Vacuum Oil Co) över sammanlagt 23,75 procent, franska intressen hade en motsvarande andel. Oljepolitiken inom Irak Petroleum Co reglerades av den s. k. Red Line-pakten, som förbjöd alla självständiga företag inom det engelska inflytandets sfär.
Stämningen mellan dessa tre oljegiganter beskrevs ofta såsom ovänskaplig, genomsyrad av inbördes konkurrens och präglad av fruktan för oväntade ekonomiska manövrer från motpartens sida. Man observerade varandras rörelser, kalkylerade med möjligheten av kommande krig, intrigerade. Striden undergick en utomordentlig skärpning när också distributionen av orientoljan engagerades av amerikanernas plan.
Den palestinska oljehamnen Haifa hade under decennier dominerat Mellers-ta Österns oljeström väster ut, därmed understrykande Englands historiska försprång inom denna zon. Haifas mäktiga raffinaderier var engelsk egendom, Consolidated Refinery Ltd., uppförda med Anglo-Iranians kapital. En engelsk-kontrollerad rörledning från de irakiska fyndigheterna förde årligen 4.000.000
ton råolja till Haifa, därav 2.000.000 ton direkt, återstoden längs en grenledning från Madita i Irak till Tripolis i Libanon, därifrån med tankfartyg till Haifa. Irak Petroleum Co hade anlagt oljeledningen.
316
Amerikas arabiska fyndigheter saknade ett sådant utlopp. Deras naturliga väg ledde över Persiska viken åt öster; detta utgjorde den amerikanska offensivens svagaste punkt. Den asiatiska marknaden kunde inte tillfredsställa de amerikanska oljebolagens anspråk, som hade krävt investeringar av dollarmiljonerna hos Ibn Saud. Den amerikanska hemmamarknaden dominerades av amerikanska och mexikanska oljekällor, att transportera orientoljan till det oljeproduce-rande landet skulle ha varit en dålig affär. Amerikas exploatering av Arabiens resurser fordrade helt annan avsättning.
Dessa faktorer skapade Aramcos våldsamma “Drang nach Westen”, kravet
att komplettera exploateringen med en handelsstrategisk plan för erövring av den europeiska marknaden.
Beslutet att anlägga Trans Arabian Pipeline tvärs igenom Arabiens väglösa ökenområde, 1.300 kilometer från Persiska viken till Medelhavet, fattades vid den interamerikanska överenskommelsen 1944, när amerikanska staten engagerade sig för detta jättebygge med en initialkostnad på 150.000.000 dollar. Projektet upplades med amerikansk bredd: dimensionerna av den planerade exploateringen kan bedömas av uppskattningen att statens kapitalinsats skulle täckas inom 25 år enbart genom transportavgifterna från producerande bolag. Radio-telefoni skulle anläggas längs hela rörledningen, flygspaning organiseras, auto-matiska kontroller och andra tekniska finesser installeras. Den beräknade årliga kapaciteten var 15.000.000 ton olja. Var denna jättepulsåder skulle utmynna 317
vid Medelhavet var inte avgjort, amerikanerna sökte en lämplig hamn, avgörandet väntades omkring 1949. Men arbetet med den stora anläggningen hade redan kommit i gång, när Palestinakrisen inställde sig vid årsslutet 1947.
Det amerikanska rörbygget besvarades norr om oljefronten av motsvarande ansträngningar som avsåg att inom loppet av samma tid stegra Haifas kapacitet från 4 miljoner oljeton till 12-15: den existerande rörledningen kompletterades under de senare åren med ett andra 16 tums rör, parallellt med det förra och med 4 miljoner ton beräknad kraft, en anläggning som våren 1948 med sin spets redan hade uppnått den palestinska staden Apule, endast några mil från Haifa. En tredje rörledning med samma sträckning planerades bli färdig 1950 –
51, och en fjärde ledning var avsedd att sammanbinda Haifa med Englands iranska oljebaser. En desperat kapplöpning mellan två stormakter om den europeiska oljemarknaden hade börjat.
Var stod Palestina och den judiska staten? Palestina har hittills spelat rollen av en lastningsplats för Orientens olja. Några palestinska oljekällor har inte på-
träffats, ett förhållande som emellertid inte anses bevisa att någon olja inte fö-
rekommer inom dessa områden. Asfaltavlagringar vid sydspetsen av Döda havet, Palestinas geologiska karaktär, den gammaltestamentliga bilden av Sodoms undergång, när “svavel och eld regnade från himlen”, kan tvärtom tydas som tecken på närvaro av underjordisk olja. Den engelska kolonialpolitiken har säkrat alla koncessioner för oljeletning hos de
318
engelska bolagen, som inom Palestina åtnjutit vidsträckta förmåner, yttringar av en imperialistisk politik som framstår i sin rätta dräkt först när man börjar studera sådana detaljer. Inga enskilda undersökningar har tillåtits av mandatmakten, även judiska brunnsborrare som letade efter vattenådror i öknen var för-bjudna att borra längre än till ett visst djup. Haifa hade av engelsmännen förvandlats till Medelhavets största oljeexporthamn, arabisk inflyttning till denna stad hade länge uppmuntrats av engelsmännen för att säkra hamnen för fortsatt engelsk kontroll.
Beslutet att upprätta en judisk stat inom Palestina, vilket betydde det snart trettioåriga mandatets definitiva slut, verkade som en sprängkil inte bara mot Englands storsyriska politik utan också mot Englands fasta förankringar i Palestina. Därmed framfördes på den orientaliska scenen en alldeles ny, västligt skolad förhandlingspart med klar uppfattning om självständighetens principer, en part vars framträdande England under det senaste decenniet energiskt hade sökt hindra. Haifas införlivande med den judiska staten måste speciellt ha verkat som ett allvarligt slag mot England. Under de förhandlingar om vapenstillestånd som följde efter den arabiska offensiven befann sig Haifa ständigt på
framskjuten plats: Haifa överlåtet till Transjordanien, Haifa upprättat som en internationell zon etc.
Den ovan skisserade kombinationen med stormaktskrig om oljekoncessio-
ner och hårdnackad dragkamp om marknader förklarar kanske bättre
319
än andra skäl varför Amerika särskilt under de senaste årtiondena konsekvent har understött de sionistiska kraven, varför amerikanska delegater under no-vemberdagarna med sådan kraft uttalade sig för delningen, varför engelsmännen tvärtemot sina åtaganden cyniskt protegerade arabernas övergrepp hän mot öppet krig, varför Amerikas regering tvärtemot sin tidigare hållning tvingades retirera från det internationella beslutet, varför Amerika senare så eftertryckligt krävde stridernas avbrott.
Palestinakrisen var bland åtskilligt annat också Englands desperata försvar inför den amerikanska oljeoffensiven, ett försök att åter konsolidera de engelska positionerna längs Orientens exportkust åt väster, att ställa amerikanerna inför en arabvärld i häftig oro. Kapitalet fruktar krigiska förvecklingar som pesten.
En komplicerad kolonialapparat med arabiska marionettfigurer och engelska trupper stod till förfogande för de engelska oljeintressena i arabvärlden. Denna apparat hade under trettio år banat vägarna för den engelska ekonomiska politiken. I jämförelse med dessa krafter var amerikanerna relativa nykomlingar, deras enda övertalningsmedel var dollarn, som man köper koncessioner för och bygger oljeledningar för, men som förslår dåligt för att avblåsa ett orientaliskt krig.
Säkerhetsrådet hade kunnat spela en avgörande roll härvidlag, men en inblandning av säkerhetsrådet riskerade också medföra ett sovjetryskt ingripande på orientalisk mark, en utveckling som de anglosaxiska stormakterna med absolut enighet
320
önskade undvika. Därför förblev de internationella resurserna orörda, fastän världsfreden inte bara var hotad, utan blodigt krossad inom denna del av världen.
Den amerikanska regeringens beslut att offra den sionistiska staten till för-mån för en provisorisk lösning var naturligtvis resultat av dess iver att undanrö-
ja själva konflikten, att pacificera de arabiska länderna, alltså att dämma upp de krafter som protegerades av engelsmännen och arbetade för engelska syften här. Austin deklarerade att Amerikas sympatier för den sionistiska saken kvarstod oförändrade, trots kursändringen med avseende på delningen. Ja, eftersom Amerikas strategiska schema på Mellersta Östern var oförändrat som sådant, orubbat av den taktiska manöver som amerikanernas reträtt från delningsplanen utgjorde. Därför hade de protesterande amerikanska stämmorna uppenbarligen rätt, när de betecknade regeringens och presidentens reträtt som en eftergift åt oljepolitiken.
De arabiska krigsaktivisterna och de engelska imperialisterna gäckade amerikanernas förhoppningar att genom denna diplomatiska manöver bringa den
hotande krisen ur världen. Det existerade i själva verket knappast några möjligheter för att en sådan kombination skulle lyckas. Krisen hade successivt pres-sats fram till sin avgörande punkt: det sionistiska försvaret skulle krossas med ett slag av de anstormande araberna, vilkas överlägsenhet i beväpning och antal tycktes garantera företagets lyckliga utgång. De judiska försvars-321
krafterna hade medvetet underminerats för att underlätta en sådan operation som skulle ställa amerikanerna och världen inför ett fait accompli. Freden skulle därefter, när judarna hade drivits ned i havet, åter bli en engelsk angelägenhet och säkerligen skötas med den äran. Därmed skulle det strategiska läget ha för-
ändrats avsevärt.
Även denna plan gäckades helt. Den sprängdes av judarnas motstånd, deras organisation och försvarsvilja, deras beslutsamhet att fortsätta trots allt. Judarna utropade Israel.
Det judiska motståndet upprepas vid olika tillfällen i denna skildring inte till följd av författarens lust att upprepa, utan därför att denna faktor består som den naturliga slutpunkten för de skilda kombinationer och skilda motiv som alla samfällt riktade sig mot ett enda mål: den judiska statens fall. Sedan den arabiska offensivvågen hade uppfångats och kastats tillbaka inträdde utvecklingen i ett helt annat skede. Den långsamt arbetande världsopinionen fick tid att samla sig, Amerika kunde åter framträda med sina sympativärvande krav på fred, skyndsamt erkänna den judiska staten, världsrådet kunde åter mobilisera krafter till försvar för den internationella freden och den internationella församlingens prestige. En komplicerad medling började. Denna procedur gav ännu en ansenlig rörelsefrihet åt de engelska imperialisternas manövrer, men huvudchansen var redan förlorad, den historiska utvecklingen fortsatte att arbeta emot dem.
Därav imperialisternas affekterade röst
322
“Whatever we are doing, we are doing wrong.” Tecken på en realistisk om-läggning av den engelska politiken på Palestina kunde skönjas. Sådana steg syntes ha varit förberedda redan innan krisen nådde sin kulmen: enligt informationer till den sionistiska ledningen hade Englands delegater i Lake Success fått instruktion att omedelbart begära engelska koncessioner i Palestina, så snart det blev klart att den judiska staten skulle överleva krisen. Judarnas beredvillighet att glömma och den judiska majoritetens västliga orientering bar löften om att ett samarbete mellan parterna kunde bli fruktbärande för båda.
Krisen kvarstår icke desto mindre som ett utomordentligt intressant historiskt fenomen. Rollen av de krafter som har skisserats här förutsades med pro-fetisk säkerhet av en amerikansk oljeexpert, Herbert Fries, långt innan Jerusalems arabiska mobb började bränna och plundra de judiska bodarna, innan det heliga krigets paroller började utropas av krigsaktivismens agenter från moské-
erna efter bönetimmen. Herbert Fries skrev 1947: “Amerikas plötsliga beslut att dra ‘Trans-Arabian Pipeline’ genom arablandet kan förorsaka politisk oro i Mellersta Östern och skilja forna allierade åt.” Dessa ord besannades på ett tragiskt sätt på Palestinas blodstänkta jord: den “onaturliga, onödiga, farliga stormen”
som väntades dra fram över oljeländerna kom med all kraft.
Offren var de Haganah-soldater, som försvarade Israels gränser med envis beslutsamhet att hävda den svages rätt, den fredliga befolkningen som dog 323
under det provocerade krigets slag, de beväpnade arabiska bönderna som under chauvinistiska mordparoller drevs fram mot de judiska kolonierna utan att veta vad de kämpade för.
Den imperialistiska politiken kan definieras på olika sätt, ur imperialistens ståndpunkt som en patriotisk kamp på framskjutna positioner mot andra imperialistiska makter, men en ofrånkomlig praktisk definition är denna: en politik som sätter de egna nationella intressena framför de lokala intressena inom det område som utgör en tummelplats för denna politik.
Den palestinska konflikten som blossade upp med blodspillan och elände
omkring stormakternas oljeduell i Mellersta Östern var endast en av de många yttringar av denna politik, andra fasetter kunde spåras praktiskt taget vart man än vände sig, exempelvis genom att följa den orientaliska oljeströmmen fram till Haifas hamn, till de utländska tankfartygen och de palestinska dunkarna. Det nämndes nyss att de engelska oljebolagen genom mandatregeringen hade tillför-säkrats utomordentliga förmåner i Palestina och att dessa förmåner utnyttjades på bekostnad av det lilla landet. Vilka var förmånerna? Oljebolagen var befriade från alla existerande skatter, såväl kommunala som statliga, innehavare av palestinska koncessioner betalade inga tullavgifter för de varor som de införde i landet och kände inga inskränkningar på import av
324
arbetskraft (medan arbetskraftsbristen var ett ständigt problem för den växande judiska industrin), behövlig mark för anläggningar, rördragningar etc. exproprie-rades utan kostnad för bolagens räkning, bolagen var obundna av några förbindelser angående försäljning av biprodukter på Palestina, inga effektiva avtal om begränsning av oljepriser existerade, etc.
Dessa förhållanden, som den permanenta mandatkommissionen vid Natio-
nernas förbund kritiserade på sin tid, medförde bl. a. att Palestinas konsumenter måste betala 70-100 procent mera för engelsk bensin i Haifa, än samma varor kostade i engelska hamnar. (Normalt borde de sistnämnda priserna naturligtvis ha varit högre än de förra genom tillägg av frakter, försäkringar etc., medan rena produktionskostnaden plus skälig profit skulle ha bestämt priserna för Palestina.) Vilka verkningar en sådan prispolitik måste ha för Palestinas ekonomi framgår av att Palestinas fullständiga brist på kol och begränsade tillgång på
vattenkraft förde fram oljan som dominerande drivmedel för dess fabriker, dess el-försörjning, dess transport.
Det är uppenbart att svårigheterna drabbade Palestinas konstruktiva krafter, framför allt judarna som stod för huvudparten av allt det som uppbyggdes i detta land. Samma egendomliga tendens kunde märkas på andra områden av
det ekonomiska livet: en klyvning mellan den sionistiska rekonstruktionens intressen och mandatmaktens politik, vilken särskilt under de senaste åren fördes i klar disharmoni med mandatets grundläggande princi-325
per. Judarnas självständighetssträvan, deras önskan att äntligen avbörda sig mandatmaktens egocentriska beskydd, kunde också utanför alla sionistiska paroller om ett självständigt judiskt hem väl motiveras med denna motsättning, med bristen på överensstämmelse mellan judarnas konstruktiva verk och dess trånga politiska bas, med mandatmaktens exploatering av Palestina på bekostnad av dess sunda utveckling.
Palestina utgjorde inte endast historiskt ett gränsfall mellan en imperialism stadd på reträtt och en växande nationell separatism, underkastat alla de spänningar som en sönderfallande kolonialmakt sprider omkring sig. Palestina var också ekonomiskt ett gränsfall mellan framstegspolitik och reaktion, ett ingen mans land framför den marscherande industrialiseringen som successivt måste erövra också de halvkoloniala och koloniala länderna, därför att ingen självständighet, uppnådd på diplomatisk väg eller genom nationella revolter, kan upprätthållas utan en motsvarande ekonomisk bas. De arabiska staternas väg till verklig suveränitet gick över ekonomisk sanering och industrialisering, och Palestina med sina sionistiska krafter utgjorde en slagkraftig förtrupp på denna väg.
Den engelska kolonialmaktens ansträngningar att sätta krokben för Palestina, att bromsa upp denna historiska utveckling, kunde utläsas ur ett komplicerat system av åtgärder, riktade mot det judiska samhällets växt, alltså också mot dess ekonomiska växt. Den ekonomiska kontrollen utgjorde mandatregeringens instrument för denna politik:
326
prisregleringar, tulltariffer, importlicenser, växlingskurser, sterlingpoolen, skatterna. Mandatets paragraf 18 som föreskrev åtgärder för att hindra att Palestina förvandlades till en dumpingarea för japanska eller tyska varor utgjorde ett underlag för dessa åtgärder, utnyttjat långt över gränserna för dess ursprungliga syfte.
Genom kontroll av importlicenserna exempelvis kunde Palestinas industrier, som ansträngde sig att fylla den inhemska marknadens växande behov, ställas inför en förkrossande konkurrens från utländska firmor, vilka stöddes genom exportpremier och andra medel, medan Palestinas möjligheter att sluta fördelaktiga avtal med andra stater begränsades på samma sätt. Palestina saknade tung industri, dess produktion baserades till 90 procent på import. Medan råvaruim-porten försvårades och införsel av viktig utrustning kontrollerades, lämnade mandatregeringen med särskild beredvillighet importlicenser för sådana ut-ländska konsumtionsvaror som också producerades i Palestina, ett förhållande som noterades bl. a. under en period när den palestinska industrin genom övergången från krigsproduktion till fredsdrift pålades stora bördor. Genom kontroll av Palestinas valutareserver och bestämmelser om “loading areas” tvingades Palestina att förlägga sina inköp till de dyra arabiska grannstaterna, medan det hade kunnat göra samma inköp mycket fördelaktigare på andra håll, exempelvis i Kanada med dess billiga vete, som nu var avspärrat från den palestinska marknaden.
Trots dessa begränsningar, som ledde till en all-
327
män fördyring av levnadskostnaderna, lyckades Palestinas industri under loppet av tjugu år erövra en ledande ställning och livnärde numera omkring 30 procent av befolkningen, omfattande de flesta industriella grenar. Citrusindustrins fruktkoncentrat och Döda havets kemiska produkter kom att inta en framskjuten plats som de enda grenar vilka baserades på inhemska råvaror, textilindu-strin dominerade, talrika laboratorier arbetade med farmaceutiska varor, en ur-industri kom igång … En karakteristisk bransch var diamantslipningen, som startades som ett hugskott av företagsamt folk och utvecklades stort under krigsåren, med en arbetarstam som aldrig förut hade sysslat med diamanter men var besatt av en enveten lust att lära. De palestinska sliperierna tog framgångs-rikt upp tävlan med Belgiens hundraåriga traditioner, lanserade egna metoder och stod vid krigsslutet för större delen av de dollartillgångar som Palestinas export erövrade i Amerika. Efter krigsåren hotades sliperierna av katastrof, när världsmarknaden plötsligt visade sig mättad av diamanter, men retirerade elastiskt och lyckades överleva, liksom Palestinas andra industrier har överlevt svå-
righeterna och skjutit djupa rötter i den hårda palestinska jorden.
En judisk industriman summerade denna utveckling så här:
– Det existerar två olika sätt att lära sig simma på, sade han, antingen använder man korkdyna och börjar på grunt vatten, eller störtar man sig i och ser om man kan hålla sig uppe. Några andra alternativ än att bara hoppa i, hade vi inte.
328
Med en gest åt raderna av utställningsmontrar som prydde industrihusets hall tillade han:
– Skillnaden mellan en normal företagare och en palestinsk jude är den, att den förre kalkylerar med hur mycket han kan vinna, medan juden fragar sig vad han har att förlora. Det ligger en styrka i det.
Sådana palestinensare, som har bevittnat kraftutvecklingen under de senaste åren och själva deltagit i den, bemöter energiskt påståendet att Palestinas ekonomiska möjligheter är svaga, eftersom en större del av dess utländska inkomster utgöres av frivilliga judiska gåvor. De framhåller att investeringsbehovet i Palestina under uppbyggnadsskedet ständigt är så stort, att den inhemska produktionen ensam inte skulle kunna bära dessa kostnader, att det judiska samhället praktiskt taget ensamt måste täcka utgifterna för sin moderna socialvård, skapa en västerländsk standard inom sina zoner, att varje palestinsk jude utom skatterna ständigt måste vidkännas avdrag till olika judiska fonder, att statsskat-terna endast till mycket liten del användes för samhällets egna behov, att hela situationen är onormal och därför kräver onormala insatser. Det palestinska judiska samhället, Yishuv, tvingades att möta konkurrensen på världsmarknaden med ena armén bunden bakom ryggen, på samma sätt som det under oro-
ligheternas första månader halvt vapenlöst tvingades stå emot den arabiska terrorn. De krafter som även under dessa förhållanden har förmått att konsolidera sig och
329
bygga upp, synes lova åtskilligt för framtiden, när den främmande spärren är borta.
Den nyssnämnda punkten om skatterna belyser en annan märklig sida av
mandatmaktens politik, som populärt brukade tillskriva sig mycket stora andelar av Palestinas materiella utveckling.
Enligt judiska uppgifter betalade Yishuv under 1947 över 70 procent av de statliga utgifterna, omkring 18 miljoner pund. Av de summor som återstod sedan administrationens kostnader täckts, använde mandatregeringen större delen för investeringar inom den arabiska zonen: judiska invändningar häremot möttes med en axelryckning. Palestina har en mångfald mönstergilla sociala institutioner, lasarett, sanatorier, kliniker, skolor, barnkrubbor etc., organiserade av Yishuv och till 95 procent betalade av judar (endast 13 procent täckes av ut-ländska bidrag), medan den skattetagande statens andel under mandatet inskränktes till 5 procent. Denna disproportion gällde i synnerhet hälsovården: av Yishuvs hälsobudget under 1945 -46, omkring tre miljoner pund, betalades endast 1,6 procent av staten (mandatregeringen). Fördelningen av arbetarnas, ar-betsgivarnas och statens andelar i arbetarnas centrala sjukkassa var lika drastisk: 82: 16: 1.* Judiska nationalrådets framställningar till mandatregeringen om ökning av det statliga anslaget (regeringen räknade under 1947 -48 med ett budgetöverskott på sex miljoner pund) mötte från regeringens sida bl. a. svaret, att ____________
* Den återstående procenten täcktes från andra källor.
330
Palestinas utveckling ännu inte hade uppnått en sådan nivå att allmänna social-försäkringar kunde praktiseras, och att anslag av skattepengar för sjukförsäkring, även om de önskades av judiska arbetare, inte kunde accepteras av “arbetarnas majoritet inom detta land”.
I början på mars 1948 förklarade den engelske ordföranden i Jerusalems
municipalråd, mr Graves, att huvudstadens befolkning “till följd av olika orsaker” hade upphört att betala sina skatter. Mot normalt 45.000 pund hade under februari endast 12.000 pund inbetalats, därav 9.000 från judar och 3.000 från araber. Som resultat av de oroligheter som drog över Jerusalem och den allmänna förlamningen skulle alla kommunala institutioner stängas den 1 april.
Graves sade:
“Vi är offer för de politiker, vilka har skapat den situation som nu har resul-terat i detta elände.” Den engelska kontrollen över Palestinas valutareserver berörde inte endast de summor som exporthandeln hade inbringat, utan också
de sionistiska medlen, gåvopengarna som hopbringades med skrammelbössor bland hela världens judar för att överföras till Palestina: två tredjedelar av närmare 100 miljoner dollar som under perioden 1940-46 donerades till Palestinas nybyggnad av Amerikas judar indrogs inom sterlingpoolen tillsammans med de 70 miljoner dollar som Palestinas export hade inbringat under samma tid. Poolens dollarkvoter fördelades sedan inom sterlingblocket, varvid de arabiska medlemmarnas andelar väsentligt kom att
331
överstiga de kvoter som arabstaternas egen export borde ha berättigat dem till.
Trots svårigheterna att disponera över dollarreserven för inköp av amerikanska varor var dock amerikanska bilar och nylonstrumpor ingen ovanlighet i Palestina: de köptes av palestinensare jämte amerikanska reservoarpennor och andra varor genom Transjordanien, som inte var avskuret från amerikansk import och vars arabiska företagare kunde som mellanhänder göra sig ansenliga profiter på denna handel.
Flera arabstater proklamerade 1945 bojkott av Palestinas judiska varor. Under närmast föregående år hade Palestina, den enda av Mellersta Österns stater som inte var självförsörjande med livsmedel, från grannländerna importerat varor (utom olja) för 4.237.000 pund mera, än Palestina under samma år sålde av sin produktion till dessa stater. Under bojkottens första år tvingades Palestina, underkastat Englands ekonomiska kontroll, att fortsätta sin import från arabstaterna till priser som bestämdes av säljaren, varvid Palestinas importöverskott steg till 7.334.000 pund, en nettoökning för arabstaterna med c:a 3.100.000 pund. Samtidigt tillgodogjorde sig de bojkotterande staterna nyssnämnda dollarkvoter, som hade undandragits Palestina. Englands senkomna deklarationer emot bojkotten kunde under sådana omständigheter knappats rubba arabernas övertygelse att starka engelska krafter fortsatte att verka för dem.
Bilden av medveten obstruktion mot den judiska ansträngningen att organisera en stabil ekonomisk
332
bas förefaller tydlig. För sionisterna innebar den en tragisk paradox: just de landvinningar som man hade begärt av dem som bevis för hållbarheten hos deras sak, verkade nu som anledning till åtgärder emot dem.
Efter upprepade försäkringar att Palestinas ekonomi skulle skyddas (Creech-Jones i januari: “England ämnar undvika allt som kan störa det normala ekonomiska livet i mandatlandet”), meddelade England den 22 febr. 1948 utan förvarning, utan att konsultera Palestinakommissionen eller Jewish Agency, sitt beslut att utestänga Palestina ur sterlingarean och blockera hela dess likvidreserv på 100 miljoner pund i engelska banker. Kort före den brådstörtade åtgärden, varigenom Palestina blev det enda landet utanför sterlingarean som fortfarande stod under direkt engelsk kontroll (ett unikt fall!), hade mandatregeringen fört överskottet ut ur landet. Stöten insattes under den växande konflikten, medan Palestinas ekonomi mobiliserades av försvarets krav.
Hela uppläggningen av denna åtgärd, hänsynslösheten, plötsligheten, var ägnad att undergräva förtroendet för det palestinska pundet, väcka panik. En engelsk-judisk affärsman, som jag träffade under dessa dagar, omtalade att han nyss hade anlänt till Palestina för att varsko den judiska ledningen om det planerade steget, men att palestinensarna hade haft svårt att tro honom. Paniken uteblev emellertid, bankerna i Tel Aviv stängde under denna dag sina kassor för att hindra onödiga uttag, när bankerna åter öppnade var chocken över. Eng-333
lands förklaring att uteslutningen tjänade Palestinas intressen betecknades som en cynisk lögn.
En tillfällighet gjorde att beslutet blev offentliggjort samma dag som engelska terrorister sprängde Ben Yehuda och sände ett femtiotal civila judar i döden.
Den arabiska oljan drev inte bara forna allierade från varandra, den öppnade sprickor av konkurrens, missunnsamhet och maktkamp även inom arabvärlden.
Mellersta Österns mäktigaste arabstat, Egypten, betraktade grannländernas goda affärer med den fattiges ögon, berett att engagera sig för varje kombination som kunde förskaffa det oljelösa Egypten en politiskt ledande ställning över de rika grannarna, en ledning som grannarna skulle finna det mycket svårt att sedan skaka av sig. I konsekvens med dessa strävanden hade Cairo valts som högsäte för Arabförbundet, the Arab League, en apparat för koordinering av de arabiska politiska målen, där de engelska imperialisternas intressen, som hade organiserat förbundet, och den egyptiska regeringens strävan tycktes finna många beröringspunkter. Från Cairo manövrerade brigadgeneral Clayton, engelska utrikesministeriets rådgivare på Mellersta Östern, den orientaliska intrigen vars aktörer var de arabiska potentaterna själva.
Vilka förhållanden mötte utanför Cairos fashionabla utlänningskvarter och arabiska villor? Enligt en officiell statistik hade egyptiska polisen under 334
ett år hopsamlat 100.000 hemlösa barn på huvudstadens gator, nära 450.000
egyptier dog årligen av undernäring och ohälsa, genom vanvård skördade döden årligen över 100.000 nyfödda barn, förhärjande epidemier krävde bland den skyddslösa befolkningen enorma offer. En auktoritativ korrespondens till tidskriften Great Britain and the East meddelade nyligen att Egyptens ekonomiska ställning undergick en ständig försämring, landet förmådde inte längre uppbåda valuta för att betala sin import, var oförmöget att producera för utlandet begärliga exportvaror, brottades med växande levnadskostnader och växande befolkning, vars misstämningar över pashornas exploatering och egocentriska kort-synthet ställde regimen inför en hotfull framtid. Försök från framstegsvänliga ledares sida att avkräva parlamentet sociala reformer tillbakavisades av den egyptiska reaktionen med anklagelser för kommunism, polisvälde rådde.
Sådana förhållanden utgör den klassiska miljön för ultranationalism och fascism, när den gungande regimen försöker mätta proletariatet med högljudda utrikespolitiska krav – på engelsmännens Sudan, på judarnas Palestina, – sådan var situationen när egyptiska bombplan sändes att terrorisera den fredliga befolkningen i Tel Aviv. Rapporter från Palestina om imaginära egyptiska segrar, erövring av Hebron, erövring av Gaza, kunde under någon tid sysselsätta folk-opinionen och döva de rykten som sade att stora kvantiteter koleravaccin under epidemin såldes på svarta marknaden, medan fellaher dog.
335
Det är endast fragment av en mycket komplicerad tavla. De karakteriserar flyktigt de spänningar och problem som gjorde sig gällande inom arabstaterna och bildade det avgörande skälet för deras huvudlösa kampanj mot Förenta nationernas resolution om Palestina och mot en handfull sionister som kom till Palestina för att kolonisera öknen.
Arabvärlden är verkligen en hel värld, en fascinerande, egenartad och sammansatt värld, befolkad av fyrtio miljoner människor, vilka under andra förhållanden kunde ha utgjort en stor militär och politisk kraft, men inte var det. Om arabvärldens motstånd mot Palestinas delning hade varit spontant, som krigsaktivisternas propaganda gjorde gällande, skulle Palestinas knappt 700.000 judar inte ha haft någon chans att hävda sig mot denna massa. Men motståndet var inte spontant, och hade inga utsikter att engagera ens en större del av arabstaternas folk, hur mycket immamerna än ropade om det heliga kriget. Andra gry-ende krafter var verksamma bland arabfolkens djupa skikt, och dessa krafter vände sin front mot dem som önskade kriget.
Den populärdebatt som blossade upp kring Palestinakrisen använde om si-
onisternas motståndare den summariska beteckningen “araber”. En sådan generalisering leder slutsatserna galet, den är lika artificiell ‘ som beteckningen “ger-maner” eller “katoliker” vore, om man därmed önskade framställa enhetligt uppträdande politiska grupper, med utgångspunkt endast från den rasmässiga eller religiösa enheten. Arabvärlden är ett konglomerat av
336
336
inbördes väsentligt olika och ofta rivaliserande krafter, sönderskiktade verti-kalt på stater, nationaliteter, raser, rörelser, stammar, klaner, sekter, och horisontalt på samhällets sociala klasser, som historiskt befinner sig århundraden ifrån varandra och av historien föres fram på helt olika vägar.
_
Arabkriget mot Israel var “krigsaktivisternas krig, den reaktionära feodalis-mens självförsvar mot historiens orubbliga gång, karriärmännens försök att via det patriotiska krigets artificiella bro klättra vidare: arabvärlden låg bakom dessa piruetterade ledare som en gigantisk amorf massa, förslöad av fattigdom och hopplöshet, ännu magiskt attraherande för främlingen, ännu fascinerande genom sin romantiska tradition, genom fragmenten av gammal storhet och gamla drömmar, men utan kristalliserad vilja och utan mål.
“Inshallah! Om Gud vill skall det ske!”
För den överväldigande massan av den arabiska befolkningen utanför hov-
intrigens och stormännens trånga cirkel var Palestina endast ett begrepp, om det överhuvudtaget existerade för dem. När Englands emissarier under första världskriget diskuterade reorganisationen av det sönderfallande ottomanska imperiet blev Palestinafrågan aldrig berörd av någon av de arabiska parterna, och ingen representant för Palestinas araber deltog före 1917 i dessa förhandlingar. När Balfourdeklarationen proklamerades, höjdes inte ett ord till protest mot önskemålet att upplåta det begränsade området för sionistisk invandring.
Vad som framställdes sona en
337
22 – Era stat ör född. 337
allarabisk fara 1948, var ett quantite negligeable 1917.
När populärdebatten om Palestinakrisen använder uttrycket “araber”, bortser man från detta faktum: att den stora massan av arabländernas befolkning fortfarande är stum, att den saknar egen stämma och medel att politiskt göra sig hörd, att de personer som för dess talan inte representerar dess känslor eller dess behov.
Vilka är dessa personer, som höjer det patriotiska krigets fanor?
Efter det nazistiska Tysklands sammanbrott, när allt som tidigare hade
grupperat sig kring Hitler och hans globala erövrartag flydde hals över huvud för att undgå att krossas av raset, arresterade franska trupper nära schweiziska gränsen en förnäm arab, som identifierades som Haj Amin el Husseini, forne stormuftin av Jerusalem, bekant för alla allierade staber som Hitlers främsta medhjälpare och verktyg på Orienten, organisatören av en arabisk femte kolonn mot de allierade. Många var de som kunde väntas resa kravet på rättvis vedergällning mot denne man. Muftin internerades av fransmännen i villasamhället Rambouillet, nära Paris, under polisvakt. Ett år senare flydde muftin från Rambouillet och några dagar senare meddelades att fången hade undkommit till arabländerna där han beretts asyl.
Hela eskapaden skulle ha förefallit mysteriös, om man inte räknade med att England och Frankrike, stater som stod närmast till att kräva en uppgörelse med denne man, betraktade hans flykt som
338
338
det lämpligaste sättet att avhända sig ett besvärligt vittne.
Muftin hade av konung Farouk mottagits som hedrad gäst, icke som krigs-
förbrytare på flykt, och Egyptens premiärminister, Sidky Pasha, fick kort därefter i uppdrag att meddela att muftin av egypterna betraktades som en politisk flykting och åtnjöt deras beskydd under åberopande av öknens lag. Från denna position återupptog muftin den fanatiska kampen mot sionismen, som löper som en blodig tråd genom hela hans karriär under mandatåren och under kriget.
Flera gemensamma drag existerar mellan Tysklands Adolf Hitler och Palestinas Haj Amin el Husseini, bland annat: båda uppträdde som fanatiska judeha-tare, båda hade använt judehatet som en språngbräda till politisk makt. Vem var denne mufti av Jerusalem?
Ättling av en arabisk patricierfamilj, befryndad med Mohammed, sedan far-fadern hade antagit sin hustrus släktnamn, Husseini, officersutbildad i turkisk krigstjänst, en explosiv personlighet, en hänsynslös politisk intrigör, skicklig folktalare och skribent, en demagog och lögnare, en karriärist som inte tvekade att gå över lik. Som anförare för en extremistisk arabisk falang lyckades Haj Amin, som efter det ottomanska imperiets fall hade trätt i den engelska förvaltningens tjänst, mycket snabbt svinga sig upp till en ledande position, halvhjärtat protegerad av engelsmännen vilkas proarabiska politik öppnade fältet för denne äventyrare, känd för sitt fanatiska främlingshat. Politisk ombytlighet och 339
339
öppet våld har varit hans ivrigt anlitade vapen, den korrumperade, jäsande arabvärlden hans miljö. Första organiserade pogromen mot Jerusalems obeväpnade judar iscensattes av Haj Amin 1920 med en propagandakampanj som
överflödade av Korancitat och demagogiska rop. Efter kravallerna flydde Haj Amin ur Palestina, dömdes av engelsmännen in contumaciam till tio års fängelse, benådades följande år, återvände, upphöjdes inom kort till mufti av Jerusalem, efter föregångarens död. När arabiska Moslem Counsil (muhammedanska rådet) upprättades 1922, besatte Haj Amin posten som dess president och vann därmed befogenhet att utnämna eller avskeda samtliga tjänstemän inom Palestinas muhammedanska institutioner, domare, predikare, lärare … Under de följande åren sopade han bort oppositionen från dessa poster, främst medlemmar av den konkurrerande arabsläkten Nashashibi och National Defence Party, av vilka en rad personer lönnmördades eller tvingades att gå i landsflykt.
Muftins politiska handlag framträdde klart under arabkravallerna 1929, när hans propagandatjänst lät distribuera förfalskade fotografier av Omarmosken, vilken påstods ha blivit ödelagd av judarna med syfte att uppföra ett judiskt tempel på arabernas heliga plats. (Haganah började organiseras på fastare grund under denna period och motståndet mot den uppviglade arabiska mobben blev mera kompakt än förut.)
Efter en sjuarsperiod av lugn organiserade muftin 1936 nya oroligheter som svepte härjande över hela
340
340
Palestina, där varken engelsmän eller judar gick trygga. Dessa upplopp utgjorde emellertid kanske främst ett försök att knäcka den arabiska oppositionen med ny mordterror: antalet arabiska offer för muftins band uppges under dessa oroligheter ha varit större än det sammanlagda antalet dödade engelsmän och judar. Enskilda palestinska araber och arabiska företag tvingades att förse upprorsrörelsen med pengar, fellaherna drevs till strid med våldshot, gerillaband anlände från Syrien och Irak … Engelska observatörer anade denna gång Hitlers hand bakom revolten, och en beslutsam motaktion insattes slutligen av mandatregeringen, som arresterade ett antal av muftins anhängare och efterspanade honom själv, dock förgäves. Muftin sökte tillfällig asyl undan förföljarna på
Omarmoskens heliga mark, flydde därefter förklädd till kusten, anlände över havet till Libanon. Oroligheterna fortsatte under tre år.
Efter Hitlers maktövertagande hade den orientaliska bilden väsentligt för-
ändrats. Arabiska extremister kunde numera erhålla stöd från de fascistiska makterna, Mussolini öppnade sin famn för Islam, nazistiska agenter uppenbarade sig i arabländerna, propagandakurser för araber organiserades i Berlin och Rom, tyska riksmark och italienska lira kom i omlopp på de orientaliska basa-rerna.
Efter Irakrevolten 1941, upplagd som en dolkstöt i ryggen på engelsmän-
nens positioner kring oljeområdena, medan Rommels uppmarsch hotade från väster, inleddes en klappjakt över hela Mellersta Östern för att uppspåra Haj Amin, som fort-341
341
satte att gäcka sina förföljare. Det förmäldes att muftin under en period höll sig gömd på axelstaternas legationer i Teheran, sedan hans centrala roll i Irakrevolten blivit bevisad, men kort därefter försvann han även från Teheran under hemlighetsfulla former, ingen visste vart.
Nästa livstecken fran’Haj Amin var en officiell italiensk kommunike, publicerad från Rom i oktober 1941: “Väl medveten om stormuftins känslor av beundran och vänskap för fascismen var Mussolini glad att välkomna den arabiske ledaren till Italien.” Sejouren hos Mussolini blev emellertid inte lång, kort därefter meddelade Berlin: “Den arabiska frihetsrörelsens hjältemodiga ledare, stormuftin av Jerusalem, har ankommit till Tyskland, där han väntas kvarstanna en längre tid.” I december 1941 kommenterade Berlin den roll som muftin väntades spela i nazismens krig: “Den arabiska frihetsrörelsen är förstklassigt organiserad och kommer att medverka till Storbritanniens fall.” Jehads paroller, det muselmanska heliga krigets, började därefter regelbundet utsändas över axelstaternas radiosändare. Melodin var tvåfaldig: “Segra i Koranens heliga namn och för Islams ära! Döda judarna, rädda era själar!”
Allierat kontraspionage samlade under de följande åren många uppgifter om muftins nya aktivitet. En omfattande arabisk resning förbereddes i Mellersta Östern mot engelsmännen, mot amerikanerna, mot judarna. Muhammedanska
Waffen SS organiserades av muftin med armbanderoller: “Fritt Arabien”. (Under en tid gjorde den tyska propa-
342
342
gandan ett ansenligt spektakel omkring dem, sedan kommenderades förban-
det till östfronten och krossades där av ryssarna.) Grupper av orienttyskar och arabiska agenter upprättade en underrättelsetjänst från Syrien, Palestina, Irak, Egypten, hemliga radiosändare påträffades i apelsinplantagerna, informations-kanaler leddes över Alexandrette, via syrisk-turkiska gränsen, hundratals ton av propagandamaterial smugglades in till arabstaterna.
Åtskilligt av muftins verksamhet kan av den objektive bedömaren tolkas
som handlingar av en arabisk nationalist, en patriotisk konspiratör som accepterar samarbete med en stormakt för att störta en annans välde: men inte allt.
Samspelet med Hitler kunde vid en nazistisk seger ha renderat muftin posten som en orientalisk gauleiter, men inte befria Palestina från främlingsvälde, hans fanatiska antisemitism reducerade honom till en arabisk quisling.
Sådana komprometterande fakta förklarar kanske, jämte Montgomerys seg-
rar i öknen, varför muftins försök att uppbåda arabvärlden till strid inte ledde till framgång, liksom han senare misslyckades att åstadkomma arabisk resning i Tunis, Alger, Marocko. Den arabiska befolkningen önskade inte engelsmännen, men den hade inte heller önskat turkarna, önskade inte nu en tysk kolonisation.
Muftins radioappeller under de senare krigsåren präglades av desperation
“Araberna måste vara beredda att följa förfädernas exempel, att offra sina liv!”
Under motgångens år dominerar det hämningslösa judehatet allt vad Haj
Amin företar sig. Hans
343
343
samarbete med de nazistiska ledare som organiserade masslikvideringen av judar under världskrigets senare hälft framgår av många uppgifter som hämtades från de tyska arkiven, några bedömare nämner muftin som den ivrigaste pådrivande kraften bakom dessa industrialiserade massakrer, den person inom Hitlers krets som ivrigast pläderade för likvidering av alla europeiska judar.
Muftins engagemang för massmorden framgår av ett yttrande av SS-generalen Eichmann (Palestina-tysk från Sarona-kolonin), kommenderande SS-officer inom Gestapos judiska sektion sedan 1936, gaskamrarnas organisatör.
“Vi är muftins personliga vänner. Vi har försäkrat honom att inga europiska judar skall invandra till Palestina.”
Maurice Pearlman omnämner i sin utredning av muftins verksamhet under
krigsåren särskilt ett radioanförande av muftin den 21 september 1944, under massexekutionernas blodigaste tid, när den verkliga omfattningen av dessa mord ännu var okänd för världen: “Skulle ni inte vara i stånd, o araber, att be-kämpa världsjudendomen vars antal inte överstiger 11 miljoner!” Judarnas totala antal före kriget var 17 miljoner. Muftins yttrande var förbryllande, man antog att det berodde på en felsägning. Först senare framkom att muftins uppgift var exakt, att han 1944 visste, vad endast Hitler, Himmler, Eichmann visste då: att över fem miljoner judar redan hade likviderats i de nazistiska dödslägren.
Muftins fanatiska inställning lyser också igenom i en rad brev till myndigheter, vilka
344
344
han uppmanar att förhindra att europeiska judar kommer till Palestina, att hellre överföra dem till Polen (judendomens galgbacke) där judarna inte kunde
“orsaka någon olycka”.
Nazismen störtades av de allierade arméerna, muftin arresterades under flykt av fransmännen, internerades vid Paris. Men under det den stora räfsten mot krigsförbrytarna inleddes, var muftin fortfarande en arabledare, som stormakterna riskerade att bränna fingrarna på. Upprörda röster i engelska parlamentet fordrade att England skulle begära muftins utlämnande för att ställa honom inför domstol som krigsförbrytare, som förrädare mot Palestinaregeringen i vars tjänst han hade stått. Regeringens svar på dessa framställningar var undvikande, diffusa, ledde inte till någonting. Haj Amin försvann från den bevakade villan utanför Paris medan alla höll för ögonen och räknade till hundra. Han återvände till arabvärlden, med allt sitt hat.
En hemlig rapport som offentliggjordes från judisk sida i mitten av mars 1948 uppgav att ett sammanträde hade ägt rum i Damaskus mellan brigadgeneral Clayton och representanter för arabstaterna, varvid Clayton hade framfört förslag angående en uppdelning av Palestina mellan dess grannar efter ett judiskt militärt nederlag. Trots rapportens konfidentiella karaktär fanns det ingenting hos den som var ägnat att väcka bedömarens tvivel på dess äkthet, tvärtom syntes den väl
345
345
överensstämma med den faktiska utveckling som dagligen kunde iakttagas
under denna tid. Claytons rekommendationer avsåg en uppdelning av Palestinas norra område, Galileen, mellan Libanon och Syrien, anslutning, av den centrala arean jämte Haifa till Transjordanien, överlåtelse av den södra kustzonen med Jaffa till Egypten. Jerusalem skulle kvarstå som en internationell zon, ett judiskt autonomt område skulle bildas längs kusten mellan Haifa och Tel Aviv. Rapporten angav den föreslagna gränsdragningen tämligen detaljerat. Om brigadgeneral Clayton förutsåg det judiska försvarets kollaps inför det förestående arabiska angreppet var denna uppdelning ungefär vad engelsmännen kunde
önska sig: Palestina skulle upphöra att existera och därmed också hela problemet om dess framtid, fortsatt judisk expansion skulle effektivt spärras, Transjordanien skulle erhålla en lejonpart, stormuftin skulle försvinna genom en fallucka, sedan engelsmännen hade fått nog av hans aktivitet, de arabiska nationalisternas hunger skulle mättas med nya områden.
Förslaget framfördes i anslutning till den pagaende diskussionen om en förenad försvarsledning för Mellersta Österns stater, med kontrollen samlad i engelsk hand.
Bakgrunden till denna försvarsplan var arabstaternas växande nationalism, som alltmera högljutt fordrade fullständig frigörelse från den engelska kontrollen. Englands försvagning efter andra världskriget utgjorde en gynnsam jord-mån för sådana krav. Därmed steg också priset för fortsatt
346
346
engelsk kontroll allt högre, det var tvivelaktigt om politiskt inflytande överhuvud taget kunde köpas längre. England hade inte heller mycket att erbjuda.
Med så mycket hänsynslösare hasard fortsatte Englands ansträngningar att konsolidera den vacklande ställningen.
Hela situationen verkade paradoxal: Englands intressen kolliderade smärtsamt med den arabiska nationalismen som England själv under årtionden hade protegerat och tolererat som instrument mot konkurrerande makter, som spärr mot inre revolutionära krafter bland araberna, som uttryck för en oundviklig arabisk självhävdelse. Troget lord Milners principer om “vänskap med oss all-ena” hade England framträtt som det arabiska oberoendets arkitekt med för-hoppningen att som motprestation vinna arabernas stöd. Detta engagemang, som strävade att balansera utvecklingen inom den arabiska zonen med Englands strategiska behov, framstod med tiden allt mera som felspekulation, den väntade återbäringen uteblev, tvärtom: det nationalistiska instrumentet återvän-de som en bumerang och hotade att träffa imperialisterna för pannan.
Redan under krigsåren hade England sett otvetydliga prov på hur spröd den arabiska konstruktionen var, hur snabbt vänskapen förflyktigades så snart Englands reella makt avtog, vilka engagemang de arabiska nationalisterna var beredda på för att avbörda sig det engelska väldet. Efter kriget fortsatte arabstaternas anti-engelska utfall.
Drar man den sannolika konsekvensen av dessa historiska rörelser kan man föreställa sig ett läge,
347
347
när Englands omsorgsfullt utbyggda orientaliska basering störtar ihop. En engelsk evakuering från Mellersta Östern (militär och politisk) skulle på ett för England nära nog katastrofalt sätt blottställa viktiga strategiska zoner: Suezkanalen, de orientaliska oljefälten, rörledningarna, hamnarna. De engelska demokratiska krafternas anspråk på en revision av imperiepolitiken med eftergifter åt lokala nationalistiska krav synes under sådana förhållanden ha små chanser att hävda sig mot det konservativa militära tänkandet, som avvisar möjligheten av en likvidering av orientaliska baser.
Om evakueringen måste ske, återstår för England en enda effektiv förankring här (utom Cypern, som Grekland enträget gör anspråk på), endast en fast-landsbas, nämligen Transjordanien, vars hela apparat befinner sig så fast i engelsk hand att en transjordansk separatism knappast är tänkbar. En blick på kartan avslöjar emellertid Transjordaniens svaghet som brittisk bas: Abdullahs land utgör en inlandszon, utan kust, ett förhållande som det synes angeläget för sjö-
makten England att söka rubba. Det är sannolikt att engelska imperialister redan tidigt räknade med det nationalistiska hotet och genom Palestinas klyvning 1922 sökte gardera sig mot den judiska separatismen, som med stöd av Balfourlöftet kunde göra anspråk på hela detta område: Transjordanien upprättades av England som en pseudosuverän stat, blockerad mot sionistisk kolonisation, säkrades som en engelsk reträttzon, varifrån England, om utvecklingen fordrade det, kunde försöka en återerövring av kustlandet.
348
348
Englands chockerande hållning under den palestinska krisen utgjorde en
konsekvens av denna politik och kulminerade i det misslyckade försöket att krossa Israel med arabisk vapenmakt. Efter medlingsplanens förslag att fran-rycka judarna Negev och överlämna området till. “araberna” (vilka araber?) följde omedelbart Englands enträgna rekommendation att ansluta Negev till Transjordanien; att äventyra Englands prestige och internationella goodwill för några kvadratmil öken synes vara dålig återbäring, hela aspirationen hade tydligen endast ett mål: den palestinska kusten. (Sådana kombinationer gjorde att Bernadotte, hur uppriktigt hans uppsåt än var, av judiska extremister kom att framställas som ett instrument för engelska intressen.) Det är blott en palestinsk paradox, en av de många, att England som vid novemberdebatten om delningen förklarade att det ämnade godkänna och stöda endast en för båda parterna antaglig plan, senare ivrigt pläderade för en lösning (medlingsplanen) som uppenbarligen var oantaglig för den judiska parten.
Jämsides med ansträngningen att effektivt säkra palestinska baser pågick en annan, mera omfattande aktivitet som strävade att befästa det vacklande engelska inflytandet över Mellersta Österns stater och att reorganisera dem under engelskt tak. Bland de alternativ som prövades under den period som omedelbart föregick Palestinas kris framträdde särskilt en förenad försvarsledning för de arabiska staterna, ett allianssystem under engelskt tak. Det var tydligt att ett sådant projekt, ännu mindre den
349
349
omtalade storsyriska planen (försöket att placera Abdullah i spetsen för ett arabiskt imperium) inte kunde förverkligas utan att den arabiska nationalismens motstånd avleddes eller bröts ned, utan att de spänningar mildrades som rådde mellan de arabiska staterna inbördes.
Medan allianssystemet planlades visade de arabiska tongivande kretsarna en växande irritation gentemot England, reagerade ömtåligt för varje framställning från engelsk sida, såg misstänksamt på Abdullah, strödde otidigheter över engelska emissarier, talade oförblommerat om engelsk imperialism och dess hot mot de arabiska staternas oberoende. En atmosfär av misstroende och avoghet mötte de engelska ansträngningarna, en kompakt nationalistisk tendens, som inte dröjde att manifestera sig brutalt och plötsligt redan vid första försöket från Englands sida att beträda paktpolitikens väg.
Irak hade i slutet av 1947 fått en ny regering som visade sig mindre avogt stämd gentemot en engelsk pakt. Den irakiske premiärministern, Saleh Jabr, förde förhandlingarna till ett gynnsamt slut: England skulle erhålla rätt att an-lägga flygbaser och hålla trupper på irakiskt område, utrusta och träna den irakiska armén, etc. England fäste stora: avseende vid detta fördrag, det var en spelöppning på arabvärlden, alliansplanens första steg. Ernest Bevin hade nyss yttrat: “Vår överenskommelse med Irak är ett mönsterstycke som kommer att användas som förebild för andra försvarspakter mellan oss och de arabiska staterna.” Dokumentet låg
350
350
färdigt för underskrift, när oroligheterna utbröt i Bagdad, andra hälften av januari 1948.
Skaror av nationalistiska demonstranter samlades på Bagdads gator, många irakiska studenter var bland dem. Massorna tågade mot regeringskvarteren under upphetsade rop på “fullständigt oberoende och verklig suveränitet”, försök-te anställa upplopp framför engelska beskickningen, drabbade samman med polisen. Ett tiotal demonstranter dödades av polisens skott under ett tidigt skede av kravallerna, men när oroligheterna fortsatte med växande styrka inställde ordningsmakten sina aktioner och betraktade liknöjt hur den engelskvänliga regimens politik trampades sönder av folkhopen. Läget blev ohållbart, efter tre dagar förklarade regenten Abdul Illah, ställd inför denna våg av nationalism:
“Om fördraget åsidosätter nationella aspirationer och rättigheter, och sålunda inte kan betraktas som ett verksamt redskap för engelsk-irakisk vänskap, försäkrar vi Iraks befolkning att någon sådan pakt inte kommer att ratificeras av oss.”
Saleh Jabr måste brådstörtat lämna sin post och återvände inte till hemlandet, nationalisterna segrade, regimen sprängdes. Den engelska hemmaopinionens förtroende för de informationer som lämnades den av kolonialtjänstens byråer blev allvarligt rubbad, imperiets söner betraktade med oförställd förvå-
ning denna manifestation av ovilja. Verkningarna av den ödelagda pakten sträckte sig långt utanför Iraks gränser, arabiska förhandlare registrerade lyhört dess ekon.
351
351
De arabiska statschefer som England hoppades på blev allt färre. Efter bak-slaget i Irak förklarade Bevin: “Emir Geisal av Saudi-Arabien väntas anlända hit i början av nästa månad, och vi skall då ha ett samtal med honom.” Men emiren stannade hemma i Yedda, vis av asynen av den irakiske premiärministerns häftiga fall..
Den kommunistiska faran lämnades inte oprövad som övertalningsmedel
för en engelskvänlig arabisk politik, för organisation av en cordon sanitaire mot norr: det nazistiska Tyskand hade haft en viss dragningskraft på arabiska politiker av muftins typ, det bolsjevikiska Ryssland hade absolut ingen, möjligheten av en kommunistisk resning gav araberna gåshud. Under förhandlingarna om den engelskirakiska pakten förklarade Saleh Jabr, enligt arabtidningen Akhbar al-Yom, att hemliga dokument hade kommit i dagen angående sovjetryska planer att under 1948 överfalla Grekland och Turkiet, Mellersta Östern och Västeuropa. Det alarmérande ryktet räddade inte Saleh Jabr och den irakiska pakten.
Vilka argument återstod sedan för den engelska orientpolitiken under dess ansträngningar att värna sina strategiska baser?
Det internationella beslutet om Palestinas delning och upprättandet av en oberoende judisk stat tillkom under detta skede, när England var i trängande behov av en ny faktor i stånd att kanalisera arabisk chauvinism från engelska planer, ett främmande objekt att koncentrera den arabiska arrogansen på. Vilka verkningar detta beslut hade på arabvärlden behöver inte upprepas här, de utgjorde
352
352
under 1948 ett av huvudämnena för den internationella diskussionen, de ut-gör ämnet för denna bok. Den judiska staten lyckades åstadkomma vad den engelska utrikespolitiken flerfaldigt hade misslyckats med: att åter samla arabstaterna på gemensam front, tränga motsättningarna undan, förena. .
Israel spelades ut åt den arabiska nationalismen som en konstruerad fara, som en judepogrom i stor skala. En sådan manipulation bar de traditionella kännetecken som pogromen har: ett närliggande angreppsmål erbjöds åt de re-volthungriga arabiska krafterna, en svagt försvarad minoritet åt chauvinisterna att tömma sitt främlingshat på, ett prisgivet område som skulle sönderstyckas efter segern och stoppas i arabiska munnar, som ropade antiengelska paroller, och tysta dem under en kritisk tid. På samma sätt mobiliserade nazisterna den tyska våndan mot judarna, för att under pogromerna hamra ihop den till ett imperialistiskt verktyg, på samma sätt utlämnade den tsaristiska ryska regimen eländiga judiska liv och judiskt bohag åt den upphetsade mobben, som under pogromen också slog in skallarna på revolutionära arbetare och studenter, medan polisen teg.
Under oroligheterna i Irak, när Bevin-fördraget sprängdes av nationalistiska hopar, sökte några propagandister manövrera den chauvinistiska lidelsen bort från regeringens pakt: medan demonstranterna samlades mot engelska beskickningen, spreds oroande rykten att några Bagdad-judar hade kastat granater mot massan. Den lokala provokationen
353
23 – En stat är född. 353
misslyckades, men Palestina återstod; man förlorade ingen tid.
Arabförbundets sjunde reguljära session öppnades i Cairo den 7 februari, några veckor efter oroligheterna i Irak. Samtliga arabiska stater var företrädda: Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak, Saudi-Arabien, Libanon, Yemen. Från Palestina anlände Emile Ghouri, stormuftin deltog konsultativt. Claytons ska-pelse, The Arab League, fungerade samlat.
Huvudämnet för förhandlingarna var Palestina: övergången från gerillakrig till organiserad arabisk offensiv mot judarna.
Antalet utompalestinska araber som var engagerade i den blodiga kampanjen mot judarnas stat uppskattades av officiella rapporter i mitten på mars till omkring 5.000 beväpnade män. Dessa var nästan uteslutande iraker och syrier, några mindre grupper utgjordes av egyptiska volontärer. Omkring 2.500 palestinska araber hade sedan början av december överförts till syriska träningsläger för militär utbildning och hade därefter i mindre kontingenter återvänt till Palestina för att insättas huvudsakligen som vägvisare åt de främmande förbanden. Oräknat de grupper av byaraber som emellanat deltog i lokala samman-stötningar men inte bildade några militära enheter kunde den opererande arab-styrkan i oroslinjen uppskattas till högst 8.000 soldater.
Denna arabiska befrielsearmé, som den kallade
354
354
sig, utgjorde inte någon överväldigande krigsmakt men var likväl farlig eftersom den opererade från en inre cirkel och kunde insätta samlade angrepp mot judiska transporter och isolerade kolonier. De välorganiserade judiska stridskrafterna skulle ha kunnat utan svårighet rensa upp särskilt utsatta områden och rycka initiativet ur arabernas händer, under förutsättning att judarna hade kunnat operera fritt och förfoga över sin beväpning utan rislo att stoppas av mandatmaktens trupper, som fortsatte att upprätthålla en spöklik patrullering utan att blanda sig i striderna men också utan att tillåta någon avgörande insats. Kriget i Palestina var fortfarande ett halvkrig under poliskontroll, och risken att invecklas i huvudlösa bataljer med engelsmännen avhöll judarna från att besvara arabernas växande angrepp med försvarets hela kraft.
De arabiska kårerna var utrustade dels med moderna vapen av utländsk tillverkning, dels äldre vapentyper som hade övertagits från egyptiska förråd, samt en del tysk materiel som hade kvarlämnats efter Rommel-arméns sammanbrott i öknen och överlåtits åt Egypten, varifrån vapnen hade sänts vidare till Palestina för det arabiska kriget. (På gatorna i Tel Aviv hördes ibland det rasande smattret från en Spandau-automat som sköt mot de judiska värnen från Jaffa.) Vapen av amerikansk tillverkning hade överförts till gerillabanden på olika vä-
gar, oftast genom arabiska uppköpare i Saudi-Arabien och Iran, engelska vapen kom från Palestinaarméns lager (givna eller stulna), från arabiska legionens för-råd, från Irak. Franska va-
355
355
pen anlände från Syrien och Libanon, dels rester av Vichyfranska förråd, dels nya fabrikat som dessa stater hade inköpt i Frankrike. Belgiska och andra vapen anskaffades av arabiska delegationer som genomreste Europa i detta syfte.
Medan det judiska försvaret fortfarande måste förses med hemgjorda auto-matgevär från Haganahs hemliga verkstäder, hämmat av utländska vapenem-
bargon och den engelska blockaden längs kusten, drog araberna uppenbarligen all nytta av sina möjligheter att öppet anskaffa vapen var det passade dem, att öppet transportera sändningarna till Palestinas grannstater, sända dem med nya volontärkårer in över gränserna. Bland den arabiska beväpningen märktes numera också fältartilleri av tämligen grov kaliber, men kanonerna sparades ännu.
De arabiska förbanden kommenderades och tränades av utländska officera-
re, vilkas antal under mars uppskattades till 250, bland dem ett sextiotal nyanlända egypter med halvårspermission från armén. Dessa befälskadrer kunde utan svårighet kompletteras genom nya permissioner från grannstaternas reguljära arméer.
Högsta befälet över arabstyrkorna låg redan vid denna tidpunkt i Arabförbundets händer, närmast hos dess militärkommission med högkvarter i Beirut.
Därmed föreföll den forne stormuftin ha blivit utflankerad av sina arabiska värdar. Om arabstaterna räknade med att uppdela Palestina mellan sig, var stormuftins roll slutspelad som palestinsk ledare. Det var troligt att engelsmännen 356
356
sökte begränsa den äventyrliga intrigörens möjligheter, eliminera honom som hänsynslös konkurrent till hashemiten Abdullah; denne hade också upprepade gånger med tydlig förnöjelse uttalat sin åsikt att familjen Husseini och Arabiska Exekutiven inte var representativa för Palestinas araber. Det utesluter inte att muftin hölls i reserv mot oväntade kombinationer från Abdullahs sida, som prövad organisatör av det spontana kriget. Hans synliga roll var emellertid begränsad till distribution av vapen, han uppehöll sig ömsom i Cairo, ömsom i Beirut.
Efter att ha rört upp de första oroligheterna i Palestina efter delningsbeslutet måste muftin acceptera att överbefälet för hela Palestina lämnades till den syriske generalen Safwat Pasha, medan libanesen Fawsi el Kawukji tog kommando över “befrielsearmén”. Muftins direkta inflytande inskränktes till själva Jerusalem, där arabiska exekutiven fortfarande stödde sin forne ledare och där befälet fördes av hans kusin, Abdul Kader Husseini, upprorsledare i Hebronbergen under revolten 1936, efterlyst av regeringen, liksom muftin tyskarnas gäst under krigsåren. Ännu en Palestina-arab, Hassan Salameh, ledde arabförbanden längs Jerusalemvägen.
Den 8 april dödades Abdul Kader under en arabisk motattack mot Castel-
byn nära Jerusalem, en nyckelställning där Haganah hade förskansat sig sedan fem dagar efter att ha brutit den arabiska vägspärren, och därmed försvann den ende Husseiniten från Palestinas stab. Tre dagar tidigare hade
357
357
Hassan Salamehs högkvarter i Bir Salim sprängts under strid av Haganah, samtidigt som 40 tungt lastade pansartruckar bröt igenom på väg till Jerusalem med livsmedel.
På sydfronten figurerade egyptern Mahmud Labib, en framstående medlem
av Muselmanska Broderskapet, vars närvaro vid den palestinska fronten kunde betraktas som en yttring av den sionistiska statens roll som avledare för antiengelska rörelser bland araberna. Broderskapet var en egyptisk militärorganisation av halvfascistisk färg, dess pressorgan, Al Ikhwan al Mouslimoun, hade nyss bedrivit en vapenskramlande kampanj mot det engelska väldet, ropat högt:
“0 Egyptens män och kvinnor! Undervisa era barn från deras tidigaste år att hata, avsky och förbanna det engelska imperiet, på samma sätt som engelska föräldrar lär sin avkomma att älska och vårda imperiet. Sörj för att engelsmännen här möter hjärtan som hatar dem, tungor som förbannar dem, händer som dödar dem … !”
Det egyptiska broderskapet var numera sysselsatt med att hata, förbanna och mörda judarna, engelsmännen kunde dra andan.
De palestinska araberna intog en underlig mellanställning under krisen. Från deras områden kom rapporter om gerillaarméns terror. Arabiska samhällen hade erhållit order från Fawsi el Kawukji att öppna sina portar för befrielsearmén och respektera dess åtgärder, byarnas mukhtarer varnades att de personligen skulle bära ansvaret om befolkningen gjorde motstånd mot gerillatrupperna, beordra
358
358
des att inte tolerera några propagandister inom sina led. Vilka propagandister? Medlemmar av den arabiska organisationen mot antijudisk verksamhet hade vid en sammankomst kort före nyåret appellerat till “Araber, Palestinas söner” att inte låta krigsaktivisterna provocera dem till våld, hade förklarat:
“Den judiska staten har upprättats, det är ett fullbordat faktum.” Sådana röster hade förstummats, tystnat. Den arabiska oppositionen hade emot sig beväpnade band. Det var inte mycket den kunde göra.
Men oppositionen existerade fortfarande. Den fortsatte att upprätthålla kontakten med judiska vänner, informationer strömmade över till det judiska lägret.
Judiska arbetarpartier hade nyligen vid en högtid riktat en hälsning till de arabiska grupper som motstod krigsaktivisternas tryck. En arbetarledare i Tel Aviv berättade att en arabisk vän dagligen ringde upp honom från Jaffa, utan att säga sitt namn, endast för att försäkra sig om att vännen mådde bra. Andra tecken på solidaritet lämnades på liknande sätt.
Man diskuterade ofta i judiska kretsar förhållandet till de arabiska grannarna men fann ingen syntes. Enskilda araber kunde visa sig som utomordentliga vänner, på liv och död, judiska tjänster hade besvarats med frikostiga gengåvor.
Men samma araber kunde sända sina söner att strida, och om den judiske vännen kom i tillfälle att fråga dem varför de gjorde det, svarade araberna: “Men de strider inte mot dig!” Oförmågan till grupptänkande, uppväxten i en miljö av traditionell korruption
359
359
och moraliskt armod, gjorde araberna under krisförhållanden till en osäker part. Judiska observatörer anklagade ibland sig själva för överdriven “don-quijotism”, för överdriven iver att uppträda som missionärer på det sociala planet, för revolutionärt handlag, medan den orientaliska traditionen hade krävt varsamhet, eller beklagade att inte åtskilligt mera hade uträttats för att sammanföra araber och judar, organisera samarbete, knyta ihop intressen. Det realistiska svaret tycktes vara att grannförhållandet ännu var ungt, att mycket större problem hade tagit sionisternas krafter i anspråk, att sammanjämkning av miljön krävde tid.
Den arabiska fredsviljan byggde på osäker grund, levde ett tynande liv bakom stängda fönsterluckor. De främmande krigarna red på palestinensarnas rygg, upphävde självsvåldigt engelska domstolars rätt att döma araber (den fö-
revändning om mandatets död som hade lanserats vid rättegången mot de syriska fångarna användes som motivering även här), avkunnade och verkställde dödsdomar för befolkningens vägran att lyda de främmandes order, straffade med döden hänvändelser till engelska myndigheter. Distriktsdomstolen för Nablus-Tulkarm hade sedan två månader inte haft ett enda mål, polisdomstolen i Jaffa var ur funktion. Vapnens diktatur behärskade arabiska samhällen, gerillan proklamerade egna skatter, araberna flydde. Någon arabisk regering för Palestinas östliga zoner var det inte längre tal om. Den gamla ordningen smulades sönder, utan att det skapades 0
nagon ny.
360
360
En rapport från Irguns informationstjänst meddelade under senare hälften av mars att ett 100-tal tyska SS-officerare vid denna tidpunkt befann sig hos den arabiska gerillakåren. Flertalet av tyskarna hade anlänt från Egypten, flydda krigsfångar från de engelska lägren, en grupp av dem hade nyligen förts i land vid Athlit nära Haifa. Vid den arabiska staben hade ett rådgivande organ upprättats bestaende av åtta tyskar, tre polacker och två turkar.
Nyheten att europeiska officerare, framför allt nazistiska flyktingar, värvades av araberna för det palestinska kriget var redan allmänt bekant i Palestina, rapporten meddelade sin uppgift under rutinmässiga former, fragment av en utveckling som satte en karakteristisk färg på den arabiska befrielsens krig. Orienten tycktes utöva stor dragningskraft på den europeiska fascismens spillror, mänskliga rester från det förlorade kriget, hemlösa element som undvek upp-rensningen hemma, folk som sökte sig vart som helst där det fanns pengar, där ingen granskade deras papper, där man kunde leva ännu en tid under former som man kände, som man hade fostrats till.
De förrymda tyska nazisterna utgjorde sannolikt en majoritet bland utlänningarna hos den arabiska kåren, men de var inte de enda: med dem var polska officerare, som hade kommit på drift efter den beryktade Anders-arméns upplösning, som accepterade den arabiska tjänsten av desperation, för pengar, eller bara därför att de inte hade någon annanstans att ta vägen; andra utlänningar var jugoslaviska tjetniker, bosniska muhammedaner,
361
361
kaukasiska Waffen SS som hade överlevt muftins nazistiska eskapad, Vlas-sov-arméns överlöpare som hade undgått att överlämnas till ryssarna, desperados från de levantinska hamnarna som drogs till det palestinska krigsäventyret som flugor till ett ljus. Från Rom rapporterade judiska observatörer fortsatt värvning av demobiliserade soldater från IRO:s flyktingläger till arabernas front.
(En person som stod nära denna värvningskampanj bekräftade senare uppgifterna för mig.) Att erhålla exakta informationer om denna aktivitet hos Haganah var svårt så länge den militära kampanjen pågick, endast den generella tendensen kunde fastställas med ledning av fragmentariska informationer och upplysningar i andra hand.
Bland de fåtaliga utländska journalisterna som under sommarkriget lyckades på omvägar etablera kontakt med “befrielsearmén” och uppnå den arabiska fronten, uppskattades antalet tyska officerare hos araberna till två hundra. Det var fullfjädrade nazister som gjorde gällande att utvecklingen hade givit Hitler rätt och att de hade kommit för att fortsätta att slå ihjäl judar. De uppträdde självmedvetet, som hemma hos sig. En journalist omtalade att han kände sig tryggast när arabkrigarna tog honom för en tysk: den enda nationalitet som araberna hade fullt förtroende för.
Hos judarna räknade man under våren realistiskt med de främmande officerarnas insats, bedömde deras möjligheter att inverka på den arabiska krigföringen, fungera som artilleriets eldledare och sprängtekniker, kommendera operativa grupper,
362
362
organisera produktion av minor, träna arabkrigarna i bruket av moderna vapen, etc. Det var bekant att en arabisk spionericentral hade upprättats av tyskar vid årsskiftet, att telefonavlyssning fungerade, att tyska experter i arabiska staber studerade judisk taktik; många namn var kända.
Det samarbete som under krigsåren hade rått mellan arabiska revoltledare och tyska nazister upplevde under dessa månader en renässans på arabisk mark, inte endast i muftins person: husseiniten Abdul Kader, Hassan Salameh, egypterna Ahmed Hussei, Azzis el Mursia var några av dem som hade upprätthållit direkta förbindelser med tyskarna bakom Englands rygg; de opererade numera på palestinska fronter. Med dem samarbetade tyskarna Arnold Pittinger, stabs-officer hos Salameh, Hans Pittinger, Fritz Wanseltan, polske översten Andrej Kardomowic, och andra. En sprängämnesexpert, tysken Bräll, misstänktes med goda skäl att ha producerat de väldiga trotylladdningar som ödelade Palestine Post och Ben Yehuda. Över palestinska fronter hördes ibland om nätterna kommandon på tyska, reella ekon från en försvunnen tid.
Denna uppmarsch av desperados för vilka det palestinska kriget var ett
självändamål underströk det förgiftade och osunda i hela denna atmosfär, som påtvingades judarna när de samlades för att hälsa förverkligandet av sin tvåtusenåriga dröm. Det skärpte uppmärksamheten till det yttersta och jagade fram förnimmelser av ensamhet och kyla. Staten var redan i krigstillstånd, men hela stats-363
363
apparaten och utlänningsregistren befann sig fortfarande i brittiska händer, mandatmakten behöll ännu kontrollen.
Haganah hade vid årsskiftet för antijudisk verksamhet avrättat en folktysk polack och en tysk, båda försedda med arabiska exekutivens identitetsbevis. På
nattkafeet Finks i.Jerusalem fanns en stor kartongskiva, där många utländska journalister hade skrivit sina namn. Några av signaturerna var överstrukna, deras bärare var döda. Bland dessa var Stefan Arnold, den lokala polska informationstjänstens chef under kriget: förre polske generalkonsuln Witold Halanicki och Stefan Arnold hade för några veckor sedan påträffats döda utanför Jerusalem, båda hängda av Sterngruppen med anklagelse för spioneri. Nyligen hade kroppen av en nedskjuten okänd man hämtats i en trädgård i Tel Aviv.
Det existerade tyska verkstäder i Hebron där man sysslade med framställning av minor. Hela krigföringen från arabernas sida hade undergått tydliga för-
ändringar, moderniserats, taktiken uppvisade ofta en omisskännligt tysk prägel: konterattacker, dagstrider – araberna kämpade förut övervägande under mörker
– taktiska operationer, gruppinsatser, skenmanövrer, vapnens behandling; man sade att gerillatruppernas stridssätt hade blivit mindre irreguljärt än förut, allt sådant röjde främmande handlag. Under de senaste veckorna hade araberna vid sina överfall på judiska kolonier och transporter börjat använda nya vapen,
“tunn-bomber”, sprängladdade oljefat som rullades utför
364
364
släntarna mot målet eller släpptes ned från passerande bilar. Vägfällor med elektriskt detonerade minor förekom allt oftare, judiska pansarbussar angreps med brännflaskor.
Men det var människorna bakom vapnen och meningslösheten hos deras
engagemang som gav observatören en sådan beklämmande känsla av despera-
tionen och bitterheten i judarnas kamp och satte den utpräglat fascistiska färgen på arabernas krig.
Rapporter från London meddelade att arabstaternas beskickningar eftersträ-
vade att värva demobiliserade engelska soldater för Palestina. Uppgifterna de-menterades några gånger från engelskt håll, omfattningen av denna verksamhet var svår att fastställa. Andra engelsmän stod emellertid redo på närmare håll: samma rapporter som omtalade närvaron av tyska nazister hos araberna berättade också om engelska desertörers aktivitet där.
Senare när den arabiska storoffensiven insattes mot Jerusalem synes åtskilliga engelska “volontärer” ha opererat på den palestinska fronten. Fullt vederhäftiga upplysningar ger vid handen att aktiva engelska stridsgrupper deltog i den kampanj som slog sönder de belägrade judarnas sista försvar i Gamla staden och förvandlade de historiska relikerna till grushögar; deras verkliga roll kommer emellertid knappast någonsin att bli klar, liksom deras hållning gentemot de nazister som kämpade på samma front. Under upptaktens vårmånader var desertörernas antal ännu relativt ringa.
I början av mars omkom Abraham Cohen, en
365
365
medlem av Sterngruppen, under ett misslyckat försök att med en sprängladdad bil, förklädd till arab, tränga ända in i den arabiska staden Nablus och där spränga Kawukjis högkvarter i luften. Cohen åtföljdes av en arab och lyckades uppnå staden, men blev där troligen angiven av sin följeslagare och greps. Efter tio dagars förhandlingar, varvid Sterngruppen försökte återfå sin man i utbyte mot arabiska fångar, meddelades att Cohen var död.
Vid desarméringen av Cohens vagn exploderade lasten och ett tiotal personer uppges ha omkommit. Bland de dödade var två brittiska polisdesertörer, Godfrey Harrison och George White, vilka sedan någon tid uppehöll sig hos araberna. (De brittiska myndigheterna betraktade olovlig frånvaro utöver 21
dagar som desertering; ett trettiotal sådana fall hade rapporterats sedan oktober, därav elva poliser; sex desertörer hade gripits.) Tre andra engelsmän, Akehurst, George Ross, Stephenson, anhölls av en brittisk armspatrull under ett arabiskt anfall mot kolonin Neve Jaacov, nära Jerusalem, där desertörerna deltog i anfallet med en stulen pansarbil utan skylt. När patrullen (efter två timmars strid) kom inom synhåll, försökte de undkomma i riktning mot den arabiska staden Ramallah, men förföljdes och greps.
En kommunike från Sterngruppen angav några dagar senare Ross och
White som delaktiga i sprängningen av Ben Yehuda. Båda männen hade för-
svunnit från sin tjänst några dagar före katastrofen. Ross nekade, White var död.
366
366
Slaget om Palestina, om den judiska staten, om framtiden, fortsatte med växande förbittring och växande strömmar av blod.
Den 13 april meddelade Palestinakommissionen i en rapport till Förenta nationerna att församlingens resolution om Palestinas delning inte kunde genomföras under rådande förhållanden. Kommissionens ställningstagande, som betydde delningsplanens fiasko, motiverades med “väpnat motstånd från såväl palestinska som främmande arabiska element, frånvaron av samarbete från mandatmaktens sida, säkerhetsrådets oförmåga att utrusta kommissionen med nödvändigt väpnat stöd”. Rapporten underströk emellertid att Palestinas delning de facto hade framskridit mycket långt genom decentralisering av förvaltningen och befolkningens klyvning på två skilda läger.
Samma dag brände araberna under sju timmars strid en judisk ambulans-
konvoj på väg till Hadassah-sjukhuset på Mount Scopus inom Jerusalems om-råde. Konvojens tio vagnar förde en skara läkare, sköterskor, patienter, univer-sitetsfolk samt förråd till det stora lasarettet. Judarna förlorade 76 dödade och 21 sårade, bland de omkomna Hadassahs medicinske chef, dr Haim Yassky. Av vagnarna var flera försedda med lasarettets tecken. Anfallet med granatkastare och kulsprutor insattes från stormuftins hus, Karm el Mufti, inom det beryktade arabkvarteret Sheikh Jarrah, som konvojen måste passera på vägen mot Scopus. Polisen hade före avfärden förklarat att vägen var klar.
En överlevande läkare, som färdades med dr
367
367
Yassky i en pansarklädd ambulans, lämnade senare denna skildring av striden:
“Omkring 9.45 på förmiddagen körde ambulansen på en mina, hamnade i
en vägfälla och förstörde motorn. Ambulansen var några meter bakom eskortvagnen och några meter framför två bussar, som också skadades. -Vagnarna översållades med kulor, och 10.50 f. m. trängde de första kulorna in i ambulansen. Dr Yassky var den förste som blev sårad, några skärvor från en granat träffade honom i foten. Många hundra skott avlossades mot vagnarna, några från tunga vapen, och explosioner hördes helt nära.
I ambulansen befann sig de båda förarna, dr Yassky och hans hustru, en så-
rad patient på en bår, sjukhusets biträdande husmor, och ytterligare sex läkare.
Dr Yassky förblev hela tiden sittande vid sidan av föraren och öppnade gång på gång ambulansens tittglugg för att undersöka vad som pågick och rapportera till oss vad han såg. Hans rörelser observerades snart av araberna, och det blev klart att han hade blivit ett särskilt mål, därför att kulorna övervägande koncentrerades till hans del av vagnen. Han borde ha flyttat sig längre bakåt i ambulansen, men avböjde, därför att han ville stanna på sin observationspost och hålla föraren vid gott mod.
Omkring 11.15 blev en annan passagerare sårad i ambulansen, dr Matoth,
som också träffades av granatsplitter. Klockan 12 rapporterade dr Yassky att araberna kom mycket närmare, och att stora skaror av dem samlades för vad som föreföll att bli
368
368
dödsstöten för oss. Kl. 1 sade dr Yassky: ‘Detta ser ut som slutet. Vi måste säga farväl.’
Något senare observerade dr Yassky en konvoj brittiska militärfordon i färd med att svänga in på Ramallah road. Han ropade åt dem att komma till hjälp och vinkade med en vit näsduk, som han ansåg måste ha varit tydligt.synlig för soldaterna.
Kl. 2 passerade en annan armskonvoj samma väg och åter signalerade vi.
Men fortfarande kom ingen hjälp.
Kl. 2.45 trängde flera kulor in i vagnen nära dr Yassky, och han sårades lind-rigt i ansiktet. Något senare meddelade han att en av bussarna brann, och att dess passagerare måste vara döda. Kort därefter sade han att den andra bussen också stod i lågor. Sedan tog han farväl av passagerarna i ambulansen och av sin hustru, och de andra passagerarna började också säga farväl.
Strax efter kl. 3 e. m. trängde en kula in nedtill i ambulansen, tydligen förbi motorn, och träffade dr Yassky i levertrakten. Han började blöda ymnigt. Han anhöll att få en injektion morfin, vilket han fick. Han sade några avskedsord till sin hustru och sin personal och patienten på båren.
Sedan tittade vi inte så noga på klockan. Ett par av oss dåsade till emellanåt, och alla var resignerade och väntade på döden. Många gjorde prydliga knyten av sina personliga tillhörigheter, vilka de stuvade undan i ambulansen, och satt sedan väntande på sin kula. Några blev rent av otåliga när de väntade på att den där kulan äntligen skulle komma, därför att skaror av araber vid flera tillfällen 369
24 – En stat är född. 369
kom på några få meters håll från vagnarna, och de kom för att mörda.
Vid middagstid hade föraren, Zecharia, beslutat att hellre springa för livet än att bara sitta och vänta på att bli nedslaktad i ambulansen. Han dödades några ögonblick senare. Åtskilligt senare tyckte en av läkarna också att den hårfina chansen som låg i en språngmarsch var bättre än vissheten att bli dödad i en fälla. Fast han var sårad, tog han sig ut ur vagnen, och kravlade på alla fyra i riktning mot ett hus som tillhör mrs George Antonius, som han lyckades uppnå, och räddades där av en liten brittisk enhet som höll huset besatt, omkring 20 meter från ambulansen.
Klockan 3 e. m. passerade två armsambulanser platsen där konvojens vagnar stod, de innevarande begärde åter hjälp men nekades igen.
Under eftermiddagens lopp träffades ambulansen av flera Molotov-
cocktails, men undgick att fatta eld. En av de sårade bussförarna kröp fram till vår ambulans och lyckades ta sig upp i förarsätet. Sedan blev han otålig, menade att ambulansens passagerare inte hade någon chans, kröp ut igen och blev dö-
dad.
Alla dessa makabra händelser utspelades mot en bakgrund av skottlossning, bombkrevader, granater, brännflaskor och ropande arabhorder, berusade av skjutorgien.
Eldprovet varade sju timmar – klockan 4.30 e. m. anlände brittisk hjälp. Sedan denna hjälp hade givits, lovordades den enhälligt av ambulansens folk.”
370
370
Under hela striden fortsatte den underlägsna judiska eskorten att kämpa för att hålla araberna undan från konvojens omedelbara närhet. Vid middagstid anlände en mindre enhet från armén och försökte ordna en vapenvila, varvid judarna inställde elden; sedan nya arabiska skaror anlänt från Gamla staden och börjat tränga fram mot konvojen, lämnade den engelska styrkan vid 2-tiden platsen. En avdelning från Haganah anlände, men avråddes av engelsmännen att angripa och måste begränsa sig till eldstöd. Efter en stund ankom en större engelsk styrka och avlossade några granater. Därefter lyckades araberna antända först den ena och sedan den andra bussen. I slutskedet lade engelsmännen någ-ra rökridåer över platsen. Arméns förluster var en dödad och tre sårade.
Regeringen hade en vecka tidigare försäkrat pressen och allmänheten om sin beslutsamhet att trygga vägen till Hadassah. Under blodbadet som utspelades bokstavligen inför regeringens ögon förblev Jerusalems slagkraftiga garnison overksam. Dr Yassky avled i ambulansen innan hjälpen slutligen kom.
Slaget om Palestina fortsatte dag och natt.
Den 17 april antog Förenta nationernas säkerhetsråd en resolution som
grundade sig på Warren Austins förslag om förvaltarskap för Palestina och vapenvila. Rådet uppmanade alla parter att inställa striden, avbryta inmarschen av beväpnade grupper
371
371
och införsel av vapen, upphöra med all politisk aktivitet som kunde inkräkta på motpartens rätt, samarbeta med mandatmakten för ordning och lag, verka för normalisering på annat sätt, bevara de heliga platserna i helgd. Mandatmakten uppmanades att använda sin auktoritet och sina väpnade styrkor för samma syfte och att hålla säkerhetsradet underrättat om läget.
Beslutet innebar inte något upphävande av Palestinaplanen; härför fordrades en resolution av generalförsamlingen. Men det medförde praktiskt att delnings-arbetet helt inställdes, att mandatmakten kom att bestå som enda myndighet intill mandatets slut, att fältet därefter låg öppet. Ingenting sades om en kommande förvaltning, ingenting om evakuering av de arabiska styrkor som redan befann sig på palestinsk mark. Generalförsamlingen sammankallades för att ännu en gång överväga frågan: säkerhetsrådet fann sig oförmöget att genomföra församlingens beslut, hette det, och hade beslutat att återremittera hela frågan till församlingen. Några proteströster höjdes.
Judarna förberedde sig för den oundvikliga prövningen. Vägen till Jerusalem var uppbruten av Haganah som behöll sitt grepp om Mount Castel och andra strategiska punkter, tagna efter hårda strider mot arabiska blockadgrupper längs vägen. Konvojer på hundratals pansartruckar rullade från förrådsbaserna vid kusten över bergen mot Jerusalem, som hotades av isolering och skulle hållas som ett fäste, Haganahs pansarbilar patrullerade vägen längs hela dess sträckning, uppladdningen forcera-
372
372
des, ingen kunde förutsäga hur länge det judiska greppet om vägen skulle bestå.
“Jerusalem! Måtte min högra arm förtvina om jag glömmer dig, o Jerusa-
lem!”
Från den arabiska zonen kom rapporter om växande irritation och kaos.
Även engelsmännen hade allt svårare att röra sig inom dessa områden, underkastade ständiga undersökningar av arabiska nationalgardister. De talrika okontrollerade rekvisitionerna av privatbilar fortsatte och det var numera svårt att skilja på rekvisition och stöld. Priserna på begagnade bilar föll kraftigt som följd av den dumpingpolitik som bedrevs av organiserade arabiska band. Arabled-ningen i Jerusalem tvingades att deklarera att endast lastbilar kunde rekvireras, medan tillgrepp av privatvagnar och taxin betraktades som banditism. Enskilda bilägare tvingades med dragna revolvrar att överlämna sina vagnar. Arabiska nationalgardet fick exekutivens order att med alla medel stoppa gangsternas framfart. Stora summor omsattes vid en gudsförgäten gränspunkt bland Sinai-bergen, där stulna vagnar överlämnades till egyptiska ombud. Falska palestinska pund började florera på Jerusalems marknader.
Den extremistiska hetsen mot judarna hade antagit sådana proportioner att varje västerlänning riskerade en arabisk kniv i ryggen eller en kula. Den 27 april mördades Englands nyutnämnde vicekonsul, R. B. Leggat, inom en engelsk
skyddszon_i Jerusalem av ett dussin araber som vrålade: “Yahud!” Den engelska eskorten gav eld och
373
373
lyckades återta en väska med 4.000 pund som mördarna tagit, men inte konsulns liv. En chefsingenjör i regeringens tjänst sedan 1918, B. 0. Denham, mördades av arabiska nationalgardister som ropade att engelsmannen måste dö, därför att han hade observerats tillsammans med judar.
Den organiserade inmarschen av arabiska gerillastyrkor med moderna au-
tomatvapen och primitivt främlingshat fortsatte över gränserna från norr och öster.
En marsafton befann jag mig på Haganahs stamkafe, Kassit, med den socialistiska poeten Slonskij och andra bekanta och vänner. Över Tel Aviv välvde sig himlen oändlig och mörk, stjärnströdd, det var en ovanligt mild kväll denna försenade vår. Genom glammet av kafeets röster hördes långt bortifrån som vanligt knallarna från många gevär längs stadsgränsen mot Jaffa. De aktuella händelserna, rapporterna från Lake Success, växande stridsekon från fronten, skapade en komplicerad stämning av övergivenhet och desperation, beslutsamhet och tristess. De ständiga frågorna stod där: vad kommer nu? Svaret var också ständigt detsamma: fortsätta. Utan fosterländskt patos, därför att man inte kunde någonting annat och inte ville annat än gå vidare. De mäktiga staterna som handskades med Palestina som med en spelbricka, hade andra problem
som krympte Palestina för dem. Judarna hade också andra problem, den historiska iden, pressen från hundratusentals hemlösa, organisationen av sin suverä-
na stat, problem som tycktes höja dem över den aktuella svårigheten.
374
374
Någon sade:
– Vi kommer inte att uppge våra mål. Ingenting är beständigt hos internationella resolutioner, ingenting är absolut. Alla dokument besitter en grad av elasticitet. Man har övergivit oss, men katastrofen kan ännu hållas borta. Vi kommer att kräva att delningsbeslutet ‘ inte rubbas, vi kommer under alla förhållanden att fasthålla vid våra krav på invandringen, det är huvudfrågan både för oss och för dem som väntar. Ingenting kan förändras längre, den judiska staten håller på att ta form.
De arabiska granatkastarna dunkade från trakten av Herzl street, närmare än förut. Spandauvapnen smattrade gällt bortifran Jaffa, en batalj var under gång bortom Carméltorget, eller vid Abu Kebir. Slonskij slog plötsligt med handen över sina manuskriptark, skakade sitt gråa hår som kransformigt omramade hans höga panna, sade:
– Varför lämnar man oss så ensamma! Inser inte världen att detta är ett nytt Spanien, fascismens krig mot demokratien! Var är Hemmingway nu och alla de stora andarna, som slår vakt om mänskliga värden när dessa är i fara? Klämtar inte klockorna för Palestina! Den spanske proletären mot Franco, den judiske proletären mot muftin, vad är det för skillnad? Samma reaktionära horder, samma värvade nazister, samma slödder! Men var är de mäktiga stämmorna
som lyfte upp det spanska kriget från skyttegravarna och visade upp det inför världen, och brännmärkte det, var håller de hus? Angår inte Palestinas orättvisor världens samvete längre? Vi försvarar oss, vi arbetar, och vi kommer att 375
375
arbeta vidare, och försvara oss, men var är alla de andra? Varför kommer inte världen till oss med sina hjärtan?
Från gränszonen ropade Spandau som förut. Alla lyssnade.
376
OPERATION PLOGFÅRAN
egev! Negev! Det nationella uppbrottets hymn, det trotsiga arbetets
hymn, ett härtåg med vetenskap och teknik mot den förtorkade
N öknen, pionjärernas ensamma kamp mot ensamheten. Drömmen
om en civilisation, om städer, trädgardar, industrier, ljus, den palestinska rekonstruktionens verkstad, drömmen om ett organiserat hem. Negev – begynnelsen.
Mörkrets land, nomadernas land, ingen mans land, avstånd, avstånd. Sista etappen på en lång vandring, nuets revansch för det förflutna, nuets självuppoffring för framtiden … – Öknen skall blomma som en ros!
Den palestinska sydöknen sträcker sig triangelformigt åt söder från höjden av de arabiska städerna Hebron och Gaza ned mot Röda havets nordspets, dess östliga arm. Den bryter sig in kilformigt mellan Transjordaniens och Egyptens gränser, nästan linjeräta. Denna trekant är Negev. Den omfattar hälften av Palestinas totala areal, dess ödsligaste del. De arkeologer som under många år har bedrivit undersökningar inom dessa områden har paträffat många spår av
gammal civilisation, förvittrade lämningar av städer och kloster som ökensan-den har sopat igen, spår av terrassmurar som har givit
377
377
vika, brunnar som för länge sedan har slammats igen, och många skärvor av gamla krukor. Sedan många hundra år är civilisationen borta, återstår endast några små arabsamhällen som står närmare medeltid än nutid. Öknen ligger övergiven.
Endast längs Negevs nordliga utkanter sträcker sig några odlade områden, bördigare jord. Längre åt söder tar sandvidderna snart överhanden, landet blir allt mera förtorkat, allt gulare, allt gråare. Här tar grönskan alldeles slut och uppträder sedan endast tillfälligt, snålt, med några eländiga träd ensamma i det oöverskådliga sandhavet eller några ängsliga klungor solhärdade tamarisker och taggiga acacior längs de torra flodbäddarna, där regnvattnet från Hebronbergens sydsluttningar under några veckor om året drar fram med strida strömmar och försvinner utan att ha uppnått havet …
Större delen av dessa ökenområden hade enligt delningsplanen överlåtits till den judiska staten, med undantag för ett bumerangformat bälte längs kusten, på
båda sidor om Gaza, och vidare i vinkel ungefär lika långt längs Egyptens gräns.
(Längs denna zon ryckte de egyptiska trupperna fram norr ut under offensivens första skede.) Negev var inte bara geografiskt den judiska statens största massa, enligt delningen, utan också dess största reservoar av koloniserbar mark.
Den forskning som strävade att fastställa Palestinas historia efter biblisk tid synes vara enig om att resterna av den förgångna civilisationen hänför sig till en period under första årtusendet e. K., under den romerska och bysantinska eran, när ett
378
378
synbarligen högt kultiverat folk byggde sina städer inom dessa områden, där karavanvägarna från Medelhavet till Indien, från Afrika till Syrien korsade sig.
Kring de stora handelscentra som anlades här växte snart blomstrande odlings-arealer fram, jorden terrasserades för att inte sköljas bort av de häftiga korta regnen, kanaler, dammar, akvedukter, reservoarer byggdes på romerskt maner, trädgårdar planterades, åkrar plöjdes, jorden gav … Så störtade det organiserade Rom och det rika Bysans, Negevs organisation bröt samman med dem, en period av misär inträdde, när arabiska ökenstammar drog plundrande in över stä-
derna, när befolkningen flydde, terrasserna fick förfalla, murarna revs. Öknen återtog vad den hade givit.
Det var mycket länge sedan, tusen år eller mera. Sedan dess har den historiska striden mellan städernas folk och öknarnas folk, mellan de bofasta och de flyttande, mellan bonden och herden, mellan Abel och Kain, fortsatt nästan oavbrutet, med dålig lycka för bonden: små odlingar som uppstått på de gamla terrasserade platserna, kring de eländiga oaserna, hade åter utsatts för angrepp av öknens kamelryttare, byarna skövlades, befolkningen nedgjordes, boskapen drevs in bland trädgårdarna … Småningom har nästan varje spår av jordbruk försvunnit från Negev, sydöknen har förblivit en öken, befolkad av nomader.
Under modern tid har också nomaderna börjat försvinna, sedan motortransporterna trängde ut lastdjuren, sedan flygplan insattes mot de plundrande ryttarna, beduinerna har av tvång blivit drängar åt de jordägande paschorna
379
379
eller dragit in till städerna, det är inte längre många kvar av dem.
Under samma tid, den moderna tiden, de allra senaste åren, har sydöknen sett nya kolonister komma för att slå ned sina bopålar här, som för årtusenden sedan. Den hårda arbetsprincipen var att genom mobilisering av den moderna teknikens resurser åter bringa öknen att blomma, samla upp regnvattnet från bergen, dra vattenrör genom obygden, borra brunnar, uppföra terrasser, bygga landsvägar och städer. Det var ett ofantligt projekt, men möjligt. En rapport från Lawrence hade meddelat om Negev: “Endast ett sparsamt och mycket
klokt jordbrukande folk kan existera här.” Detta folk kom. Det fastställde att ansenliga delar av ökenområdet bestod av fruktbar jord som hade förfallit, men kunde återuppväckas genom arbete. De inledde detta arbete med hela entusi-asmen och beslutsamheten hos ett folk som strävar efter ett hem. Dess styrka bestod däri att det inte hade något annat hem.
De första tältlägren slogs upp under världskrigets sista år, de första barack-byarna byggdes förskansade bakom taggtråd mot nomadernas raider, de första vattendammarna byggdes, rören drogs, man experimenterade med jorden, plöj-de och sådde.
Negevs sionistiska pionjärer var fortfarande mycket få, omkring fem hundra, när det nya palestinska kriget bröt ut. Deras genomsnittliga ålder var tjugu år.
380
380
En larmande kör av grodröster hördes utanför fönstret, som täcktes av
nattmörkret som av en nomadkvinnas svarta dok. Men himlen var genomspunnen av stjärnornas glitter, ett korsstygnsbroderi med silvertråd: fina stralglänsande punkter.
Kring grodorna stod militärbarackernas mörka kistor, men några fönster var fortfarande upplysta av gult elektriskt sken och kastade sneda ljustrapetser framför sig över . gårdens upprivna lera. Under de senaste dagarna hade det regnat kraftigt, och åkervägarna var så vattendränkta att stora lasttruckar och pansarbilar knappt orkade ta sig fram, hasande som båtar genom modden. Hela gården mellan barackerna var sönderplöjd av knädjupa hjulspår, gropig som ett månlandskap, klibbig som lim. På barackernas gångbroar hade många skor satt leriga spår. Ur mörkret strömmade ibland några trevande ackord från ett dragspel, ackompanjerade av en palestinsk flöjt, en sträv suggestiv flickröst stämde in. Regnet hade slutat föregående dag, när transporten ännu hade varit på väg, vädret var klart, öknens nattkyla drog isande genom de oeldade rummen. Var kom grodorna ifrån? En vattenpöl hade samlats på gården kring ett sprucket vattenrör, grodorna satt i pölen och larmade som ankor mot himlen.
Lägret och kolonin Nir Am var sydöknens muskel. Kring Nir Am böljade
kollektivbyns åkrar, som anslöt till andra judiska byar, vidare följde breda gräsvallar, sedan ett bälte gula sanddyner, sedan havet. Från högt belägna punkter kunde man genom mörkret skymta ljusen i det arabiska
381
381
Gaza någon mil bort. Söder om Nir Am började öknen.
Här var odlingsgränsen, den gröna gränsen, Negevs nordligaste bälte. Från denna punkt pumpades längs en flerarmad rörledning vatten ut över ödemarken, till civilisationens utposter. Här var också en transitostation mellan för-rådsbaserna och öknen, ett kraftigt försvarat centrum med taggtradsbälten dragna kring pumpverket och byn, sandbunkrar och värn. De stora transport-konvojerna som fortsatte att gå regelbundet från Judeens gröna odlingar måste passera delningsplanens södra flaskhals, ett område med många arabiska byar, där de gråa lerhyddorna kröp ända fram till landsvägen från båda sidor. Några andra förbindelser än dessa transporter existerade inte, men transporterna var en livsfråga för öknens folk, hela försvaret tycktes för dagen koncentrerat på
detta problem: att hålla vägarna öppna. Nir Am var halva vägen. Längre åt sö-
der blev det ännu svårare.
Vår transport hade anlänt till Nir Am föregaende kväll, efter en lång resa från Rehovot, som var utgångspunkten för pansartrafiken på Negev. Under vägen hade araberna öppnat eld. Sådana händelser överraskade inte längre, de hade förvandlats till en rutin.
En väsentlig skillnad på dessa transporter och de andra var bara att passagerarna i dessa bussar utgjordes huvudsakligen av manlig ungdom, mest nya mobiliserade uppbåd på väg att förstärka öknens kolonier, några rutinerade ökensoldater på återväg från korta permissioner hemma, lika unga
382
382
som de andra. En engelsk lätt pansarbil hade anfört transporten en sträcka av vägen, men när vagnarna närmade sig den arabiska byn Gazarich, där överfallen var vanliga, hade pansarbilen ökat farten och försvunnit framåt. Kort därefter placerades ett träd över vägen framför konvojen, och alla vagnarna stannade. Innan den sista pansarluckan fälldes ned märkte jag att konvojen nyss hade passerat byn och befann sig mellan höga kaktushäckar, som sträckte sig led efter led längs vägen och bildade ogenomträngliga gröna barriärer. Från djupet av kaktussnaren kom de arabiska skotten.
Under resan hade pojkarna pratat och sjungit en hel del, det var naturligt och öppet folk, de hade lätt för att känna vemod, lätt för att skratta, men innerst i ögonen på dem låg något annat, en sorgsenhet som man möter hos
många judar, också i Palestina, en stämpel som erfarenheten satt på dem, hur unga de än var. Det var pojkar från verkstäderna, från jordbrukskolonierna, från hemmen. Bussen bar med sig alla de stämningar som följer med mobiliserade uppbåd, avskedets tomhet och den nya samhörighetens värme, oron och ensamheten och längtan. De skrattade och pratade, och främlingen fick under den långa resan åter som många gånger förr lyssna till människoöden som be-redvilligt öppnades för honom, och som vart för sig hade kunnat fylla böcker.
En hade undkommit från tyska koncentrationsläger i Polen, befriad av ryssarna, en annan kom från rysk deportation, en tredje från skogarna, där han hade undgått lägren men inte sina tankar. Några av dem var ortodoxt
383
383
religiösa, de flesta inte, några kände ingen gud längre …
På träbänken bredvid mig satt en trettioårig wienare, medan bussarna rullade fram mot den arabiska byn sade han:
– Jag stannade hemma ända till 1939, hade ett skyddspass, mitt arbete var inte sådant att de kunde köra iväg mig. Sedan, när det blev outhärdligt, lyckades jag komma över till Palestina, medan familjen skingrades för alla vindar. Efter sex år återvände jag med den allierade armén över Italien, jag vandrade på
Wiens gator igen, med en revolver vid sidan. Gick som en segerherre i denna stad, som hade visat mig på dörren, där jag var född, förstår ni.
– Stolt? frågade jag och lyssnade halvt.
– Nej, varför skulle jag känna mig stolt? sade han. Wien var inte längre detsamma som det hade varit, allt verkade främmande nu, allting var förött som hade betytt något, inte byggnaderna förstås, utan Wien. Jag gick på de gamla gatorna och kände inte igen dem. Varför skulle jag vara stolt? Jag var ledsen …
När skotten började knalla kröp pojkarna motvilligt ihop. Det var enstaka bössor som sköt från kaktussnaren och från främsta bussen svarade ett Bren-gevär med högljudda korta serier, för att trycka ner de arabiska skyttarna, medan eskortens folk flyttade undan trädet från vägen. Platsen var känd från tidningarna: några veckor tidigare hade araberna kraftigt spärrat av denna väg, Haganah hade förlorat fyra män, när de par om par försökte
384
384
öppna vägen. En ryktbar partisan som alla kände under namnet Grisjka
nämndes bland de stupade, och männen på Kassit hade varit trista den kvällen, hade sörjt honom … Vår chaufför, en rund humoristisk karl, satt framåtlutad med ögonen vid siktspringan och rapporterade vad som försiggick där framme.
Sedan reste han sig, plötsligt, litet hopböjd för att inte sticka huvudet ovanför pansarkanten, sade: har ni hört den här visan? och började sjunga en slagdänga på jiddisch, flaxande med armarna och skrattande som ett sprucket krus. Det var en skenhelig, oförskämd visa från polska ghetton:
– Der Rebbele hat g’wollt … Und so es is’ g’scheen …
Bussarna började åter långsamt rulla framåt, Bren-geväret upphörde att skjuta. Pojkarna skrattade uppsluppet och applåderade åt visan.
Den korta skymningen var redan förbi och det var alldeles mörkt, när transporten kom fram till Nir Am: truckarna stod som orörliga kolosser i mörkret, man hörde slamret av bleckdunkar och vapen, mörka figurer irrade mellan vagnarna med handlyktor, ibland rullade en pansarvagn; förbi med strålkastarnas intensiva vita ljus glidande över den sönderplöjda leran, och man kunde plötsligt se vem man talade med. Den mekaniska stämningen från ett militärläger stod omkring oss. Sedan kom någon och ledde mig försiktigt genom leran till en barack där en brits var tillfälligt ledig, och när jag vaknade nästa morgon var hela militärlägret av dagsljuset reducerat till en samling baracker och några ny-uppslagna skjul av blank korrugerad plåt,
385
25 – En stat är född. 385
mellan vilka truckarna stod väntande. På kvällen hade David varit inne hos mig, en kraftig karl i brun läderjacka, hade förhört sig om vem jag var, vad jag önskade här. Jag hade svarat att jag kommit för att se Negev, och David hade förklarat undvikande att detta var Negev, och att ingen utomstaende tidigare hade, fortsatt längre åt söder, att 0
vägen var svar.
Under hela dagen släntrade jag sedan omkring i lägret, bekantade mig med kolonins blonda smattingar som levde i sitt kollektiva barnrike där allting var smått, smått, och mycket lugnt, som om det aldrig hade varit något krig; jag besökte pumpstationen som var Negevs hjärta, såg på den väldiga vattencister-nen vars klotrunda kalott reste sig högt över ängen, åt middag i matsalen, tittade på hur leran torkade i solen, försökte få tiden att gå. Först på kvällen återvände David och förklarade uppriktigt att han hade telefonerat till Tel Aviv och fått bekräftelse på att jag var all right. David frågade igen, vad jag önskade se, och jag svarade: Negev. David smålog och sade:
– En transport avgår i morgon vid middagstid. Ni kan följa med den.
Denna kväll låg jag på britsen som förut, och David satt framför mig på en stol, rökte och berättade om Negev.
Det judiska samhällets resurser och uppbyggande vilja stod bakom denna
kolonisation som bedrevs av pionjärgrupperna långt ute i ödemarken. För flera år sedan hade mycket stora reserver av grundvatten lokaliserats i kustzonen, kring Gaza och Nir
386
386
Am, från sex borrhål pumpades 500 kubikmeter vatten i timmen längs fyra rörledningar ut över öknen, förbi arabiska zoner. Över 150 km vattenrör hade lagts ut, sedan hade arbetet avstannat genom krisen. Det fanns tappställen på
var femte kilometer av röret, ofta närmare, araberna kunde fritt använda vattnet och gjorde det. Andra förklarade att nykomlingarna var satans utsända, som kunde få vatten att rinna uppåt i kranarna och få tomatplantor att växa i sanden, där ingenting hade växt förut. Röret anfölls ofta om nätterna, det var ständiga brott. Arabiska uppköpare betalade två palestinska pund för varje sexme-terslängd av röret, nomaderna grävde upp och stal eller sköt sönder ledningen, de svartklädda kvinnorna vandrade sedan åter med sina krukor öknens oföränderliga vandring till de avlägsna förfallna brunnarna efter vatten. Om nätterna sändes judiska pansarvagnar ut för att patrullera röret. Av pumpstationens fem rotationspumpar arbetade bara två ständigt.
Himlen vet, vilka vägar nomadernas tankar tog! Det var ett ofantligt avstånd mellan dem och den värld som kom emot dem med dessa vattenrör och sin
elektriska ström. Det arabiska Gaza köpte elektrisk kraft från Tel Aviv, men arabiska sabotörer fortsatte att bränna ledningsstolparna om natten, och när lamporna slocknade i Nir Am, blev det mörkt också i Gaza. Förut hyrde judarna arabiska poster för att vakta röret; vakterna brukade skjuta sönder det för att visa att bevakningen var nödvändig. När vakttjänsten övertogs av judiska patruller, fortsatte nomaderna att skjuta på röret, eller stal.
387
387
David sade:
— Vi kommer förstås att fortsätta kolonisationen ändå, hur mycket vi än förlorar. Vi kommer inte att låta driva oss ut härifrån, vi stannar. Men det kunde ha varit lättare …
Från matbaracken hördes åter tonerna från dragspelet som jagades av den palestinska flöjten genom en horrahs motståndslöst eggande dansrytmer, där ropande skrattande jubel och gråtande vemod blandades i stigande och stupan-de skalor. Många röster sjöng, det var fredagskväll i lägret. David föreslog att vi skulle bege oss dit.
Från hela matsalen hade bänkar och bord flyttats ihop mot ena kortväggen och den stora baracken var proppfull av ungdom som strömmade till från alla håll, unga män och kvinnor från kollektivbyn, med uppknäppta skjortor och ryska linneblusar med broderade kragar, soldater från militärlägret med grå
armströjor och grova skor, unga flickor från expeditionerna och från köket, civila ungdomliga officerare och civilt manskap, folk som nyss återvänt från uppdrag, folk som snart skulle ut … Horrahn sjöng. Kan några ord beskriva hur en äkta palestinsk horrah dansas? Allt som var i barackens mitt tycktes flätas samman med armar och händer, hastigt roterande i en gungande, vaggande, snurrande ringdans med den ena ringen innanför den andra, allt snävare in mot centrum, där bara fyra eller fem virvlade runt, flera koncentriska cirklar av heta skrattande ansikten, fötter som löpte fjäderlätt runt runt, en nigande, mjukt studsande, hastigt glidande dans i kalejdoskopiska virvlar, leende och
388
388
sjungande, buren framåt av den hastiga melodin, med en utstrålning av ungdom och styrka …
Allt flera rycktes med. Ibland föll ringdansen sönder och paren fortsatte att snurra runt, då tömdes mitten och det återstod bara den dubbla ringen av par, gripna av dansen, och sedan knöts åter dansringarna samman i dansens rytm, och de som suttit på bänkarna kom skrattande med, och man skymtade deras ansikten som spanor, guppande i den gemensamma virveln …
Flöjten hade för länge sedan tystnat, bara dragspelet fortsatte outtröttligt som om det hade tävlat med de dansande: orkar de, så nog orkar jag! Och främlingen i sitt hörn lyssnade och såg på dem, hur de outtröttliga och unga kretsade runt, och tänkte också: ja, nog orkar de!
Med ens slocknade ljuset, och det drog ett misslynt mummel genom barack-en, men dragspelet fortsatte ännu en stund att spela lika oförtrutet som nyss och ringarna dansade vidare, belysta av skenet från flera ficklampor som hade tänts runt väggarna, och hela baracken tycktes med ens uppfylld av deras för-storade gungande skuggor. Sedan lade sig dansen och spelet tystnade, och bara cigarretterna fortsatte att glöda som eldflugor runt väggarna där man hörde andetagen från många bröst och anade hundratals unga ansikten, upphettade av dansen. Skenet från ficklamporna irrade runt som vita ljuskoner genom röken, när de som höll lamporna började piruettera med dem på skämt, och hela scenen med detta mörker i vilket man anade mycket intensivt liv och dessa irrande ljus påminde plöts-389
389
ligt och sällsamt om nyårsnatten i Haifas hamn, med de vanvettigt jagande strålkastarljusen och stönet från många fartygssirener utifrån havet …
En sång togs upp från ett hörn av baracken och andra röster stämde genast in, det var en sång som sjungits av Polens judiska partisaner under kriget, och sjöngs igen som.en krigsvålnad i de palestinska städerna och på fronterna, den hördes ofta. Några kraftiga oljelampor bars in, medan de övergick till en andra sång och en tredje, rösterna började splittras av skratt, och sedan koin en spens-lig pojke fram och ställde sig mitt i ljusskenet och äskade tystnad. Han talade länge på den motspänstiga, gutturala hebreiskan, en instruktör, utsänd från centrum till Negevs kolonier för att informera folket i öknen om ledningens planer och det aktuella läget, som de stod mitt inne i. Ungdomarna lyssnade och teg, och tystnaden i denna nyss bullersamma barack tycktes understryka allvaret hos det som sades från ljuskretsen av lampor, som stod mitt på golvet.
Det var sent. Jag trängde mig ut mellan de ryska linneblusarna och de tjocka soldattröjorna, ut i det stjärnklara mörkret, gick en omväg ned mot baracken, trampade genom leran. När jag hunnit ända fram till dörren, tändes åter ljuset i barackerna, och snart kom horrahn tillbaka med dragspel och sång från många starka strupar, och sedan fortsatte Haganah att dansa länge ännu, så att golv-plankorna bågnade, och från mörkret svarade grodorna med sitt skrik.
390
390
Transporten avgick två timmar försenad nästa dag, de väntade på ett flygplan som var ute på uppdrag över öknen och som skulle återvända för att eskortera konvojen.
Vagnarna stod samlade på gården, fyra stora lasttruckar med tak av pressenning och låga pansarsidor, bakom vilka man kunde krypa ihop på huk, flera andra transportvagnar utan pansarskydd och tre eskorterande Haganah-vagnar, med pansartak och uppfällbara luckor, där spanarna stod. Två soldater med färgpytsar höll på att måla breda vita ränder på pansarbilarna utefter hela längden. När jag frågade vad avsikten var, svarade de att ränderna tillkom på engelsk order, var nationalitetsmärken av något slag. Det visade sig sedan att araberna några gånger hade skjutit på engelska fordon under förevändning att de trodde att de sköt på judar, nu skulle alltså de judiska pansarvagnarna märkas:
– Så att araberna vet vad de skjuter på. Så att de kan använda pansarbrytande ammunition när de ser oss.
Den engelska kontrollen av vapen hade äntligen lättat, det förekom sedan en tid inga beslag längre åtminstone i denna zon, där redan många hade stupat, men norr om Nir Am posterade ibland engelska pansarbilar på avtagsvägarna för att kontrollera att ränderna fanns på judiska vagnar.
Vid middagsbordet i kollektivbyn, där transportens folk bänkade sig före av-resan för att äta köttsoppa och makaroner, mötte jag Jaska, som var transportchef på södra rutten, nyss ankommen med
391
391
flygplanet från öknen. Jaska var några år över trettio, med nervösa åtbörder och spelande nötbruna ögon, där blicken skulle ha varit utbränd och trött, om den inte hade kryddats med den oförbränneliga pajashumor och självironi som den judiska folkkaraktären förmår mobilisera också under svåra stunder. Under civiliserade förhållanden skulle Jaska ha varit en talangfull aktör och en munter dårfink, på palestinsk mark var han en ansvarig chef. Solen stod bländande över den vidöppna slätten när vi återvände till vagnarna. Jaska räckte mig en Stenautomat, sade:
– Tag den här. Ni kommer att fara med spaningsbilen, framför de andra. Vår uppgift är att sondera vägen. Ett flygplan kommer med. Sätt er bredvid chauffören, han är från Syrien, en hygglig prisse. Kan ni hantera en Sten? Var sparsam med patronerna, vi har inte något överflöd på dem. Fäll ner sköldarna om det smäller.
Jaskas pansarvagn var en fyrkantig låda av den vanliga typen, byggd över ett kraftigt Dodge-karosseri med pådrag på båda hjulparen. Det var plats för sex eskortsoldater i vagnen, utom chefen och föraren, några lådor med ammunition till Brenvapnen, några påsar med handgranater, en fältradio. Alla männen hade grova sportjackor, yllemössor, celluloidskärmar för ögonen. Det slamrade av klackjärn och vapen mot pansarplåten när de äntrade vagnen. Efter två dagars solsken hade vägarna torkat nödtorftigt, men det fanns fortfarande sanka ställen där man kunde bli sittande länge. Jaska slog sig ner på ett reservdäck snett bakom mig, grävde
392
392
under sätet, visade mig en bastant linnepåse där toppen av en handgranat stack upp:
– En hemgjord bomb, sade Jaska. Två kilogram trotyl. Vi använder den om vägen är spärrad. Ett par plutoner soldater klättrade upp i truckarna. Den leriga åkervägen ledde förbi flygfältet där flygplanet värmdes upp. Det fanns en landsväg söder ut, men den förde genom det arabiska Gaza. Transporterna tog en besvärlig genväg över fälten, förbi några judiska kolonier, vidare över kullarna mot en punkt där åkervägen åter mötte den statliga chaussen som förde från Gaza mot Egyptens gräns. Efter en lång färdsträcka på landsvägen skulle transporten åter ta av på sämre vägar, mot kolonierna i öknen. Flygplanet hann upp oss efter en timmes färd. Vår vagn stod då nerkörd i en vattengrav som sträckte sig tvärs över vägen, fylld av lervälling. Det tog åtskillig tid för vagnarna att pendla sig igenom gropen. Motorerna skrek.
Långt ute på fältet skymtade som klungor av små ljusa punkter, arabiska fårhjordar på bete … Hela tiden radiotalar en av eskortvagnens folk med flygplanet, som redan flera gånger har surrat fram över konvojen, försvunnit utom synhåll långt borta, återvänt, svängt och försvunnit igen. Planet är en lätt sportmaskin av den sort som Haganah nyligen köpte från engelska arméns utrangerade lager. Vid spakarna sitter en judisk stridsflygare med tjänsteår vid Royal Air Force, nästan bara en
393
393
pojke. Både flygplanet och piloten är utslitna till bristningsgränsen, ofta i luften sex timmar dagligen. Men judarna har inga andra plan, vad kunde de inte uträtta här om de hade några! Öknen är vidöppen så långt ögat kan nå, detta är en terräng för stridsflyg, tanks, artilleri, men dessa soldater går ut med Sten-pistoler och vanliga gevär och skickar gamla sportplan framför sig för att spana.
Piloten har nyss rapporterat en misstänkt samling fordon vid den punkt där åkervägen kommer ur på chaussen, har beordrat konvojen att vänta och begivit sig framåt igen för att se. Trots den kyliga vinden över slätterna är det varmt i vagnen, motorn är het efter brottningen med leran, luften luktar fränt, det dunkar i huvudet.
Kontakten över fältradion pågår, med det ständigt upprepade hebreiska an-ropet:
– Allo, telem schnaim, telem schnaim, avor! Det monotona codeordet har en patetisk klang: “Plogfåran” – “telem”. Det andra, “schnaim”, är bara vårt nummer, “två”. Men Plogfåran är Negevs framtid, den operation som dessa ungdomar tror på och kämpar för, plogen river upp den förtorkade jorden och öppnar åter öknen för bonden, bjuder öknen liv. Denna transport och alla de andra är också plogar som skär sina osynliga fåror genom ett provocerat krig.
Öknen är stor, de första odlingarna små, om förbindelsen mellan dem avbröts, skulle de bli som isolerade skär på ett stormigt hav. Det är framtid och nutid i det enda ordet.
– Tov, telem ahad, avor! säger rösten bakom oss.
394
394
Planet har kretsat över fordonsgruppen vid vägkorsningen och rapporterar: några engelska armstruckar och stridsvagnar och en arabisk vagn. Konvojen fortsätter.
Chaussen kommer snart inom synhåll, fordonen står orörliga: på höger hand två stora ökentruckar med kedjeband, några orörliga soldater, till vänster en massiv Cromwell-tank med kanonröret svängt mot transportens vagnar, som långsamt rullar upp på vägen. Bakom stridsvagnen står ännu en stor lastvagn snett över vägen, och bakom trucken en amerikansk personbil med en fezklädd arab vid ratten, halvt gömd. Stämningen är egendomlig, avvaktande, men ingen vet vad man väntar på. Det påminner om ett avsnitt ur en pantomim. Konvojen rullar förbi.
På den breda asfalterade chaussen rör sig transporten snabbare. Trakten är förbränd av solen, gråa steniga kullar, torrt gräs, fattiga träd. Sedan kommer några kamelhjordar med paniska toviga djur och skrikande pådrivare, som tvingar vagnarna att krypa långsamt fram, därpå en arabisk trafikhuss full av vitklädda figurer och misstrogna ögon, sedan en mycket lång ödslig sträcka och en avtagsväg åt höger. Efter ännu en timme längs avtagsvägen ökar eskortbilen plötsligt farten och drar för full maskin ifrån konvojen med dammet yrande om hjulen. Det börjar skymma.
Vid en ny avtagsväg stannar pansarbilen och blir stående. På höger hand, ett hundratal meter från vägen står ett sandgult polisfort. Flygplanet
395
395
har återvänt hem. Runt omkring ligger slätten öppen som en pannkaka.
Konvojen har stannat en kilometer bakom oss och väntar också.
På polisfortet finns bara arabiska vakter numera, kanske också andra arabiska krigare, från gerillan, de brukar allt oftare kampera tillsammans, polisfortet
‘är inte längre något fort som övervakar lag. Vid oroligheterna som drog över Palestina efter 1936 lät engelsmännen den arabiska polisen avlämna alla vapen, utom battongerna, det rådde stridstillstånd mellan engelsmän och araber då.
Idag spelar polisforten rollen av självständiga arabiska baser, och vapnen är kvar, nya vapen har utlämnats till den provisoriska arabiska polisen, som regeringen har låtit sätta upp. Den engelska ledningen rycker numera på axlarna åt vad araberna gör.
Från denna punkt svänger vattenledningen av åt vänster och fortsätter söder ut, nedgrävd på en halv meters djup. Vägen som följer vattenröret smalnar här till en vanlig ökenväg och övergår ännu mycket längre bort till uppkörda hjulspår på den fasta .
uttorkade jorden, täckt av ett tunt lager flygsand. De
judiska pansarbilarna patrullerar denna sträcka mellan kolonierna och fortet, talar Jaska om, medan vagnen står där. För några dagar sedan blev en av pa-trullvagnarna häftigt beskjuten av araberna från polisfortet, det var under mörker och araberna sände upp lysraketer. Saken meddelades det engelska lokal-kommandot, som utfärdade förbud mot all patrullering om natten. I mörkret var vattenröret värst hotat, den judiske områdeschefen sade: fort-396
396
sätt bara. Nästa natt rände patrullvagnen på en landmina och återvände illa medfaren hem.
Jaska hade fått ett anspänt, vaksamt uttryck när transporten passerade den engelska fordonsgruppen på chaussen. Nu säger han:
– Jag är inget barn. Jag har tjänstgjort sex år vid engelska armén. Och jag är övertygad om att min patrullvagn den natten körde på en engelsk mina.
En lång stund står eskortbilen stilla, som en maltavla åt araberna i fortet.
Långt bakom den väntar konvojen, vars pansarskydd är dåligt. Alla pansarluckor är fällda. Från polisfortet kommer några ströskott, som om någon där ville känna sig för. Vagnen svarar inte, men rör sig heller inte, väntar. Det skjuts inte mera från fortet. Jaska säger: lugnt idag, återvänder, tar transporten med sig och kör igenom.
Några hundra meter förbi fortet pekar Jaska plötsligt på vägen. En bred vattenpöl täcker hela vägbanan, halvt uppsugen av sanden, smalnar sedan till en mycket lång lerig sträng som löper utmed vägen, längs ena sidan. Den är tydligt synlig också i skymningen mot den gula sanden, en lång, svampig fåra, fuktig av utspillt vatten. De judiska ökenbyarna kommer att vara avskurna från tillförsel under några dagar igen. Ledningen är förstörd.
I den hastigt fallande skymningen rullar transporten genom öknen, dundrar fram mellan, de steniga kullarna, klättrar ner i raviner, över uttorkade waadis, sträcker åter ut sig på de raka sträckorna. Några arabiska lerhyddor skymtar tätt intill
397
397
vägen, utan att en människa syns, sedan följer en klunga nomadtält av get-hår, som svarta fladdermöss med utspända vingar, hukande i sanden, framför tälten några svarta kvinnofigurer, några kameler som gråa stenblock. Det är nästan alldeles mörkt när avlägsna ljus glimtar till långt framför oss, som fartygsljus på ett orörligt hav.
Några minuter senare kör den dammiga transporten genom taggtrådsspärren framför Ze’alim, de skuggande trädens by, utan ett träd.
En handfull ungdomar slår sig ihop till ett byalag, slår upp sina pionjärtält på
nationalfondens mark, anskaffar de nödvändiga redskapen med långfristiga statliga lån, anskaffar livsmedel och grytor, omgärdar sig med taggtråd mot nattliga överfall av arabiska band från bergen, murar ett blockhus mitt i byn, lägger upp de första planerna, börjar arbeta.
Efter hand anländer mera utrustning, några monteringsfärdiga hus, låga trä-
baracker indelade i sektioner för två, man bygger matsal och kök, snickrar möbler, bygger ett hönshus, planterar grönsaker, plöjer åkrarna, köper några kor om marken passar för bete, bygger en ladugård, ett mejeri, en tvättstuga. Instruktö-
rer från centrum anländer, prover av åkerjorden sändes till laboratorierna för analys, anvisningar kommer om bearbetning och utsäde. Nya invandrare anländer, ansluter sig till byalaget, arbetet växer. Man bärgar de första skördarna, börjar sälja produkterna genom den centrala distri-
398
398
butionens organ, lägger upp räkenskaper, ordnar en budget. Arbetet växer.
Laget får råd att anskaffa andra nödvändiga föremål, fyller på sina förråd, sätter upp gardiner för fönstren där man förut haft mönsterklippt papper, köper bätt-re möbler, köper radio, inreder sig.
Hela tiden arbetar man kollektivt, med principen att alla medlemmar av laget växelvis skall sköta alla olika grenar av arbetet. Regeln medger undantag: äldre folk eller de som har sämre hälsa placeras att sköta böckerna eller förestå förrå-
det. Alla viktiga ärenden avgöres av bystämman, samfällt. Man diskuterar, vote-rar: några av medlemmarna har gift sig, fått barn, vad är väsentligare, en barn-krubba eller en separator? Alla inkomster samlas i den gemensamma kassan, alla behov täckes ur kassan: utrustning, kläder, böcker. Medlemmarna får inga pengar för sitt arbete, men de behöver dem inte, de får någonting annat: trygghet.
Så uppstår ett judiskt kollektivsamhälle, en kibbutz, en utpräglat palestinsk företeelse, som varken är någon kolchos eller sovchos, utan en form fram-sprungen ur den judiska miljön, en produkt av de speciella betingelser som härskar där: nivelleringen genom utvecklingens brutala filter, det organisatoriska och individuella behovet av kollektiv handling, flykten från det förflutna, längtan till oberoende och frid.
Det är svårt att föreställa sig denna ide omplanterad till en annan miljö, skapad under andra betingelser. Men för Palestina är kollektiviteten en naturlig form och en synbarligen lycklig form. Det
399
399
är ett slags arbetets kloster, där individen lever för arbetet och genom arbetet, befriad från de ständigt pådrivande, hetsande krafter som ofta gör en nu-tidsmänniska rolös, befriad från bekymmer om framtiden, om barnen, om ål-derdomen, inlemmad i ett kollektivt schema, men därigenom med atskillig tid över att ägna åt sina egna tankar och det väsentliga jaget som under andra för-hållanden så ofta blir borttappat i ansträngningen att hålla jämna steg med den allmänna hastiga rytmen.
De kooperativa idéerna befann sig på kraftig frammarsch inom Palestinas judiska zoner, och kol• lektivbyn var inte deras enda form. Över 40.000 människor var organiserade inom denna rörelse, vid sidan därom stod enskilda små-
brukares kooperativa byar, handelskooperativ, konsumenternas kooperativ, ar-betarbostäder, transporter, koopera. tiva banker … Det organisationsarbete som bedrevs av Palestinas mäktiga arbetarfederation, Histadrut, strävade att samla alla palestinska arbetare, omkring hälften av befolkningen, på kooperativ basis.
Histadrut understödde kraftigt kolonisationen genom jordbruk, deltog i organisation av invandringen, kontrollerade 20 procent av den judiska ekonomin …
Målet var: att upprätta nya sociala livsformer, grundade på arbetets ide, maximum av samverkan, frihet från exploatering … Den banbrytande perioden var redan passerad: man konstaterade utan patos att de generationer som kom till livet i kollektivbyarna inte längre visste någonting om exploatering eller privat egendom, att jämställighet och produktivt arbete var
400
400
deras miljö, att de var lika främmande för att dominera som att låta dominera sig, var djupt medvetna om människovärdets och hederns ide.
Principen för hela denna konstruktion var socialismens fundamentala princip: “Från envar efter hans förmåga; åt envar efter hans behov.” Kollektivbyarna genomförde dessa principer med benhård konsekvens.
För det trotsiga kolonisationsprojektet Negev var den kollektiva formen den enda möjliga. Längre norrut i Palestina, inom de odlade gröna områdena, fanns kollektiva mastodonter, sådana som Giwat Brenner, den mäktiga gemenskapens livsform. Negevs unga kollektiv var små, mycket livskraftiga; mycket vitala spjutspetsar, som pressades ut mot den människolösa, trädlösa obygden och uthärdade dess tryck.
Det knappt årsgamla Ze’alim var en sådan kibbutz. Från denna punkt löpte en kedja likadana kollektivbyar åt sydöst, mot experimentstationen Rewiwim –
det goda regnet, och en annan kedja åt väster, mot havet: Ramat Hanegev – Negevs kulle, Urim – ljuset, Gevuloth – gränspost, Miwtachim – trygghet, Nirim –
fåror. De små byarna föreföll förlorade i den ändlösa öknen, belägna på sådana avstånd ifrån varandra att de fullständigt försvann bakom horisonten: man mås-te köra länge med en jeep från Ze’alim för att upptäcka det vita observations-tornet och de blanka plattaken på nästa kibbutz, och sedan nästa och nästa.
De flesta av samhällena längs den västliga kedjan befann sig ännu i de första stadierna av sin
401
26 – En stat är född. .~•
401
utveckling, och denna utveckling hade avstannat genom kriget: man plöjde inte åkrar längre, man grävde skyttegravar, förbindelsegångar, kastade upp värn av sandsäckar, beväpnade sig. Den stora vattenledningen var alltför ofta avbruten för att medge någon rationell drift, byarnas vattencisterner var kringbyggda med säckar och liknade ökenfort. Själva ökenbyarna hade förvandlats till befäs-ta fort, med mångdubbla rader av taggtråd omkring sig och minerade zoner.
Byarna verkade förlorade i denna öken, ställda en och en mot överlägsna anfal-lande styrkor med kanoner och pansar, men judarna ämnade inte uppge någon av dem, de fortsatte att gräva ner sig, gjorde sig redo.
Barnen hade inte varit många i dessa pionjärläger där de flesta invånarna var knappt 20 år, men alla barn hade redan tidigare evakuerats bakåt, till de fasta judiska zonerna. Här återstod numera endast ynglingar och några tonåriga flickor, som sjöng över köksgrytorna som om ingenting i världen hade hotat dem.
Ett undantag från den yngsta generationen kolonier var Gevulot, som sedan över tre år hade skjutit rötter här och var omgivet av vidsträckta åkrar, där grupper av vitklädda figurer fortfarande var i arbete. Åkrar – och skog! Jaska hade först pekat ut den för mig när vår jeep hastigt drog fram över sandslätten, där den röda jorden emellanåt lyste fram som pölar av rostigt vatten genom skyar av drivande sand. Han pekade genom vindrutan mot en rad gröna toppar som höjde sig över horisonten, sade:
402
402
– Ökenskogen!
Det var stora dungar av vajande eukalyptusträd och andra arter som på av-stånd påminner om en svensk björkskog, och längre bort en alle av smäckra träd som ledde upp mot byn. Gevulot hade inrett sig stabilt med låga byggnader av jordtegel, rum med invändigt vitkalkade väggar, verkstäder, traktorer, stora flata bassänger av asfalt för att uppsamla regnvatten, som fördes undan till nedgrävda reservoarer. I första våningen i det kraftigt murade blockhuset, från vars takaltan man hade utsikt ända bort mot egyptiska gränsen, stod några verk-stadsbänkar av trä, utan instrument; vid väggen låg en transmission med tomma remskivor.
– De planerade att starta diamantslipning här, sade Jaska. Negevs första industri … Men nu har alltsammans monterats ned, sedan transporterna blivit osäkra. De fabricerar borstar hos bulgarerna i Ramat Hanegev, det är den enda industri vi har kvar, tills vidare.
De små ökenkolonierna upplevde kriget som en störning, inte bara det hotande anfallet, utan det inre kriget. Ideellt skolad judisk ungdom, organiserad av de socialistiska partierna, hade kommit samman i Negev från många länder som sedan länge hade upphört att vara ett hem för dem, och uppgiften att kolonisera denna öken föreföll dem så engagerande och viktig, att kriget därigenom blev en överflödig episod, en lerig grop på vägen. Deras samtal kretsade ofta kring framtiden, vad de skulle uträtta och hur de skulle planera sedan, när det inte längre var något krig. De föreföll helt
403
403
främmande för tanken att deras egen insats kunde vara episodisk härute, att allt vad de planerade kunde kastas över ända med ett slag, och allting bli som förut. De hade definitivt kommit för att stanna.
Ankomsten av soldaterna, de ännu civila soldam terna som hade skickats hit för att förstärka deras små kolonier, tycktes chockera och bekymra dem, de betraktade med ledsnad den militära villervallan i sin matsal, skyttegravarna som omgav deras baracker, taggtraden som drogs över deras åkrar, tvånget att isolera sig. De hade planerat att gå löst med traktorplogar mot denna öken, nu hotade arabiska tanks. De sammankallade byalaget för överläggningar om de gemensamma målen, men de närmaste målen gällde numera byggandet av barack-er åt armén och organisation av vakttjänst inom kolo= nin. De väntade på att allt detta äntligen skulle gå över, sade
– Det är viktigt att upprätthålla trevnaden hos oss, trevnad betyder också
mycket!
En märklig mentalitet tycktes behärska dessa små kolonier i öknen. De fascinerade besökaren genom storslagenheten och enkelheten hos sin idealitet, genom det djupa perspektivet hos sina mål; genom sin antitraditionella, himla-stormande attityd, genom sitt fasta grepp om livet … Det fanns en världsför-bättrarton hos dem, en pionjärmelodi som skulle ha förvandlat deras ide till en artificiell
404
404
dröm, om de inte hade börjat lösa problemen hos sig själva och inom sin snäva ram bevisat att det fanns en realistisk chans hos iden.
De talade om att eliminera personliga problem, eliminera tvånget över individen och därigenom frigöra individen och skänka honom den fria personliga utvecklingens gåva,’ de försökte eliminera pengarna – stora revolutionära ting.
Det väsentliga var att de hade lyckats genomföra det hos sig själva och fann en tillfredsställelse i det, och att de hade utfört det utan något tvång. Detta var socialism i dess renodlade form, och länder som betecknade sig som socialistiska föreföll ha en mycket lång väg att vandra ännu, innan de kom så nära socialismens kärna som dessa ökenbyar hade gjort. Den avgörande skillnaden var att de andra stora länderna hade börjat socialiseringen uppifrån och utifrån, medan dessa hade orienterat sig åt samma former inifrån, genom ett resonemang som lämnade åt individen fullständig frihet att acceptera eller inte.
Det omedelbara förflutna hade fört dem närmare dessa mål än någon annan mänsklig grupp, den nya existensformen var för dem en flykt från den existens där de inte hade funnit någon fred, och de drog de yttersta konsekvenserna av det. Inom samhället Palestina, samhället Yishuv, representerade de också en ytterlighet som skilde sig från de traditionella former som majoriteten fortfarande höll fast vid, men de var likväl födda ur samma miljö, de var pionjärer som redan stod vid målet. Bakom dem låg den palestinska kolonisationen, buren av
405
405
den utveckling som under ett årtionde så tragiskt hade bekräftat sanningen hos de sionistiska idéerna om nödvändigheten av judisk emancipation, en själv-ständig judisk nation.
Denna nödvändighet var fortfarande oklar för många utomstående iakttaga-re, negligerades av dem. Det kunde framkastas att sionisterna brådstörtat och yrvaket hade begärt Palestina, sedan nazismen hade rivit upp den europeiska judendomens existens med rötterna, att utan förföljelsen den sionistiska staten aldrig kunde ha blivit en bärande judisk ide. En sådan bedömning var endast teknisk, begränsad till två årtionden som hade skakat världen: det var naturligtvis sant att människoströmmen till det förlovade landet inte skulle ha varit så
massiv, om den fruktansvärda förföljelsen inte hade släppts lös, men det förtog inte sanningen hos sionismens princip att en oberoende judisk nation var nöd-vändig för att ta emot de flyktingar undan antisemitismens våld som förr eller senare skulle bulta på främmande dörrar för att begära asyl. Det praktiska målet var inte att samla hela världens judar inom en stat, de begärde endast ett be-gränsat område, befolkat av judar och styrt av judar, där varje av undergång eller hemlöshet hotad jude kunde finna en naturlig fristad och en nations stöd, så länge denna nation bestod. De ville inte påtvinga andra självständiga folk att lösa ett sådant problem, de ville lösa problemet själva, på den judiska självständighetens grund.
Denna ide var endast femtio år gammal. Först den moderna tiden hade skapat de tekniska Möjlig-
406
406
heterna att genomföra den och att nå de folkmassor som berördes av den.
Under sista årtiondet av dessa femtio år hade sex miljoner judar gått under. Om den judiska nationen hade existerat när denna förföljelse började kunde kanske många av dem ha funnit den provisoriska fristad som för dem skulle ha betytt en räddning till livet. Sex miljoner människor – vilka enorma reserver av konstruktiv kraft, vad kunde inte den judiska nationen ha varit om den hade disponerat över åtminstone en del av dessa massor, som fruktansvärt och meningslöst dog bakom nazismens taggtråd, bland de blodiga gränderna i europeiska ghetton!
När den första sionistiska kongressen hölls 1887 omfattade den judiska befolkningen i Palestina endast 48.000 personer, därav endast omkring 5.000 bo-satta i ett tjugutal kolonier, återstoden i sex palestinska städer. Vid denna tid var Palestina ännu en turkisk provins, ett orientaliskt land, där traditionen gömde sig bland tusenåriga stenar, dit pilgrimer begav sig för att böja huvudet inför de bibliska minnena. De båda första immigrationsvågorna, aliyahs, fram till krigsutbrottet 1914 hade av judiska emigranter världen runt fört endast 2 procent till Palestina, de båda nästföljande under åren 1919-31 hade hemfört 15 procent, under de senaste två hade 50-60 procent judiska emigranter inrest hit. Efter femtio år hade Palestinas judiska befolkning växt till 650.000 och antalet kolonier över 300 med 165.000 invånare, antalet av judar befolkade städer till 28.
Nya hundratusental stod efter andra världskriget beredda att resa till
407
407
Palestina så snart dess gränser öppnades för dem. Det kunde ha varit fler.
Det var det praktiska underlaget för ett självständigt land. De relativt små
siffrorna tycktes få en djup innebörd om man betraktade dem som uttryck för den historiska process som efter nära två tusen år återförde judarna till deras land. Bakom dem stod åttio generationer människor utan nationellt hem och elva miljoner överlevande judar för vilka Palestina hade blivit mera än en historisk ide. Genom århundraden hade detta land spelat en framträdande roll i judiskt tankeliv, levande genom heliga böcker, buret vidare från lärare till elever, från föräldrar till barn, en religiös symbol, en dröm. Den moderna eran hade förvandlat Palestina till en fristad undan politisk degradering, undan hemlöshet, undan döden, en symbol för judisk frihet och judisk kamp.
Utifrån de små kolonierna i öknen, där sanden var densamma som den hade varit för två tusen år sedan och stjärnhimlen hade ett oändligt djup, tedde sig denna utveckling med en sällsam skärpa. Ett olyckligt öde gjorde den judiska traditionens sista avgörande steg mot det historiska målet svarare än det behöv-de ha varit, en ödesdiger besvärjelse tycktes in i det sista vila över detta prövade folk. För de judiska kolonisterna var Palestina inte längre det förlovade landet, flödande av mjölk och honung, det var ett efterblivet hörn av världen, förlamat av orientalisk sömn, förtorkat av solen, en handfull jord vid skärningspunkten mellan världsmakters intressevägar, inom ett väldigt område
408
408
genomspunnet av imperialistisk intrig, förgiftat av främlingshat och religiös fanatism, sönderslitet av den historiska pubertetens krafter, flödande icke av mjölk utan av olja. Många var säkerligen de judar som under depressionens stunder åkallade himlen om nåd: Herre, gör det inte så svårt för oss! … Trots detta bevarade Palestina sin plats i det judiska hjärtat, trots detta fortsatte de att komma och bygga upp och leva, därför att denna plats var den enda för dem.
Detta var uppenbart för den som närmade sig judisk mentalitet: ingen annan plats på jordklotet skulle som Palestina ha förmått samla de judiska massorna, ingen annan skulle överhuvud taget ha kunnat personifiera denna ide. Utan Palestina skulle judendomen ha varit förlorad som folk.
Denna historiska magnetism som under många århundraden hade hållit ju-
darna samlade kring en gemensam symbol och förmått dem att leva vidare som judar, mobiliserade i dag de krafter som samlades för att försvara det reella må-
let. Det finns inom människan omedvetna dolda kraftresurser som kommer i dagen först när trycket synes bli övermänskligt, när ingen längre tror sig om att kunna gå vidare – men fortsätter ändå. När sådana krafter uppträder kollektivt, är de i stånd att försätta berg. Det var fascinerande att bevittna dessa båda företeelser: judendomens sista anlopp mot det tvåtusenåriga målet och uppbådet av dess samfällda, vägbrytande kraft.
När senator Austin efter sin deklaration inför säkerhetsrådet uppsökte Israels blivande president,
409
409
Haim Weizmann, för att begära hans stöd för en omprövning av delningen, sade Weizmann:
– Ni bad oss godkänna delningsplanen, och det har vi gjort. Nu fortsätter vi att upprätta vår judiska stat, trots våra fienders arméer. Vad kan ni göra åt det?
Nätterna över Negev var så mörka att man inte såg handen framför sig när man kom ut från barackens ljus och gick genom den mjuka sanden som uppslukade alla ljud. Vinden drog fram över ökenkolonin och nynnade i taggtråden.
Mörkret viskade och levde.
Från denna fläck av sand utanför ljuskretsen tycktes allting annat mycket av-lägset och den sönderslitna tillvaron föreföll på ett egendomligt sätt harmonisk och enkel, med räta djupa linjer, som plogfåror på ett fält. En handfull ungdomar klamrade sig envetet fast bortom tio horisonter i en övergiven öken och fortsatte envetet att organisera livet och planera framtiden, medan kriget häng-de över dem. Vad som yttrades i storstäderna var slutligen storstädernas sak, för dem här ute var det mycket väsentligare att få lökplantorna att gro och få hö-
norna att värpa ägg och ransonera vattnet så att det räckte för alla. Att överleva, elementärt och primitivt, att leva vidare.
Det hördes sång från en av barackerna, där en pluton ökensoldater nyligen hade installerat sig. Det var ödsligt och kallt. Vi trevade oss långsamt fram mot baracken genom den dansande blåsten,
410
410
förbi några blomsterland där ingenting växte längre. Logementet var fullt av soldater och surrade av hebreiskt språk. Mitt på golvet stod en stor primus och på primusen en kastrull med sött arabiskt kaffe. En sjungande grupp hade samlats omkring en pojke med mandolin, andra lyssnade.
Avsides på en brits satt enmedelålders man med grova händer och blåa
ögon, en instruktör som hade kommit till Ze’alim några dagar före mig och väntade på att transporten skulle återvända från de yttersta byarna för att resa hem. Jag slog mig ned bredvid honom.
Vi hade redan några gånger pratat om kibbutzens ide och ämnet intresserade och oroade mig. En centraliserad tillvaro, allas för alla och genom alla, där alla hade samma rättigheter och samma ande= lar av den gemensamma prestatio-nen och utvecklingen, där yttervärlden inbjöds att komma samhället till mötes med sin civilisation, sin kultur … Men orörligheten, bristen på den personliga friheten att bege sig vart som helst, att driva med vinden, att gå livet till mötes?
Människor som har rört sig mycket finner slutligen endast rörelsens tomhet, sade han, längtan efter ett hem vaknar hos dem, längtan efter det bestående: då
står kollektivet öppet, en värld i sig själv.
Också att äga, att eftertrakta något … Han sade att det teoretiskt inte fanns några begränsningar, om samhället hade råd: vid gemensamt bord frågar man ju aldrig efter om grannen äter mera bröd än man själv, varför skulle man då inom kollektivet fråga efter om den andre hade enradio mera? Men
411
411
kvinnorna, vad menade de om den standardisering som måste följa med det-ta liv? Å, kläderna tar åtskilliga hänsyn till personlig smak vad angår form och färger, sade han, möblerna och de personliga småsakerna också, men lyxen är bannlyst, inga pälsverk, inga silkesstrumpor, inget siden: linne och ylle och khaki. Vi anskaffar modejournaler, vet ni, men enkelheten är en princip hos oss, vad betyder slutligen lyx? Men kvinnorna var ändå en fråga, inte flickorna, de var mycket idealistiska och aktiva, men mödrarna. Barnen uppfostras kollektivt, de trivs storartat i sina små kolonier, alla fridagar är de hos sina föräldrar, och föräldrarna bor ju om hörnet, men mödrarna begär ibland mera, de vill äga barnen, på denna grund h-ar några medlemmar utgått. Men flertalet stannar ändå.
Den utslitna frågan om lättjan: alla arbetar inte lika mycket, det blir den enes välmåga på den andres bekostnad. Han påpekade att det palestinska kollektivet uppstår genom ett naturligt urval, på frivillig väg, och garderas därigenom mot de svåra fallen. Om ändå akuta problem uppstår kan kollektivet efter omröstning utesluta en medlem, men han fann det onödigt, ingen skulle uteslutas mot sin vilja, det kollektiva livet var slutligen en uppfostringsfråga och gemenskapens uppfostrande kraft var enorm.
– Cigarretterna var ett besvärligare problem, sade han och blåste ut ett rök-moln mot lampan. Där uppstår med nödvändighet en ensidig favorisering av rökaren, det har varit livliga diskussioner om det, men det beslöts till slut att cigarretter
412
412
skulle utlämnas gratis av gemenskapen till alla som behövde dem. Det finns emellertid Shomer Hatzairkollektiv där ingen röker eller dricker och där avfäl-lingar utesluts, tillade han.
Medan vi pratade hade soldaterna packat upp en resegrammofon och nu
spelade de Grieg. De hade en packe stora konsertskivor med klassisk musik, efter Grieg följde Beethoven, sedan Bizet, sedan Brahms. De satt allihop mycket tysta och hörde på, en sakkunnig och hängiven publik: det syntes på hur försiktigt de tog i skivorna. Genom golvspringorna i baracken trängde upp doften av fuktig sand. En Haganah-soldat satt lutad över kaffekastrullen och rörde försiktigt och lyssnade på de morgonrena klangerna i Solveigs sång. I pauserna steg sorlet genast och vi fortsatte i vårt hörn att betrakta fragment av den kollektiva tillvaron.
– Ze’alim grundades av tolv ungerska pojkar sade mannen bredvid mig. De hade skolats för detta liv redan på ungersk mark, de visste att de skulle komma till Ze’alim, de är alla fortfarande här. Jag frågade om de kom från nazistiska läger, han svarade nej. Folk från koncentrationsläger har större svårigheter att acklimatisera sig i en kibbutz, sade han. Där inträder en naturlig konflikt mellan kollektivismens villkor och den längtan efter ett individuellt liv som har upp-ammats hos dem i lägret. De identifierar dessa baracker med de andra, som de inte vill tänka på, de saknar också den ideologiska underbyggnad som dessa ungdomar har fått…
– Kibbutz är den enda möjliga lösningen på
413
413
en framtida levnadsform där pengar inte existerar, sade han sedan. Ser ni, likvidering av individuella problem betyder inte en likvidering av individen, tvärtom: när problemen bortfaller, när gemenskapen övertar kampen för tillvaron och ansvaret för individen, först då blir individen i verklig mening fri…
Med den orientaliska nattens böljande oändlighet omkring sig kan man tala länge i elementära termer om en ide … I baracken hade småningom den klassiska musiken slutat och efterträtts av sång, och en ensam melankolisk baryton tycktes lyfta sig över de andra rösterna, svävande i det rökiga dunklet. Jag halvlåg på soldatkojen och lyssnade, rökte och tänkte på denna frihetslängtan som så självklart gjorde sig gällande här och som måste återkomma som en politisk ide, förstorad och fördjupad, när denna skärseld en gång var över, när samma män skulle ställas inför det svåra kravet att orientera sig med freden.
Det var uppenbart att den judiska nationen inte kunde förbli isolerad, att den även under fredsförhållanden måste sträva att bryta igenom de murar som skulle bestå omkring den, ställa sin suveränitet i harmoni med omgivningen, sträva att knyta allt fastare band över gränserna, söka stöd på andra sidan. Denna starkt organiserade, konstruktiva enhet, Israel, måste verka som en jästmassa på den orientaliska degen, dess västerländska tänkande och handlag skulle drivas fram som sprängkilar mot öknens livsform, inspirera genom sin förebild, lösgöra arabiska krafter för samma mål. Under
414
414
sådana förhållanden tedde sig den judiska suveräniteten som en primär nöd-vändighet, som ett verktyg.
Om framtiden någon gång berördes av dessa män som levde mitt uppe i
nuet, kunde man ibland höra att utvecklingen skulle sträva för en neutralisering av den orientaliska – världen, en operation för frigörelse från det imperialistiska schema som höll hela denna värld i ett tillstånd av ständig politisk spänning, utan att öppna reella vägar ut. Det talades om en framtida federation av de orientaliska staterna, bland vilka den judiska nationen skulle inträda som en likaberättigad part, ett samarbete grundat på verkligt oberoende utan de gamla sken-formerna.
“När krisen är över måste den fredliga fronten vändas mot imperialismen var den än uppträder, mot de korrumperade klickarnas regim, för djupgående förändringar av det ekonomiska och sociala systemet.”
Motståndet restes för dagen inte bara av den främmande imperialismen och av de arabiska extrema grupperna, den orientaliska slentrianen själv var ett väldigt hinder. De medgav att det skulle ta en ansenlig tid innan den vanemässiga misstron kunde övervinnas som fortfarande behärskade den arabiska befolkningens massa, innan araberna blev medvetna om sina möjligheter och sin rätt och förmådde mobilisera sina krafter för reella mål. Den palestinska utvecklingen efter krisen bar inom sig fortsatt kamp mot dessa traditionella barriärer, för en modern välfärdspolitik i västeu-415
415
ropeisk mening – nationalisering av naturresurserna, agrarreform, facklig organisation, samhällssanering, upplysning … Den arabiska befolkningen fordrade praktiska bevis på fördelarna av ett sådant samarbete, måste övertygas om möjligheten och nyttan att slå in på nya vägar, vinnas för den nya linjen. Allt detta krävde tid. En kolonist sade:
“De reella möjligheterna måste skapas för en ohämmad ekonomisk, social, politisk utveckling, med likaberättigande för alla medborgare, oavsett härstam-ning, trosbekännelse eller ras. Endast genom att konsekvent följa denna väg kan vi tränga in till problemets egentliga kärna, kan vi hoppas uppnå en varaktig pacificering av denna zon.”
Den judiska ledningens engagemang för sådana projekt var oklart, den fredliga utvecklingen var under dessa månader ännu bara ett utkast i sanden. För dagen var man ställd inför en växande uppmarsch av arabiska stridsgrupper som samlades för att rikta en dödsstöt mot den judiska nationen…
Vilka mänskliga värden hotades av undergång i Palestina, om den arabiska kampanjen lyckades? Inte bara den nyss förverkligade drömmen om en suverän stat, inte bara säkerhetsrådets anseende som garant för den internationella freden, inte bara en renhårigt organiserad demokrati, uppbyggd under en mansålder med gränslös idealitet och till priset av stora mänskliga offer – dödligt hotad var själva den europeiska andan som hade burits till Palestina av dess invandrare från en annan värld, den västerländska tanken som nyss vunnit fotfäste här …
De arabiska kolonnerna skulle komma
416
416
genom öknen, – och medan barackerna i Ze’alim krossades till ömkliga spanor och antändes av granatelden, skulle undergången drabba också Brahms och Beethoven och Grieg, och med dem också den europeiska civilisationens och kulturens späda plantor i Palestina …
Utanför baracken tog blåsten genast tag i en. Högt uppe i mörkret tändes och slocknade stjärnorna och tändes igen, och av deras skiftningar kunde man sluta sig till hur hastigt molnen drev. Men på jorden viskade en orolig kör av sandröster, och längs taggtrMen vandrade ensamma vaktposter insvepta i kap-por och med kragarna uppslagna mot vinden. Ibland, när de kom nära, kunde man skymta en ljus huvudduk över kappan, – allvarliga små flicksoldater gick med gevär genom sanden och stirrade ut i mörkret som hade varken början eller slut.
Vår transportkonvoj hade efter övernattning lämnat Ze’alim och fortsatt åt söder mot plantskolan Rewiwim, den judiska kolonisationens sydligaste utpost, hade därefter vänt åt nordost längs en landsväg, som förde från egyptiska gränsen mot arabstaden Beersheba, för att nå kolonin Beit Eshe.
Denna vägsträcka var särskilt osäker, flera arabiska byar låg längs vägen, åtskilliga gerillaband hade sammanförts kring Beersheba. Kolonin låd, endast två
kilometer från arabstaden, varje transport, varje rörelse på vägen kunde observeras. Efter två dagar kom en rapport: lastbilarna hade
417
27 – En stat ur född. 1,’
417
lyckligt uppnått Beit Eshe, men hade på återvägen mot Rewiwim gått på
elektriska minor som hade gillrats under natten, anfallits från bakhåll, efter långvarig strid återvänt till Beit Eshe med två sårade och en död. En av truckarna var förstörd och måste bogseras hem. De sårade behövde brådskande
hjälp, men.samma dag kom nya skyfall och förstörde vägarna för flera dagar.
Det nämndes också i rapporten att en engelsk tankpatrull från arméns för-läggning vid Beersheba hade passerat platsen medan striden pågick, men hade vägrat att befatta sig med ~’vusårade.
Tre dagar senare hade vädret ., <,,,)ättrats tillräckligt för att några pansarvagnar skulle kunna skic. kas ut från Rewiwim med uppdrag att hämta ut konvojen. I gryningen denna morgon startade en stabsbil från Ze’alim åt söder, och jag följde med den. Vid ratten satt kommenderande officeren för den södra arean, Haim, en tjugusexårig överste, jugoslavisk jude med lång erfarenhet av partisankrig. Haim var orubblig, massivt lugn, sävlig, Jaskas motsats. Första gången jag träffade honom satt han i mässen och åt ur en skål. Haim pratade litet, skilde sig inte från de andra pojkarna vid bordet. När vi återvände till baracken sade Jaska: “Nå, vad tyckte du om vår befälhavare?” “Vem?” sade jag.
“Han satt bredvid dig nyss”, sade Jaska och skrattade. Först senare märkte jag den absoluta auktoritet som präglade allt som Haim företog sig, och den respekt som de andra visade honom.
Jaska stannade i Ze’alim denna morgon. Han hade sitt att sköta. De senaste dagarna hade han
418
418
varit orolig i ögonen, rört sig omkring mera än vanligt, varit rotlös. Vid av-färden fick jag veta det, oron berodde på den döde i Beit Eshe, Jaskas närmaste man, en vän. “De kommer att begrava honom där, berätta sedan hur det var”, sade Jaska.
Morgonen var ohyggligt kall, blåsten drog genom den öppna vagnen och
trängde igenom kläderna, en regnby forsade över oss, dropparna stack som is-nålar. Nattkylan från de oeldade barackerna dröjde kvar i kroppen, man fann ingenstans värme. Vagnen rullade länge genom öknen, längs den provisoriska vägen som ställvis var översköljd av sand. Terrängen förändrades långsamt, det kom en vidsträckt area av runda steniga kullar med djupa dalsänkor mellan sig, några breda waadis. Haim svängde vagnen från vägen, plöjde genom gruset uppför en kulle, stannade på toppen för att se sig om: långt borta skymtade de blanka plåttaken i en liten koloni, runt omkring var öknen.
En rörelse som man inte kunde iakttaga pågick någonstans i denna öken. De engelska trupperna evakuerades, flyttades om. Långt i norr, bortom Nir Am, hade vi sett stora övergivna läger med tomma betongplattor efter nedrivna baracker, spår av tältplatser, några tomma stenkurar, nakna flaggstänger, grusade gångar, kring allt detta mängder av övergiven rostig taggtråd. Man berättade att huvudmassan av de engelska trupperna förflyttades norr ut till Haifa, dit trans-portfartygen kom och där raffinaderierna var. Andra förband flyttades åt söder, inom det arabiska landbältet längs Egyptens gräns. Ett läger vid den judiska zongränsen
419
27′ – En 8t(bt är föda. 419
evakuerades inte ens, de flyttade gränsmärkena så att lägret kom utanför zonen. Trupperna förlorade sig utom synhåll i den vidsträckta öknen, tre nya militärläger hade växt upp längs östra gränslinjen, nedanför Döda havet.
De stationära lägren evakuerades, men slagförbanden stannade inom-
räckhåll, beredda att åter marschera in. Det var numera bara några veckor kvar till den 15 maj.
Det gråa gryningsljuset låg fortfarande över öknen som om det inte kunde skingras, låga molnmassor jagade fram över kullarna, allt föreföll diffust. Några arabiska byggnader dök upp framför oss, sedan flera andra, hela ökenbyn. Bilen körde ut på ett torg. Husen stirrade på oss med tomma fönster, nedanför torget sträckte sig en handelslänga ned mot en forsande grå vattenström, en välvd brunnskupa höjde sig över torget. Inte en människa syntes, byn var fullständigt öde. Bodarnas dörrar stod vidöppna, som om någon brådstörtat hade lämnat dem så. De svängde gnisslande för vinden. Haim vände sig om:
– Khalasa, sade han. Två av våra soldater blev nedskjutna här. Sedan försvann hela befolkningen från byn, med hela bohaget, allt. Dåligt samvete, vad?
De kommer inte tillbaka mera. Vi har minerat byn.
Bortom Khalasa blev vägen bredare, fastare, kullarna efterträddes av sanddyner. Långt borta på ett vägkrön skymtade två mörka klumpar, en massiv, stor, och en mindre. En soldat bredvid mig nickade mot dem, sade: engelsmän. Det massiva var en
420
420
Cromwelltank, en mastodont av mörkgrönt stål, det andra var en pansarbil med fältradio. En underlöjtnant i armsuniform stod lutad mot pansarbilen med en automatpistol över armén, en polissergeant stod bredvid honom. Haim
stannade vagnen, lunkade fram, hälsade. Haim har inga vapen, ingen officers-uniform, inte ens en mössa, han var huvudet kortare än de andra. Jag hoppade också av och gick fram till dem. Haim frågade:
– Varför tog ni inte hand om våra sårade? Vi begärde engelsk hjälp.
Löjtnanten sade formellt:
– Armén har aldrig lovat eskortera judiska konvojer. Never promised that.
Armén hade heller inte förbjudit eskort av judiska vagnar, och det existerade inga order att sårade judar inte skulle hjälpas till läkare. Att ligga med genom-skjuten axel i en barack dygn efter dygn är inte lätt. Det beror på officerens egen uppfatt= ning om han ingriper eller låter bli. En annan patrullchef hade nyligen besökt Ze’alim, förklarat: “När era transporter går, underrätta mig, jag kommer att eskortera dem igenom.” Han blev förflyttad sedan. Efter striden vid Betlehem, när armén lämnade judarnas lastvagnar och beväpning åt araberna att ta, sade mr Stubbs på samma sätt: engelsmännen hade aldrig någonsin antytt för någon att vapnen skulle återlämnas till judarna sedan de hade undsatts av armén. Den här officeren var en rödlätt hövlig yngling som också sade nej, och det eliminerade i hans ögon det omedelbara behovet av hjälp.
421
421
Haim sade på dålig engelska:
– The wounded men are very healthy now. Och engelsmannen accepterade
hövligt:
— Oh, that’s all right!
Men det var inte alls bra och alla visste det.
I Rewiwim klättrade. Haim upp på vattentornets tak och stannade där under flera timmar, medan tre Haganah-vagnar gick ut för att återföra den skadade transporten från Beit Eshe. Haims operationsplan var avvägd så: arabernas väg-spärrar var ungefär halvvägs mellan de båda kolonierna. Pansarvagnarna från Rewiwim skulle sondera terrängen, uppta strid och bryta upp bakhållet. Transporten från Beit Eshe skulle starta samtidigt, utan att invänta pansarvagnarnas ankomst, och gå dem till mötes för att fortsätta igenom genast, innan araberna hann samla sig till ett nytt anfall.
De tre pansarvagnarna försvann längs vägen som gråa skalbaggar i det gråa morgonljuset. Från vattentornets tak utbredde sig en vidsträckt utsikt med samma gråa färgskalor, från den leriga gården nedanför tornet, över de vattendränkta experimentfälten där rader av bananpalmer och olivträd hade planterats, över sandvågorna, över de steniga kullarna, mot den dimhöljda horisonten där terrängen började stiga terrassformigt upp mot Hebron. På andra sidan låg andra olivlundar med silvergrått lövverk och bortom dem de väldiga vattenre-servoarerna med murade kanaler och slussar, genom vilka regnvattnet från bergen samlades upp för att lagras till nästa regnperiod. Detta system av kanaler och
422
422
reservoarer var Rewiwims livskälla: bananträden växte i öknen. Men öknen härskade ännu.
Tornet var en betongklots i två våningar med en takaltan, där en rödmålad cistern stod. I rummet nedanför tycktes kolonisternas längtan ropa från väggarna: några färgtrycksplanscher, klippta ur en tidning, med böljande åkerfält och grön skog. Blasten drog med kyla genom tornet och dansade som en dervisch på altanen.
Haim stod i skydd av cisternen, hopkurad, med håret faddrande för vinden.
Bredvid honom, uppkliven på en ställning, stod en flicka i fotsid rock vid en
“walkie-talkie” vars tunna radiospröt gungade högt över hennes huvud. Hon höll radioluren tryckt mot örat och upprepade monotont öknens anrop om
Plogfåran, åter:
– Allo, telem ahad. Allo, telem ahad. Avor! Tiden gick långsamt medan pansarbilarna närmade sig den arabiska fällan. Blåsten tycktes rycka orden ur flickans mun och slunga dem ut över öknen: “Telem, telem”. Sedan kom en rapport att pansarbilarna var i strid, eskorten höll på att lämna vagnarna för att tränga in mot arabernas nästen bland de låga buskarna på en kulle, kasta undan dem från vägen, hålla vägen täckt, medan andra sökte efter arabiska minor. Från tornal-tanen lyssnade man instinktivt efter ljudet av skottlossningen som pågick nå-
gonstans bortom de grå kullarna, långt borta. Solen kom fram emellan de drivande molnen, kastade kyliga gula fläckar omkring sig, försvann igen. Radiosprötet gungade elastiskt i blåsten. Efter en halvtimme kom en ny rapport: 423
423
igenom. Ännu en halvtimme, sedan: transporten nådd, ännu senare: åter
igenom, på hemväg.
– Beseder, beseder. Allt klart!
Haim körde handen genom håret som blåsten hade vridit ihop till en tovig buske, sade:
– Låt oss gå ned.
En timme senare kom transporten in, den ena trucken efter den andra rullade upp från leran på landsvägen till leran på gården. De hade den döde med.
Efter middagen körde en liten karavan ut bortom bananplantagen, där dynerna började och där de hade kastat upp en färsk grav. Flera andra gravkullar var redan där. Hela kolonin kom ut, många män och en handfull kvinnor. Den kalla blåsten kom rasande långt bort ifrån, och de svepte de gamla slitna rockarna tätare omkring sig, en grå människoklunga som levde genom arbete för en dröm. En liten soldat med ett hjälmskydd av ylle draget över öronen stannade bredvid mig, tittade på graven, sade:
– Vi har inte kommit hit för att slåss. Soldaterna var också grå som sanden som de kämpade för. Två plutoner marscherade upp efter de sex männen som bar den döde mellan sig. Vem var han? Ökensoldaten Meir Bandy, tyskfödd jude, flykting hit, ensam. Under sex år volontär hos engelska armén, två krigsår i Tobruk, vidare med armén genom västöknen, Italien, Tyskland, den europeiska skräcken. Åter till Palestina, volontär till Negev förra året, med opansrad truck till Breit Eshe, vägminor, eld. Sex kamrater sänkte honom i gropen, under det svarta skynket syntes en blodig 424
424
0
skjorta. En yngling steg fram ur ledet, läste kabesh, bönen för den dödes själ, hans talesduk lyste som en snöfläck i den disiga gråa luften som jagade fram över öknen.
Fyra män osäkrade gevären, fyra skott gick upp mot den drivande skyn. Slö-
sa inte med patronerna för en död, vapnen är för de levande, det kommer att bli flera döda. Med långskaftade spadar kastades grus och sand ned i gropen, byggdes upp till en kulle. De täckte graven med sten, gråa stenar som de bröt loss ur sanden, det fanns gott om dem. Vinden strök över graven.
“Lägg sten på gravarna”, skrev Levertin en gång. “Livet gav dem inga
blommor, inga gröna kransar, bara sten. Lägg sten på gravarna . . .”
Det fortsatte att regna ytterligare två dagar, den försenade vårens sista kyliga regn, waadis var som bubblande forsar. Sedan kom värmen med ett slag, den heta ökenvinden kom, strömmarna uppslukades av öknen, torkade bort. Transporten gjorde sig klar att lämna Ze’alim, försenad, brådskande mot norr.
Det var en solstänkt morgon och jag satt med Jaska på barackens trappa.
Jaska hade rakat bort mustaschen och det gjorde hans ansikte barnsligt och vekt.
– Det växer snart ut igen, sade Jaska, hur många gånger har vi inte rakat oss, och sedan låtit skägget växa, och rakat oss igen. Det har varit vårt öde, att ständigt förändra oss, leva ett halvliv, huka undan för slag, många år. Alltid på vakt, 425
425
alltid en garde – armén, armén! Hur mycket har jag inte längtat att se något annat, att få resa, leva …
– Det är inte för sent, sade jag, du hinner ännu. Jaska satt hopsjunken och smålog. Ibland började hans händer skälva, det var ofta så med honom. De skälvde så häftigt att han inte kunde hålla en kopp, måste ställa den ifrån sig, pressa händerna hårt i knät, skaka av sig skälvningen som en våt hund skakar av sig vatten. Jaska hade också varit hos engelsmännen hela kriget, som Bandy därute. För honom var kriget inte slut. Han skrattade ofta, men ögonen var fulla av längtan.
– Nej, inte för mig, sade han, det är nog för sent, för de andra …
Vagnarna rullade upp mot den avspärrade porten, formerade sig. En pan-
sarbil väntade, jag klättrade in, slog igen dörren. Genom den trånga luckan såg jag Jaska stå utanför, kom plötsligt ihåg att jag inte visste hans namn, frågade:
– Vad heter du egentligen, Jaska? Om jag skall skriva.
Han småskrattade förläget, klottrade på ett papper, räckte mig.
– Gläcklich, sade han. Josef Gläcklich … Ack, Jaska, Jaska!
426
426

UR DAGBOKEN

23 april.
aifa har erövrats av judarna. Aktionen insattes omedelbart efter den
engelska evakueringen av staden. De engelska trupperna har kon-
Hcentrerats till hamnen, där de behåller kontrollen i väntan på trans-
portfartygen som skall föra bort dem. Haganah genomförde sina rörelser mycket snabbt, med order till trupperna att ta hänsyn till arabisk egendom och arabiska heliga platser. Judiska förband trängde djupt in i de arabiska stadsdelarna och besatte viktiga poster. Förhandlingar om vapenvila har börjat, judarna krä-
ver att araberna skall utlämna alla vapen, evakuera arabiska stridande grupper från staden, acceptera judiskt militärkommando, utlämna de utlänningar som har deltagit på arabernas sida. Under sådana förhållanden kan den arabiska befolkningen stanna kvar och flyktingarna kan återvända. Femton tusen araber har under de senaste dagarna flytt norr ut och över sjön, och flykten fortsätter, stora vapenlager har fallit i judarnas händer.
25 april. Efter mycket långvariga debatter har säkerhetsrådet beslutat att up-prätta en kommission för vapenstillestånd i Jerusalem av de amerikanska, 427
427
franska och belgiska konsulerna, med uppdrag att förhandla med båda parter.
26 april. Sheikh Jarrah, det ökända arabkvarteret i Jerusalem varifrån nyligen det arabiska anfallet mot ambulanskonvojen insattes, har erövrats av Haganah och evakuerats igen efter ultimatum och väpnad aktion av regeringens styrkor.
Stormningen genomfördes om natten och i gryningen hissades den sionistiska flaggan på muftins hus. Samtidigt började engelska trupper och förband ur arabiska legionen beskjuta de judiska ställningarna med artilleri. Efter förhandlingar och förnyad engelsk granateld drog Haganah tillbaka sina förband från Sheikh Jarrah och armén övertog området.*) Stora skaror arabiska flyktingar lämnar Jerusalem med alla slags fordon. Men landsvägen till Jerusalem är åter spärrad av araberna.
I Haifa råder numera nästan fullständigt lugn. 37.000 araber har flytt från staden, men många av dem återvänder igen. Haganah har uppsatt särskilda organ för förvaltning av arabisk egendom, utegångsförbud proklamerades under en natt inom de arabiska stadsdelarna för att förhindra plundring. Blandade arabiska och judiska kommitteer har sammanträtt för att dryfta de aktuella frå-
gorna, en specialkommitte för arabiska angelägenheter har tillsatts av Haganah.
Många arabiska affärer har åter öppnats, och för första gången på flera mana
*) Sheikh Jarrah överlämnades sedan av armén till araberna.
428
428
der har opansrade bussar återupptagit trafiken inom staden.
High Commissioner Allan Cunningham har vederlagt arabiska anklagelser
mot Haganah för påstådda massakrer i Haifa och förklarat att araberna själva genom sin aggressivitet har framkallat denna utveckling och att de får bära följ-derna.
Irgun Zvai Leumi har försökt storma Jaffa under en separat aktion, men
lyckades illa. Häftiga strider pågår nu på Jaffas gator. Haganah har fört fram sina förband för att stå berett vid arabiska motanfall, men blandar sig ännu inte i bataljen.
27 april. All flygtrafik på Palestina har avbrutits. Lyddas stora flygplats, som enligt delningsplanen faller inom den judiska zonen, står fortfarande under engelska arméns kontroll, men judiska tjänstemän har lämnat platsen. När engelsmännen evakuerar kommer det att bli en judisk-arabisk kapplöpning om Lydda.
Utanför Haifa har Haganah övertagit Royal Air Forces flygfält, Ein Shemer.
Invandrarskepp med nya judiska skaror fortsätter att anlända till Haifas hamn, inför ögonen på Haganah som kontrollerar staden, men inte hamnen. Den engelska blockaden består så länge mandatet består: fartygen prejas av engelsmännen, invandrarna omlastas på andra skepp och sändes till interneringslägren på
Cypern. Judarna ingriper inte. Rapporter om dessa fartyg har blivit så många under de senaste veckorna att man inte särskilt noterar dem.
28 april. Haganahs förband har insatts mot Jaffa som förvandlas till ett arabiskt Dunkerque. 429
429
Massor av arabiska flyktingar lämnar den isolerade staden i överlastade bå-
tar, som anländer ända från Alexandria för att hämta dem. Irgun har koncentrerat sina aktioner till strandkvarteren, men hamnen är ännu fri. Engelska utrikesministeriet talar om övervåld mot arabiskt område. (När har ministeriet talat om arabiskt våld mot judiska kolonier?) Engelska pansarbilar och jaktplan har insatts mot de judiska ställningarna i Jaffa.
Moshe Shertok har förklarat på Jewish Agencys vägnar att angreppen som
Haganah genomför utgör judiska förberedelser för att med det yttersta av sina krafter möta den förestående arabiska offensiven. Shertok krävde mycket be-stämda handlingar av Förenta nationerna. Lake Success diskuterar principerna och formerna för en palestinsk förvaltning, enligt det amerikanska förslaget.
I maj. En demarche av Moshe Shertok hos säkerhetsrådets ordförande,
fransmannen Parodi, meddelar om det aktuella läget: Palestina har invaderats av reguljära styrkor från Syrien, Transjordanien, Egypten. Starka armskolonner från Irak är på marsch genom Transjordanien. Om säkerhetsrådet inte ingriper omedelbart och effektivt för att avbryta denna invasion redan i dess inledande fas, blir den oundvikliga följden att krig med stor ödeläggelse och manspillan.
“Vi vädjar till er att med största skyndsamhet vidta nödvändiga steg.” Förenta nationernas politiska kommitte under den kinesiske delegaten dr Tsiang fördju-par sig i procedurdebatten. Ordföranden för Palestinakommissionens sekretariat, Pablo Ascarate, förklarade efter hem. 430
430
komsten från Jerusalem att Palestinas delning är ett fullbordat faktum som inte längre kan åsidosättas. Libanesiska trupper invaderar Palestina.
Enligt officiella rapporter har Palestinas konflikt under fem månader krävt 10.000 offer, därav 3.569 araber och 1.256 judar dödade. 150.000 araber har flytt undan kriget.
2 maj. Engelska armén i Palestina meddelar officiellt: Efter den oberättigade aggressionen av Irgun Zvai Leumi mot Jaffa har situationen i Palestina försämrats allvarligt under senaste veckan. Området har därigenom fått strategisk prioritet framför andra områden i Mellersta Östern. Ansenliga engelska förstärkningar av infanteri, pansartrupper, artilleri, marinsoldater måste överföras till Palestina för säkerhetens skydd. De första förstärkningarna anländer till Jaffas arabiska delar, där engelsmännen börjar bygga befästningar framför Haganahs front.
David Ben Gurion förklarar att engelsmännen har planer färdiga för pro-
klamation av militärförvaltning inom åtta palestinska distrikt. “Palestina bevitt-nar en ny egendomlig invasion: den engelska.” Judarna måste numera förlita sig helt på egna krafter, säger Ben Gurion. Det judiska samhället måste hållas levande, invandrarnas skaror måste införas, statsmakten kommer att utövas antingen den har auktoriserats eller inte. Det dominerande kravet för dagen är försvarskrig för den politiska friheten. Den militära framgången betyder i dag också en politisk framgång. Det internationella beslutet om delningen är inte annullerat, förslaget
431
431
om provisorisk förvaltning har avvisats av judarna. “Vi har inte börjat detta krig och kravet på eld upphör bör inte adresseras till oss.”
Arabkvarteret Katamon i Jerusalem har stormats av Haganah efter eldförberedelse med granatkastare. Striderna fortsatte trots engelska hotelser om en straffexpedition möt den judiska staden.
Reguljära syriska förband med stridsvagnar och fältartilleri går till angrepp mot judiska kolonier i norra Galileen sedan två dagar. Upprepade stormningar har slagits tillbaka.
3 maj. Kung Abdullah har mottagit officiella förklaringar från Syrien, Libanon, Irak, Egypten att dessa stater ämnar deltaga i en arabisk invasion av Palestina. Trots skarpa varningar från konsulskommitten för stilleståndet i Jerusalem fortsätter Abdullah att föra fram transjordanska förråd av ammunition och vapen mot Jerusalem. Hela omradet öster om Jerusalem mot Transjordaniens
gräns står numera under kontroll av arabiska legionen.
5 maj. Ordföranden i säkerhetsrådet, Parodi, rapporterar att generalförsamlingen inte under rådande förhållanden kommer att fatta Överenskommelse om någon definitiv lösning för Palestina. Den nödvändiga röstmajoriteten kan inte uppnås för bekräftelse eller upphävande av delningen. Delegaterna från Uruguay och Norge förklarar att delningen är en realitet såväl de facto som de jure.
Pablo Ascarate säger: Frågan om Palestina gäller krig eller fred. En vapenvila kan uppnås om man försäkrar sig om att båda parterna håller sina styrkor inom de egna gränserna. Delningen är ett fak432
432
tum, inte som resultat av Förenta nationernas beslut utan som produkt av en dynamisk process. Den judiska förvaltningen är beredd att träda i funktion när som helst.
11 maj. Ett elitregemente av 1.500 palmach har under två dagars strider längs sju kilometer av Jerusalemvägen brutit upp ‘de arabiska nyckelställningarna och öppnat den livsviktiga vägen för trafik. Många flickor med automatvapen och signalflaggor deltog i bataljen, bland dessa knappt tjuguåriga ungdomar. De arabiska positionerna Bah el Wad, Saris, Abu Ghosh och andra byar har ockuperats av Haganah. Stora konvojer med livsmedelsförråd och ammunition sändes mot Jerusalem längs den öppnade landsvägen. En brådskande uppladdning pågår i huvudstaden, som förbereder sig att möta offensiven.
12 maj. Haganah övertar kontrollen över Haifas hamn efter överenskom-
melse med engelsmännen som garanteras prioritet för sina transporter och med försäkran att Haifa inte kommer att användas som judisk landmilitär eller marin bas förrän de återstående engelska trupperna har lämnat hamnen. Den arabiska staden Safad och polisfortet på Kanaans berg har stormats av palmach mot 3.000 arabkrigare ur Fawsi el Kawukjis befrielsekår, som retirerade med återstoden av de 8.000 invånarna och kvarlämnade stora förråd av vapen.
Nya propositioner vandrar runt bland medlemmarna av Förenta nationernas generalförsamling med förslag som eftersträvar att i sista stund lösa Palestinas konflikt på fredlig väg. Man överlägger
433
433
att nominera nya övervakare med preciserade funktioner, upprätta ett med-lande internationellt organ, utnämna ny överkommissarie med guvernörs fullmak”ör att organisera förvaltningen.
De judiska synagogorna över hela världen förbereder sig att bedja för freden denna sabbatsdag när den judiska oberoende staten skall utropas.
13 maj. De arabiska städerna Jaffa och Beisan har kapitulerat och överlämnat sig till de judiska stridskrafterna på deras villkor.
Första kolonin av den judiska Kfar Etzion-gruppen söder om Betlehem förintas efter ett dygns hopplösa strider av starka förband från arabiska legionen, som med artilleri och pansar slår sönder det judiska försvaret. Inga överlevande rapporteras från den brinnande byn. Tre återstående kolonier håller fortfarande stånd, men detta är slutet för dem. Sedan mer än en månad har Kfar Etzion varit fullständigt avskuret från tillförsel, förskansat bakom jordvallar och taggtråd, väntande på ödet.
Förenta nationernas generalförsamling uttalar sitt stöd för säkerhetsrådets ansträngningar att avbryta krigshandlingarna i Palestina och uppmanar alla be-rörda regeringar, organisationer och enskilda att samarbeta för att genomföra en vapenvila. En kommitte av stormakternas representanter får fullmakt att nominera en internationell medlare för Palestina, att använda sin goda förmåga för att i samverkan med de lokala myndigheterna trygga den palestinska befolkningens välfärd.
Egyptiska trupper med artilleri och stridsvagnar 434
434
går till anfall mot de judiska ökenkolonierna i Negev och rör sig fram mot Beersheba.
14 maj. Hela Kfar Etzion kapitulerar inför det ‘övermäktiga trycket. Hundratals fångar och sårade börjar föras undan av arabiska legionen längs de dammiga vägarna över Hebron, förbi Jerusalem, vidare mot Jeriko och den transjordanska gränsen. Sedan flera dygn pågår redan de organiserade arabiska anfallen mot Jerusalemvägen som åter kommer att blockeras, medan en dödsstöt mot Jerusalems judar förberedes. När som helst slår den palestinska branden ut med full låga.
Denna kväll kommer ett engelskt fartyg att ligga redo i Haifas hamn för sir Allan Cunningham, Palestinas sjunde överkommissarie, som skall gå ombord en minut över midnatt. Därmed upphör Englands mandat över Palestina: ett historiskt skede som började sommaren 1920 är slut.
15 maj. Staten Israel utropad!
På sabbatskvällen den 14 maj samlades judiska nationalförsamlingen i Tel Aviv. Den provisoriska regeringens chef, David Ben Gurion, föreläste Israels självständighetsförklaring, stående framför ett porträtt av Theodor Herzl.
“Israels land var det land där det judiska folket föddes. Här formades dess andliga, religiösa, nationella väsen. Här vann det sitt oberoende och. skapade sin kultur. Här skrev det Bibeln och gav den åt världen. Fördrivet från Palestina förblev det judiska folket sitt hemland troget överallt där judar levde, upphörde aldrig att hoppas på sin återkomst och återupprättande av sin nationella frihet.
435
435
I kraft av det judiska folkets naturliga och historiska rätt och i kraft av det internationella beslutet förklarar vi härmed den oberoende judiska staten i Palestina upprättad under namn av Israel.
Från den tidpunkt då mandatet upphör vid midnatt denna natt mellan den
14 och 15 maj 1948 och till dess statens valda organ författningsenligt träder i funktion skall det nuvarande nationalrådet fungera som provisoriskt råd, och dess exekutiva organ som Israels provisoriska regering.
Staten Israel skall vara öppen för invandring av judar från alla länder och skall hävda de lagar om frihet, rättvisa och fred som de hebreiska profeterna lärde, skall upprätthålla full social och politisk likställighet bland sina medborgare utan atskillnad till ras, trosbekännelse eller kön.
Vi vädjar till Förenta nationerna att bistå det judiska folket i uppbyggande av dess stat och att mottaga Israel i nationernas krets.”
Denna natt gavs order om partiell mörkläggning av Tel Aviv som väntade
de första bombplanen: Staden låg med sina ljusa husblock silvrade av återskenet från havet, som rullade in mot sandstranden med en sövande dyning, denna natt som alla andra nätter.
Den judiska tideräkningen skrev år 5708. 436
436
1
1

KAMPEN OM ISRAEL

[Sidnumreringen bibehållen.]
FEDERATIVS FÖRLAG

STOCKHOLM

Omslagsteckning
av

SVEN LJUNGBERG

TRYCKERIAKTIEBOLAGET FEDERATIV

STOCKHOLM 1948

2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Karta över arabstaterna och Palestina
6
Förord 7
Resolutionen 12
Prolog i Haifa
31
Aden som glömde skratta
60
Helig bunker
67
Haganah, försvaret
l04
“Öga för öga”
158
“Bevin square”
192
Månen har gått ned

286

Söner av Ismael
298
Operation Plogfåran
377
Ur dagboken
427
Karta över Palestina
5
Kartskiss över de av arabvärlden behärskade områdena i Nordafrika och
Mellersta Östern. Infällt i vitt är det historiska Palestina vid tiden för Balfourdeklarationen, innan Transjordanien avskildes genom första delningen.
6
FÖRORD
är de avslutande sidorna i denna bok skrevs kom meddelandet om
greve Folke Bernadottes tragiska död i Jerusalem för en mördares
N kulor. Vilka smärtsamma reaktioner denna nyhet framkallade värl-
den över behöver inte upprepas här – de lever ännu i minnet och kommer länge att göra det. Folke Bernadotte stupade som Förenta nationernas medlare i Palestinas konflikt, under en humanitär gärning som överensstämde med hans uppfattning av en människas plikt. Det återstår att framställa en annan fråga som knappast blev berörd av de upprörda röster som höjdes överallt efter då-
det: varför stupade Bernadotte?
Om mördaren blir fasttagen eller inte är av betydelse endast för det rättsliga efterspelet. Hans framträdande inför rätten kan knappast kasta nytt ljus över dådet. Det är redan bekant vem mördaren är. Han är en judisk terrorist, en av de desperados som med vapen i hand under ett årtionde har fört kampen för judarnas sak. Det är en tragedi för den judiska staten att dessa grupper existerar, likväl är deras existens olösligt förbunden med de förhållanden under vilka den judiska staten har uppstått, med den judiska miljön.
7
Det är en vedertagen princip hos modern rättskipning att. inte döma en mördare utan att undersöka den miljö ur vilken han har stigit fram. Ett sådan undersökning innebär ingen advokatyr, inget försvar av dådet som sådant, den avser endast att klarlägga dess verkliga betingelser, att framställa frågan: varför? Detta är rättsproceduren skyldig samhället och dess sanering, som eftersträvar inte endast att undanröja mördaren utan att angripa förbrytelsens egentliga miljö.
Frågan om ansvarighet har efter Folke Bernadottes död framställts från olika håll. Några anklagelser har också riktats omedelbart mot den judiska staten Israel – en stat som hade existerat endast fyra månader, som fortfarande stod under en provisorisk regim, dom nyss hade uthärdat en strid på liv och död mot överlägsna motståndare, som ännu levde under krigsvillkor, med döden vid sin tröskel. Att kollektivt stå ansvaret för vad enskilda gjorde har varit judendomens förbannelse under sekler. En sådan tendens öppnar dörren för antisemitiska stämningar, för antisemitismens lögn, alltså företeelser som varje kulturmänniska betraktar som utvecklingsvidriga och är angelägen att bekämpa. Det skulle illa harmoniera med Folke Bernadottes mission, om hans personliga offer utlöste detta svar. Detta skärper ytterligare behovet att isolera förbrytelsen och att undersöka dess miljö.
Det har omtalats att morddådet föregicks av växande judiska protester mot hela uppläggningen av denna medlingsaktion för vilken Bernadotte fri-8
villigt hade engagerat sig. Den reella anledningen till dessa protester är lätt att fastställa. Den judiska staten uppstod genom beslutet om Palestinas delning, medan judarna med stöd av tidigare löften gjorde anspråk på hela Palestina, det innebar sålunda ur judisk synpunkt en kompromiss som hänvisade den judiska staten till ett minimum. En medling måste medföra ytterligare en kompromiss, om det överhuvud taget skulle finnas några utsikter att med fredliga medel för-må den angripande parten att nedlägga vapnen. Judarna ansåg sig med goda skäl ur stånd att acceptera ytterligare eftergifter: därav protesterna mot medlingen.
I det judiska samhällets bottenskikt arbetade desperata krafter som i det väpnade våldet såg den enda möjligheten all försvara den svages rätt. Vilka för-kastelsedomar man än uttalar över en sådan attityd, förblir den likväl en realitet.
Viktigare är att fastställa hur sådana krafter kunde uppstå. Envar som betraktar de mest kända förhållandena under del senaste årtiondet finner lätt ett svar. Det judiska folket har oförskyllt uthärdat svårare slag än något annat folk. Medan andra nationer mötte den nazistiska ockupationen som frihetsmedvetna folk, gick judarna rnot undergången som en degraderad minoritet, under nazismen var det tillräckligt att vara jude för att dö. Allt detta är känt.
Redan tidigare hade judarna begärt ett eget nationellt hem oel, erhållit löfte om den. Men när den stora prövningen kom blev även detta land spärrat för de judiska massor som sökte sin tillflykt där. Spärren upprättades av en stormakt som upp-9
trädde som judarnas vän. Den överväldigande judiska majoriteten fogade sig lojalt även i detta så länge kriget varade. Men kriget slutade och spärren bestod.
Den tog formen av en mäktig intrig där många komplicerade krafter arbetade för samma mål: att beröva judarna deras land. Så uppstod även i Palestina de desperata krafter, som tillgrep vapnen som den enda utvägen. Det var små
kämpande grupper, den judiska förtvivlans yttersta frukter, men var det onor-malt att de fanns? Man kan sparka en hund tills den börjar bitas, än mera: tills den tror att också den som nalkas med framsträckt hand, kommer för att utdela en spark.
Denna skildring förbigår de allmänt kända faserna av judendomens ödes-
vandring under de senaste åren. Den eftersträvar att fastställa de intressen och krafter som uppträdde lokalt under försök att utestänga judarna från det historiska målet: det nationella hemmet. Den ansluter kronologiskt till de händelser som utspelades i Palestina vintern och våren 1948, fakta som kastar ett specifikt ljus också över den föregående utvecklingen. Det tragiska dådet i Jerusalem förändrar ingenting i denna utveckling, det utgör endast en konsekvens därav.
Boken önskar inte något ställningstagande i den aktuella orienteringsdebatten mellan öst och väst. Den vill koncentrera ljuset på de lokala förhållandena i Palestina, på skuggsidorna av den demokrati om vilken man brukar tala så högljutt och en av vars grundstenar är den fria kritiken.
Några läsare kommer säkerligen att kalla boken
10
projudisk. Den är projudisk på samma sätt som den skulle ha varit profinsk under vinterkriget 1939 eller probelgisk under den tyska invasionen 1940. En skillnad mellan Palestina och de båda sistnämnda länderna är endast att dessa så
ojämförligt mera har engagerat världsopinionen än judarnas sak någonsin har gjort. Denna skillnad är inte endast geografiskt betingad: de kringståendes likgiltighet har också ständigt varit judarnas öde. Ofta har de mästrats. överlägset och kortsynt, alltid av folk som själva har haft sitt nationella hem och sin frihet, som stått lika fjärran för judarnas problem som månen. Mycket sällan har de fått helhjärtat stöd. Det synes likväl som om denna isolering omkring dem har börjat brytas. Skapandet av den judiska nationen var ett steg i denna riktning.
Boken eftersträvar ingen absolut neutralitet inför konflikten, därför att en sådan neutralitet under rådande förhållanden skulle innebära ett ställningstagande för den angripande parten. Den vill bryta med likgiltigheten, därför att det här liksom annanstans, gäller levande människors öde. Den vill protestera mot det elementära faktum att mänskliga liv offras.
W. S.
11

RESOLUTIONEN

en 29 november 1947 antog Förenta nationernas generalförsamling
i Flushing Meadows med avgörande majoritet planen för en del-
D ning av Palestina varefter två oberoende stater skulle, upprättas
inom samma område, en arabisk och en judisk, förenade genom ekonomisk
union. Särskilt status bestämdes för Jerusalem som skulle bilda en internationell zon med separat regim. Delningsplanen var avsedd att förverkligas med största möjliga snabbhet Delningsplanen var avsedd att förverkligas med största möjliga snabbhet och vara fullbordad senast tio månader efter beslutet.
Det väsentliga hos denna resolution och det som gav dokumentet en världs-historisk prägel var naturligtvis att därmed efter nära två tusen år ett judiskt nationalhem skulle upprättas på traditionell mark. Det var en symbolisk handling med ett begränsat reellt underlag: det judiska folket som under åttio generationer hade levt utan ett eget land men som trots förskingringens pressande bördor hade förmått överleva som folk och bevara sin nationella särart skulle erhål-la ett nationalhem, ett land skapat och styrt av judar och öppet för alla judar som önskade bli medborgare i detta land; en historisk cirkel av mycket stor räckvidd hade slutits. Reellt
12
innebar beslutet att några hundra tusen människor som hade fördrivits frän sina hem under världshistoriens största massaker och som levde ett halvliv bland spillror skulle få en chans att börja om på nytt bland sina egna och med en ny förnimmelse av sitt människovärde. Inte bara sionisterna hade anledning att känna tillfredsställelse; en angelägenhet som rörde hela mänskligheten syntes äntligen ha funnit sin lösning.
Beslutet gällde ett område på omkring 27.000 kvadratkilometer, en handfull halvt förtorkad jord, målet för en idé.
Delningsplanen godkändes av generalförsamlingen med 33 röster mot 13,
medan 10 medlemsstater avstod från att rösta. Detta betydde inte bara att resolutionen gick igenom med 7 röster utöver den tvåtredjedels majoritet som var nödvändig enligt stadgan, utan också att Förenta nationernas absoluta flertal hade uttalat sig för delningen och för upprättande av den judiska staten.
På majoritetssidan befann sig USA och Sovjetunionen, Frankrike, Benelux-länderna, de skandinaviska staterna, Brittiska samväldets dominions, flertalet centraleuropeiska och sydamerikanska stater. Mot resolutionen röstade tio muhammedanska länder, bland dem samtliga arabstater inom Palestinas grannskap, samt Grekland, Indien och Cuba. England som fungerade som mandatmakt för Palestina nedlade sin röst med en attityd av protest efter att tidigare ha hemställt hos Förenta nationerna om befrielse från mandatet och om en
13
internationell aktion, för att fixera en godtagbar lösning på Palestinafrågan.
Vad England menade med en sådan lösning var en rekommendation som
kunde godkännas av såväl den arabiska som den judiska parten; de undersökningar som hade föranstaltats av Förenta nationerna och som sedan lades till grund för planen hade på samma sätt som talrika tidigare sonderingar visat att någon sådan formel inte existerade: krav stod mot krav. Den specialkommitté av elva nationer (the Sandström committee) som hade författat resolutionsförslaget efter långvarigt förarbete och studier på platsen hade också reserverat sig på denna punkt:
“Med hänsyn till del faktum att en lösning som vore godtagbar för båda parter är utesluten, måste nödvändigheten att påtvinga parterna varje lösning betraktas som ett grundläggande villkor för en aktion i denna fråga.”
England kunde som kolonialmakt med stora arabiska intressen antas vara
bättre än något annat land informerat om dessa motsättningar, och dess hemställan om en acceptabel lösning kom därigenom att framstå som ett försök att befria sig från en växande kritik mot Palestinapolitiken genom att överlämna hela ärendet åt Förenta nationerna och se om de kunde göra det bättre; senare händelser skulle visa att Englands aspirationer sträckte sig längre än till en formell upprättelse hos världsopinionen.
Redan under debatten om delningsplanen fick England skörda många an-
grepp för omedgörlighet
14
från egna politiska vänner, som reagerade mot cynismen i engelske kolonialministern Creech-Jones förklaring att Englands resurser skulle engageras för varje plan där en överenskommelse var möjlig, men endast då. Vad tjänade det egentligen till, frågade en talesman för Jewish Agency, att engagera Förenta nationernas dyrbara apparat för att formulera en plan, när man på förhand hade bestämt sig för att inte lämna sitt stöd åt någon plan som kunde framkomma genom denna undersökning?
Apparaten hade emellertid redan trätt i funktion och den hade skurit upp Palestina och presenterade bitarna; männen i Lake Success fortsatte att sträva mot målet.
Besvikelsen över Englands undanmanövrer motvägdes av den stimulerande
åsynen av Förenta staternas och Sovjetunionens samarbete, vilket bevittnades för första gången sedan den internationella församlingen hade börjat fungera.
Förhållandet mellan de båda stormakterna var under Palestinadebatten påfallande vänskapligt och intimt, och stämningar av optimism och lättnad spred sig kring konferensbordet och väckte liknande reaktioner världen över, reaktioner av överraskning och optimism.
Beslutet om Palestinas delning gick igenom. Trygve Lie, församlingens generalsekreterare, förklarade att denna resolution innebar en seger inte bara för de judiska strävandena utan också för Förenta nationernas sak.
Vilka instrument kunde mäta all den nervenergi
15
som hade, förbrukats på denna fråga? Allt som kunde sägas för eller emot hade blivit sagt, travar av protokoll, rekommendationer, reservationer och förslag som hade frambringats enbart under det senaste året fyllde många folioband med papper, dyrbara kvantiteter av kraft hade förbrukats för att påvisa vad som redan hade påvisats och upprepa vad som redan hade sagts.
Under det avslutande skedet av debatten hade de arabiska representanterna slutligen övergivit nonkooperationen och fordrade nu sin rätt av Förena nationerna vilkas auktoritet och kompetens att lösa frågan araberna nyligen hade förnekat. Många varianter av obstruktionsteknik och många övertalningar och finter kom till användning under slutstriden. Ännu dagen innan resolutionen godkändes av generalförsamlingen tycktes hela konstruktionen ånyo vackla in-för oppositionsgruppens förslag att åter uppskjuta avgörandet på ytterligare tre månader för att pröva andra möjligheter för samordning av de stridande intressena och granska alternativ som redan hade förkastats.
Gång på gång återvände de arabiska delegaterna till påståendet att en kommunistisk infiltration pågick i Palestina genom den judiska invandringen och att Palestina hotades att förvandlas till ett nytt “Azerbedjan” som språngbräda för ryska inflytanden mot hjärtat av arabvärlden. Dr Jamal Husseini från Palestinas arabiska kommitté sade till slut att de västerländska judarna inte härstammade från Israel utan från de chazariska stammarna som under forntiden hade befolkat sydryska stäpper,
16
och den uttröttade delegaten från Jewish Agency frågade om Palestinas araber skulle vilja underkasta sig genealogisk forskning och om araberna trodde att den historiska vetenskapen var en saga från Tusen och en natt. Förslaget var moget för beslut. Den polske delegaten dr Lange förklarade all ytterligare invändningar endast skulle blockera det internationella rådets arbete:
“Om vi misslyckas all lösa Palestinafrågan kommer världen att bedöma oss därefter.”
Det hängde slutligen på de små nationernas röster om beslutet skulle gå igenom och röstningsprocedurens första steg tycktes leda de judiska förhoppningarna mot en avgrund: Cuba röstade emot, Greklands delegat talade länge om den judiska kulturen och röstade emot, Chile och Columbia nedlade sina röster, sedan korn ett uppsving: Guatemala, Haiti, Uruguay – för, Costa Rica, Island, Liberia, Peru och andra – för, ytterligare några stater avstod, sedan var äntligen majoriteten säkrad och överskreds.
Strålkastarna flammade och filmkamerorna vreds runt från den ene delegaten till den andre, jagande Palestinas öde.
Syriens delegat reste sig från sin plats:
“Vi talar nu till församlingen som en dömd talar till sina bödlar; Förenta nationernas stadga är död och ni är mördarna; vad som följer efter detta skall komma över edra huvuden.”
Den irakiske representanten sade att hans regering inte fann sig bunden av resolutionen och att
17
den förbehöll sig, att handla efter egna beslut Sedan reste sig samtliga arabiska delegater och avlägsnade sig under församlingens tystnad.
På engelska regeringens vägnar sade Sir Alexander Cadogan:
“Sedan denna resolution nu har antagits återstår några detaljer; jag ha instruktioner att anhålla att Palestinakommissionen träder i förbindelse med min regering och förbereder sig att överta Palestinas förvaltning när den anländer till landet”
När beslutet blev bekant utbröt ett jubel i församlingens korridorer där judiska tidningsmän omfamnades och lyckönskades av sina kolleger. Från alla håll hördes det gamla hebreiska hälsningsordet: “shalom” – “frid”. Den festliga stämningen spred sig lavinartat över New Yorks judiska kvarter, där tiotusentals människor vid radioapparaterna hade väntat på det avgörande ordet, från synagogorna strömmade den sabbatsbedjande menigheten ut på gatorna med sånger och böner, jublande åt förlösningen från en stor vånda.
Nyheten radierades över världen och väckte samma utbrott av lättnad och glädje överallt där människor hade avvaktat slutet på den långa kampen, den nådde nazismens forna likvideringsläger Belsen-Bergen och andra läger där tusentals judiska interner, sjuka av barackluft, denna natt dansade och sjöng av glädje över den besegrade hemlösheten och det nationella hemmets gåva; nyheten rullade vidare och nådde de väldiga transitlägren på Cypern där hopar av judiska immigranter från kapade Haganah-fartyg levde bakom taggtråds-18
spärrar, som hade rests av den brittiska blockaden, den gav återskall på många kontor, där sionistiska organisatörer tålmodigt och självuppoffrande arbetade för att hålla modet uppe på exilens folk, den skakade och gav ny förtröstan åt hela den hemlösa judendomen, och den stormade in med segerrop över Palestina, där 700.000 människor som bildade kärnan av en judisk nation tog emot den med öppna armar och besvarade den med hymnsång och myriader fladdrande sionistiska flaggor.
Vad jublade man åt? Man hälsade den tusenåriga traditionens seger, hälsade sig själv som medlem av ett äntligen fritt folk med rätt att bestämma över sitt eget öde, man firade högljutt principens seger som manifesterade att världsme-ningen ännu förmådde sluta upp omkring en idé, att mänskligheten ännu hade öra för den svages lidelsefulla krav och att en seger ännu kunde vinnas med ord.
I denna uppriktiga känsla av lättnad deltog många för vilka den judiska nationen aldrig hade varit något annat än en idé.
Det var självbestämmanderättens realitet och den öppna dörrens realitet som folkmassorna jublade åt i Palestina och i de hemlösas läger; realiteten att Palestina till slut hade befriats från månghundraårigt förmyndarskap, och att judiska flyktingar aldrig mera skulle behöva bulta på främmande dörrar och vädja om främmande skydd. Man jublade åt sin frihet och sitt människovärde, och detta jubel överskuggade tillfälligt en annan realitet, nämligen att resolutionen i själva verket inte var något annat än ert allmosa och en bitter kornpro-19
miss, erbjuden åt den som hade lovats åtskilligt mera men som idag var beredd att avstå också från dessa löften, därför att gåvans idé för honom var viktigare än dess storlek.
Den politiska och historiska räckvidden hos Förenta nationernas resolution var uppenbarligen långt större än den geografiska, och hela lösningen var en konstruktion som hade producerats under ansträngningar att så långt som det överhuvud taget var möjligt sammanjämka de båda parternas intressen och som skulle störta samman, om den inte stöddes av deras ömsesidiga kompromissvil-ja.
När sionisterna hemställde om en judisk nationalstat använde de som argument inte bara judendomens vitala problem och en flertusenårig tradition; de begärde att ett internationellt löfte skulle infrias.
Löftet hade för trettio år sedan formulerats av Balfour, utrikesministern i l.loyd Georges krigskabinett, och det hade uttryckt Englands välvilliga irrställning till tanken att upprätta ett judiskt nationalhem på den traditionella jorden.
Vid denna tidpunkt utgjorde Palestina ännu en del av det vacklande ottomanska imperiet och stod under turkisk överhöghet, och Englands löfte gavs på bekostnad av en fientlig makt som inte väntades överleva kriget. När de segrande nationerna efter krigsslutet började göra om världskartan fick löftet formen av samfällda rekommendationer till förmån för den judiska staten. Det gällde också mera en symbol än en världspolitisk realitet, man önskade likvidera en mycket gammal orättvisa genom att
20
äntligen tillerkänna judarna rätten att bosätta sig utan hinder på den begränsade fläck av jorden som en gång hade sett dem födas. Symboliken appellerade starkt till världssamvetet som under dessa år engagerade sig för att gestalta en ny och bättre värld med plats för alla och rätt för alla, och Balfourdeklarationen betecknades som en av historiens största handlingar (fältmarskalk Smuts); president Wilson förklarade att han var övertygad om att de allierade makterna med Förenta staternas fullaste samverkan hade enats om att lägga grunden för en självständig judisk nation, och på arabernas vägnar godkändes denna tanke av Syriska kornmitten och av Emir Feisal av Mecca.
England erhöll som mandatmakt över Palestina det internationella uppdraget att åstadkomma en slutgiltig lösning av frågan, med andra ord att gynna den sionistiska invandringen och att stödja de nationsbildande judiska krafter som skulle göra sig gällande i Palestina hän mot en verklig suveränitet. Den ideella konceptionen hos hela denna rörelse var påtaglig; femtiotvå nationer stödde iden.
Det territorium som åsyftades av Balfourdeklarationen omfattade hela Palestina öster och väster om Jordan och de följande rekommendationerna nämnde ingenting om en uppdelning. Redan 1922 spärrades emellertid 3/4 av detta om-råde mot judisk invandring, när Transjordanien avskildes från Palestina och av engelsmännen upprättades som ett separat furstedöme. Ett kvartssekel senare, när Förenta nationerna 1947 godkände kommittéförslaget om en lösning av Palestinafrågan, ägde den
21
andra delningen runt, varefter endast l/8 återstod av det område som ursprungligen hade avsetts för den judiska nationen; judarna teg.
Genom den gränsdragning som kommissionen hade föreslagit efter att un-
gefär ha fastställt bosättningsgränserna mellan de judiska och arabiska folk-grupperna kom Palestinas nyaste karta att påminna om en geografisk mardröm, en Picassotavla med egendornligt formade ytor och vinklar, och det förefaller troligt att kommissionens medlemmar efter att ha frambringat denna lösning lyckönskade sig till att ingen av dem var tvungen att bosätta sig där. Lösningen var uppenbarligen ett försök att slå vakt om den sionistiska idén och samtidigt till det yttersta beakta de arabiska motkraven som denna gång eftertryckligt och hotfullt hävdades av delegaterna från sju arabstater vilka hade uppstått som självständiga enheter ur spillrorna av det Ottomanska imperiet under en period när judarna förgäves väntade på infriandet av ett löfte.
Två principskäl som för dagen syntes överskugga även territoriella hänsyn vägledde delegaterna från Jewish Agencys exekutiv när de beslöt att godkänna delningsplanen och därmed uppgav sina anspråk på Palestinas hela område väster om Jordan, och dessa skäl var: l) omedelbart upprättande av den oberoende judiska staten, och 2) tryggande av omedelbar och fortgående invandring av hemlösa judar, vilket kunde genomföras endast under en judisk regim. Det gäll-de för Jewish Agency att rädda vad som ännu stod att rädda; att avvisa förslaget skulle ha varit detsamma som att återigen
22
döma sig till en existens under förmyndare, ovisst för hur lång tid, medan hundratusentals hemlösa med desperation bultade på Palestinas portar.
Innan delegaterna skred till. votering om delningsplanen förklarade dr Abba Hillel Silver på den judiska ledningens vägnar:
“Man fordrar av oss en mycket stor uppoffring för att lämna oss det som vi skulle ha uppnått för länge sedan om vi inte hade blivit hindrade. Må denna eftergift utgöra vårt bidrag till lösningen av ett svårt internationellt problem och ett uttryck för vår önskan att medverka till den internationella ansträngningen att definitivt trygga freden inom denna del av världen. Längre kan vi inte gå och kommer vi inte att gå.”
Därmed accepterade judarna självbestämmande. rätt över ett område som
de hade förvärvat under lagliga former och med stora kostnader och som de hade kultiverat med egna händer och fått att blomstra, trots mångas övertygelse om hopplösheten hos ett sådant företag; en modern och livskraftig civilisation hade byggts upp i hjärtat av Mellersta österns ofantliga ödsliga områden, storartade landvinningar hade gjorts i kampen mot efterblivenhet och armod, förfall och sjukdomar; under ett halvsekel hade Palestinas judiska befolkning växt från 50.000 till nära 700.000 och sex moderna städer och över 300 samhällen med vitala industrier och blomstrande åkerbruk hade skapats inom ofruktbara och vanvårdade områden med hjälp av modern vetenskap och teknik, planhushållning och arbete av människor som hade beslutat att bygga just här
23
och själva var fascinerade av detta arbete; Palestina hade blivit mer än ett löfte, det var redan ett land. “Tiden och utvecklingen kan inte vridas tillbaka.”
Det återstod att att förhindra att vad man uppfört åter slogs sönder med våld. Den omedelbara reaktionen av glädje över resolutionen efterträddes av kravet på beredskap mot de krafter som öppet hade deklarerat sitt beslut att kasta planen över ända.
“Vi måste inse att medan Palestinafrågans politiska, legala, moraliska sida har avgjorts vid Lake Success, kommer de levande realiteterna att avgöras endast i Palestina”, sade David Ben Gurion som några månader senare skulle framträda som det oberoende Israels förste statsminister. “Resolutionen kan medföra många faror och utsättas för obstruktion. Endast medvetandet härom och förberedelser till det yttersta av våra krafter kan ge oss tillräcklig styrka för att bemästra faran. Denna återstående korta etapp av en mycket lång resa har avgörande betydelse, och dess svårigheter måste lösas idag om målet skall uppnås i morgon. Nationens samlade resurser, all dess statsbyggande förmåga, dess nationella disciplin och solidaritet kommer att behövas för uppgiften att återfö-
ra vårt folk från exilen, att återuppliva öknen, att åter upprätta det självständiga judiska samhället som skall fortleva i tecknet av de stora profeternas ideal om broderskap, rättvisa och fred.”
Den omedelbara utvecklingen skulle besanna dessa farhågor och skjuta fram självförsvaret som
24
den enda avgörande faktorn för Israels framtid. Det ofta åberopade världssamvetet hade varit mäktigt en enda handling: beslutet om den suveräna judiska nationen; judarna måste ta de blodiga konsekvenserna av detta beslut.
Vad innebar resolutionen om Palestinas delning och vilka omedelbara åtgärder föreskrevs av Förenta nationernas råd?
Den geografiska splittringen skulle överbryggas av en ekonomisk union mellan den arabiska och den judiska staten, vilka för övrigt skalle vara självstyrande och äga oinskränkt bestämmanderätt inom det egna området. Det ekonomiska samarbetet omfattade tullunion och enhetlig valuta, gemensamma intressen i kommunikationerna, gemensam kontroll av hamnar och flygfält anslutna till internationell handel, samverkan vid utveckling av bevattningssystemet och jordens bearbetning etc. Unionen skulle förarbetas av en tremannakommission som skulle dra grundlinjerna för samarbetet och snarast utse ett gemensamt ekonomiskt råd.
Efter konsultationer med England blev det bestämt att mandatet skulle
upphöra senast den 1 augusti 1948, när också de sista brittiska trupperna skulle ha lämnat landet. En judisk hamn med bakomliggande zon skulle friläggas av engelsmännen snarast möjligt men under inga förhållanden senare än den 1
februari 1948, .för att medge inresa för de judiska invandrarna vilkas belägenhet fordrade
25
brådskande åtgärder. (Icke nämnt i resolutionen men underförstått var att också
de judiska internerna på Cypern skulle försättas på fri fot i samband med denna utveckling. England förband sig senare att likvidera lägren senast den 15 maj, när mandatregeringen skulle inställa sina funktioner).
De båda oberoende staterna samt fristaten Jerusalem skulle proklameras senast två månader efter den brittiska evakueringen, alltså inte senare än den 1
oktober. Under övergångstiden skulle Palestinas förvaltning skötas av en “Palestinakommission” omfattande fem medlemsstater, vilken successivt skulle överta mandatregeringens funktioner. Regeringen uppmanades särskilt att av-hålla sig från alla åtgärder som kunde försvåra eller hindra kommissionens arbete.
Kommissionen hade utom förvaltningen till uppgift att efter samråd med
demokratiska partier och andra allmänna organisationer inom den arabiska och den judiska staten snarast möjligt inom vardera staten utse och upprätta provisoriska råd som skulle arbeta under kommissionens ledning men med full-
ständig auktoritet inom respektive områden, vilket innefattade landreglering och invandring, samt med uppdrag att senast två månader efter britternas evakuering anställa allmänna demokratiska val till konstituerande församlingar inom de båda staterna. Staden Jerusalem skulle demilitariseras och förklaras som en central zon, och inga halvmilitära formationer eller krigiska handlingar skulle tillåtas inom dess område; övervakningen av ordning och lag inom Jerusalem och särskilt bevakningen av de
26
heliga platserna skalle anförtros åt en internationell polisstyrka, rekryterad utanför Palestina.
Säkerhetsrådet anmodades att vidtaga de åtgärder som skulle visa sig nöd-vändiga för att förverkliga planen samt vid behov avgöra frågan huruvida utvecklingen i Palestina innebar ett hot mot freden; om sådana förhållanden in-trädde skalle säkerhetsrådet med syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet verkställa de funktioner som stadgan ålade rådet, d.v.s. använda maktspråk. Såsom brott emot eller hot mot freden eller som aggressionsakt skulle rådet betrakta varje försök att med våld rubba Palestinaplanens föreskrifter.
Generalförsamlingen uppmanade alla invånare i Palestina att medverka på
allt sätt för att förverkliga planen; vidare uppmanades alla regeringar och alla folk att avstå från varje handling som kunde fördröja eller hindra planen.
Sådant var i huvuddrag resolutionens innehåll. Numera, sedan utvecklingen har gått helt andra vägar, framstår uppmaningarna till säkerhetsrådet och till alla regeringar och folk att trygga planen mera som humanitära appeller i fredens namn än som makthot; någon reell vilja att bruka makt fanns uppenbarligen inte. Knappt sex månader efter resolutionens födelse hade detta dokument likviderats punkt för punkt till dess ingenting annat än den nakna idén återstod; den nakna idén och den judiska nationens desperata kamp mot aggressionen.
Under hela denna period — december, januari, februari, mars, april, fram till den 15 maj – upprätthölls den kompakta brittiska blockaden på havet
27
och i luften utanför Palestinas kust, och de patrullerande örlogsfartygens gråa skrov kunde dagligen observeras från Tel Aviv vars hamn senast den 1 februari skulle ha öppnats för den judiska invandringen, men förblev stängd. England som för över ett kvartssekel sedan hade fått internationellt uppdrag, att främja den judiska kolonisationen hade in i det sista ingenting annat än Cyperns interneringsläger att erbjuda åt judarnas statslängtan. Under hela denna tid fortsatte den växande arabiska infiltrationen över Palestinas gränser från norr, öster och söder som en uppladdning för den avgörande militära stöten.
Den planerade kommissionen för Palestina som skulle överta förvaltningen under övergångstiden och trygga den fredliga födelsen av två stater blev upprättad i Lake Success men vägrades av England inresa till Palestina ända tills det var för sent; när denna spärr äntligen hävdes hade förvaltningen desorganiserats till den grad och oroligheterna antagit en sådan omfattning att kommissionen fann uppdraget outförbart och måste befrias från sina plikter. Under sådana förhållanden måste också den planerade ekonomiska unionen avskrivas, och samarbetet efterträddes av en öppen konflikt. Mandatregeringen hade förbehållit sig ansvaret för ordning och lag, men dess ordningsmakt misslyckades komplett med denna uppgift och det kan numera ifrågasättas huruvida det någonsin var Englands uppriktiga avsikt att sörja för ordningen.
Inte ens Jerusalem blev någonsin demilitariserat och ingen internationell poliskår infann sig för att
28
beskydda de heliga platserna; tvärtom blev dessa reliker de första vittnena till blodsdåd och våld som snart utbredde sig över hela Palestina och tvingade judarna att mobilisera egna krafter till försvar för att skydda sina hem.
Medan denna utveckling pågick, denna reella utveckling som dagligen skördade allt flera offer och vars slutmål var att störta den nya staten, överlade, sä-
kerhetsrådet utan att kunna enas om huruvida freden var hotad. Världsorganisationens uppenbara impotens och mandatmaktens provocerande hållning ut-
gjorde troligen de ledande orsakerna till konfliktens utbredning; säkerligen hade sammanstötningen kunnat undvikas eller begränsas om säkerhetsrådet hade förmått att ställa makt bakom orden och om mandatmakten hade avstått från obstruktion och engagerat sig för planen; troligen hade också samma resultat kunnat uppnås om den judiska staten hade tillåtits all obehindrat utrusta sitt försvar för att möta anfallet. Ingenting av detta skedde; de intressen och den goda vilja som hade räckt till för att formulera beslutet, räckte inte för att förverkliga det.
Del faktum att mandatmakten var en framstående medlem av säkerhetsrådet (där också Syrien hade säte) underströk endast hela cynismen hos denna konflikt som redan under dessa månader sände över 10.000 offer till lasarettet och kyrkogården, och som utspelades inför ögonen på en värld som nyss hade hoppats att med ett dokument lösa Palestinas ömmande frågor och grundlägga dess fred.
29
En enda utfästelse trädde i kraft: mandatet upphörde den 15 maj och redan vid midnatt inställde den brittiska förvaltningen formellt sina funktioner. Några timmar tidigare, på kvällen den 14 maj 1948, en sabbatsafton, utropades staten Israel av sionistiska nationalrådet. Samtidigt inledde de arabiska arméerna från redan förberedda ställningar på Palestinas mark och längs gränserna en samfälld offensiv mot den judiska staten, som på resolutionens spillror försvarade sitt liv.
30
en grekiska ångaren “Teti” kom fram till Haifa på nyårsafton. En
ljum laber vind kom in från havet med fartyget och drev breda
D azurblåa vågor framför sig. Solen stod högt och det var ganska
varmt så att man kunde ligga med uppknäppt skjorta på presenningen över en livbåt och titta på bogvattnet som skar diagonalt över vågorna och ristade havet med fransiga band av skinn och bubblor.
Redan innan den avlägsna palestinska kusten kom inom synhåll syddes det väsande ljudet från flygplansmotorer ihop med det monotona dunket från våra maskiner och snart brusade en fyrmotorig engelsk Halifaxbombare förbi fartyget i höjd med masttopparna. En signallampa blinkade från planet och sedan gjorde den stora grågröna maskinen en djup lov över havet och kom tillbaka ännu en gång och en tredje, medan flaggmatroser på bryggan sysslade med sig-naldukarna och slutligen hissade en kombination som angav vilka vi var och vart vi skulle. Planet blinkade ännu en gång och gick mot norr, och kort därefter dök ett par långa gråa skrov med släpande rökflätor upp vid horisonten och försvann igen. Den yttre. blockadgördeln var
31
passerad och synranden i öster bröts redan av ett gråblått band som låg över vattnet och växte ju mera vi närmade oss Palestina.
Det var trångt av folk ombord men mycket få av dessa skulle debarkera i Haifa, flertalet var på väg längre norrut, mot Beirut och Cypern och det var ett färgrikt sällskap, sådant som man kanske möter bara på orientaliska linjer. På
presenningen över livbåten satt också två unga greker som hade gått ombord i Alexandria och bakom oss på övre däck satt och halvlåg en hop civilklädda egypter som efter vad grekerna sade skulle landstiga i Syrien för att ansluta sig till den arabiska befrielsearmén som utbildades och utrustades för kommande insatser mot Palestina. Grekerna berättade att de hade jobbat först för den brittiska ökenarmén som mekaniker och sedan på ett egyptiskt garage där de hade förtjänat fyrtio piaster om dagen men ändå fått avsked därför att Egypten under dessa dagar inledde en aktion mot främlingar för att lätta trycket av sin egen arbetslöshet och rikta en växande arbetarjäsning längs kanaler som ledde bort från regeringens bord. En stund rörde sig samtalet om den nordiska arbetarrörelsen och demokratisk lagstiftning och organisation som gav grekerna en osäker längtan i ögonen, tills bevakningsplanet kom och med sin motorröst sågade av pratet.
På nedre däck hade passagerarna från andra klass matsal skockat sig längs relingen och betraktade ivrigt det växande kustbandet, fartygen och vågbrytarna nedanför Carmélberget. En väldig redd öppnade sig framför Haifa. och på redden låg
32
lastfartygen som en hjord boskap på bete, orörliga, rostfläckade, med döda skorstenar. Någon räknade dem och kom till fyrtio men hade ändå inte räknat alla, och när vågbrytarens pekfinger svängde förbi oss öppnade sig också en inre redd med andra fartyg förtöjda längs lastkajen och innanför piren. Haifa låg framför oss som en bred skål av grågröna sluttningar med terrassformigt grup-perade kvarter, genomskurna av gator som från höjderna brant löpte ned mot hamnen. Ett avlägset stön av lyftkranar och den tunna metalliska klangen av rullande plattformar och trallor nådde ut över vattnet tills också detta ljud resolut bröts av skallet från “Tetis” ankarkättingar på marsch ut genom de rykande klysen. Vattnet var gråare här och vid bogen guppade några apelsiner som gula bollar.
De palestinska myndigheterna kom ombord och med dem kom alarmérande
rykten som drog som en kall vind genom fartyget och färgade solljuset grått.
Stämningen blev med ens orolig och pressad och ordet “oljebolag” bollades från grupp till grupp av upprörda röster. Något vämjeligt och blodigt hade helt nyligen utspelats där bortom kajerna, bortom packhusen och palmerna, vid Consolidated Oil Refineries stora anläggningar vars namn olösligt tycktes hänga samman med Haifa och Mellersta Östern och med hela den konflikt som under de senaste veckorna hade mognat på denna kust. De första tidningarna kom också ombord och det blev småningom klart vad som inträffat: ett upplopp av raffinaderiets arabiska arbetare mot de judiska arbetarna av vilka över fyrtio under några
33
timmar hade slagits ihjäl inför ögonen på den maktlösa direktionen, innan den ordningsmakt som bevakade detta orientaliska centrum hann avbryta massakern. Man berättade att. några av de engelska cheferna hade. brustit i gråt när de från kontorens fönster såg människojakten och morden på fabriksgården, att judiska tjänstemän hade gråtit när de desperat krävde att ledningen skulle låta dem få några bössor som förvarades inlåsta för att användas vid fara, att många av de omkomna hlade blivit så vanställda att de knappt kunde identifieras, och att antalet döda hade ökats från 39 till 42 sedan man efter en dag hade påträffat kroppar av ytterligare tre judar på botten i en oljekokare där de hade kastats ned.
Dessa berättelser som senare bekräftades och kompletterades med andra
fragment gav vid handen att massakern var ett led i den terror som under dessa veckor drog över Palestina som upptakt till en växande, arabisk kampanj mot delningsbeslutet. De arabiska vakterna vid raffinaderiets port hade denna morgon noggrannare än vanligt undersökt de judiska arbetarna och tagit ifrån dem deras fickknivar. Sedan flera dagar hade korta järnstänger, hammare och andra tillhyggen smusslats in på de arabiska arbetsplatserna och lagrats där. Några arabiska och arméniska arbetare hade varnat sina judiska vänner att komma till arbetsplatsen denna dag. Den extremistiska judiska organisationen Irgun Zvai Leumi fattade, under inflytande av dessa rapporter ett fatalt beslut: dagen före upploppet exploderade några bomber kastade
34
från en bil bland en klunga arabiska arbetare som samlats framför raffinaderiets port, dödade elva och sårade ett femtiotal.
Långt senare, när jag kom i förbindelse med den underjordiska organisationen, förklarade man att bomberna hade varit ett desperat och oöverlagt försök att i sista stund stoppa den planerade lynchningen genom motterror. Tvärtemot denna fanatiska kalkyl verkade bomberna som en påkörare på de upphetsade arabiska grupperna och massakern drog med blod och vånda över fabriksområ-
det Trupper anlände först halvannan timme senare, alltför sent.
Nästa dag, på nyårsafton, kastades en bomb mot en buss med judiska sör-
jande på hemväg från begravningsplatsen där offren från massakern hade jor-dats, och den hårda runda smällen hördes klart ombord på “Teti” som låg i den inre hamnen och hade tagit ombord myndigheter och rykten. En blå rökpuff steg upp mellan husen där en gata löpte ned mot hamnen och omedelbart därpå
hördes knallarna från en automatpistol från samma plats. I vattnet nedanför oss kom en roddbåt med två brittiska soldater, med gummiskor på fötterna och uppknäppta skjortor, den ene vid årorna, den andre halvliggande på akterloften med ett armégevär över knäna. Vi ropade ned till dem och frågade vad smällen betydde.
– Vet inte, sade mannen vid årorna. That’s the usual thing down here’.
– Hur är det i land? frågade någon ivrigt, en oljeingenjör som kommit med sin familj från Vene-35
zuela och var rädd om barnen. Engelsmannen pekade på geväret
– You see that gun?
Han skvalpade runt med båten ett slag och berättade att han var från Gu-ernsey och att det var den ljuvligaste plats på jorden; han var stationerad i Palestina sedan två år, tvi hundan.
Sedan väntade vi länge framför dörren till försalongen där passmyndigheterna satt och fick veta. att ingen skulle få landstiga denna dag därför att tull-kontoret hade stängt. En amerikansk rabbin som var min bordsgranne i andra klassens matsal, en högväxt karl med gråsprängt skägg och väldiga händer, tog nyheten särskilt hårt: han hade gått ombord i Marseille och hade, eftersom den grekiska kocken inte lagade ortodox judisk mat, under aderton dygn ätit uteslutande ägg och frukt, medan lukten från våra köttfat stack honom i näsan. Hela denna förmiddag hade han berättat hur ljuvligt en lökkorv smakar och hur man lagar färserad höna och fisk.
Hos passkontrollen måste alla visa intyg på att de hade skyddsympats mot kolera. Fartyget kom närmast från Egypten där epidemin under de senaste må-
naderna hade härjat fruktansvärt bland fattigbyarna, och under de senaste veckorna hade koleran visat tendenser att sprida sig till Syrien och andra arabländer.
Inom Palestina förberedde de judiska sanitära institutionerna skyddsåtgärder mot epidemin och man överlade om att spärra gränsen mot Transjordanien; förstärkta Haganahstyrkor hade sänts mot nordgränsen för att upp-36
fånga den illegala invandringen av araber från Syrien, men nya beväpnade grupper fortsatte trots spärrarna att strömma fram mot det inre av Palestinas arabiska zon.
Kvällen gick med en slocknande kaskad av klargula och gyllene färger från havet där solklotet som en glänsande apelsin hastigt sögs ned i en virvel av fladdrande skyar. En svag gyllene återglans från Carmélklippan höll sig svävande ännu några minuter som sagodoften från en orientalisk legend och sedan blev himlen plötsligt duvgrå och sval och de första slöjorna av mörker kom hastigt fram över landryggen som förelöpare åt natten, och ännu medan vi stod vid relingen och såg på hur ljusen tändes i Haifa föll natten över oss som ett dok och kvar var bara det varma ljuset från hyllfönstren och dallrande återspeg-lingar i vattnet av andra ljus mycket långt borta. Den grekiske hovmästaren ringde för kvällsmaten som serverades två timmar senare än vanligt.
Vid elvatiden på kvällen avslutade jag en grekisk artikel nere i den trånga kabinen där ingen hade städat under resan, tog min rock och gick genom
korridorens bastanta lukt av gammalt sänglinne, kappsäckar, olja och mat upp på mellandäck. I andra klass matsal var tomt, några besättningskarlar som hade helgledigt satt runt ett bord och spelade poker om vita bönor; rabbinen Fishman gick tidigt till kojs, köpmannen Gold, som hade en manufakturfabrik i Tel Aviv och som hade hjälpt mig att döda många ensamma timmar med älskvärt lugnt prat över ett schackbräde, hade antag-
37
ligen gått ned för att packa, familjen från Venezuela sov med sina bekymmer och sina barn, en schweizisk flicka som reste till Cypern för att möta sin turkis-ke man hade sökt upp ett sällskap på första klass där de förberedde en fest. Den grekiske kyparen sysslade med en skål sockrad konfekt och några glas.
På övre däck var det alldeles stilla och luften var fuktig och sval. Jag satte mig på en bänk, tände en cigarrett och såg myriader stjärnor brinna på himla-valvet som hade krängt över, lyft Karlavagnen upp mot masttopparna och kastat Polstjärnan långt bort mot horisonten. Mörker låg över fartyget, men detta mörker genombröts regelbundet av intensivt och kyligt ljus, blåvitt som skum-mjölk, svängande runt kring en avlägsen punkt på piren där hamnbevakningens kraftiga strålkastare arbetade från ett osynligt torn och vaktposter spanade längs ljusstrålen, följande dess gång över det blanka svarta vattnet. Från en annan axel längre åt söder svängde ett annat likadant ljusfinger över redden och bröts med ljudlösa sekundsnabba flammor när strålen träffade de orörliga fartygen och gick vidare. De båda strålarna kom skuggorna på övre däck att dansa en sällsam dans fram och åter, när det skarpa ljuset träffade livbåtar, ventilatorer och dä-
vertar än från den ena sidan, än från den andra och vred deras skuggor framför sig.
Fartygen framträdde ur mörkret som dimfigurer, än mycket långt borta än helt nära, utpekade av det kraftiga skenet som strök halvcirkelformigt över havet och sedan trevande och skyndsamt pendlade
38
fram längs kustbandet för att åter inleda sin vaksamma jakt över vattnet; men själva ljusskenet verkade långt mera reellt och påminde i denna omgivning om sökarljuset från två fängelsetorn, där någon osynlig stod och observerade spärren; man betraktade ljuset och glömde havet och väntade att få höra vakthun-darnas skall. Hur många av fartygen på redden var Haganahs kapade immi-
grantfartyg, som hade ränt på blockaden under försök att uppnå Palestinas kust med sin last av människor utan certifikat? Hur många förbannelser och böner hade denna kust lyssnat till under de senaste åren?
Ännu för några månader sedan, denna sommar, hade den chockhärdade ef-
terkrigsvärlden chockerats av händelserna kring “Exodus 1944”, denna tragiska odyssé som åter fäste uppmärksamheten på Palestina och kanske för första gången kom större folkgrupper utanför de sionistiska kretsarna att inse, att nå-
gonting där inte var som det skulle vara, och väckte protester bland dem för vilka Palestina inte hade varit något annat än det Heliga landet och ett brittiskt mandat. Under några veckor nådde de sionistiska rösterna också mycket av-lägsna lyssnare och engagerade dem, och detta endast för ett immigrantfartyg bland många andra, som Palestina var stängt för. Flera faktorer korn “Exodus”
att spela den uppmärksammade roll som det gjorde, den specifika atmosfären av hemlöshet och desperat kamp som omgav detta fartyg, den bittra åsynen av Englands brutala tvång mot dessa hemlösa, Tysklandsetappens tragedi, men kanske framför allt det hårdnackade motståndet bos människorna
39
ombord, den självuppoffrande idealitet som kom “Exodus” folk att framhärda med sin vägran att acceptera några andra alternativ än det enda: öppna Palestina för oss. Att denna ståndaktighet visades, inte av utvalda. heroer, utan av vanliga, olyckliga människor, efterlämnade också hos den avlägsne betraktaren ett intryck av de mäktiga andliga drivkrafter som arbetade för denna idé och som skulle fortsätta att arbeta för den, så länge Palestinafrågan inte var slutgiltigt löst.
Ett passagerarfartyg på 2.000 ton hade inköpts av Haganah, som organiserade invandringen av certifikatlösa judiska flyktingar till Palestina, och seglats från Chesapeake Bay över Atlanten till den franska hamnen Sète, där fartyget tog ombord 4.554 judiska illegala immigranter (1.600 män, 1.282 kvinnor, 1.017
ungdomar, 655 barn) för att försöka bryta blockaden som spärrade det förlovade landet. De franska myndigheterna sökte kvarhålla fartyget i Sète, men be-sättningen kapade förtöjningarna under ebbtid, och “Exodus” stack till havs med sin mänskliga last, stötte på grund, lyftes av tidvattnet från grundet och fortsatte med östlig kurs. Fartyget siktades inom kort av en brittisk jagare, som skuggade immigrantbåten under två dygn och sedan avlöstes av andra krigsfar-tyg med samma intervaller; utanför Palestinas kust, på gränsen till territorial-vattnet, bordades “Exodus” av blockadfartygen och infördes till Haifa med tre dödade och ett antal sårade ombord, och en gapande lucka på sidan efter bord-ningen.
Medlemmar av Sandströmskommissionen råkade
40
bevittna när de sårade och deras föräldrar fördes i land under bevakning för all stanna tills vidare, medan de övriga passagerarna överfördes till tre deporta-tionsfartyg som åter vände stäven mot väster med icke angivet mål. Så inleddes affärens mest dramatiska skede, det som skulle göra “Exodus” namn tragiskt bekant över hela världen.
Gissningar att immigranterna som vanligt skulle landsättas på Cypern för att interneras där blev inte besannade, och först tre dagar efter avfärden från Haifa blev det bekant att destinationsorten var Frankrike, och att Londonkabinettet förhandlade med de franska myndigheterna om möjligheten att avbörda sig flyktingarna på fransk mark. Åtgärden baserades formellt på undantagsbestämmelser från krigsåren som gav engelsmännen rätt att avvisa varje immigrant och skicka honom tillbaka till den hamn där resan börjat. Oavsett att dessa bestämmelser var en produkt av mandatregeringen utan internationellt stöd, och oavsett att kriget sedan två år var slut, uppvisade åtgärden ännu en stor svaghet: dessa immigranter hade inte något hemland att sändas tillbaka till, det var människor som för länge sedan hade ryckts upp med rötterna, många av dem var överlevande från de tyska likvideringslägren, de kom från ingenstans och hade varit på väg till det land som de betraktade som sitt hem.
Omsider meddelades att de franska myndigheterna hade accepterat all ta
emot immigranterna, som skulle inräknas inom den invandrarkvot på 8.000
personer som Frankrike hade öppen för
41
“displaced persons”. Frankrikes villkor var emellertid att “Exodus” passagerare frivilligt lämnade fartygen. “Exodus”-gruppen avvisade erbjudandet.
Affären “Exodus” uppmärksammades av utlandspressen och blev en sensa-
tion för den, man anade den kamp som förestod. Från Englands sida gjordes försök att hemlighålla fartygens uppehållsort, men saken kom snart ut, och franska och utländska pressmän började anlända till Port de Bouc vid Marseille, där fartygen låg förankrade långt ut till havs. Ingen journalist släpptes ännu ombord på fartygen eller ens i närheten av dem, men franska myndigheter som hade företagit inspektion ombord fann inget skäl att tiga med vad de hade sett, och rapporterna korn ut om det flytande koncentrationslägret, om taggtråden kring passagerardäcket, om de beväpnade vakterna och de trånga logementen utan kojer.
Pressbullret kring “Exodus” verkade chockerande också på den engelska
hemmaopinionen. Economist skrev att Paris engelska koloni ända sedan kriget inte hade sett någonting jämförligt med den ström av ovett som nu riktades mot England av franska journalister. Var journalisterna oförmögna att se den andra sidan av affären, Englands- beredvillighet att finna en fristad åt flyktingarna? Om förhållandena ombord på fartygen var så bedrövliga som man skrev, nå, hade inte passagerarna full frihet att landstiga så snart de ville? Stod inte de franska lasaretten öppna för deras havande kvinnor och deras sjuka? Om det bedrövliga spektaklet fortsatte, var det inte slutligen judarnas eget fel?
42
Andra engelska tidningar anslöt sig till kören: sionisterna packade ihop människor på gamla skepp som sändes till Palestina, där skeppen oundvikligt måste bli kapade av britterna, varvid flyktingarna fick ta smällen, och England fick skulden, medan Haganah tog äran! Man framkastade att “Exodus” var provokation, upplagd som en propagandistisk manöver mot England.
Samtidigt pågick ett nervkrig ombord på flyktingbåtarna, där judarna bearbetades med övertalningar och rykten, det hette att skeppen när som helst skulle avsegla till tropisk hamn, att Frankrike var den sista människovärdiga chansen, att proviant för den nya resan redan hade tagits ombord. Skeppen låg kvar vecka efter vecka, medan ovissheten bearbetade nerverna: det var en princip-kamp, Englands mot sionismens. Judarna vägrade att landstiga. De hade åtta nyfödda barn ombord och sjuka, de hungerstrejkade och sände protester till Paris, där de förklarade att Frankrikes medgivande att behålla skeppen i fransk hamn verkade som stöd för nervkriget mot “Exodus”. Dagarna gick under solsken och regn, den oroande mistralen kom från havet, skeppen låg kvar.
Skandalen växte allt mera och slutligen kom Englands beslut som skulle bryta dödläget och samtidigt insätta en sista stöt mot den judiska motståndsviljan: nästa destinationsort skulle bli Tyskland. Beslutet var utomordentligt brutalt, eftersom ingen kunde vara okunnig om vad det betydde att sända judiska flyktingar till det land som hade mördat sex miljoner judar under historiens värsta 43
massaker, bland offren många anhöriga till “Exodus” folk. Även Economist reagerade mot beslutet som tidskriften försökte tillskriva den ackumulerat upprörda stämning som rådde i engelska kretsar efter sprängningen av King David Hotel (1946) och hängningen av de två brittiska sergeanterna: “Det bästa man kan säga om denna handling är att den var dåraktig. Men den berodde inte bara på tanklöshet. Inget tvivel kan råda om att en önskan att ‘ge dem en läxa’
hade sin andel i beslutet”
Det dramatiska slutkapitlet i denna judiska odyssé är allmänt bekant:
tvångstransporten som hela världen under några dygn följde med bestörtning och avsky, tumultscenerna på kajerna i Hamburg, protesterna, tårarna, och de tyska åskådarnas skratt. Trots allt är det inte dessa ögonblicksbilder som verkar starkast på åskådaren, utan den andliga kraften hos denna grupp människor som envisades att tänka kollektivt och accepterade även denna skymf, därför att de vägrade att godta individuella förmåner så länge den fråga var olöst som gällde hundratusental av dem.
Dessa människor hade inget hemland. De begärde sitt land av världsopinionen och deras enda chans att personligen nå denna opinion var att kvarstå. under slagen. Den engelska bedömningen begick ett grundläggande fel, när den negligerade detta moment: Palestinafrågan var för judarna inte artificiell utan djupt essentiell, nödvändig, därför kunde “Exodus” inte behandlas som ett ensamstående fall utan måste lösas i sammanhang med hela komplexet, eller inte alls.
44
Många levande fartyg med legitima ärenden från oberoende stater låg på Haifas redd denna nyårsafton. Men det var spökfartygen som gav den egendomliga tunga atmosfären åt Palestinas största hamn, medan sökarljusen forskande jagade fram över vattnet.
*